BLOGG
Sam Lidman, kämpagestalten [19 augusti 2017]
Publicerat
Vid upropet i går inför vårterminen med Västerås högre allmänna läroverk talade rektor Samuel Landtmanson. Han hade valt att i sitt med spänt intresse åhörda anförande skänka en återblick på släkten Lidman, och särskilt uppehöll han sig vid kapten Sam Lidman, skaparen av Djäkneberget, en kämpagestalt och en originell, varmhjärtad människa.
Westmanlands Allehanda har beretts tillfälle att publicera rektor Landtmansons anförande, som in extenso återgives härnedan.
Jag skulle tro, att det är rätt få lärjungar som under de sista 30-40 åren genomgått vårt läroverk utan att någon gång av sina modersmålslärare få i kriaämne att skriva om Djäkneberget. Själv har jag rättat många uppsatser om det ämnet. Det har förstås varit än bättre, än sämre.
Emellertid misstänker jag starkt, att av de många, som suttit här i salen eller hemma i sin kammare och med svett och möda satt ihop en kria om Djäkneberget i Västerås, det är mycket få som vetat någonting, närmare om den mannen, som skapat vårt Djäkneberg. Nu för tiden är det väl knappt en enda. Men som det var en både intressant och högst originell person, tänker jag nu berätta ett och annat om honom.
Peder Gustaf Sam Lidman föddes i Östergötland 1824, den äldste av 7 bröder, söner till lektorn, sedermera domprosten i Linköping Sam Fredrik Lidman [Sven Lidman]. När man läser om bröderna Lidman, undrar man inte på att de ha blivit kallade "en familj av hjältar". Se här några drag ur deras historia!
En av Sam Lidmans bröder, Carl Lidman, blev sjöofficer och var med på den ödesdigra färd till främmande farvatten, som på 1840-talet gjordes av den ståtliga svenska segelkorvetten Carlskrona. En plötslig och oerhört kraftig orkan överföll fartyget i mexikanska bukten 1846 och vräkte det omkull. Efter några minuter gick det stolta skeppet till botten. Endast 17 man blevo räddade. Den unge Lidman och en av korvettens äldre matroser höllo sig fast vid en vrakspillra, då de upptäcktes räddningsbåten. Befälhavaren på den ropade åt dem, att endast en av dem kunde få plats i den överfulla båten. Lidman frågade då matrosen: "Har du hustru och barn?" Svaret blev ja. Då gav Lidman lugnt order till befälhavaren att taga matrosen ombord och söka rädda honom. Efter några ögonblick försvann han själv i ett stim av hajar.
En annan bror till Sam Lidman [Claes Lidman] vistades som ung löjtnant på en egendom [Svenneby], där han var informator för en pojke. En dag ville pojken åka skridskor, men som hans informator inte litade på isen, ville han först pröva, om den höll. Isen höll inte. Pojken, som velat åka skridsko, fick från stranden maktlös bevittna sin lärares dödskamp i vågorna. - Ett liknande tragiskt öde hade ännu en annan av bröderna [Otto Lidman] - han omkom i Kalmarsund, då han skulle försöka rädda en människa från att drunkna.
En mycket originell man synes brodern Johan Lidman ha varit. Han blev liksom Carl sjöofficer och var naturligtvis, även han, med om farliga äventyr. En mörk höstnatt, då hans fartyg låg för ankar i Biscayabukten, och Lidman hade vakten ombord, föll en av matroserna i sjön. Lidman hörde ett nödrop och kastade sig utan betänkande i vattnet samt letade sig i mörkret fram till den drunknande som han lyckades hålla uppe, tills båt kom.
En gång var han kommenderad i fransk örlogstjänst. Vid eskaderns återkomst från en längre segling sjuknade han i Marseille i en svår sjukdom. Han kom sig emellertid tack vare omsorgsfull vård i ett franskt sjukhus. När han omsider kom hem till Sverige, gjorde han konungen sin uppvaktning, och kungen frågade honom då, om han inte önskade några utmärkelsetecken till det franska fartygets officerare. Lidman svarade, att det enda han utbad sig var att få en guldmedalj till sjuksystern, som räddat hans liv. Konungen, som inte var van vid sådana framställningar, log däråt, men Lidman gav sig inte. Han fick sin vilja fram, och han for så själv den långa vägen till Marseille för att överlämna konungens medalj.
