Vi har mycket att tacka Sam Lidman för. Han var den första som började släktforska och planterade därmed fröet till en familjetradition. Utan honom hade mycket biografisk information gått förlorad eller legat oupptäckt i diverse vitt skilda och svårtillgängliga källor.

Sam Lidman var dock lite kreativ med genealogierna. Och i kombination med en nationalromantisk ådra resulterade i ett till och från fiktivt släktskap med diverse adelsmän och kungar. Till exempel spårade han, via kungar som 1400-talskungen Karl Knutson (Bonde) samt 1100-talskungen Erik den helige ett släktskap tillbaka till 800-talskungen Harald Hårfager (se Den lite för ambitiösa).

Det finns dessutom ett exempel på släktforskning från Sam Lidman som närmast kan beskrivas som historieförfalskning. Bakgrunden är följande: Sam Lidman visste att han på sin farfars mors sida (Annika Bengtsdotter) hade anfäder (Sven Svensson, Bengt Svensson respektive Måns Bengtsson) som i tre generationer hade varit ryttare i den svenska stormaktstidens arméer. Och detta var naturligtvis en tilltalande tanke för den nationalromantiske Sam Lidman. Problemet var bara att detta släktskap alltså gick via en hans farfars MOR, Annika Bengtsdotter, det vill säga en kvinna, vilket var mindre tilltalande (ska man vara helt rättvis så var detta sätt att se på släktskap inget konstigt, utan helt i linje med dåtidens huvudmannatänk). Så vad var lösningen på detta? Sam Lidman gjorde helt enkelt en genealogisk rockad, genom att först döpa om sina ryttarsläktingar (till Bengt Gustafsson, Sven Bengtsson respektive Sven Svensson) och därefter göra den yngsta av de tre (Sven Svensson) till far till Torrsjö-Peder [?-1672] (Sam Lidmans farfarsfarfarsfar). På så sätt fick Sam Lidman en rak linje, just på manssidan, ner från dessa ryttare till sig själv.

Denna historieförfalskning gjorde i alla fall avtryck i två släkttavlor (se Den jäderlundska samt Den lite abstrakta) samt även i "Svenska ättartal" [1890] där jag gissar på att redaktören gick direkt till källan, det vill säga Sam Lidman själv, och naturligtvis utgick ifrån att denne talade sanning, något som i sammanhanget måste ses som lätt ironiskt.

Jag inser att en person som hade en direkt historisk agenda, att hitta kungliga och adliga släktingar, samt kunde genomföra en sådan historieförfalskning som den som beskrivs ovan skulle kunna vara en farlig källa att lita allt för mycket på. Men vi får nog se dessa exempel som isolerade händelser som nog hade mer att göra med Sam Lidmans komplexfyllda tillvaro, där han rörde sig i adliga och militära kretsar utan att vara adlig och med en delvis abrupt avsluta militär karriär (på grund av att han 1850 hade förlorat ena benet under en militärövning). Och faktum kvarstår att utan Sam Lidman så hade mycket av "köttet på benen" när det gäller familjens historia gått förlorad för evigt (de källor som överlevt utanför familjen, det vill säga kyrkoböcker och annat kan, i bästa fall, ge oss datum och namn, men inte mycket mer).

(Uppdatering: Mer ljus kastas över den faktiska Torrsjö-Peder i BLOGG: Får jag presentera den riktiga Torrsjö-Peder?.)