BLOGG

Utflykt: Tuna

Publicerat

6 juni 2025

Jag har varit på utflykt igen, denna gång tillsammans min fru Lista Musenge, dotter Annika Lidman och mamma Elisabeth Lidman. Målet för resan var gården Tuna i Tensta socken, strax utanför Uppsala.

Men först ett liten översikt över de personer som omnämns i detta inlägg nedan.

Den släktmässiga kopplingen är att det var här Ebba Annerstedt, gift med Sven Lidman, växte upp i början av 1800-talet tillsammans med sina syskon Claes Annerstedt, Carl Annerstedt, Rudolf Annerstedt, Henriette Annerstedt, Antoinette Annerstedt och Thure Annerstedt. Alla var barn till Samuel Annerstedt och Charlotte Cederström. Ebba Annerstedts sonson Sven Lidman bodde här en kort period på 1910-talet, tillsammans med första hustrun Karin Thiel samt dottern Ulla Lidman.

Det blev ett underbart besök och vi mottogs så vänligt av de nuvarande ägarna: Per Högfeldt och hustrun Kerstin Högfeldt, samt deras dotter Karin Pantefors (som var den jag hade haft kontakt med) och hennes make Per Pantefors.

Det är alltid lite pirrigt att kontakta främlingar och fråga "Hej, får vi komma och vandra runt och titta i ditt i hem"? Men vi mottogs så hjärtligt så, och vi fick vandra runt och titta på hela gården. Och det var inget litet ställe, utan en uppsjö hus, alla med olika funktioner; både moderna och gamla. Jag fanns den så kallade sädesrian extra fascinerande, det vill säga en byggnad med stengolv och en undre våning där man brukade elda för att värma upp stengolvet och på sätt torka den säg man lagrade där. Sädesrian innehöll även en sorts "tvättmaskin" som man en gång i tiden, då innehållandes vatten, gungades fram och tillbaka för att får kläder rena (#4205, #4206 och #4207).

Annika Lidman fick även chans att sitta i familjens körvagn (#4216 och #4217), som bland annat användes i Astrid Lindgren-filmen Du är inte klok, Madicken (inspelad i trakten).

Hela besöket avslutades med fika i matsalen i huvudbyggnaden, min gammelfarfar Sven Lidmans arbetsrum, som även enligt information jag fått även ska ha varit Samuel Annerstedt och Charlotte Cederström sovrum. Men detta verkar inte stämma då de kaminer som höll folk varma även under natten befanns sig alla på ovanvåningen, så deras sovrum låg troligtvis där.

Oavsett så var det dessa rum som Sam Lidman enligt dennes »Tjenste- och lefnadsteckning», tillbringade "den ovanligt stränga vintern" 1829.

Vid fyratiden rundade vi av, tackade för besöket och med bakluckan full av rabarber (en vänlig gåva) lämnade vi Tuna bakom oss.

Innan vi lämnade Tensta socken helt så besökte vi den närliggande Tensta kyrkogård, där Samuel Annerstedt, Charlotte Cederström samt deras två döttrar Antoinette Annerstedt och Henriette Annerstedt troligtvis alla vilar. Jag baserar detta på kyrkogårdens närhet till Tuna och avsaknaden av annan information i dödsnotiserna. Det främsta beviset är dock att det i Henriette Annerstedts dödsnotis står "begravd i Tensta". Hon dog ogift och barnlös 1839 på Lagga prästgård hos farbrodern Per Annerstedt, men valde att begravas på Tensta kyrkogård, troligtvis på grund av att föräldrarna och systern redan vilade där. Gravarna finns inte kvar (få gravar från den tiden gör det), så jag tog några generella bilder på platsen (#4224, #4225, #4226 och #4227).

Med mig fick jag även en hel del material (tyvärr mycket av okänt ursprung) rörande Tuna och dess historia, vilket leder mig in på nästa del av detta inlägg.

