DAGBÖCKER

Inlägg #1 (29 september 1851, Verona)

29 september

Ankom till Peschiera med ångbåt från Riva och fortsatte genast resan till Verona i sällskap med två hyggliga tyskar och fjorton personer italienskt patrask. Hela sällskapet i och på en omnibus [diligens] efter tre krakar. På Gardasjön fick jag se den kejserliga flottiljen. Österrikiska sjöförsvaret delas mellan flottan, vilken är stationerad i Trieste och flottiljen, varav fyra kompanier äro förlagda på de italienska sjöarna och fyra andra längs Donau, från Pest [Budapest] och utföre. Flottan och flottiljen hava ingenting gemensamt med varom i avseende på officerarnas uppdagning och avancement. Två ångfartyg om femtio hästkrafter och tio kanonbåtar, vardera med fyra (som jag kunde tycka) tolvpundiga metallkanoner utgöra eskadern på Garda, besättningen två kompanier á tvåhundra man vardera. Norra sidan av horisonten begränsas av Alpernas snöiga hjässor och söderut sträcker sig den fruktbara lombardiska slätten. Hur många österrikare, fransmän och italienare slagits om besittningen av det sköna landet bevittna de talrika, nya och gamla fästningsanläggningar som man ser under hela vägen. Husen med de platta taken samt omgivna av cypresser och lagerträd göra ett angenämt intryck på en nordbos öga, den mustiga befolkningen däremot alldeles icke. Första dagen uti Italien gynnades av det vackraste väder, och när vi om eftermiddagen i Verona intog vår "sorbetto" [sorbet] utanför ett kafé vid Piazza Bra fick vi genom den milda aftonen, de präktiga husen med sina öppna halvgångar, och genom den sysslolösa befolkningen. En idé som det italienska levnadsättet. På kvällen var en magnifik illumination för kejsaren [Frans Josef I av Österrike], vilken skulle passera staden utan att stiga ur vagnen. Skulle man döma entusiasmen för hans höga person därefter, så återstod ingenting att önska i den vägen, men 30 000 man österrikare och de angivande castellerna göra samma verkan på de goda veronarna, vars hjärtan gärna skulle vilja försätta kejsaren konungen dit pepparn växer, om de bara tordes och kunde. Hela Piazza Bra och romerska arenan [Arena di Verona] var präktigt belyst och en ung österrikisk husarkapten utropade "så äntligen har byket kunnat åstadkomma någonting som jag tycker om". Tröttheten efter resan hindrade mig att se kejsarens genomfart.

Filer

Inlägg #2 (30 september 1851, Verona)

30 september

Hur välvillig och uppmärksam österrikiska militären av alla grader är emot främmande har jag rönt åtskilliga bevis på. Jag hade ett brev att avlämna till general Stadion [Philipp von Stadion und Thannhausen], men i okunnighet om hans adress gick jag rakt på ett par majorer som satt och rökte; den ena av dem visade mig var kommendantsexpeditionen var. Dit uppkommen, uppskrev en vakthavande kapten hans adress samt skicka de en ordonnante som min vägvisare; ordonnanten ville jag ge en zwanziger i drickspengar, omöjligt att förmå honom emottaga något. Generalen, som inte var hemma besvarade min visit i dag på morgonen, då jag olyckligtvis även var utgången. Det är en agrement att resa i kejsarstaten då man inte är ungrare eller italienare. På förmiddagen besåg jag det märkvärdigaste Verona har att bjuda på, den romerska amfiteatern [Arena di Verona], som under halvtannat årtusende trotsat tiden och människornas förstörelseanda. Stenbänkar för 25 000 människor, uppstiga i parallella trappor, 45 rader över varandra till 100 fots höjd. De ofantliga kvaderstenarna äro så noggrant hopfogade och det hela så symmetriskt, att man vid första ögonkastet inte märker hur stor den är; men när man kommer upp på överste kransen och ser nedåt hur små människorna äro på den elliptiska arenan, och ser på den cirkus som för det närvarande är inrättad för ett konstridarsällskap, vilken ej upptager mer än en tiondel av botten, så ser man den kolossala byggnaden i all sin skönhet ‐ varken i segrar eller fester har nutiden kunnat mäta sig med det romerska folket. Thure [Thure Lidman] var inte och besåg stadens övriga märkvärdigheter; för min del orkar jag inte löpa, utan får nöja mig med att skärskåda det lilla jag ser, nöjd om jag kan lära mig något på dagen; jag reser inte för mitt nöje. Om man ser upp här i mitten så är man alltid i tillfälle att lära, och det man inkomför kommer både en själv och andra till godo. Man kan av att gagna sig själv, utan att gagna dem man är i beröring med. Skillnad emellan egenkärlek (i dess goda bemås hälsa) och människokärlek är egentligen icke vara stor, ty i andra älskar jag mig själv och tvärtom.

