» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Ur en släkts olyckskrönika
I.
Den 16 mars 1845 skriver rektorn vid katedralskolan i Uppsala den ryktbare pedagogen Rudolf Annerstedt - den morbror vilken de tre pojkarna Lidman och deras informator en gång särskilt fruktat för att besöka - till sin syster Ebba, nu nybliven änka:
»Bästa goda Ebba! Gud styrke och uppehålla Dig under saknaden av honom, som var Ditt och de Dinas värn och stöd, medan han levde. Då jag tänker på alla barnen, som blivit faderlösa, kommer jag ovillkorligen ihåg det ögonblick, då vi syskon blevo faderlösa, hur mörkt det såg ut för oss alla, och huru milt och kärleksfullt Gud ledsagat oss alla då och alltsedan. Detta minne gör, att jag med innerlig tillförsikt emotser Dina barns framtid, oaktat den stora förlust de och Du nu hava gjort. En stor välsignelse för Dig och de små är att några av Dina barn redan äro Din hjälp och tröst i denna djupa bedrövelse. Då du fattat Ditt beslut, så låt mig veta, om Du ämnar stanna kvar i Linköping eller om Du hellre flyttar hit till Upsala för framtiden. Din son Nils Rudolf kommer ju i alla händelser att såsom student besöka Upsala i höst. Han är välkommen att bo och i allo dela vårt hus under sin studenttid; min hustru låter hälsa Dig det. Mitt broderliga råd är att din äldste son på bestämd tid begiver sig på sin station och ej uppskjuter med sitt inträde i sjötjänsten.
Snälla Syster, jag känner huru innerligt jag håller av mina syskon vid varje deras och min motgång; men jag är och förblir en dålig tröstare i orden, måtte Du finna mig annorlunda i handling och gärning.»
- - -
Rudolf Annerstedt var det lika litet som åt någon annan dödlig givet att genomskåda det kommande. Hans tillförsikt om systerbarnens framtid gäckades grundligt. När Carl von Rosensteins fosterdöttrar fingo sina förstfödda, gåvo de dem båda som ett uttryck för kärleksfull tacksamhet namnet Carl. Båda rycktes bort från ett endast begynt livsverk. Carl De Geer dog lungsotsdöden som legationssekreterare. Carl Lidman sköt ej upp med sitt inträde i sjötjänsten, redan i augusti 1845 gick han som ung sekondlöjtnant till segels med korvetten Carlskrona, som den 30 april 1846 förgicks utanför Pan de Matanzas på Cuba. Av dess 129 man starka besättning räddades så småningom sjutton i en båt, som ej rymde fler. En av dem som kunde räddats var Carl Lidman - så berättar åtminstone en vitt spridd och berättad folktradition. Han såg ett underbefäl driva förbi på en av skeppsluckorna. »Har du hustru och barn?» frågade Lidman. På hans jakande svar lämnade Ebba Annerstedts förstfödde sin möjlighet till plats i båten åt familjeförsörjaren och sågs driva bort på skeppsluckan. De sjutton i båten räddades efter oerhörda lidanden ombord på ett amerikanskt barkskepp.
Nästa olycka drabbade Sam Lidman, nu en synnerligen löftesrik och omtyckt ung officer - »den rikt begåvade, men överdådige och orolige Lidman», kallar honom en Mariebergskamrat, G. Nerman, i »Mina Minnen». Den 22 aug. 1850 blesserades han vid målskjutning på Ladugårdsgärdet av en rikoschetterande kanonkula och fick hela högra benet amputerat. 1857 drunknar domprostinnans 26-årige son löjtnant Claes Lidman. Året därpå drunknar hennes son Otto [Otto Lidman] i Kalmarsund på resa från Öland till fastlandet. Efter ännu ett år blir hennes 22årige son Manne [Manne Lidman] våldsamt sinnessjuk. Tillfrisknad går han till sjöss och förgås antagligen med ett fartyg i Engelska kanalen 1873.
II.
