DIATRIORON

Hos Djäknebergs skapare

Från "Blodsarv", författad av Sven Lidman.

Men jag hade dock en fast punkt och en ljuspunkt i mitt yttre och inre liv under åren 1893-97. Varje sommar tillbragte jag då några veckor eller månader, varje vinter en åtta dagar hos min farbror Sam Lidman. Jag kan aldrig teckna något verkligt tillfredsställande eller tillförlitligt porträtt av den mannen. De yttre konturerna för hans liv skildrar jag bäst genom att återge den »Tjenste- och lefnadsteckning», som han själv författat över sitt liv och vilken lyder som följer:

1824 27 mars föddes undertecknad uti Slaka prästgård, son av domprosten i Linköping Sven Lidman och Ebba Annerstedt.
1829 tillbringade den ovanligt stränga vintern hos min mormor Charlotte Cederström på Tuna i Tensta [Tensta socken].
1832 fick till förkovran medfölja min far på en ämbetsresa till Södra Vedbo kontrakt - förfädrens seklergamla hembygd - och därefter kvarstanna ett år i Lofta prästgård hos prosten Aspling.
1834 intogs nöjaktigt i tredje klassen i Linköpings trivialskola.
1835 överflyttades till Uppsala katedralskola och fick under skoltiden bo i ärkebiskopshuset hos min grandoncle Carl von Rosenstein.
1838-44 betalande kadett vid K. Krigsakademien på Karlberg.
1841 kommenderad till Norge ombord å korvetten Jarramas.
1844 12 mars underlöjtnant vid K. Första Lifgrenadier-Regementet.
1845 genomgått kursen vid Gymnastiska Centralinstitutet - s. å. informerat min bror, Claes Lidman, till Karlberg.
1846 avlagt studentexamen 10 februari och kameralexamen 1 juni vid Uppsala universitet - s. å. kommenderad till fästningsbyggnaden på Marstrand.
1847-50 genomgått 1:a avdelningens kurs vid K. Högre Artilleriläroverket.
1848 kommenderad vid arméfördelningen i Skåne under dansk-tyska kriget.
1849 befordrad till löjtnant vid ovanskrivne regemente.
1850 22 augusti blesserad under en målskjutning med kanon å Ladugårdsgärde - s. d. amputerad högra benet, av professor C. G. Santesson [Carl Santesson].
1851-54 vistats utomlands i anseende till ådraget bröstlidande - därunder varit attaché payé vid legationen i Konstantinopel.
1853 befordrad till kapten i Armén, med tillstånd att fortfarande få äran bära K. 1:a Livgrenadiär-Regementets uniform.
1854-60 kommenderad adjutant hos Överståthållaren i Stockholm - därunder informerat min bror, Johan Lidman, till Karlberg.
1856 avsänd från k. utrikesdepartementet till Paris och London under H. K. H. Hertigens av Östergötland vistelse där sammastädes.
1857-58 kanslist i statsutskottet under dåvarande riksdag.
1859 avsänd med åtskilliga expeditioner från k. utrikesdepartementet med anledning av H. M. Konung Oscar I:s sorgliga frånfälle - s. å. utnämnd till riddare av Guelfer- och Leopolds-ordnarne [Leopoldsorden].
1861-63 vikarierande lektor i främmande levande språk vid Vesterås högre elementarläroverk.
1862-68 överbefälhavare för frivilliga skarpskytteföreningen »Vesterås med Siende och Tuhundra», därunder brutit och grusat adertonhundra (1800) famnars väg samt planterat elvahundra (1100) parkträd på egen bekostnad och föreningens mark.
1863-67 gymnastiklärare vid ovanskrivne läroverk; därunder enligt högv. domkapitlets uppdrag verkställt anordningen av nytt gymnastikhus med tillbehör.
1864 erhållit Vesterås Läns hushållningssällskaps belöningsmedalj i silver.
1865-68 stadsfullmäktig i Vesterås; därunder räkenskapsrevisor och sundhetsnämndsordförande.
1867 förmedelst insamlade medel byggt bro över Svartån till den nya parken.
1869 i december hugnats med glänsande avskedsfester utav menige stadsbor, med ett par silverljusstakar av den studerande ungdomen, och med en ordenskråsnål »Jägarhornet och Piskan» av umgängesvännerna.
1870-73 gymnastiklärare vid elementarläroverket i Arboga; därunder genom insamlade medel anskaffat granitmonument till Herr Sten Gustafsson, vilket enligt fullmäktiges iklädda förbindelse skall uppsättas i den nyanlagda »Stureparken» [Stureobelisken].
1874-76 privatlärare på Gotland hos fru Sylvan, född Lidman [Lisen Lidman].
1875 erhållit Uppsala trädgårdsförenings belöningsmedalj i silver.
1876-78 privatlärare i Östergötland hos fru Grill, född Lidman [Henriette Lidman].
1877 kallad till hedersledamot av ovanskrivne skarpskytteförening.
1878-80 privatlärare i Nerike [Närke] hos fru De Geer, född Lidman [Ebba Lidman].
1879 slutanordnat Djäknebergsparken [Djäkneberget], varigenom allmänheten torde hava gottgjorts för det allmännas utgifter på min trettiofemåriga offentliga verksamhet.
1882 14 juni Thure [Thure Lidman] och Sam lade häll efter moder sin, hällar efter syskonen sina - på salig fars 76:e promotionsårsdag - och 1884 11 december hölls själamässa vid lägerstaden å hans 100:e födelseårsdag.
1885 3 juli omsider utnämnd till riddare av Vasaorden med anledning av H. M. Konung Oscar II:s besök uti Djäknebergsparken.
1886 - Sölvesborg - profiterade av förbindelser.
1887 - Stralsund - studerade Leopold von Ranke.
1888 - Helsingborg - stöttade Nils Rudolf [Rudolf Lidman].
1889 - Vesterås - putsade Djäkneberget.
1890 - Linköping - rustade Gravarna [Lidmanska familjegraven].
1891 - Eksjö - forskade efter Förfädren.
1892-95 Vesterås - monumenterade berget.
1895 - Linköping - le port trouvé.