Filer

Inlägg #3 (1 oktober 1851, Verona)

1 oktober

Jag blev frapperad [överraskad] idag över hur illa man hanterar djur. En karl gick och bjöd levande höns till salu, vilka i knippor, sex à åtta i vardera handen, voro hopbundna med fötterna, och huvudena hängande nedåt ‐ han slängde upp dem i vädret och ringde med fram och tillbaka, och för var knyck ryckte de arma hönsen på vingarna. En stor kärra lastad med hö och förspänd med en åsna skulle genom en tvärgränd, vilken var så smal att höet tog emot på bägge sidorna och lasset blev sittande i själva öppningen. Drängen ursinnig och svärjande företog sig att sparka åsnan under bäcken och på nosen, rycka henne i öronen och betsel, dunka henne med knytnävarna i skallen, och skrik under allt detta som in gast ‐ slutligen, då han blivit trött att skrika och så gick han och repade bort hö på sidorna, så att kärran kunde obehindrat passera. På eftermiddagen voro vi för att besöka unga Széchenyi, som låg inkvarterad ett litet stycke utanför Verona uti en by, Tomba. Han är en ung vacker pojke med de mildaste ögon; vad han mest tycktes vara intresserad av var att para hundar, vilka han kallade sina barn och lät göra alla möjliga konster. Om Spanien talade han med sådan förtjusning, att min egen lust att besöka landet förökades ‐ "där har jag till bringat de två lyckligaste år av min levnad" sade han. Ni är för unga att inte ha många övriga. "Ingen Herre, ingen tjänst, reder vad jag åstundar och aldrig slipper", sa han och fortsatte att lika med hundarna. De voro flera unga officerare tillstädes på samma gång. Majoren, en ung man klädd i ordnar och ett par vidunderliga mustascher, var en av dessa österrikiska militärtyper, som så ofta förtjust mig ‐ denne lediga och äkta militäriska hållning, vilken imponerar lika mycket på underlydande som den är behaglig för främlingar. Där var även ett exemplar av dunderhusaren i en ryttmästare, som klådde hundarna och svor över bristande tillfälle att kunna utmärka sig i italienska fälttåget, emedan sardinarna, de ynkryggarna, aldrig höll stånd. De övriga skämdes litet för hans grova fasoner men mig behagade han. Ännu har jag inte mött en österrikisk officer, han må vara kvick eller dum, som inte ser tapper ut.

Filer

Inlägg #4 (2 oktober 1851, Verona)

2 oktober

Till Madame de Kraft née Baronne Bouvier avläts följande skrivelse:

[SE BILD: #3701]

På förmiddagen visit av generalen greve Stadion [Philipp von Stadion und Thannhausen] vilken hade fått och läst från systern, hovfröken hos ärkehertiginnan Sophia [Sofia av Bayern]. På det förbindligaste sätt underrättade han mig att fältmarskalken greve Radetzky [Josef Radetzky] med största nöje skulle vilja se mig till middagen kl. halv fyra samt att han själv (greve Stadion) skulle komma och hämta mig i sitt ekipage. Han beklagade att de stora fältmanövrerna voro förbi vilka han annars med största nöje skulle berett mig tillfälle att få se, samt var så oerhört artig, att jag nästan skämdes. Jag visade honom mitt rekommendationsbrev från krigsministern, vilket han förklarade för mycket vackert men för mig överflödigt i de österrikiska staterna.

