» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Den andre Sven Lidman
I.
Det var hans son, den andre Sven Lidman, som blev den fasta punkten, för att icke säga ljuspunkten, i min första ungdoms oroliga och äresjuka fråge- och drömvärld. Rörande honom kunde jag ju läsa på tryck i och hänvisa okunniga, intresserade eller tvivelsjuka kamrater till Hofbergs Svenskt Biografiskt Handlexikon:
»Lidman, Sven Fredrik, präst, författare.»
Överseende och kärleksfulle läsare, o att du kunde en smula ana och förstå vad det där ordet »författare» blev inspirerande stort och självlysande för mig i min ungdoms nattliga och ödesovissa dröm- och skuggvärld.
Lidman - Sven - Frikyrkopastor -
Ordet präst hoppade jag absolut och fullkomligt över. Jag tror inte jag såg det en gång. Det var intet gångbart eller klangfullt eller självlysande ord i min ungdoms sista gymnasistårs och första studentårs dagar. Det var ett grått, sjaskigt, förnedrande ord i den radikala estetiskt-intellektuella modebelysningens ljus. Ja, det var nästan förnedrande bara att vara son till en präst, det vill säga till en hycklare, en skojare, en humbug.
Men författare! Det var något den tiden!
Jag läste vidare i Hofberg:
»Lidman blev student i Uppsala 1800, erhöll vid magisterpromotionen 1806 lagerkransen och utnämndes 1811 till docent i arabisk litteratur. Sedan han antagit prästerlig ordination, förordnades han sistnämnda år till legationspredikant i Konstantinopel, vilken befattning han innehade i sex år eller till 1817, då han befordrades till filosofie lektor i Linköping. Sedan han beklätt denna plats till 1821, utbytte han den mot lektoratet i grekiska, men lämnade sin lärarebefattning vid gymnasium 1824, då han utnämndes till domprost i Linköping. Under sina studieår i Uppsala var L. en verksam medlem av sällskapet 'Vitterhetens vänner', liksom senare i Götiska förbundet, vars tidskrift Iduna innehåller några uppsatser av hans hand. Såsom domprost valdes han av sitt stift till fullmäktig vid de två första riksdagarna på 1830-talet och gjorde sig därunder bemärkt såsom 'en nitisk riksdagsman på den ministeriella sidan'. Teologie doktor. Död d. 9 mars 1845. - Gift med Ebba Margareta Annerstedt [Ebba Annerstedt]. -»
Och i ett enkom för min släktkärleks och min fåfängas stillande antikvariskt inköpt exemplar av Rudolf Hjärnes »Götiska förbundet och dess huvudmän» kunde jag ytterligare inhämta eller rättare för eventuellt intresserade kamrater uppläsa:
»Tvenne av förbundets egna ledamöter reste även utrikes och anställde där forskningar, som stodo i närmare eller fjärmare förhållande till de hemmavarande göternas. Så begav sig Sven Lidman (Sigurd Jorsalafarare) till Constantinopel och Orienten... genomreste en del av Österlandet och Egypten för antikvariska forskningar, varför till en del redogöres i brev, infört i 7:e h. av Iduna. Han hade därunder gjort stora samlingar, som stodo inpackade i 11 lårar i Constantinopel för att hemsändas, då en eldsvåda utbröt den 25 mars 1818 och förstörde allt. Enligt Adlerbeths uppgift den 10 Juli gingo sålunda förlorade, utom fornlämningar, '800 vol. klassiska författare, koptiska och arabiska handskrifter' m. m.»
I ett brev till ärkebiskop J. A. Lindblom [Jacob Lindblom] specificerar han själv på följande vis sin förlust:
»I min mån förlorade jag högst betydligt. Att ej tala om meubler för 2:ne rum och ett litet utvalt bibliotek av nära 600 band, förlorade jag 8 större och mindre kistor med Egyptiska antiquiteter, frugterna av min resa 1815 och över 100 coptiska, turkiska och arabiska manuskripter.»
II.
En hel ungdoms arbete som bokstavligen gick upp i rök. Men vilken djup och ädel resignation röjde ej han själv vid relationen av sina olyckor! Jag kunde ju i släktbreven följa hans planers, drömmars och arbetes öden - breven följa hans planers, drömmars och arbetes öden - och missöden.