Om Tuna och de Lidmanska kopplingarna

Tuna var ursprungligen en by med tre gårdar. Dessa slogs samman på 1760-talet [1763] när Johan Fredrik Ekeberg (1720–1792), en bror till Carl Gustaf Ekeberg och inspektör vid Vattholma bruk, köpte byn och byggde Tuna [...].

KÄLLA: "Tensta och Lena socknar: Från forntid till nutid"

Tuna köptes sedan av Samuel Annerstedt och hustrun Charlotte Cederström omkring 1798–1799. Något exakt år när de flyttar in har jag inte lyckats hitta (vare sig husförhörslängder eller inflyttningslängder ger någon information). Men eftersom parets första barn , Ebba Annerstedt, föddes 1798, då hos sin mormor Elisabeth von Mevius på Älvgärde i Rasbo socken, medan parets andra barn, Claes Annerstedt, föddes 1799 på Tuna. Så troligtvis flyttade man in på Tuna någon gång mellan dessa två händelser (parets alla barn föddes på Tuna de med).

På Tuna föddes två begåvade och framgångsrika söner: Rudolf (1801–1876), rektor för Uppsala katedralskola, g. m. Carolina Tersmeden (1803–1859), och Thure Annerstedt (1806–1881), biskop i Strängnäs, g. m. sin kusin Charlotta Cederström (1812–1895). En tredje broder var konteramiralen Klas Samuel Annerstedt [Claes Annerstedt] g. m. Louise Gustava Lagerstråle. En son till denne, Pehr Samuel Ludvig [Ludvig Annerstedt] (1836–1904), blev en framstående jurist, professor i kriminal- och processrätt 1876. Intressant är att alla tre bröderna gifte sig med damer av adlig börd. Man kan inse att Tuna spelade en stor roll för sönerna under de första decennierna av 1800-talet. Gården var barndomens spännande upptäcktsvärld och ungdomens säkra tillflyktsort. Akademiska studier vid Uppsala universitet var en självklarhet och med hänsyn till den korta resan till Tuna kunde studenterna långa tider njuta av i den vackra naturen vid fädernegården.

Rudolf Annerstedt disputerade 1826 på en historisk avhandling om renässansfursten Cosimo di Medici och preses var självaste Erik Gustaf Geijer. Följande år disputerade Rudolf på en teologisk avhandling om några verser ur Jesaja, kapitel 15. Han blev adjunkt vid katedralskolan 1829, vice rektor 1832 och rektor från och med 1845. Han förordnades som rektor på livstid 1858 och blev samtidigt lektor i teologi och kyrkohistoria.

Hans verksamhet vid katedralskolan har beskrivits: "Början av hans regemente kännetecknades av en ovanlig stränghet, som kändes tryckande, nästan inkvisitorisk. Men sedan en del inrotade olater försvunnit och disciplinen i skolan blivit ordnat fastställd, gick det hela som ett urverk, och det fanns knappt någon, som ej ansåg reformen nyttig och nödvändig och det nya tillståndet som en välsignelse för skolan, i synnerhet som den stränge rektorn visade sig såsom enskild man uppfylld av verklig välvilja mot alla de goda elementen bland lärjungarna" (SBL) ["Svenskt biografiskt lexikon"]. "Över A:s personlighet och yttre uppträdande låg något imponerande aristokratiskt".

Thure Annerstedt valde den teologiska banan och den var given för många akademiker. Den var en väg till allmänt anseende och hög samhällsställning. Han disputerade 1828 på några ställen i första Mosebok (Ad loca selecta e Genesens XII-XXV, p VI, pres. G Knös) och 1830 på några sånger av den grekiske skalden Anakreon (Odarion quadragesimum tertium et quartum Anacreontis, Melici vads, pres. J Tranér [Johan Tranér]). 1830 blev han pastorsadjunkt i Bälinge 1833 docent i pastoralteologi och notarie vid teologiska fakulteten, kyrkoherde i Börje [Börje socken] 1840, kyrkoherde i Örebro 1846, slutligen biskop i Strängnäs.