I Stockholm bodde Johan Lidman en tid i ett litet anspråkslöst rum på nedre botten vid en bullersam och otrevlig gata. Då man frågade honom, varför han inte flyttade till en bekvämare bostad, svarade han. "En gång om året kommer bror Sam hit och hälsar på mig, och då får han inte ha något besvär med att gå med sitt träben i någon. trappa."
Johan Lidman var, säger en författare, som berättat detta, en ridderlig man, en karaktär, som aldrig kunde kapitulera inför vardagslivets små själviska krav. Och sådan voro alla hans bröder. Därför kunna vi ock ha något att lära av dem.
Men nu vilja vi övergå till den av bröderna, som det här egentligen var fråga om; till Sam Lidman, Djäknebergets skapare.
I sin ungdom var Lidman mycket beundrad för sitt ovanligt ståtliga yttre, sitt raska, hurtiga och ridderliga väsen. Han valde den militära banan, och framgången tycktes le mot honom. Men så en dag - det var år 1850 - blev han under en målskjutning på Ladugårdsgärde sårad i högra benet av en granatskärva. De tillskyndande kamraterna funna honom vid full sans och sysselsatt med att själv anlägga ett provisoriskt förband på det sönderskjutna benet. Han fördes till ett sjukhus, där benet amputerades. Det erbjudna bedövningsmedlet avvisade han med orden: "Skall jag dö, vill jag dö vid fullt medvetande." - Så var Lidmans militära bana, som synts så lovande, bruten, och sin återstående livstid fick han leva som en invalid på träben, men han gjorde det med friskt mod och gott humör. Längre fram i livet kunde han t. o. m. säga till en vän: "Jag har många gånger tackat Gud för denna olycka. Hade den ej inträffat, så skulle jag kanske ha blivit galen - av högmod!"
Efter denna händelse kom Lidmans liv att gestalta sig ganska växlingsrikt. En tid var han anställd vid den svenska beskickningen i Konstantinopel. Men säkerligen. var hans synnerligen frispråkiga natur allt annat än lämpad för det diplomatiska kallet, och när han en gång hade handgripligen tillrättavisat en turk som burit sig illa åt, så blev han hemkallad från det uppdraget.
Så kom han då omsider i början av 1860-talet hit till Västerås. Först var han vikarierande lektor i språk här vid läroverket, och sedan var han gymnastiklärare och samtidigt ledare av de skarpskytteövningar, som på den tiden bedrevos hår i vår stad liksom överallt i landet.
Här utanför på skolgården exercerade pojkarna med kläm, under Lidmans ledning, och stämningen livades av en hornmusikkår, som han lyckades få tillstånd bland lärjungarna. När han omsider frånträdde befattningen, höll han ett litet tal till ungdomen och sade då om sig själv: "För de lata bland er har jag varit en piska, för de flitiga ett jägarhorn". Det var med hänsyftning härpå, som han sedan, lär på en av Djäknebergets stenar hugga dit en piska och ett jägarhorn och över dem orden: "Omklädd odåga vakta sig för - -"
Det torde ha varit i sammanhang med sin verksamhet för skarpskytterörelsen som Lidman kom att "upptäcka" Djäkneberget. Kring slätten där uppe, där skyttarna övade, fanns då ingenting annat än moras, enbuskar, ljung, törne och mager gräsväxt mellan klipporna. Men för Lidmans blickar tedde sig där uppe bland snåren och klipporna en framtidssyn. Han såg det ruskiga berget förvandlat till en vacker park, där människorna kunde trivas och vederkvickas, och där barn och ungdom kunde glädjas och leka. Och ej nog med detta. Varmt fosterländsk som han var och stolt i sin patriotism, ville han, att hans berg skulle tala till I allt folket om alla bragder, som utförts av svenska män och kvinnor. "Berget skulle bli", säger en minnestecknare, "ert uppfostrande väckelse ej blott för staden utan för hela provinsen, ja slutligen för hela folket. Varje ovanlig bragd, varje ädel handling, varje storslagen tanke, som givit barksaft åt Sveriges folk, ville Lidman här hugfästa." Detta var hans dröm, när han satt där uppe på sitt berg och lade planer.