I oktober 1817 slutar han ett långt brev från Rom till sin trognaste vän under ungdomsåren, Jakob Adlerbeth, med de triumferande raderna:
»Ett ord om Nubien och Grekland! Alla vilja här, att jag skall skriva, och säga mig de mest smickrande saker om vad för stor effekt sådana nya och stora upptäckter skola göra i Europa.»
I november s. å. skriver han till sin far, prosten Sven Lidman i Tingstad [Tingstad socken]:
»I dessa dagar har jag fått en den gladaste nyhet jag på länge haft - ett brev från min avlidne reskamrats far. Alla sonens papper och samlingar äro i hans ägo och ej, som jag trodde, skänkta till Ryska regeringen. Jag är således i stånd att utarbeta något i en framtid utan att dependera av Ministrars förord och Ministrars grace. Landtrådet von Richter gör mig i sitt brev de mest smickrande förklaringar och tillbud. Han börjar med att säga: je suis très convaincu que ce n'est que Vous, Monsieur, qui puissiez faire vivre sa mémoire et la vôtre par une relation de vos voyages. Han inbjuder mig på det enträgnaste att taga återvägen åt Lifland med tillägg: les collections, journaux et desseins de mon fils sont à vos ordres, och slutar med de mest rörande uttryck: quel plaisir pour ma femme et pour moi, Monsieur, d'avoir auprès de nous l'ami intime de ce fils chéri, de pouvoir nous entretenir de lui et d'apprendre de vous les circonstances particulières de cet intéressant voyage qui fut la source de nos malheurs. Nous croirons alors voir ce fils et nous vous regarderons comme si vous le fussiez.»
Och samma månad får Jakob Adlerbeth ett brev från den jublande vännen i samma sak:
»I dag skriver jag till Richters far, tackar honom som sig bör och framställer tillika orimligheten av resan till Lifland, åtminstone i detta ögonblick, och huru viktigt det för verkets utarbetande är att kunna lägga första handen därvid i en stad som Rom, där man har alla litterära resurser, där man kan konsultera lärde, benyttja artister och där allt är för gott köp. Få se vad svar jag får. Emellertid blir det väl, om Gud låter mig leva, något av; därpå kan du lita, ifall jag ej för brist på tillgångar nödgas uppgiva allt.
Min amour-propre och en viss nationalstolthet ålägger mig att besörja arbetets utgivande av egna medel, utan att begära eller ens tillåta Richters subsidier. Blir det något av, så komma ungefär 12 planscher att åtfölja något av, så komma ungefär 12 planscher att åtfölja arbetet utom en större karta. Depenserna därför gå väl till 1,000 Rdr. Hr Banco å peu prb! Jag räknar ej tryckningen, som jag tror kunna gå lätt för sig, ty jag är nästan bestämd för svenska till original. Vill sen Richters far proponera låta hofrådet Ewers översätta på tyska och själv, adhibitis adminiculis, besörja en fransk d:o - - -»
Den 16 mars 1818 skriver han ombord på skeppet Il Ré, på Neapels redd till fadern i Tingstad. »Här har jag fått min avlidne reskamrats ritningar m. m. mig tillskickade från hans Far i Riga - med ett det artigaste brev man kan önska sig. Nu är jag i stånd att göra något, och jag hoppas kunna fullborda mitt opus på Tingsta.»
En liten, liten smakbit på vad en gång komma skulle publicerades i Iduna och härom skriver Adlerbeth:
»Sedan April månad är Idunas 7:de Häfte utgivet. Det erkännes allmännt för att äga ett klassiskt värde. Särskildt giva våra landsmän, både inom och utom förbundet, ett stort bifall åt din beskrivning över Nubiens fornlämningar.»
Den 29 juni 1818 uttrycker H. Exc. Utrikes-Statsministern greve Lars von Engeström fäderneslandets förväntningar och förhoppningar:
»Jag längtar efter Herr Legations Predikantens återkomst. Den som medbringar så många kunskaper kan ej annat än vara välkommen och vi kunna hoppas att det verk snart skall lämnas åt allmänheten, å vilket Herr Legations Predikanten med så mycken flit arbetat och vilket kommer att göra Fäderneslandet heder.»
Den 10 juli 1818 skriver Sven Lidman från Konstantinopel till sin far:
»Aningen om min förlust är beklagligen sann, men jag tänker nu ej mer därpå; och måhända var den mig nyttig; den har åtminstone påskyndat min avresa härifrån och tillintetgjort min första lieblingsplan att ånyo besöka Egypten och Nubien. Hade alla mina samlingar kommit hem, vem vet om ej de avundsjuka fått nytt vatten på sin kvarn. Nu kommer jag åtminstone utan stort bagage hem, och så tom pung och så slät garderob som min hoppas jag skall opåtalt få passera själva antrum individae.»
Ack den avundens grotta kommer ingen människa undan - i varje fall ingen i vårt land - och min farfar blev många gånger illa biten av dess ilskna bestar. Som domprost och riksdagsman och genom sitt gifte nära lierad med några av de dåtida ledande familjerna fick han rikligen erfara detta levernets vanskligheter och vedervärdigheter. I Sveriges litteraturhistoria är hans namn väl endast ihågkommet som den domprost Lidman, mot vilken Henric Palmér [Henrik Bernhard Palmær] riktade några av sina giftigaste satirer, vilka hade sin praktiska inspirationsgrund däri att L. jämte biskop Hedrén - som deras självklara plikt var - vägrat den »till varje ordnat arbete oförmögne» en lärarbefattning vid gymnasiet. Det går nog merendels så till i litteratörernas grymma och giftiga värld, att en stackars hederlig pliktmänniska får figurera som narr och dumbom i deras demoniska självupptagenhets efterlämnade litterära skräckkabinett.
Och för min farfars del för jag ingen talan. I alla livets omständigheter bevarade han en sällsam upphöjd sinnets ro och moralisk renhet, som omgav honom med en mur av tillgivenhet och kärlek, ej minst från hans åtta söner och tre döttrar, som livet igenom sågo upp till hans minne som till det bästa de ägde.
III.
Käre läsare, kan du tänka dig en liten, alltid illa klädd, mager och blek, på en gång vaken och drömmande, naiv mager och blek, på en gång vaken och drömmande, naiv och kritisk pojke i tonåren, som sitter vid ett gammalt maskstunget gustavianskt skrivbord, i vars lådor dessa gamla släktbrev gömmas? Han är ende son till en fattig änka, som söker försörja honom och sig själv med att taga emot inackorderingar. Men affärerna gå aldrig ihop, trots att våningen ibland är så full av hyresgäster, att den lille ynklige pojkvaskern skjutsas undan än i en vrå av huset än i en annan. Och hans mamma är lika oöm. Hela den i det yttre bohemiskt rotlösa atmosfären fångas kanske bäst i en heroiskt obekymrad vardagsreplik av denna tappra och tåliga moder och något slarviga inackorderingsvärdinna, när det tagit slut på pengar och kredit och det endast finns sjuttiofem öre i hushållskassan. Hon köper för summan en biljett till en av de billigaste platserna på operans tredje rad och ursäktar sitt överdåd med den ännu överdådigare repliken:
»Ja, det kan vara gött att höra litet musik ibland, och för sjuttiofem öre får man i alla fall inte någon kalvstek.»
Men som ung skald tyckte jag Rainer Maria Rilke bäst hava fångat min själs hemlöshetsgrundstämning i tillvaron i sina underbara rader:
Ich habe kein Vaterhaus
und habe auch keines verloren;
meine Mutter hat mich in die Welt hinaus
geboren.
Da steh ich nun in der Welt und geh
in die Welt immer tiefer hinein
und habe mein Glück und habe mein Weh
und habe jedes allein.
Und bin doch manch eines Erbe.