"Allvar och redbarhet kännetecknade A:s akademiska verksamhet, och hos sina lärjungar åtnjöt han stort förtroende. "..." Älskvärt och vinnande var hans umgängessätt och själv musikalisk samlade han i sitt Uppsalahem omkring sig musikidkare såsom G. Wennerberg [Gunnar Wennerberg], J. A. Josephson [Jacob Axel Josephson] med flera" (SBL) Som biskop i Strängnäs hade han problem med frikyrkorörelsen. I kyrkliga och politiska frågor var han strängt konservativ.

KÄLLA: Okänd

Samuel Annerstedt avlider här 1812 och Charlotte Cederström gör detsamma 1833 och i och med detta avslitas den första eran med Lidmanska kopplingar på Tuna (ägarskapet av Tuna togs därefter över av Jonas Arvid Winbom).

1911 flyttade Sven Lidman in på Tuna, tillsammans med hustrun Karin Thiel och dottern Ulla Lidman (paret skulle få flera barn 1911 bestod familjen endast av denna trio). Dottern Anne-Marie Lidman föddes under tiden på Tuna, dock står det i hennes födelsenotis att hon föddes i Uppsala och inte i Tensta socken (troligtvis fanns det bättre resurser i Uppsala för att föda barn, i alla fall bättre än på den uppländska landsbygden).

Författaren Sven Lidman (1882–1960) var ägare till Tuna 1912–1914. Säljare var kamrer J Dahlborg. Omständigheterna kring köpet har skildrats av Knut Ahnlund i boken "Sven Lidman: Ett livsdrama" (1996) Av en tillfällighet råkade Lidman se ett erbjudande hos en mäklarfirma om "Tuna gård i Tensta socken vid Wattholma järnvägsstation". Han reagerade för namnet Tuna och erinrade sig att hans originelle farbror Sam Lidman hade antecknat "1829, tillbragte den ovanligt stränga vintern hos min mormor Charlotte Cederström på Tuna i Tensta".

Sven Lidman beslöt att köpa gården. "Det förflutna hade tagit honom i besittning, nu skulle han också till det yttre flytta in hos sina förfäder."..."Och för Sven var detta inte något vanligt egendomsförvärv, det var en sakral handling, uppfyllelsen av en ungdomsdröm och invigningen till ett nytt liv." Familjen flyttade in den 22 april på hundraårsdagen av Svens farmors [gammelmorfar Samuel Annerstedt] död. Han installerade sig som patron i gammaldags stil. "Det var i en känsla av stor lycka och hänförelse som han nu trampade samma golvtiljor som hans farmors far trampat."..."Han hade omedelbart skaffat sig en stor sanktbernhardshund för att vakta gård och trädgård. Och snart nog köpte han också ett finskt sto till plandroskan. Men gårdskarlen som övertagits från förre ägaren visade sig vara alltför rädd för att våga köra den eldfängda märren som ville både sparka bakut och skena. Tillsammans med en tillkallad hästkännare körde Sven nu under tre dagar runt i norra Uppland för att lära henne normala fasoner. Försöket misslyckades och hästen fick bytas mot en sedigare. Så gick mycket av hans tid, och han fann att han lätt kunde bli gårdsägare på heltid.

Han hade först tänkt titulera sig författare men fann snart att denna titel inte skulle höja hans prestige i trakten. Följande bosittande grannars råd kallade han sig därför löjtnant Lidman. Det smällde högre. Han märkte snart att han vunnit en viss social aktning i socknen. Han hade prenumererat på fyra dagliga stockholmstidningar och fyra dagar i veckan kom den gamle lantbrevbäraren, förre soldaten Groth, till köket och fick nyheter av personalen där, fick också se husets härligheter när herrskapet var borta, vilket ofta hände. Han förde snabbt informationen vidare till nästa kök: det blev snart bekant att socknen fått sin första miljonär."

