BLOGG

Efter några månaders arbete är jag nu klar med transkriberingen (renskrivning till text) av Sam Lidmans Italiensk dagbok.

Händelser i dagbokens bakgrund

Dagboken författades av Sam Lidman under hans konvalensensresa, det efter att ha förlorat benet i en militärolycka (LÄS MER: Den excentriska granaten). Efter olyckan samlades pengar in, till och med kungen själv, Oscar I, donerade 3000 riksdaler (cirka 250 000 kr i dagens värde) så att Sam Lidman kunde genomföra en resa till varmare klimat som skulle få honom att må bättre.

Sam Lidman framstår i boken som väldigt stoisk, men oavsett led han väldigt: fantomsmärtor, nätter med upphostande av blod och inte minst psyket verkar (naturligtvis) ha påverkats - han är väldigt existentiell och filosofisk i sina inlägg.

Före olyckan hade Sam Lidman även (motvilligt, som jag förstår) slagit upp sin förlovning med Ida Wachtmester (LÄS MER: I skuggan av katastrofer). Under resan skulle han bli påmind om detta minst två gånger. Första gången var i Rom 13 februari 1852 då han är på Gustaf Leijonhufvuds födelsedagsfest.

Där träffar Sam Lidman födelsedagsbarnets mor, Malvina von Rehausen, som var "den som omintet gjorde mitt parti Ida Wachtmeister". Andra gången var i Neapel 4 mars 1852, då han träffar Ida Wachtmeisters bror Carl Wachtmeister (där denne var chargé d’affaires).

Om dagboken i sig

Dagboken sträcker sig över drygt sex månader, från hösten 1851 till våren 1852, och en resa genom hela den italienska halvön. Italien var ännu politiskt splittrat, och skulle först enas 1861 av Giuseppe Garibaldi. Under resan stannar Sam Lidman i olika orter under kortare eller längre perioder som Verona, Venedig, Florens, Siena, Perugia, Rom, Neapel och slutligen Palermo (där gör han ett tydligt avslut för dagboksskrivandet).

Med på resan var även brodern Thure Lidman, som vid ett tillfällen en kypare tror vara Sam Lidmans son... Thure Lidman skulle dock få resa hem i början av mars 1852 på grund av brist på pengar (Sam Lidman uttrycker flera gånger därefter saknaden efter sin bror).

Under resan studerar Sam Lidman även italienska, ett språk (om jag tolkar dagboken korrekt) han även lyckades bemästra.

Varför en dagbok?

Jag har funderat lite på varför Sam Lidman skrev denna dagbok. Det enkla svaret är väl av samma skäl som andra gör det: för att kunna reflektera, skriva av sig, att minnas vad som skett i ens egna förflutna.

Men samtidigt var Sam Lidman inte någon dagboksförfattare (denna dagbok är den enda jag känner till) och han verkar vara lite blandade känslor i sitt dagboksskrivande; till och från beklagar han sig hur jobbigt det är att skriva ett antal sidor för varje dag. En delförklaring kan kanske skönjas i några av dagbokens avslutande rader där han tackar modern Ebba Annerstedt, som att han skrivit dagboken till henne, kanske för att hon skulle kunna få se lite av Italien (om än genom sonens ögon)?

Men oavsett Sam Lidmans motiv, är jag tacksam för att han gjorde detta.

Fascinerande läsning, absolut!

Dagboken är verkligen det, i alla fall för en smått besatt person som jag själv. Inte minst för att läsaren får se en delvis ny sida hos den annars rätt barske och fostrande Sam Lidman; en uppenbarligen historieintresserad (relativt) ung man som dessutom uppskattar konst och kultur i alla dess former: till exempel opera, målningar, arkitektur. Den ger oss också insikt i hur den "konvalescente" Sam Lidman mådde och vad han gjorde efter sin tragiska olycka. Dessutom får vi veta mycket om livet i Italiens kulturella, diplomatiska och militära societet i mitten av 1800-talet.