Mer än en gång har Frödingcitatet om de stolta hellenerna, som
"kunna lida
och ändå kunna glädja sig och höja sig
till mera ädla ting än sorgen över nöden
och icke som barbarer böja sig
i skräck och vanvett under hårda öden"
citerats med särskild föraktadress åt den ynkliga kristendomen och de underhaltiga kristna. Historikern vet ju mer än väl, vilken fasa för döden som fyllde den antika människan. Men det kan vara intressant att se vad Ebba Annerstedts broder, rektor Rudolf Annerstedt, själv änkling och i bekymmersamma ekonomiska omständigheter, skriver till sin syster i ett brev, där han skildrar hur han i ett svårt penningbetryck fullkomligt oväntat får en växel på 100 pund sterling från en son i utlandet, som därmed vill avbetala något av den skuld, i vilken han anser sig stå till fadern.
»Du kan förstå, kära syster, min ödmjuka tacksamhet mot Gud, som lät mitt barn vara den person, som sparade mig förödmjukelsen inför människor och i rikt mått skaffade mig vad jag behövde. Nu minnes du från vår gemensamma ungdom i biskopshuset i Linköping, att när Moster Henriette [Henriette Cederström] (ärkebiskopinnan v. R.) någon gång av främmande fick en apelsin, då en rar sällsynthet, eller något annat gott, som kunde fägna de unga i hennes omgivning, så skulle nödvändigt vi alla, som omgåvo henne, få vår del i undfägnaden, den måtte vara på grund av mångdelningen så liten som helst. Detta grunddrag i hennes väsende har lämnat ett mycket djupt intryck hos mig för hela livet, och jag tackar ännu Gud för allt gott Han bevisade mig genom henne. Spåret av detta minne visar sig i dag därutinnan, att det är för mig en fröjd att få även åt Dig, älskade syster, dela med mig av den glädje, som Herman skänkte mig, och med mig av den glädje, som Herman skänkte mig, och för detta ändamål beder jag Dig att med godhet emottaga inneliggande 100 riksdaler som nu äro Din egendom. Rara syster! Gud haver av nåd skänkt oss bägge en mycket stor hugnad och den är: att han skänker oss hugnad, stöd och tröst genom våra barn. Vare Han därför prisad och tackad genom den milde Försonaren som bereder oss hugnad och glädje. Min lilla dotter är mig bra dyrbar i hemmet. Du har din Sam som i hemmet är för dig vad Elisabeth är för mig. Hälsa honom mycket.»
- - -
Min vän, jag vet få ting, som bättre tala om vad goda barndomsintryck betyda för en människas hela liv än dessa rader av den stränge, sträve och av utomstående fruktade s. k. strykrektorn i Uppsala. När jag här än en gång får läsa om kumlabarnen i Linköping och ser dem samlade kring biskopinnans fina present - den underbara apelsinen - delad så att alla därav få sin bestämda del - då tycker jag mig ana något av den gudomliga kärlekens återsken i denna grymhetens och snålhetens värld. Jag förstår något av vad det var som under mer än ett halvt århundrade trots allt knöt »kumlabarnen» samman, sedan de på de mest olika vägar fått gå de mest skiftande öden till mötes: minnet av Carl och Henriette von Rosensteins [Henriette Cederström] osjälviska och utgivande kärlek mot hela denna hungriga, vilda, växande barnaskara av bror- och systerbarn - sträckande sig med samma öppna famn och fria glädje mot lavinen av barnbarn - utan att tröttas, utan att misströsta.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Karin
Frostenson
1946-

g. Hillersberg
g. Saltnessand

Theodor
Grill
1864-1912

g. Grill

Ebba
Lyth
1880-1957

g. Sylvan

Johan
Lidman
1840-1905

g. Wolff

Anna
Sylvan
1862-1937

Ogift.
15 slumpade bilder