Folk ruskade på huvudet åt Lidmans bisarra idéer, såsom man gör ibland åt folk, som fått en allt behärskande vurm. Inte kunde något vackert göras av det där skräpiga berget! Och tänk vad dyrt det skulle bli! Men Lidman gav sig ej. Han hade ju till sin egen och andras eggelse och uppmuntran 'låtit hugga' in på en allom synlig plats invid Djäknebergsslätten de där orden: "Skyr du mödan -". De voro som talade ur hans eget hjärta. Utan andra penningmedel än sin obetydliga pension samt sin ringa inkomst av skolvikariatet började han "röja vildmark och anlägga vägar". Han berättar själv i efterlämnade anteckningar, att han under tiden intill år 1868 "brutit och grusat 1800 famnar väg och planterat 1100 parkträd på egen bekostnad samt förmedelst insamlade medel byggt bro över Svartån till den nya parken" (den s.k. Skarpskyttebron).
En högst originell man var förvisso Sam Lidman, och hans originalitet avspeglas också i hans verk, i många av de minnesmärken han reste på berget och i många av inskrifterna, som delvis fordra kommentar för att förstås. Men tanken, som besjälade honom, och för vilken han offrade egen bekvämlighet, egna tillgångar, ja, stundom mat och dryck, den var vacker, låt vana att den kanske skymts bort något genom mängden av stenar och inskrifter, och kan man säga om Sam Lidman med Runeberg, "något tålte han skrattas åt", så kan man förvisso också med allt skäl fortsätta: "men mera hedras ändå."
En orolig ande var Lidman, och länge trivdes han i allmänhet ej på samma plats. Från Västerås flyttade han, enligt sägen därför att han inte här fann tillräckligt intresse för hans livsverk. En tid bodde han i Sölvesborg. "Där hör ingen, när jag kommer på mitt träben", sade han, "för där gå de alla och klampa i träskor." - Till sist hamnade han i Linköping, sin fädernestad. Här ville bli, begravd där, sade han, och eftersom han var fattig och inte hade råd att kosta på sig någon dyrbar likfärd, måste han hålla sig i närheten, när tiden var inne.
1897 dog Sam Lidman. Om hans bortgång har hans brorson, författaren Sven Lidman, berättat följande. "En morgon hör hans tjänarinna den gamle kaptenen som vanligt stiga upp. Det måste höras i huset, ty på sitt enda ben hoppar den 70-årige jätten diagonalt genom rummet till dess bortersta hörn, där han på kvällen ställt ifrån sig träbenet. Vanan ingår i hans dagliga kamp mot varje art av beroende av den egna kroppens krämpor. Men så blir det tyst där uppe efter en halvtimme, "och när tjänsteflickan en timme senare smyger sig upp för att städa, finner hon den gamle kaptenen död i sängen. Han hade begagnat halvtimmen innan sin död till att tvätta sig, raka sig och taga på sig en ny, ren nattskjorta till begravningen. Hans ansikte var präglat av fullkomlig vila och frid."
Sam Lidman ligger begraven på Linköpings kyrkogård [Gamla griftegården]. På hans gravsten stå enligt hans eget förordnande orden: "47 lyckliga år på träben."
Ursprungligen hade dock Lidman tänkt sig att få sin grav här i Västerås. Ett par stenkast från den plats, där vi nu äro samlade ute på den gamla kyrkogården neråt ån med utsikt över Djäkneberget hade han skaffat sig en gravplats. Men så hände det sig en midsommarafton, när majstången skulle resas på berget, att den föll ned och slog ihjäl ett litet barn. Festen blev inställd, majstångsresandet avskaffades, och det lilla barnet fick Lidmans gravplats. I stenen där var inhuggna orden "post tenebras lux" - efter mörker kommer ljus. Jag har fåfängt letat efter denna inskrift. Kanske är den utplånad. Det vare nästan synd. Ty de orden, "post tenebras lux", sattes där nog icke som en tom, slentrianmässig fras. Slentrian låg nog över huvud icke för Sam Lidman. Bakom hans kan hända något skrovliga yta fanns förvissa ett varmt hjärta och en idealitet, som trodde, att ljuset till sist skulle bryta igenom de mörka molnen. Och tanken, som ligger i de citerade orden, den hör ju till mänsklighetens omistligaste ägodelar.
KÄLLA: Westmanlands Allehanda, 13 jan 1937
 
 
Senaste blogginläggen
Slumpade personer

SVEN
LIDMAN
(1882‑1960)

g. Thiel
g. Otterdahl

EIVOR
LIEDMAN
(1944‑1992)

f.h. Waholm

KARIN
LIDMAN
(1915‑1929)


JAN
BERGGRÉN
(1950‑1972)

Ogift.

JENNY
BENZELSTIERNA
(1805‑1880)

g. Lidman

SAM
LIDMAN
(1981‑)

f.h. Schmidt

JOAKIM
LANGER
(1957‑)

g. Kaukonen

HENRIETTE
LIDMAN
(1825‑1906)

g. Grill

CAROLINE
DE GEER
(1861‑1943)

g. Arfwedson

JAMES
KENNEDY
(1848‑1916)

g. De Geer

THEODOR
GRILL
(1864‑1912)

g. Grill

LISA
SYLVAN
(1878‑1960)

g. Malmberg
Slumpade bilder