I.

Så långt har här i något sammandragen form citerats ett stycke ur den en gång i den musikaliska stockholmssocieteten så högt uppburne gamle litteratören-kompositören J. M. Roséns [Johan Magnus Rosén] på sjuttiotalet nedskrivna »Minnesblad».

Hade han levat de omtalade parterna ännu närmare, hade han kanske förstått, att penningbekymren nog redan tidigare gnagt på biskopinnans livsnerv. I ett brev till »den kunnige och rolige Lidman», den forne informatorn på Kumla [Kumla prostgård] och nu legationspredikant i Konstantinopel, vars öden Henriette von Rosenstein [Henriette Cederström] redan då med intresse följer, skriver hon bl. a. dessa rader i feb 1816:

»Rosenstein och jag leva lyckligt och se med glädje vår ungdom fortfara att leva dygdigt och bibehålla oskuld i tänkesätt och väsende. Penningbrist låter väl ibland känna sig, men något skall det vara, som tvingar människan till flit och omtanke. Ett råd ville jag gärna giva Herr Pastorn: hushålla och skaffa sig penningar, ty, Gud nås, här värderas den varan, och Herr Pastorn behöver i början av hemkomsten mycket. Svårt är det för un homme de genie nedlåta sig till så materiella saker, men jag vet huru svårt det är för en ung karl att komma i förlägenhet.»

Men den pommerska sjukan återkom ej blott allt oftare som recidiv i hennes egen tillvaro. Även hennes unga älskade syster- och fosterdotter Ebba Annerstedt hade fått sin del i det gåtfulla von Mevius'ska blodsarvet. 19 jun 1830 skriver ärkebiskopen till hennes make, domprosten Sven Lidman i Linköping bl. a.:

»Med glädje läste jag i ditt brev de orden 'Ebba är synbart bättre'. Men så länge skygghet för människor och overksamhet äro kvar, böra vi ej försumma vården av hennes hälsa till fullkomligt återställande. Om hon absolut icke vill nyttja bad, så bör hon åtminstone resa. - Du frågar vart? Jag svarar en lång tour till Wermland, Åkerby och Upland. På alla dessa ställen är hon riktigt välkommen. Min hustru är visserligen något lugnare, men på långt när icke återställd, och jag har i år inga utvägar till bad eller resor.»

Samma sommar skriver den lycklige maken från Linköping till sin äldste och bäste vän från ungdomsåren, Jakob Adlerbeth:

»Ännu en gång: Välkommen hit. Gud vare lof! Mitt hus som i 1 1/2 år varit ett Sorgehus är nu åter ett Glädjens Hus. Min hustru är fullt återställd och sig alldeles lik. Du kan ej föreställa dig vad detta inverkat på mig och hela vår omgivelse. Således: kom för att åter se oss i vårt verkligen trevliga hem.»

Ebba Annerstedts köttsliga moder, Charlotte Cederström, skriver ännu i dec 1830 [7 dec 1830] från Tuna:

»Älskvärda Lidman, måtte sällheten och allt gott följa dig genom livets återstående bana. Tack för all omvårdnad och godhet du haft mot din och min Ebba och ditt änglalika tålamod att lugna henne, då hon var svag och inquiette. Gud löne dig därför som för allt vad ditt ömma älskande hjärta förtjänar.»

Men i det ärkebiskopliga brevet följer nästan en hel kvartssida med tal om växlar, räntor, borgensförbindelser och omsättningar, varav man också förstår, att den älskade mågen var invecklad i det ärkebiskopliga husets kroniskt dåliga affärer och att ej heller han mäktat följa Henriette von Rosensteins [Henriette Cederström] råd av 1816: »Hushålla och skaffa sig pengar!»

14 okt 1835 skriver min farfar till samme fortfarande »fidus Achates» Adlerbeth:

»I år har jag haft svårt att slå mig ut, ty jag har måst vidkännas så betydliga utgifter för andra, i synnerhet för Erkebiskopens massa, i vilken jag också har beklagligtvis del.»

Och 8 jan 1837 får densamme veta:

»Jag har i höst efter Erkebiskopens död och egenteligen genom densamma fått nya och svåra ekonomiska bekymmer.»

Och den sista minnesbilden jag har av ärkebiskopinnan Rosenstein är från min egen fasters, Ebba De Geers [Ebba Lidman], berättelse för mig: hur änkeärkebiskopinnan Rosenstein och änkedomprostinnan Lidman som två fattiga änkor i 1850 års Linköping tillsammans med min yngste farbror, då en pojke i tioårsåldern, och ärkebiskopinnans forna sällskapsdam »m'amie Ljungberg» bebo ett rum och kök. Gatulyktan är så vist placerad, att dess ljus faller in genom rummets fönster och möjliggör för de tre kvinnorna att i dess sken arbeta på sina broderier, vilka sedan under hand säljas till intresserade stadsbor, släkt eller vänner. Det är ett arbete, som betyder mycket för deras gemensamma försörjning, och en dag har m'amie fullbordat ett särskilt lyckat, längesedan beställt broderi. Änkedomprostinnan är full av hänförelse, lovord, beundran och erkännande. Gamla änkeärkebiskopinnan grips av den svartaste avundsjuka, går upp på natten, medan de andra sova, och klipper sönder det fina fulländade broderiet, som kanske skulle betytt en hel månads föda och värme för det lilla hushållet.

»Ett råd vill jag gärna giva Pastorn: hushålla och skaffa sig penningar!»

Min vän, den pommerska sjukan är inte någon sjukdom att leka med, och det är kanske inte alltid så lätt för dem, som fått den med i sina arvsanlag.

II.

