Jag är på besök hos en snart sjuttiofemårig, ogift kvinnlig kusin [Hedvig De Geer] i hennes hem, som denna kväll är stilla och sommartomt, medan det under skolterminerna brukar vara fyllt av pojkar från ett par av provinsens herresäten. I snart tre kvarts århundrade har hon tryggt och stadigt vandrat på denna jord. Hennes livsverk har varit ett uppoffrande arbete för andra. Syskonbarn och syskonbarns barn har hon älskat, fostrat och vårdat. Otaliga ungdomars tillgivenhet och förtroende har hon under närmare ett halvt århundrade vunnit, mottagit och bevarat. I ett par årtionden har hon varit den sista sammanhållande länken i ett stort och väldigt släktsammanhang:

Hennes hjärta har stått öppet för alla - hennes tid, intresse och kärlek ha räckt till för alla. Själv har jag under ett par somrar som ung gymnasist vistats i hennes mors, min fasters, hem på en skånsk herregård, och sedan dess har även jag alltid varit ett föremål för hennes levande intresse och deltagande. Nu har jag en känsla av uppbrott, skilsmässa och avsked: få se om vi råkas någon mera gång i detta liv.

Hon har talat med mig om sina öden och omständigheter - huru det alltid varit hennes Frälsare, som givit henne kraften, tålamodet, uthålligheten i detta liv av ständigt utgivande och offrande för andra, vilket hon nu själv betraktar som ett liv sällsynt rikt på lycka och glädje. Hon är tacksam för allt, glad åt allt och förebrår sig bara, att hon hunnit med och räckt till så litet.

Hon talar om den gåtfulla, djupa känsla av blodssamhörighet och hemlighetsfull inre frändskap, som hon i detta nu känner för mig:

»det är något sällsamt med blodsarv - det finns ingenting som så förenar - jag känner med hela min varelse att vi äro släkt».

Plötsligen går hon och hämtar ett jättelikt gammalt läderbundet fotografialbum, rymmande bilder av ett väldigt släktsammanhangs många medlemmar under mer än trefjärdedels århundrade. Av historien hågkomna namn och fullständigt glömda - kända och okända ansikten och gestalter ur det förflutna och namn och bilder av dem, som stå mitt i livet eller ännu på dess tröskel: det är ett myller av människor, öden och anekdoter.

Hon sitter där stilla, fin, försynt - med sitt visa och kloka, sällsamt levande åldringsleende, som är så alldeles fritt från sarkasm och ironi, men fyllt av kärlek och vishet. Och medan hon vänder sidorna, berättar hon om dem alla - deras öden - deras lynnen - deras egenskaper och egendomar - deras framgångar och motgångar - deras äktenskap och barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Där är nuet och det förgångna och den späda, knoppande framtiden. Där är liv och död - där är sorg och hopplös ödeläggelse - där är spirande framtidsmöjligheter. Och allt drages fram och dryftas i den stilla mognade eftertankens och kärlekens blida, förklarade allt genomstrålande aftonljus.

Men jag tycker att för mig alla dessa berättelser och skildringar hava ett sällsamt återkommande grundtema - att jag hör en grundmelodi och ser en grundtråd i själva ödessammanhangen i den stora släktväven, medan min åldrade fränka sitter där som en historiens gudinna och låter de hemliga ödestrådarnas gång bliva tydliga och åskådliga i minnets och iakttagandets klara kvällsljus.

Alltsammans har ju egentligen alldeles samma refräng och ledmotiv:

»Ja, det här är Henrik och Henriette - men Henrik var egentligen förtjust i Emelie - (och så slås en ny porträttsida upp) - men Emelie var ju förälskad i Anton - och han - ja, han såg ju bara Ottonie på Åkersta - och gifte sig aldrig för hennes skull, ty hennes stora kärlek var ju i själva verket hennes svåger, som tog hennes yngre syster - och hon testamenterade ju Åkersta åt dem. Men de sålde det året efter hennes död.»

Och så bläddrar handen lugnt och stilla vidare bland sidorna, och nya namn och nya ansikten och nya öden dyka upp. Men omkvädet är ständigt ett och detsamma: han älskade henne, men hon älskade en annan, som var förtjust i en tredje, som bara frågade efter en fjärde som aldrig tittade på henne en gång. Men hon tog i stället honom och han tog henne - och det blev många barn och många bekymmer och mycket arbete - och ingen hade fått den han innerst hade älskat. Men barn hade fötts och hundra och ett nya öden satts in i denna gåtfulla livsväv, som till slut föreföll mig vara en enda tilltrasslad härva av misstag och missförstånd och misslyckanden.

Men min kusin satt där i sommarkvällen vid det stora släktalbumet och nystade så lätt och behändigt upp de så besynnerligt hoptrasslade och förvirrade ödestrådarna. Och hon tycktes mig som en allt genomskådande och utredande, mild och vis och leende historiens kärleksgoda ande, som utan hetta och hetsighet, men full av förstående och ömhet följde och klarlade ödestrådarnas sällsamt dunkla, förvirrade och skenbart nyckfulla lopp i samt dunkla, förvirrade och skenbart nyckfulla lopp i den stora släktväven.

Men hennes leende och tonfall och hela väsen uttalade samtidigt så tydligt hennes övertygelse, att även om livet nu är så förvirrat och tilltrasslat genom människobarnens misstag och missförstånd, så är det dock - om man kan böja sig och bedja och är trofast och håller ut och tyst gör sin plikt - trots allt så rikt på så många små ljuva och fina och förblivande glädjeämnen, som endast den klumpige och kärlekslöse och tanklöse med förakt går förbi. Medan han utan något som helst resultat och utan glädje för någon skapad varelse skriker ut sitt tomma och dumma knot om detta grymma och meningslösa liv, som han själv just gör så grymt och tomt och meningslöst.

Min kusin har nu lycklig och fri fått gå hem, till sin Herre och Frälsare. Hennes minne lever ännu kärleksfullt bevarat i hundratals tacksamma hjärtan - hennes livs insats och offer sträcka sina verkningar genom generationer. Men sist och starkast av allt, som rör hennes rationer. Men sist och starkast av allt, som rör hennes liv, skall jag minnas den augustikväll, då hon satt lutad över det stora släktalbumet och som en blid och mild, över det stora släktalbumet och som en blid och mild, på en gång klarsynt och förlåtande historiens gudinna tolkade släktödena för en yngre och oförståndigare frände.

Ty i saknad av den underbara hängivna, självförglömmande, pliktledda och pliktbundna kärlek, som var min kusins, har jag också till straff fått se mörkare och bittrare, hårdare och oförsonligare på livets stora ödesproblem. Och det har ofta förefallit mig som om själva problem. Och det har ofta förefallit mig som om själva grundtrådarna i livsväven hette misstag och missförstånd - ja, som vore varje människa i och med födelsen iklädd en sällsamt smärtande nessusdräkt, vävd av föräldrars och förfäders misstag och missförstånd, lyten och laster - och vävd längre och hårdare av den olycklige, tillfällige innehavaren själv.

Det är först, när frälsningens stora nyskapande livsström av nåd och försoning genomflödar och fyller hela min varelse, som jag anar och förstår, att frälsningen i Kristus Jesus innebär för en människa som du och jag ej blott att hon blir försonad med Gud, utan även den ofattbara nåden, att hon blir försonad med sitt eget öde. Och då och därmed får hon också under arvets besudlade nessusdräkt bära försoningens, nådens och den inre frihetens vita och obefläckade klädnad.