» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Primitivus piggelin, Pingstpastor
Förr i världen, när människorna ännu hade en smula kunskap om varandra och de stora sammanhangen på grund av det livslånga boendet tillsammans med varandra i samma bygd eller stad eller landskap - sålunda inte vår samtids och våra samtidas tillfälliga och ytliga kunskap, som inhämtats genom tidningars dödsrunor eller intervjuuttalanden eller bildsidor - nej, vi tala här om en tid, då man hade något av den decennie- för att ej säga sekellånga bekantskapens kunskap och erfarenhet om ting och människor. - På den tiden som nu kallas förr i världen brukade det bland de gamle sägas att »Lidmännerna äro barn mycket länge». Ja ännu i detta sekels begynnelse kunde Claes Lidmans vän, den gamle, då mer än sjuttiårige Urban von Feilitzen säga sin son Per Klas Urban att
»Lidmännerna äro barnsliga och klara och leva i sin fantasi.»
Det är sålunda på fädernet som jag ärvt infantilismen.
Men primitivismen, som också finns där, varifrån kom den? Jag minns hur en klok, kvick och världserfaren finländsk dam, som på grund av en serie samverkande olycksöden några år vistades i Sverige, hur hon en pingst besökt ett möte i Stockholms Filadelfia och vid samtal några dagar efteråt sade sig ha kommit till klarhet om att jag borde på mitt visitkort sätta:
Primitivus Piggelin, Pingstpastor.
Men inte kan jag väl ha fått det arvet från den vördnadsvärde Prost och Teologie doktor och Kyrkoherde i Karlskrona tyska församling och sedermera i Listerby [Listerby socken] och Förkärla [Förkärla socken] socknar, vilkens bild här i livet första gången mötte mig från en utsökt guldinramad miniatyrmålning - en medaljong som min mor i festliga stunder brukade bära i ett brett svart sammetsband kring sin hals?
Jag har ett fotografi av henne som ung fru med elegant frisyr under ett konstfullt knutet hårnät - ett örhänge lyser ädelstens klart mot hennes mjuka kind. Från en spetsinramad ganska djup kvadratisk urringning - ovanför skymten av ett par vita fasta bröst - blickar prosten Johan Bernhard Wolffs vördnadsbjudande och värdiga ansikte för första gången i mitt liv mig till mötes med ett par trygga blå, genomträngande ögon.
Jag har en motvillig sarkastisk känsla av att det är en litet underlig och inkorrekt utsiktsplats för en gammal from väckelsens man och gudstjänare. Men jag har ingen rätt till kritik: jag begagnade en gång i mitt liv baksidan på den gamla medaljongen att gömma lockar rövade som jungfruligt segerbyte från en älskad kvinnas kropp - i lönndom nu förvarade tillsammans med de konst- och omsorgsfullt flätade hårslingorna från min morfars farmor och min morfars mor.
I min första ungdomsperiods antiwolffiska hatinställning betraktade och föraktade jag honom som en vidrig neolog vilken det var mig ett rent nöje att förödmjuka.
Hur felaktigt jag bedömt honom, förstod jag först över trettio år senare, då jag i Hilding Pleijels bok om Herrnhutismen i Sydsverige fann honom skildrad som herrnhutarnas beskyddare i Karlskrona mot amiralitetspastor W. P. Henschens upp riktiga och fromma förföljelse i amiralitetskonsistoriet och annorstädes. En sällsam rysning genombävade mig vid förnimmelsen av det oöverskådliga ödessammanhang, i vilket våra små korta jordeliv även rent genealogiskt sett äro insnärjda: hade ej sålunda i själva verket min nu så länge av mig som »neolog» smädade och föraktade morfars farfar troget framträtt som beskyddare och försvarare av vad jag brukat kalla sjuttonhundratalets pingstväckelse - herrnhutismen?
När jag tänker på bilden av honom mot denna vackra kvadratiska bakgrund av vit fast kvinnohud, frågar jag mig själv, om det inte varit åsynen av min farbror Sams blå familjetavla med alla dess släktporträtt, som kommit min mamma att på detta kanske något ovanliga sätt vilja hävda sin egen släkts storhet och glans. Den fotografiska reproduktionen efter J. G. Sandbergs porträtt av min farfar, domprosten i Linköping, fick här som konkurrent den vackra miniatyrmålningen av min mors farfars far, prosten i Karlskrona.
Han hade förresten ingen riktig tur eller rätt respekt haft kring sina olika porträtt.
Ett annat, ett stort av honom, hade en gång hängt i Listerby kyrkas sakristia, varifrån det av någon okänd anledning försvunnit upp på en kyrkvind, där en av hans efterträdares söner - sedermera militär och mycket god vän till min egen far, men då en ung och yr studiosus - fick tag i det. Han hade då naturligtvis ingen som helst aning om vad prosten J. B. Wolff hade varit för en figur. Men tillsammans med några lika lekfulla och artistiskt begåvade kamrater hade han restaurerat och förbättrat porträttet. De hade försett min gamle morfars farfar med skägg och något slags uniformsrock samt på baksidan till upplysning för eftervärlden antecknat: »Porträtt av den olycklige konungamördaren Johan Jacob Anckarström.»
Och så hade man lämnat porträttet kvar på kyrkvinden och snart glömt alltsammans.
»Men du kan tänka dig min häpnad, Sven, när jag nästan tjugu år efteråt får läsa i Ny Illustrerad Tidning (så vill jag minnas den gamles ord föllo), att man i Listerby kyrka funnit ett hit- tills okänt porträtt av konungamördaren Anckarström - och där står just det där porträttet avbildat, förstår du, av prosten Wolff, som vi pojkar målat om.»
Jag ler inte bara vemodigt, men bittert vid tanken på hur ej blott tavlan med hans anletsdrag utan också hans själs bild blivit godtyckligt övermålade av ansvarslösa efterkommande.
Förutom detta att han under årtionden utan någon som helst anledning av sin sonsons dotterson blev smädad, utskämd, avskydd och föraktad som en otäck rationalistisk neolog, blev han därtill efter döden övermålad med helskägg, påsatt uniformsrock och avbildad i pressen som konungamördaren Johan Jacob Anckarström.
Och jag säger mig själv:
Stackars den, vilken som död faller i de efterlevandes och historiens händer - han är värnlöst förlorad här på jorden.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Per
Sylvan
1870-1953

g. Mattsson

Sam
Lidman
1981-

f. Schmidt

Eva
Lidman
1925-2009

g. Berggrén

Thure
Lidman
1833-1889

Ogift.
15 slumpade bilder