Vid den här tiden var Sven Lidman gift med Karin Thiel, dotter till den förmögne bankiren och bankmecenaten Ernest Thiel (1859–1947). Den första sommaren tillbringades med gäster och fester nästan varje dag och detta lantliv kostade stora pengar. Lidman blev alltmer medveten om svårigheten att vara både lantjunkare och författare. Han skulle inte gå i land med detta i längden. Hustrun Karin var lycklig med den nyfödda dottern Anne-Marie och den tvååriga dottern Ulla, men relationen mellan makarna försämrades och slutade med skilsmässa. Familjen flyttade från Tuna 1914.

Tor Bonnier har i sin memoarbok "Längesen" (1972) skildrat en dråplig episod. Sven Lidman hade bjudit in Ragnar och Elisabeth Thiel att fira midsommar 1912. Ägaren till Tuna ansåg att det var ett bra tillfälle att visa upp sig för traktens honoratiores. Redingot och mörk klänning anbefalldes. I denna elegans for alla fyra till kyrkan där de fick sällskap med några fattighusgummor och prästens familj. Tor Bonnier menade att den anbefallda kostymeringen utmanade löjet. När han själv besökte Tuna en gång blev han hämtad i droska med kusk i livré och hög hatt. På gårdsplanen väntade Sven Lidman i lantmannakostym och käpp med silverkrycka och tofs.

KÄLLA: Okänd

Efter att ägarskapet av Tuna kort mellanlandat hos Sven Lidmans svärfar Ernest Thiel (till vilken Sven Lidman vid det här laget stod i skuld) så gick ägarskapet över till Herbert Rettig som, till skillnad från Ernest Thiel, faktiskt bodde på Tuna. Herbert Rettig sålde Tuna 1933 till Johan Högfeldt, far till Per Högfeldt, som var en av de som så vänligt mottog oss på Tuna.

Så, historien avslutas därmed där fast inte innan vi kan visa lite bilder som togs under på Tuna samt Tensta kyrkogård.

Bilder

Appendix

Följande artikel, från 1941, fick jag även med mig i pappersform. Den handlar mer om Sven Lidmans sociala (och mentala) tillvaro under tiden på Tuna.

Författaren, som jag tolkar det, är en viss "Bigi Wennberg" men jag inte hittat mer information honom/henne. Kanske är det en pseudonym eller referens till något som går moderna läsare förbi.

Själva texten

Denna novell handlar om den trettioårige Sven Lidman, som vann hela världen, men höll på att förlora sin själ. När ni läst novellen undrar ni kanske vad som hände sedan. Det hände ingenting på flera år. Men det kom en dag då författaren fick "se sitt öde stiga ut på himlatrappan". Då lämnade han allt detta. Nu är han en av pingströrelsens väldigaste förkunnare.

Man måste kliva högt för att kom över tröskeln. Den unge författaren tog steget med utsökt välbehag, ty vittnade inte denna höga tröskel om ålder och traditioner och älskade han inte åldriga "ädla ting som gourmeten älskar ett gammalt vin. Och detta var alltså hans nya hem. Hans eget Tuna i Tensta [Tensta socken]. Han blev stående därinne och lät blickarna forskande glida över de breda golvtiljorna, den magnifika panelen och de vita bjälkarna i taket. Inte i sin frejdigaste fantasi – och den led inte av några hämningar – hade han kunnat göra det bättre själv. Och här i detta rum hade hans farmor [Ebba Annerstedt] fötts år 1798, det skulle bli hans arbetsrum. Kunde man tänka sig en mer inspirerande andens verkstad. Utanför fönstret skymtade parken med lönnarna, de omskrivna lönnarna, som sade ge Tuna dess stämning av frid. Genom parken flöt Tenstaån, som var en gren av Fyrisån, ett älskligt vatten utan snedsprång och ärelystnad. Och runt omkring stod – Gödåkerbygden, rik på kulturminnen för att vara honom till behag, den nye herrn till Tuna. Ja, det var "Paradise Regained". Han måste le litet åt den litterära bilden. Nu kunde man börja flytta in böckerna och papperen och hans värld var fullkomlig.