Ty det var väl för att hålla mig själv uppe och hävda mitt eget lilla värde och värna min själs innersta, som jag så krampaktigt klängde mig fast vid den inre återglansen av denna nu längesedan förgångna och ej alltför betydelsefulla yttre storhet. 1 släktbreven och det förflutna levde jag. Där voro biljetter och brev från min farmors morbror och fosterfar, amiral Rudolf Cederström och ärkebiskop Carl von Rosenstein - den senare kallande min farfar »älskade vän, måg, son» - August von Hartmansdorff och J. G. Hedrén, som fyllde de långa grå dagarna i ett högst tillfälligt och tarvligt möblerat litet rum inpå gården åt norr med ett eko från överläggningar och beslut i Svea rikes styrande kretsar. Där skrev statsminister Louis De Geers fader, baron Gerhard De Geer och föreslog ingåendet av en »nuptial alliance» mellan hans son Gerhard och min egen faster Ebba. Där talade Jakob Adlerbeths trogna vänskap i många, både korta och långa brev. Där skrevo Atterbom, Pontin, Stenhammar, Livijn, Baltzar von Platen längre eller kortare brev. Palmblad kunde ännu 1820 hänfört förklara att »alla ynglingars munnar äro fulla av Din pris, de älska Dig innerligt, och enligt min mening lär man bäst av Dig innerligt, och enligt min mening lär man bäst av den man älskar».
Och i den store skaldens eget manuskript kunde jag läsa Atterboms hyllningsdikt i Götiska förbundet:
TILL S. F. LIDMAN.
Den 27 oktober 1816.
Återgiven åt oss, sparad av österns sol, ädle Jorsalafar, törn, på din ungdoms jord, välkomstbägarens gamman; goda runor välsigna den.
Druvans flytande guld lågar i glas och blod: se, erinringens värld hälsar dig färgrik där; läs, i vännernas blickar, livets skönaste selamspråk!
Är ej himmelen här varm som "profetens natt" på den speglande Nil bäddad i högblå glans, dock, av blekare stjärnor, lysas frihet och mannamod.
Tebes hieroglyf tyds i dess tempel ej; Tabors heliga berg slavar och vilddjur ser; mellan blomstren i Saron trivs ej trohetens lilja mer.
Men Försonarens grav ej av en klippa stängs; var Guds flamma förstås, d ä r är Jerusalem! Och vart ädlare sinne drager Gottfrids av Bouillon svärd.
Emirns vekliga flock svalkas av palmens fläkt, men den fläktar ej bort nesliga dvalans rus; norden kämpar och saknar, dock på griften dess palmer gro.
Utan ärans bedrift, vad är väl livet värt, vad är njutningens kalk, fylld av en houri själv, då för Mohammeds trollslott ej vi Uppsala högar ge.
Ja, du åter dem ser, svensk i var åder än; varm för sanning och tro, liksom i forna dar; varm för hjärtliga handslag, varm för sång och pokalers klang.
IV.
Men min överseende och kärleksfulle läsare och vän - jag måste vara uppriktig mot dig. Jag tror, att det dokument, som mest tillfredsställde min fåfänga och mest fyllde min själ med förgången härlighets grymma melankoli, där jag satt i mitt tarvliga lilla rum med dess grå fönsterutsikt rakt mot en fem våningar hög skymmande brandmur - det var ärkebiskop Carl von Rosensteins dopattest - eller hur nu dokumentet skall rubriceras - då min äldste farbror, Carl Lidman, döptes i Linköping domkyrka av Svea Rikes ärkebiskop i närvaro av följande:
Faddrar (jag tillåter mig behålla den ålderdomliga stavningen):
»Öfver Amiralen, Stats Rådet, Ridd. & Commend. af Kongl. Maj:ts Orden, m. m. Hr. Grefve Rudolf Cederström och Stats Rådinnan Grefvinnan Hedda von Platen, född Ekman.
Undertecknad Erke Biskop och dess Fru, född Friherrinna Cederström [Henriette Cederström].
Biskopen m. m. Doctor Wallenberg [Marcus Wallenberg] och Enkefru Erke Biskopinnan Lindblom.
Öfversten och Ridd. Sv. Ord. Baron Carl Cederström och Landshöfdingskan Fri Herrin. Nieroth.
Prosten Sven Lidman och Enke Fru Charlotte Cederström, född Fri Herrin. Cederström.
Dom Prosten och Ridd. af K. Carl XIII:s Orden Doctor Jon Dubb och Fru Charlotte Classon, född Grefvinna Posse [Charlotte Posse].
Herr Lars Lidman, och Fru Cancellie Rådinnan Silverstolpe, född Alm.
Cabinetts Secreteraren Nils Tersmeden och Fröken Hedda Lagerstråle [Hedvig Lagerstråle, 1796-1876].
Lectoren Hr. Magister J. H. Kinnander och Demoiselle Gustava Annerstedt.
K. Bibl. Janzon och fröken Jacquette Elis. Tersmeden [Jacquette Tersmeden, 1801-1872].
Lieutn. vid K. Amiralitetet Hr. Claes Annerstedt och Fröken Louise von Platen.
Linköping 21 Aug. 1821
