BLOGG

Nekrolog: Sam Lidman, 1824-1897

Publicerat

25 maj 2014

Den 22 sept. afled härstädes af hjertslag före detta kaptenen vid Första Lifgrenadierregementet Peder Gustaf Sam Lidman i en ålder av 73 1/2 år.

Sam Lidman föddes 1824 i Slaka prästgård, der hans fader, sedermera domprosten i Linköping Sven Lidman då var kyrkoherde. Modern hette Ebba Annerstedt. Ur en av den numera aflidne sjelf i lifstiden upprättade "tjenste‐ och lefnadsteckning" återgifva vi följande data ur hands skiftesrika lif:

År 1834 intogs Sam Lidman i Linköpings trivialskola, men flyttade redan följande år till Uppsala katedralskola och bodde der under studietiden hos sin grandonkel, erkebiskop C. von Rosenstein [Carl von Rosenstein]. Under åren 1838‐1844 vistades Sam Lidman som "betalande kadett" vid krigsakademin å Karlberg och var en gång under tiden (1841) kommenderad till Norge ombord å korvetten Jarramas. 1844 blef han underlöjtnant vid Första grenadiers lifgrenadiersregementet och genomgick följande år Gymnasistiska Centralinstitutet. Åter derpå i februari aflade han studentexamen i Uppsala och tog i juni samma år kameralexamen, hvarefter han kommenderades till fästningsbyggnaden på Marstrand. 1847‐50 genomgick han en kurs vid högre artilleriläroverket, men var derunder en tid (1848) kommenderad vid arméfördelningen i Skåne under dansk‐tyska kriget. 1849 blef han löjtnant i sitt regemente, men hans militära slutade plötsligt följande år, då han den 22 Aug. under en målskjutning med kanon å Ladugårdsgärde genom en olyckshändelse blesserades så svårt att hans högra ben sedermera måste amputeras. Och med ett träben kommer man icke långt på den militära banan, ehuru den af olyckan träffade Sam Lidman visst icke derför slappades i sin verksamhet. Åren 1851‐54 vistades han utlands i anseende till ådraget bröstlidande och var under "attaché paye" vid svensk norska bestickningen i Konstantinopel. 1853 befordrades han till kapten i armén. Sedermera var han i sex år kommenderad som adjutant hos öfverståthållaren i Stockholm och afsändes 1856 af utrikesdepartementet till Paris och London under hertigens av Östergötland vistelse därstädes. 1857‐58 var han kanslist i statsutskottet under dåvarande riksdag och utsändes 1859 med åtskilliga expeditioner från utrikesdepartementet med anledning af konung Oscar I:s frånfälle. Han dekorerades då med Guelfer‐ och Leopoldsordnarne [Leopoldsorden]. 1861‐63 var han vik. lektor i främmande lefvande språk vid Vesterås högre elementärläroverk och från 1862 i sex år överbefälhavare för dervarande friv. skarpskytteförening. Under dessa år anlade han den originella, i Sverige ryktbara Djeknebergsparken [Djäkneberget] i Vesterås [Västerås], hvarom han sjelf yttrar, att han "brutit och grusat 1800 famnar väg samt planterat 1100 parkträd på egen bekostnad". Sedermera tjenstgjorde han som gymnastiklärare dels vid läroverket i Arboga. Han vad medlem af stadsfullmäktige i Vesterås och "bugnades" ‐ som han sjelf säger ‐ vid afflyttningen derifrån "med glänsande afskedsfester utaf menige stadsbor och med ett par silfverljusstakar af den studerande ungdomen". I synnerlighet för sina förtjänster om de storartade parkanläggningar i Vesterås, hvilka till sena tider skola bära vittne om honom, hedrades han med Vasaordens riddarekors samt erhöll silfvermedaljer av Vesterås läns hushållningssällskap och Uppsala trädgårdsförening. På gamla dagar vistades den gamle kaptenen dels hos nära anförvandter på Gotland, i Nerike och vid Godegård, dels i sitt trefna ungkarlshem här i Linköping.

Underrättelsen om det timade dödsfallet skall helt säkert sprida sorg och saknad på många håll i vårt land, der den vänsälle, fint bildade mannen vunnit hjertan och vänskap hos alla, med hvilka han kom i närmare beröring. Det låg i hans karaktär ett grunddrag af gammal svensk tro och heder, ja rent af ett drag af nordiskt vikingalynne, sådant det vackrast tett sig. Denna hans lynnesriktning framträdde på ett originellt sätt i hans lust för uppresande af minnesstenar af granit, hvarmed han fyllt den ofvan omtalade parken i Vesterås, och härom vittnar äfven den vackra stenvård han och en hans broder rest på härvarande grafkyrkogård öfver deras närmaste bortgångne. "Thure [Thure Lidman] och Sam lade häll efter moder sin, hällar efter syskonen sina", står der inristadt, och under sin lifstid har han ombesörjt, att äfven hans hvilorum der betecknats med en runa i hällen. Den vackraste minnerutan öfver honom står dock djupt inristad i alla de sörjande vännernas hjertan. Han var en man för de unga att efterlikna i fosterlandskärlek och plikttrohet, för de gamle att sakna som trofast vän.

KÄLLA: Östgötaposten, 1 oktober 1897