När vi någon gång råkat ut för vad vi i dagligt tal kalla ett "egendomligt sammanträffande" ha detaljerna kring detta kommit att etsa sig in i minnet. Vi tala nämligen beständigt om "undret", som tjusar oss mer än andra upplevelser, emedan vi alla gå med en latent hunger efter under, vilka aspekter vi än må lägga på dem. För vår författare, som senare i livet skulle vänja sig att se ett Guds finger i allt skeende, kom varje drag i det egendomliga ödesspelet kring Tuna att framstå i ett meningsfullt och förklarat sken. Det är trettio år sedan; men än idag kan han återge dem ett för ett.

Det började med en oförklarlig trötthet och leda vid staden. Hemmet på Djurgården [Parkudden?] tycktes för trångt, det ville kväva honom. Och en middag överraskade han sin familj med att säga:

I morgon mina vänner har vi en villa i Saltsjö-Duvnäs. Jag har kontraktet på mig, det skall bara skrivas under.

Man var van vid hans snabba beslut och uppblossande entusiasm. Utan att riktigt förstå hans avsky mot staden, som gett honom så många framgångar, gjorde sig familjen strax beredd att ta villan i besittning. Men entusiasmen varade endast till kvällen, då en vän till familjen kom på besök. Denne ryckte på nytt undan marken för hans fötter genom att säga:

Du menar väl inte, att du, Sven Lidman, tänker bosätta dig i ett villasamhälle. Du! Nej, där gör du något du kommer att ångra: Det är direkt stridande mot ditt väsen.

Författaren var i de dagarna i ett labilt sinnestillstånd. På ett ögonblick hade han slagit om, villatanken var honom nu närmast förhatlig.

Vi gör det inte, sade han till sin hustru.

Men du har ju så gott som bestämt dig. Verkar det inte litet löj1igt?

Det är möjligt, men min gamle vän har rätt. Vi skulle inte stå ut.

Vad ska vi då göra? Stanna Här, där du inte heller står ut?

Nej, vi köper en egendom i stället. På landet.

Följande dagar försjönk författaren och hans familj i annonsläsning En morgon utbrast hustrun [Karin Thiel]:

‐ Här står en annons: Gammal herrgård i Uppland – det är kanske någonting för oss.

Men mannen protesterade:

‐ Uppland är trist och tråkigt. Nu måste jag gå till tandläkaren.

Ett tandläkarbesök kommer här: med kanske för första gången in i de stora ödessammanhangen. Ty hade författaren inte besökt sin tandläkare just den dagen och hade denne tandläkare inte råkat bo i närheten av mäklarfirman, som annonserade om en herrgård i Uppland, skulle antagligen det lika betydelsefulla som höga steget över Tuna tröskel aldrig ha tagits och ett levnadsöde inte fått den underliga vändning det fick. Ni anar själv fortsättningen, författaren hämtar i förbifarten ett prospekt, som han utan större tilltro stoppar i fickan. Först någon gång efter middagen kommer det fram. En vanlig gul lapp med saklig tryckstil. Ödet klär sig stundom i trivialaste dräkt. Där står överst:

TUNA I TENSTA

Författaren tar sig för pannan. Drömmer han? På väggen i ett av rummen sitter en gammal släkttavla, en "merit- och levnadsförteckning" som han haft framför sig sedan sin barndom. Han behöver inte kasta en blick på den för att veta, vad som står där på ett ställe:

"Tillbringade den ovanligt stränga vintern hos min mormor Charlotte Cederström på Tuna i Tensta".