Peder Gustaf Sam Lidman. h. t. huvudman f. Lidhultsläkten. »A. G. L. A.»

II.

Min vän, detta var några små, små ytterkonturer till min farbrors liv. Djäkneberget i Västerås är det påtagligaste och personligaste uttrycket därför, som ännu finns kvar. I Nordisk Familjeboks andra upplaga kan du därom läsa följande ur skildringen av staden Västerås parker.

»Djäkneberget (810 ar), ett i stadens nordvästra del beläget bergparti, som ännu omkring 1860 kännetecknades allenast av moras, enbuskar, ljung, törne och en mager gräsväxt mellan klipporna. Berget började då omskapas av v. lektoren i levande språk, f. d. kaptenen Peder Gustaf Sam Lidman [Sam Lidman] (f. 1824, d. 1897) med sällspord hänförelse, viljestyrka och personliga försakelser. Det är nu en härlig park med utsikt över staden, ådalen och Mälaren, med lövrika lundar mellan de mossiga stenarna och de grå bergskammarna, med grönskande gräsmattor mellan slingrande sandgångar, med sirliga tempel samt med otaliga i berget eller på resta stenar inhuggna inskrifter.»

Ack, min vän, varken Familjeboksförfattaren eller undertecknad kunna tala om för dig, vilken sällsam och gåtfull och djup människovarelse den gamle kaptenen med träbenet innerst inne var. Jag såg honom på närmare håll under kortare eller längre perioder från mitt elfte till mitt femtonde år. Under de båda sista av dessa år voro fjorton-femtonåringen och den mer än sjuttioårige mannen som två gamla goda vänner, vilka förtroligt resonerade med varandra om tillvarons problem. Jag ser honom i detta nu genom tacksamhetens och kärlekens av tårar immade minnesglasögon. Det finnes troligen ingen människa som så oerhört avgörande betytt något väsentligt för min innersta karaktärsdaning.

