I.

Finns det olycksöden? Finns det hemlighetsfulla förbannelser, som vila över enstaka människoliv eller över hela släkter generationer igenom? Finns det platser, vilkas besökande eller ägande är förenat med hemlighetsfulla olyckor och straff? Finns det insegel, vilkas brytande innebär lösgörandet av en här av olycksmakter? Finns det olycksdagar, olycksgåvor, olycksmänniskor, olycksplatser?

Sagan, dikten och fantasien hava sysslat och lekt med dessa föreställningar. Folklig erfarenhets uråldriga vishetssumma har räknat med dem. Tanken har avvisat dem. Kristendomen har skänkt människosläktet en plattform, dit man kan fly undan dessa makter, om de finas, och därifrån man kan bekämpa dem, när de bliva verkliga i ens eget liv!

Vi hava alla läst hundra och en tidningsnotiser om det sällsamma olycksöde, som följt upptäckarna och utgrävarna av den egyptiske faraonen Tut-anch-Amons konungsliga grav. Lord Carnarvon och Carter hava faktiskt ött rätt snart efter sina världsberömda vetenskapliga triumfer. Det ligger ju ingenting märkvärdigt eller meningsfullt däri, men jag har ofrivilligt kommit att tänka på dem och deras öden, när jag i de gamla släktbreven hittade en odaterad biljett till Jakob Adlerbeth från min farfar - av den förre mycket ordningsfullt påtecknad: besvaradt 25 nov 1816. Hans svar saknar jag tyvärr i samlingen. Min farfars biljett lyder:

- - -

Jag är över mig given. - Och kan ej göra något, åtminstone på länge. - Min reskamrat den gode Richter har fallit, ett dödens offer, i Smyrna. Har jag hittills varit lycklig, börjar jag nu att mer än mycket gälda åt den 'obevekliga Nemesis. - I dag skriver jag till Konstantinopel för att om möjligt få reda på hans återstående papper. De kunna ej tjäna någon annan än mig, men också äro de mig mer än mycket nödvändiga. - Får se huru det går. -»

II.

I en 1822 i Berlin tryckt bok - Otto Friedrich von Richter "Wallfahrten im Morgenlande" [1822] - berättar dess utgivare, kejserliga ryska statsrådet och professorn vid Dorpatuniversitetet J. Ph. Ewers, om ett i sin art tragiskt människoöde. Det är en ung lifländare, Otto Friedrich von Richter.

Han är född 1792 i en av dessa kulturellt högtstående, litterärt kända och vetenskapligt intresserade tysk-baltiska storgodsägarsläkter, vilkas saga väl nu för alltid är slut, och vilkas företräden och förtjänster ingen ytlig betraktare kommer att hålla i minnet.

Mycket tidigt har hans intresse för antiken och Österlandet väckts, och redan 1809 får han studera de persiska och arabiska språken vid universitetet i Heidelberg, varifrån han 1812 fortsätter till Wien, där bl. a. den store Friedrich von Schlegel kommer att utöva ett djupt och avgörande inflytande på hans allmänna vetenskapliga bildning och inställning. Redan 1814 får han - en rik och bildad faders älskade yngre son - tillfredsställa sin längtan att med egna ögon få studera orientens land, människor och skatter och anländer så hösten 1814 till Konstantinopel.

»Im gastfreien Hause des Schwedischen Gesandten, Herrn Ritters Palin, lernte er Herrn Sven Lidman kennen, der die Stelle eines Gesandtschafts-Secretaires bekleidete, und schlosz mit ihm, den Bund inniger Freundschaft. Sie vereinigten sich zu einer Reise nach Aegypten, die beide, von einem vielgewanderten Armenischen Diener, Kirkor (Gregor) begleitet, am 30 März 1815, auf einem Griechischen Schiffe antraten, Lesbos und Rhodos besuchten und am 12 apr bei Alexandrien landeten.»

III.

Så här ser han ut i Sven Lidmans brev till Adlerbeth juldagen 1814 [25 dec 1814]:

»En ung Lifländare, således 1/10 svensk, von Richter, är hitkommen från en resa i Tartariet, på Cuban och Crim. Han ämnar besöka Mindre Asien, Jerusalem, Syrien, Egypten, Grekland etcetera - Och hör noga på! Han har frågat mig om jag hade lust att göra sällskap. Frestelsen är för stor. Det tycks vara en rask, ädel och väl bildad yngling. Således även på den sidan förförande. Men nervus rerum. Jag har ej en styver som är min.»

I ett brev till fadern nyårsdagen 1815 utvecklar han än närmare sitt ekonomiska problem:

»Vi ha redan gjort på höft upp resekostnaderna, som skulle stiga till omkr. 4,000 piastres turkiskt mynt för vardera. En summa, som överstiger min lön för ett helt år - - - Allt står i Guds hand och Han styrer ock allt till det bästa.»

Och redan i feb får Adlerbeth ytterligare detaljer:

»Ja, hedersvän, inom två månader, vill Gud, är jag i sikte av detta moderland för all världens kultur; ifall min resa är lika lycklig som den romerske hjältens, åt vilken, ifrån Troaden räknat

Septima nox, Zephyro numquam laxante rudentes,
ostendit phariis Aegyptia littora flammis.

Jag är väl ej En Ceasar, men hoppas dock att sefyrer äro även skapade för annat smått folk, som jag och min resecompagnon. Bed väl för mig, Gode Broder, och jag skall kanske en gång återkomma till Sverige - - Gud give att den stunden snart vore inne, då jag får hälsa ånyo ett nyfött fädernesland och omfamna gamla vänner.

Mera om min resa, dess utsträckning och tiden, som jag bestämt därtill, vilken i det hela ej får överstiga 3 1/2 månader, väl betänkandes min skyldighet att ej missbruka Herr Palins godhet, som under tiden ensam gör allt vid missionen - och dessutom med anledning av min svaga kassa - åderlåten av tvenne resor till Troaden till den grad att jag till bestridande av denna måste pantsätta min lön för hela året 1815. Men vad är att göra? Är ej en resa till Egypten värd att man lever som en hund i 5 månader efter att hava sett Obelisker, Pyramider, Sphinxer etcetera etc.? Jo, hedersvän, om jag ock utan byxor skulle nödgas vara resten av året 1815 på in kammare, så reser jag dock i Guds namn. Och däred punctum och ny rad. - - -

Gode Broder, skulle något Östgöta Pastorat bliva utan sökande, nämn hos vederbörande, att det finnes i yttersta hörnet av Europa en fattig stackare, som väntar efter förlossning ur sin träldom. Min föresats är att aldrig återvända utan säkerhet för framtiden. Jag blev n arrad att resa hit, skamligt narrad. - Men, vid Gud - v id några och 30 års ålder låter man sig ej narras så ätt. Jag vill ej vid hemkomsten nöta mina skor i några trappor, eller min tid i några förmak, utan spara både d e första och den senare till mera nyttiga ändamål. en - nog därom:

Nyare, skönare, ädlare ämnen från Nilens strand! -»