Jag var självfallet för ung och för okunnig för att kunna avnjuta charmen av en barnsängsrapport från Svea Rikes Ärkebiskop till en lycklig barnafader, för tillfället stadd på resa i Lifland, där han skulle rådgöra fället stadd på resa i Lifland, där han skulle rådgöra med sin bortgångne reskamrats fader om möjligheterna för publicerandet av det stora arbetet om deras egyptiska resa och dess resultat. Han drömde ännu om att åtminstone rädda spillrorna av sitt livsverk åt samtid och eftervärld. Men Rosensteins rapport löd:
»Barnsängen var bland de lyckligaste. I går afton, då Ebba gick att lägga sig kl. 10, erfor hon några förebud. Fru Rydbäck efterskickades på morgonstunden, kom kl. 1/2 8 och förlöste den tåliga och lyckliga modern inom 4 timmar. - Kl. 1/2 12 förmiddagen började sålunda din son sin bana i dagsljuset - och om han brås på Far och Mor har jag allt hopp, att den skall bliva för honom både hedrande och lycklig. Redan har han hunnit röja goda lungor. Ansiktet är avlångt, växten god, ögonen bruna och lekande.
Obs.! Napoleon var även född d. 15 Aug. Jag minnes ej Newtons födelsedag.»
Ärkebiskopinnan fortsätter i ett senare och utförligare brev:
»Din hustru är outsägligt söt och snäll. Hon älskar Dig och är en öm, huld moder emot sin lilla nyfödda unge. Mycket väl var det i mitt tycke att Du fick en gosse: den får ni börja med att uppfostra - sedan går det så bra med de andra, ifall det blir flera som jag tror och förmodar.
En mängd faddrar äro bjudna. - Detta är Ebbas och Rosensteins beställningar. Jag ville det bara skulle vara släktingar, men Båda två ville annorlunda; och en Barnsängs Fru och en Erke Biskop får man aldrig motsäga. Janzon är även Fadder.»
Käre läsare, jag tror du har överseende med den lille bleke och magre gossen där han sitter i sitt lilla gårdsrum med dess högst begränsade utsikt över en fem våningar hög, oändligt bred och gråvit brandmur, att han söker förbättra utsikten för sig genom att titta bakåt mot det förflutnas härlighet. Det fanns visserligen ännu kvar en del gamla möbler och värdeföremål, vittnen om välstånd och förfining i det förflutna. Men när hans mors affärer då och då blevo alltför dåliga, försvann den ena efter den andra av dessa dyrgripar. De gamla släktena efter den andra av dessa dyrgripar. De gamla släktbreven blevo kvar. Kalorier och vitaminer voro inte påtänkta i hans tid och diet. Men de gamla breven blevo i stället vitaminer och kalorier för hans drömmar och för hans ärelystnad. Och han behövde dem väl. Ty det var inte bara nuet omkring honom, som var mörkt och grått och fullt av pinsamma problem och plågsamma prövningar. Nej, även den förflutna glansen hade sina mörka fläckar och orosmoment.
Eller varför blev min farfar aldrig mer än domprost, då biskop Marcus Wallenberg utpekat honom som sin efterträdare, och fastän jag hade ett brev från Leopold, där denne hälsade honom som en blivande ärkebiskop? Och än värre, varför hade inte Nordisk Familjebok - denna distributör av ära och rykte till en glömsk och ointresserad samtid - varför hade den inte fyllt den gapande avgrunden mellan uppslagsorden »Lidköping, stapelstad i Skaraborgs län» och »Lidner, Bengt, skald», med den minst lika intressanta notisen »Lidman, Sven Fredrik - präst, författare?»
Varför? Jag vet det inte. Kanske var det bara för att en fattig, fåfäng och förläst liten löjlig gymnasistpojke skulle förlora den sista möjligheten att hävda sitt högmod i skolkamraternas krets och komma sig själv och omgivningen att glömma, att han endast var son till en fattig änka, som på ett högst otillfredsställande sätt sökte försörja honom och sig själv på att hyra ut rum åt skolflickor.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Sam
Lidman
1824-1897

Ogift.

Sam
Lidman
1923-2012

g. Appelquist

Sigrid
Lidman
1893-1967

Ogift.

Claes
Lidman
1831-1857

Ogift.

Ebba
Lyth
1880-1957

g. Sylvan

Jacob
Kimvall
1972-

g. Sköldin
g. Hagel
15 slumpade bilder