Unga Széchenyi var hos mig ett par timmar. "Före min resa i Spanien, sa han, gjorde jag alltid upp luftslott för mina framtida nöjen; vistelsen där överträffade allt vad jag väntat och nu mer bygger jag aldrig sådana utan låter tankarna spela på det förflutna i stället för det tillkommande". Det bevisa endast, att ni blivit några år äldre, och manligare. "Möjligt men res i Spanien, Ungern och de intressanta länder, det den förfinade civilisationen och uppdrivna industrien ännu inte hunnit och ni skall finne hur uppfostran i från naturen överträffar den i skolorna, vad den gör känslan ren och livet poetiskt ‐ jag avskyr tidens civilisation, ty den gör människorna egennyttiga och tråkiga". Jag beklagar er, som levt så mycket bland italienare. "Och jag lyckönskar er, som trivs med era böcker". På det utsatta klockslaget kom general Stadion och hämtade mig. Det palats som den mäktige marskalken bebor hade inte något särdeles imposant yttre, inte heller såg jag till någon kunglig lyx i betjäning eller talrika vakter och poster. Vi kom först in i en salong i första våningen, där jag blev presenterad för grevinnan, en tämligen ålderstigen fru av älskvärt och flärdlöst yttre, var höga ställning endast tillkännagavs av de guldomsmidda och ordenbetäckta generalernas vördnadsfulla sätt emot henne. Sedan sällskapet var samlat ‐ bestående av fyra österrikiska generaler, två danska ingenjörsofficerare, ett par andra utländska (förmodligen tyska) dem jag inte kände och en tämligen talrik stab jämte hans läkare, kom marskalken in. Jag stod och talade vid grevinnan, vilket förmodligen gjorde att han först adresserade sig till mig. Framsträckande sin hand med en ett obeskrivligt gott uttryck i ansikte och röst sade han "Min vän, genom Stadion känner jag er olyckshändelse och beklagar er dubbelt att i fredstid bli invalid, vid så unga år, men för var tjänst äro vi pliktiga till uppoffringar, det må nu vara i krig eller fred. Ni är mig hjärtligt välkommen och vad som här kan intressera er att se, behöver ni endast vända er till Benedek [Ludwig von Benedek]" (chef för Generalstaben). Nådige herre, vågade jag svara, om olyckan inte tillåtit mig inlägga någon ära i min tjänst, så han den dock förskaffat mig en sådan, i tillfället att få se ers excellens person, varför jag av uppriktigaste hjärta tackar och alltid skall minnas detta som en avundsvärd utmärkelse för varje krigare. Han fortsatte sin rond och för alla hade han hjärtliga ord, och med en vänlig nick åt sina unga statsofficerare slutades hälsningen. Damerna, bestående av hans fru [Francesca von Strassoldo Grafenberg] och niece utfördes av generalerna Benedek och Stadion. En major i Italien placerade mig på marskalkens högra och en dansk officer på hans vänstra vida ‐ marskalken är sju och åttio år gammal av en tät och fast kroppsbyggnad samt medelmåttig längd ‐ intet hos honom förråder den höga ålderdomen mer än att ögonlocken äro något röda. Han ser väl, hör bra, talar flytande och tydligt hans bibehållne tänder tillkännager god mage och rösten friska lungor. Sin militäriska karriär började han i början av 1780‐talet emot turkarna och har sedermera deltagit i alla europeiska krigen och efter gradvisa förtjänster, slutligen vid några och åttio års ålder inlagt krigarens högste: att besegra en överlägsen fiende och rädda fäderneslandet. Hans ansikte har ingenting blixtrande genialiskt, men varje drag och hela hans ställning har ett så obeskrivligt uttryck av lugn. Fasthet och godhet att den som en gång sett honom genast inser att för en sådan man kan en monark ha ett oinskränkt förtroende och hans armé en till dyrkan gränsande tillgivenhet. Han har i fullt mått också blivit belönad med bägge delarna, ty med kejsarens hela makt och endast honom ansvarig härskar han i det Lombardo‐Venetianska konungariket, dömer till döden och benådar, och den som har läst italienska fälttåget, hört hans underlydandes entusiastiska lovord, sett truppernas hållning, finner snart att inte allenast disciplin och reglementen åstadkommer sådant, utan att den under görande kärleken också låter inympa sig på det människofientligaste av alla systemen, det europeiska krigsväsendet.