Hans syssling och hängivne beundrare, den store målaren Gustaf Cederström har i sina "Minnen" ritat en liten silhuett av honom:

»Lidman, i sin ungdom en av de vackraste män jag råkat, var även en av de ridderligaste och en fullödig typ för den gammaldags svensken. Han hade vid en målskjutning med kanon träffats av en mot en stenhäll rikoschetterande kula, som efter amputationen lämnade honom jämnt tre tum kvar av låret. Detta hindrade honom ej att uppträda till häst i uniform eller att en gång, överfallen av två busar i staden mellan broarna, grundligt smörja upp dem trots träbenet. Han användes en tid i diplomatien, men var nog litet egenmäktig - - -

Han var en i hög grad originell man. Så berättas det om honom, att han, sedan han på sistone flyttat tillbaka till sin födelsestad, Linköping, varje morgon, då han tog sin promenad kring domkyrkan, inför den i en strävpelare inmurade bilden av himmelrikets portvakt S:t Petrus, gjorde halt och front och militärisk honnör varefter handen med kläm sträcktes ned och promenaden fortsattes. Ej mindre originell är den gravskrift han satt på sin gravsten i Linköping: 'Nec aspera terrent' på baksidan översatt med '47 lyckliga år på träben'.

Detta senare låg vid begravningen uppe på den av svenska flaggan höljda kistan. Lika originell som han var, lika stor fosterlandsvän var han, lika mycken pietet hyste han för våra minnen och för föräldrar och anförvanter. Sina föräldrars födelse- och dödsdagar firade han genom att tända ett ljus framför deras porträtt, låsa in sig och stanna på sitt rum, försänkt i minnen och betraktelser till ljuset brunnit ned i pipan.»

Jag har läst ett tidningscitat ur biskop Gottfrid Billings minneshyllning vid Västerås läns landstings festmiddag år 1897 där dessa minnesljus åter omtalas. Han sade där bland annat:

»Hurudan man Sam Lidman var, därom vittnar ett litet drag ur hans levnad, vilket jag nu vill berätta. Årligen firade han sin fars födelsedag. Kring sin fars porträtt tände han då ljus och sedan satt han stilla betraktande bilden, till dess ljusen hunnit brinna ned. När vi i tankarna se honom sitta så i sitt högst anspråkslösa rum, vilket snarast liknade ett tarvligt studentrum, gripas våra sinnen av den djupa pietet, varav Lidman var uppfylld och vi förstå, att om allt vårt folk så hedrade fader och moder, så skulle på vårt land fullbordas löftet: 'det skall väl gå'.»

III.

Jag kan berätta dig, att det var även hans mors och hans syskons dödsdagar, som han firade på detta sätt. Vid de tillfällena tändes även ljusen i de gamla medeltida ljuskronorna, som han en gång inköpt och räddat undan förgängelsen vid en kyrkorestauration under adertonhundratalets femte eller sjätte decennium. Jag kan ännu se ljusens djupa gula fladdrande sken i det vintermörka rummet, när den gamle med sin jättegestalt går fram mot min säng och med några muntra ord manar mig att stiga upp.

Det hemlighetsfulla återskenet från dessa ljuslågor hava följt mig livet igenom, även om de glömts under dagens glädje- eller sorgesting. Dessa ljus tändes för att aldrig slockna. De lysa alltjämt djupt, djupt, djupt nere i det omedvetnas dunkel, i mitt väsens innersta rum. Så länge jag lever, skola dessa sällsamma lågor lysa någonstädes där nere i mitt hjärtas dunkel. Det är obegripligt för förnuftet och outtryckbart i ord - men dessa ljus lysa ständigt för mig över ett stort och oöverskådligt ödessammanhang. Trettonhundratalskronorna från den lilla medeltida svenska landskyrkan bära minnesljusen kring mina förfäder och farbröder in i mitt eget liv, och i denna ljusflod av minnesgod kärlek är jag på ett sällsamt sätt förbunden och ett med mitt fäderneslands historia och minnen. Och jag känner mig endast som en liten länk i en lång släktkedja.

Ödesavgörande djupt levde detta medvetande om min delaktighet i det levande fäderneslandets förpliktande traditioner under de mest skiftande yttre omständigheter. Med ett leende minnes jag nu en detalj från 1915, då jag hårt ansattes att övertaga redaktörsplatsen för den planerade »aktivisttidningen» Svensk Lösen. Jag kände ju som min uppgift att väcka intresse hos vårt folk för våra baltiska uppgifter, vårt ofrånkomliga nationella ödesproblem. Jag kände den gången som en maning och en eggelse medvetandet, att i mina ådror flöt blod från några av vår storhetstids protestantiska biskopar och superintendenter i Riga och Reval, i Åbo och Viborg, vårt förlorade östersjöväldes fyra storstäder.

Blogg