Från domprostinnan och hennes barn gick lilla m'amie Ljungbergs kärlek och tjänster i arv till Ebba De Geers f. Lidman [Ebba Lidman] familj och barn. Den lilla händelsen med broderierna har hon själv berättat för min faster. Men jag kan ej avsluta denna berättelse om nedärvt svårmod utan att citera något om denna trogna kärlek, som också gick i arv till tre generationer - barn - barnbarn - och barnbarnsbarn - och som intet svårmod och inga prövningar knäckte. 1 dec 1881 skriver lilla fröken Dorothea Ljungberg från familjens bostad på Ullavi i Närke till min farbror Sam, som erbjudit henne en plats i den Lidmanska familjegraven på Linköpings kyrkogård:

»Förbindligast får jag tacka för brevet av 24 nov, samt för det vänskapsfulla löftet, att mitt stoft skulle få vila bland mina högt värderade vänners på Linköpings kyrkogård. Och om min död hade inträffat i Linköping, så hade det varit min högsta önskan att få vila bland dem på den platsen. Men för mänskliga ögon ser det verkligen så ut, som den skulle inträffa här, och där stofthyddan faller, där bör hon begravas - och sedan intet besvär göras därmed.

Jag tycker, att Sköllersta kyrkogård är så vårdat stilla och fridfull, att man känner sig nöjd, om man får vila där.

I våras, då jag var mycket sjuk, talte vi om min bortgång. Då bad jag Ebba låta kläda min grav invändigt med granris - för övrigt den enklaste likbegängelse - och att ingen utom prosten bjudes, utan blott de som kunde och ville följa mig, göra det.

Jag tyckte, att det skulle vara så ljuvligt, om den Lidmanska familjen, som för mig alltid varit både som fader och moder, syster och broder, följde mig till mitt sista vilorum. Gud välsigne dem alla för den glädje de gjort mig, och låte dem alla väl gå - det är min innerliga önskan.»

Min vän, jag vet inte vad du gör, när du läser det här brevet - men jag gråter, jag gråter som ett barn - inte ångestens och tungsinnets men den tacksamt jublande glädjens tårar. Jag tycker, det är så obeskrivligt underbart och sällsamt, så ända in i hjärterötterna vederkvickande att möta denna trofasta kärlek, som så frikostigt uppoffrande skänktes och följde tre med ekonomiska och själsliga bekymmer mödosamt kämpande generationer av samma släkt.

Och denna enkla kvinnas djupa visdom! - ack, min vän, verklig visdom, gudomlig livsvisdom, den skänkes endast den tyst offrande och trofast tjänande kärleken. Jag tycker, att dessa rader av hennes hand äro lika mättade med visdom som klassiskt klart och ädelt formade i ord:

»Där stofthyddan faller, där bör hon begravas - och sedan intet besvär göras därmed!»

Men så vill jag i stället här, i denna stund och i detta sammanhang - å hela denna släkts vägnar - å gångna som kommande generationers - lägga ned en tacksamhetens, kärlekens och hågkomstens hyllningskrans på lilla Dorothea Ljungbergs bortglömda grav:

»Frid och välsignelse över ditt jordiska minne, du som älskade och tjänade andra ett långt, långt människoliv igenom!»

III.

Den mycket tillknäppte och sina känslor litet visande Louis De Geer skriver i ett brev av jan 1876 till sin förtrogne vän Georg Sibbern bl. a. följande om sin bror Gerhards [Gerhard De Geer] bortgång:

»Den har mycket kostat på mig; han var min mest jämnårige broder och min barndoms varmaste vän, och minnet därav har icke bleknat, ehuru vi under senare tider högst sällan fingo vara tillsammans. Men vad är min förlust emot hans familjs! Av nio barn äro sju ännu i huset och snart sagt utan stöd. Det lilla, han kan hava samlat, består i inventarier till tre särskilda egendomar, som han hade på arrende, och vad dessa kunna giva i inkomst, sedan hans kraftiga hand saknas, torde vara ovisst. Själv var han emellanåt sjuk - (han hade redan som yngling första gången haft ett fruktansvärt och katastrofalt anfall av den pommerska sjukan) - men dessemellan levnadsfrisk och lycklig i kretsen av de sina - och dock så nöjd att dö.

Mitt under sina svåra plågor sade han: 'Vad är detta emot att vara mjältsjuk!'

Och då plågorna slutligen upphörde och han tog av sked av alla de sina, sade han, att han aldrig känt sig lyckligare. De fingo, ännu medan han levde, hos honom se det överjordiskt lugna uttryck som man så ofta ser över de dödas anleten.»

Ack, de hade under årens lopp så många och ibland så långa gånger med ångest, sorg och förtvivlan fått se den pommerska sjukan förmörka både hans anletsdrag och själ. Men hur tappert både han och hans familj med Guds hjälp hade kämpat och stått rycken i den striden, kan du förstå av följande rader i general Balcks "Minnen":

»Det var framför allt det gästvänliga Säbylund, där familjen De Geer residerade, som var den av regementets yngre officerare mest efterlängtade vallfartsorten; där funnos flera förtjusande döttrar. Familjen var idealet av en svensk herrgårdsfamilj. Familjemodern, friherrinnan Ebba De Geer, född Lidman [Ebba Lidman], var en förebild för hela orten såsom maka, mor och hemmets vårdarinna; jag skulle vilja kalla henne en hjältinna i livets strid. Hennes make, friherre Gerhard De Geer, f. d. kapten vid Närkes regemente, var ansedd som ortens kunnigaste och skickligaste jordbrukare. - - - För egen del skulle jag ej hava ansett mötestiden på Sanna hed väl utnyttjad, om jag icke en eller flera gånger under sommaren fått njuta och fröjdas åt några dagars angenäm vistelse inom denna älskvärda mönsterfamilj.»