Under måltiden talade marskalken med de flesta av gästerna i de mest olikartade ämnen samt förrådde ett minne och en omtänksamhet som äro oundgängliga egenskaper hos en härskare. Med mig talade han om vart indelningsverk och fältartilleriets järnkanoner; med dansken om espignoler [kulsprutor] och befästningar, slutligen frågade han honom skämtande "Nå min vän kan ni säga mig vilka äro bäst, de svenska eller de danska fruntimren". Jag har verkligen inte varit i tillfälle att så noga lära känna de svenska damerna. "Nå, vad säger ni min vän" sa han till mig, och tog mig i armen. Ers excellens, från Östersjön till Adriatiska havet, i den linjen, jag rest, tror jag mig hava funnit att damerna äro bättre ju längre söderut man kommer. Strax efter middagen bröt sällskapet upp. Vid avskedet frågade marskalken vart jag ämnade resa. Först till Mantua och sedan till Venedig. "Benedek! En adress till Schulzig". Gud bevare ers excellens!

"Tack min vän, god och lycklig resa".

Filer

Inlägg #5 (3 oktober 1851, Verona)

3 oktober

Tillsammans med de två danska ingenjörskaptenerna och en tredje dansk kapten i österrikiska armén i Italien, vilka gjorde mig visit. Den senare inviterade oss på några buteljer. Samvaron var intressant nog såsom bevis på de skandinaviska rassympatierna och det hundsvottslika sätt österrikiska officerarna behandla italienarna. På min förvåning över han behändiga sätt att behandla kypare och ostronförsäljare, försäkrade han sig vara mycket human i jämförelse med mängden. Det är nog att de låta sig nöja med den saken. "Det finnes inte fegare djur i naturen än italienarna". Tyranni och den höga policen gör folk fega, tänkte jag säga, men åtnöjde mig att svara, så när jag kom hem på förmiddagen hade jag ett visitkort från general Stadion [Philipp von Stadion und Thannhausen] med två brev.

[SE BILD: #3702]

Kl. 1/2 5 e.m. tog jag farväl av min gamla bekants, Cornelius Nepos, födelsestad. Om den förre förskaffat mig många modiga slängar, så har jag i den senare haft åtskilliga angenäma dagar, och jag kan således, vara kvitt svordomarna på Cornelius.

Vägen till Mantua med järnväg 3 timmar. Folket har byggt hus och planterat träd på blanka slätten med en oförlåtlig enformighet; lika oförlåtligt envisa voro passagerarna, att tala italienska, så att jag fann mig inskränkt till det reflekterande jaget och hade oförlåtligt tråkigt.

Filer

Inlägg #6 (4 oktober 1851, Mantua)

4 oktober

En fruktlös visit hos guvernören, vilken inte var hemma. Hela fästningens [Castello di San Giorgio?] och stadens civila och militära personal var i kyrkan för att fira kejsarens [Frans Josef I av Österrike] namnsdag med en högtidlig mässa och vi hade heller ingenting emot att deltaga däri. Ty oberäknat att katolska mässan är bland det vackraste man han höra, är kejsarn en mer än vanligt distingerad ung man, och hans undersåtar hyggligt folk. Pelarna och högaltaret voro överdragna med carmoserier rött siden och sammet, samt biskopen själv, omgiven av präster, korgossar, rökelsekar och ljus, fungerade i full skrud vid altaret. Den härliga musiken, rökelsen och de präktiga templen gör katolska gudstjänsten lika mycket till ett nöje för kättarna som andaktsretande för de s.k. rättrogna.

När jag kom hem fick jag genom guvernören underrättelse att en genioofficer skulle vara till min disposition vid vad timma jag behagade utsätta. Officeren som framförde hälsningen svarade jag ???, att jag inte vill genera några andra göromåls avslutande, utan väntar själv en läglig timma för den officer han behagar kommendera.

Hade förnöjelsen att se hur vin pressades. På en flakvagn förspänd med ett par oxar låg ett stort tråg fylld med druvor, varifrån ett rör ledde till en bakomstående så. Uti tråget stod fyra karlar och trampade av alla krafter med fötter som såga ut, och tår som såg ut.

På eftermiddagen kom en ingenjörsofficer från guvernören och vi foror ut för att bese fästningen. Den är oerhört stark oaktat den ännu inte varken är färdig eller fullt bestyckad. Men genom Mincios uppdämning sättes hela omgivande trakten under vatten och blir ett ofarbart träsk. Före gonzagernas tid flöt Mincio som en liten fredlig flod förbi det rika Mantua. För att befästa sitt välde lät de dämma upp den för att omgiva staden med otillgänglig mark ‐ därigenom gjordes den till en av Europas starkaste fästningar, för vars besittning oberäkneligt mycket blod flutit, men därjämte också till den osundaste stad vars rikedom och befolkning för varje år avtog. