Följande text kommer från avhandlingen "Till stadsbornas nytta och förlustande" [Byggförlaget, 1999] författad av Catharina Nolin och som handlar om några av de parker som anlades i Sverige under 1800-talet.

Jag har fått tillstånd av Catharina Nolin att publicera dessa utdrag ur boken.

Den tredje parken som började anläggas under 1860-talet var det så kallade Djäkneberget, en bergshöjd på stadens nordvästra sida. Axel Teodard Sundin hade även denna gång ett finger med i spelet, men parken är helt och hållet en skapelse av Sam Lidman. Berget hade tidigare använts för midsommarfirande av djäknarna vid Rudbeckianska gymnasiet, därav namnet. Vid denna tid användes det som gymnastik- och övningsplats av Västerås högre allmänna läroverk och Västerås frivilliga skarpskyttekår. Sam Lidman, som var överbefälhavare för skarpskyttekåren och gymnastiklärare vid läroverket, förstod att berget varifrån man hade en hänförande utsikt över omgivningarna skulle kunna förvandlas till en grönskande park. För att hjälpa Sam Lidman och säkra parkens framtid köpte Axel Teodard Sundin 1866 marken och skänkte den till skarpskyttekåren med förbehåll att parken skulle övergå till läroverket om föreningen upphörde.

Sam Lidmans åsikter om den offentliga parkens roll i samhället framkommer tydligt i ett föredrag han höll 1872 med anledning av den park med ett monument över Sten Sture den äldre som han hade initierat i Arboga året innan. I föredraget gjordes följande påpekande:

Äfven i Sverige är den moderna parkstilen så allmänt känd, och sä oafvisligt är behofvet af offentliga folkträdgärdar; att kommunal-myndigheterna, snart sagt inom hvarje landsortsstad - som vill följa med sin tid nemligen - måste i afseende på sundhetens fordringar, på den estetiska uppfostran och samhälliga trefnaden, likaväl tillgodose folkets behof af offentliga parkanläggningar och vattenledningar som dess i andra afseenden oafvisliga, behof af offentliga skolor och sjukhus.

Sam Lidman ansåg att offentliga parker var en nödvändighet för den stad som ville vara med sin tid, lika nödvändiga som skolor, sjukhus och vattenledningar. Det var inte enbart trevnaden i staden som förbättrades med offentliga parker; den fostrande rollen var minst lika viktig och under vistelsen i parken skulle tankar och friskt blod alstras. Sam Lidman kopplade i likhet med Olof Eneroth förekomsten av parker och trädgårdar till människans bildningsnivå, parker var något människan efter att ha uppnått en viss kulturgrad alltid anlade. Vistelsen i parken skulle befordra den estetiska och den fysiska utvecklingen, men till skillnad från Olof Eneroth säger Sam Lidman inte att det skulle ske med hjälp av museer och bibliotek, parken i sig var tillräcklig. Sam Lidman hade däremot de moraliska föreställningarna gemensamt med Olof Eneroth.

Djäkneberget utgörs av ett långsträckt område med en öppen sänka i mitten strax väster om stadskärnan. Höjdskillnaderna gör att parken då den var nyanlagd inte hade någon direkt relation till stadens bebyggelse. Det höga läget medgav å andra sidan utmärkt utsikt över staden. Det är ovisst om Sam Lidman när han anlade parken arbetade utifrån en i förväg uppgjord plan; någon ritning har i alla fall inte påträffats. Det mesta talar för att han arbetade på fri hand, särskilt som han från 1860-talet och fram till sin död 1897 gjorde ständiga tillägg till och förändringar i parken. Enligt Sam Lidmans egen levnadsteckning utfördes arbetet på Djäkneberget i etapper, 1862-1868, 1879, 1889 samt 1892-1895 då han enligt anteckningarna "monumenterade berget". Det sista talar för att merparten av de många monumenten tillkom under denna begränsade period, vilket också överensstämmer med inskriptionerna på dem.

Gestaltningen av Djäkneberget visar på en annan inställning till naturen än som tidigare varit dominerande. Djäkneberget är även om man tar den långa tillkomsttiden i beaktande - ett av de tidigaste exemplen på den naturlika parken som under 1890-talet blev allt vanligare. Till viss del beror det på platsens beskaffenhet. De äldsta påträffade planerna över parken är ett par stadskartor från 1890-talet samt en detaljerad karta från år 1900. En mängd bredare och smalare vägar leder i olika riktningar genom parken. De större vägarna leder förbi eller mynnar i Helgonabacken, en stor öppen plats ungefär mitt i parken. När Sam Lidman började anlägga parken var Djäkneberget ett kalt och föga bevuxet berg. Det nakna berget framträder i många delar av parken, vilket ger området en kärv karaktär som kontrasterar mot växtligheten. De träd som planterades var främst av inhemskt slag, som ek, björk, ask, lönn, tall och gran. På berget iordningställdes också ett stort antal utsikts- och viloplatser.

Sam Lidman anlade däremot inte några blomstergrupper av det slag man vanligtvis fann i de offentliga parkerna och Djäkneberget ock därigenom en "naturligare" karaktär än Vasaparken och Sundinska parken. Det kan ha funnits ekonomiska skäl för detta: Sam Lidman betalade själv merparten av anläggningsarbetena. Å andra sidan anlades under 1800-talets senare del ett flertal parker utan blomrabatter. Avsaknaden av blomstergrupper gör att de många monumenten - som ger parken dess speciella karaktär framträder desto tydligare. Flertalet monument är informellt inplacerade i parklandskapet, men några fick en mer strategisk placering. Parkens olika delar gavs namn som Balders hage, Odins lund, Helgonabacken och Kungsängen, namn som ger nationella och fornnordiska associationer. Det är emellertid ovisst om namngivningen är Sam Lidmans egen.

Drätselkammaren i Västerås ansvarade från 1865 för skötseln av stadens planteringar. Denna skötsel var i praktiken inte så omfattande. Axel Teodard Sundin ansvarade för Sudanska parken fram till sin död 1882 och Sam Lidman ansvarade för Djäkneberget till året därpå. Därmed återstod för staden att sköta endast Vasaparken samt ett par mindre planteringar. Sam Lidman fick under åren 1873-1882 viss ersättning av staden för sitt arbete med Djäkneberget. Med bildandet av Västerås Trädplanteringssällskap 1882 kom parkernas skötsel under en huvudman. För detta erhöll sällskapet ersättning från staden. Västerås intog med denna satsning på flera parker inom några få år en unik position bland landets städer. Det är även ett tydligt exempel på hur stadens styrande och privatpersoner samarbetade för att ge de boende i staden tillgång till offentliga parker.

[...]

Minnesmärkena med inskriptioner över händelser och personer - både män och kvinnor - som restes i ansenlig mängd ger parken dess speciella karaktär. De utgörs av resta stenar, obelisker, stenbänkar, sten kuber med mera. Sam Lidman utnyttjade till viss del också befintliga stenar och bergväggar. Den rikliga förekomsten av minnesmärken över kvinnor är unik för svenska förhållanden; vanligtvis var monumenten förbehållna män. De många inskriptionerna är hämtade från vitt skilda tider och verk: Bibeln, Esaias Tegnér, Johan Ludvig Runeberg. Här restes också några "tempel", främst för att minna om svenska drottningar och prinsessor, som drottningarna Ulrika Eleonora den äldre, Lovisa och Viktoria. Monumenten är väl integrerade i parken, några av dem är till och med svåra att urskilja i grönskan.

Ett tydligt tema går knappast att utläsa, det rör sig om många olika händelser av betydelse för Västerås, Sverige och andra delar av världen. De moraliska budskapen är emellertid tydliga och utan tvekan ville Sam Lidman att minnesmärkena skulle bidra till ungdomens moraliska fostran. "Åt levnadsglädjen och fosterlandskärleken är anläggningen gjord" och "Låt berget bringa frid ibland folket" säger två av ristningarna. Den äldsta inskriptionen är "Skyr du mödan feg och svag, förestår dig nederlag, fångenskap och döden". Sam Lidman var som lärare i Västerås ständigt i kontakt med stadens ynglingar. Han utnyttjade också, som tidigare nämnts, Djäkneberget i undervisningen genom att förlägga gymnastiklektionerna dit. Sam Lidmans moraliska hållning är väl känd; i synnerhet hans brorson Sven Lidman har vittnat om den.