Den ger även möjlighet till skratt, som när han reflekterar över mötet med den om sin omgivning något beklagande "fru Schartz" lakoniskt skriver: "Sedan gumman en stund genom utmålandet av andras fel beskrivit sina egna svagheter". Eller när han sitter på en strand i Palermo och njuter, blir avbruten av en tiggare, som han ger pengar, men tiggaren ber om mer, om och om igen, och vägrar lämna Sam Lidman i fred. Till slut när tiggaren drar fram sitt könsorgan: "smörj fick han och det med duktiga rapp så att han vrålade i månskenet, och hem gick jag, alldeles icke romantiskt stämd, men nöjd med att åtminstone uppbringat litet upplysning med käppen". Rätt eller fel, fick uttrycket "upplysning med käppen" mig att skratta - brutalitet och humor i en absurd blandning.

Andra verk från samma plats, tid och umgänge

En av de personer Sam Lidman umgicks med och skriver om, Gunnar Wennerberg, skrev en egen memoar om sin tid i Rom med titeln "Romerska minnen". Spännande, tänkte jag. Kanske har han skrivit om Sam Lidman - det skulle verkligen vara intressant att se vilka intryck andra personer fick av Sam Lidman. Tyvärr är boken nästan uteslutande skriven på vers (störande) och verkar dessutom mer fokusera på Roms historiska platser. Även om han ibland nämner vissa personer (Sam Lidman verkar inte vara en av dem) är det minimalt om deras umgänge (värdelöst).

En annan person som Sam Lidman umgicks med under denna resa var Edvard Flygare (som vid återkomsten till Sverige var sjuk och avled kort därefter).

Oavsett var Edvard Flygare son till Emilie Flygare-Carlén, som jag stött på tidigare i min släktforskning. Tyvärr är jag inte säker på exakt var men om jag inte minns fel var Emilie Flygare-Carlén - och därmed även sonen Edvard Flygare - Karström-ättling precis som Lidmännen (LÄS MER: Om Karströmska anor och (prästerliga) släktingar).

Huruvida Sam Lidman eller Edvard Flygare kände till detta (möjliga) släktskap vet jag dock inte.

1860 skulle Edvard Flygares mor Emilie Flygare-Carlén publicera den då avlidne sonens minnen från Italien i boken "Borta och hemma". Men inte heller i denna omnämns Sam Lidman (i dess försvar är den betydligt mer njutbar än Gunnar Wennerbergs "Romerska minnen").

Slutligen...

Jag har länkat så många konstnärer, platser, etcetera till deras respektive Wikipedia-sida som jag bara kan, allt för att ge dagboken mer sammanhang och djup.

Boken är inte alltid helt lättläst men med tanke på att dagboken består av omkring 50 000 ord och att det handlar om bara 50 ord som jag inte lyckas tolka så tycker jag att jag lyckats rätt bra. Andra ord kan ha feltolkats, allt beroende på utsmetat bläck, arkaiska ord eller transkriberarens (min egen det vill säga) begränsade filologiska kunskaper.

Vissa stycken, de skrivna på italienska, tyska eller franska (språk jag är mer eller mindre helt okunnig i) har jag inte kunnat transkribera och bara länkat in som bilder.

Mitt förhållande till "Farbror Sam", Sam Lidman

"Farbror Sam" var en person som jag naturligtvis aldrig träffade. Han avled 1897, 80 år innan jag själv föddes. Men han uppfostrade min morfars far Sven Lidman under ett par år på 1890-talet efter att dennes far Rudolf Lidman (Sam Lidmans bror) hade avlidit 1889. För Sven Lidman var Sam Lidman naturligtvis "Farbror Sam", en term som inte bara levde vidare i dennes släktrelaterade böcker, utan även hos sonen Sven Lidmans (min morfar) släkthistorier och vardagsspråk. Så jag har i alla fall en liten speciell relation till "Farbror Sam", Sam Lidman.