Och har han inte under sin släktforskning påträffat ett brev, i vilket avsändaren utgjuter sig i vältaliga ordalag om lönnarna på Tuna: "De härliga träden runt omkring ge, tillkänna vad gården verkligen är, lugnets trevliga hem".

Föga anar författaren, där han sitter slagen av det egendomliga sammanträffandet, att han en dag skall vandra under dessa lönnar, i strid med sitt hela väsen.

Behöva vi tillägga, att ingen makt i världen skulle kunnat hindra honom, traditionernas väktare, från att ta den gamla släktgården i besittning, när den på detta sätt lägges i hans händer.

‐ Det var detta jag behövde, säger han sig själv. Mitt blod har ropat efter jorden, man rycker inte ostraffat upp släktträdet med rötterna... Men nu, nu skall jag rota det igen!

Följaktligen var det en mot ödet mycket tacksam man som slog sig ner på Tuna herrgård. Hade han haft framgång förut, skulle den bli än större nu. Ingenting störde hans arbete, en arrendator sköta gården, familjen blommade och i socknens kyrka hittade, han under sina strövtåg en raritet riktigt i hans smak. Det var ett gammalt vackert Birgitta-porträtt. Vad kunde han mer begära?

Underligt nog ville inte oron släppa, tvärtom tycktes den tillta ju fullkomligare livet gestaltade sig utåt.

En dag i juli kom vännen och diktaren Anders Österling på besök. Tuna hälsade honom på sitt mest intagande sätt, lönnarna stod i ring och bugade. Man vandrade under dem som i en pergola, men författaren kände sig som en fisk i ett akvarium med ymniga alger.

Vad gör du egentligen här? frågade diktaren.

‐ Vad jag gör, sade författaren. Tja, jag har det skönt, jag är lycklig, vad vill du mer?

Diktaren såg fundersamt på honom och sade:

Det påminner mig om en österrikisk roman jag nyss läst. Där är en ung man – som vill göra karriär, som vill få sitt namn skrivet i framtidens historia. Han tillfrågas av en trött, nonchalant comtesse:

"Var med fördriver ni, min unge vän, era dagar?" och svarar:

"Jag söker inte fördriva dagarna, jag söker hålla kvar dem."

Orden gingo som sting genom författaren.

‐ Så är det, sade han sig efteråt. Dagarna driver bort med mig.

Jag är inte mig själv längre. Min själ är inte med – det känns som om den håller på att dö.

När den tanken en gång hade blivit bofast hos honom stegrades oron. Vad var det för fel? Förde han inte en idealisk tillvaro? Gåvo inte, hans böcker honom tillräckligt med framgång och inkomster? Var inte hans hus tid efter annan fyllt med glada gäster och rika kulturpersonligheter? Hur bollades inte med vittra citat, hur stänkte inte kvickheterna kring dessa magnifika paneler och hur steg inte champagneyran mot vitmenade takbjälkar! Där kom Lubbe Nordström och Elin Wägner, John Landquist, Gustaf Stridsberg, Carl af Ugglas, Helge Almquist, Tor Bonnier och Yngve Larsson för att dela hans bord och driva långtråkighetens skuggor på flykten. Och om han sagt dem, att han kände det som om han höll på att dö levande, han, den gladaste och mest uppspelta av dem alla, hur häpna hade de inte blivit.

En dag, kort tid efter diktarens besök, gick författaren på gårdsplanen under sina lönnar och tänkte: detta är den fullkomliga, vegetativa ron. Vad mer i världen kan en människa önska sig? Svaret kom med omgående. Det kom inifrån honom själv och surrade som en geting – du skall lämna allt det här – du skall gå ifrån alltsammans. Han stannade och lyssnade till sig själv och åter och åter hörde han tydligt en röst som sade: du skall lämna allt det här – du skall gå ifrån alltsammans.

Låt oss påpeka, att författaren ingalunda var vad man kallar religiös. Han hade tvärtom all den skepsis som är utmärkande för en akademiskt bildad litteratör. Hans första naturliga fråga måste därför bli: är jag tokig? Ångesten höll på att kväva honom. Han följde ån till badhuset och där gick han in och företog sig något som säkert skulle ha överraskat hans kulturvänner.

I sin rådvillhet föll han på knä och sade inte utan irritation:

‐ Min käre Gud, vad är meningen med detta? Gode Gud vad är de här för något? Han fick intet svar. Och stämningen gled bort [...] som såg en roman fullbordas, "Carl Silfverstååhls upplevelser". Och ett år förflöt under växlande arbete och tvivel. Författaren började också läsa Bibeln. Men religiöst desorienterad som han var blev det endast trevande i mörker. Han kände det som om de finaste rottrådarna i själen voro satta. i torr sand och stundom blev den känslan sannskyldig tortyr.

En dag gav Yngve Larsson middag. Gästerna hade utmålats på placeringskorten i symboliska attityder. Författaren blev en krigare i full rustning med svensk fana och champagneglas överdådigt svingats. Ini korten hade den spirituelle värden fullbordat bilden med några strofer. Författarens dikt hade fått denna avslutning:

"Men hör du i natten ännu din genius hemligt dig kalla?"

Det kändes som en dolk i bröstet. Hans nätter, vad visste de om hans nätter? När festerna ändats och han befunnits sig ensam på sin kammare hade han slängt av sig kläderna och med dem den sorglösa masken. I sin bädd, ensam med ångesten hade han blivit till ett barn som hjälplöst bad sitt "Gud som haver". Någon annan bön kunde han inte.

Den sommaren skrev han "Tvedräktens barn". Denne betecknade nog ett religiöst motiv. Diktens huvudfigur som var officer tar i avslutningskapitlet avsked och blir präst.

Hösten gick under stigande ångest. En natt i november sitter han i sitt arbetsrum, där farmodern fötts och han tänker ironiskt: här blir ingenting fött mer, men min själ dör. I hemlöshet och sorg skriver han en dikt, det är mycket sällan det händer i hans prosaliv:

"Hör mig min gid, hör mig, träl, som talar
Tänd alla ljus i dina ödens tempelsalar,
ty denna natt jag vaken väntar
en strimma ljus; att Du barmhärtigt gläntar
på dörrn till Dina största ödens högtidssal -
att jag må se en glimt av ljusens flöde
därinne - och se mitt eget öde
bland tusen öden utan namn och tal,
det som blev mitt utav Din visdoms och Din viljas val
Låt detta öde stiga ut på himlatrappan
och med ditt tecken visande på kappan
nedstiga långsamt även till mitt hus,
att jag kan hälsande i dörren stanna -
och böja djupt men jublande min panna
och säga ödmjukt stolt: "var hälsad,
min genius, mitt öde - jag är frälsad."

Han lägger ner pennan och väntar. Nu skall han väl få klart besked. Om Gud verkligen vill honom någonting har han ju honom här, blint väntande.

Men det hände ingenting. Dagarna gingo som förr, vegeterande, fridfulla – arbetsamma, ångestfyllda. Besviken på de högre makterna som tydligen inte hade något intresse för honom vänder han dem en kväll resolut med några bittra strofer:

"Tyst på Aeskepliostemplets iskalla marmortrappa
vakar du ännu i väntan, gosse, på undret.
Moln täcka himlens stjärnor, frostkalla dimmor
driva tungt över gulnade ängar
Och du väntar alltjämt hjälpen som aldrig skall komma.
Främling, lämna den tigande gudens tempel -
djupt i ditt eget hjärta, det sjuka och trötta,
fräter ett gift, som ej ha någon bot för"

Bigi Wennberg

KÄLLA: Aftonbladet, 2 februari 1941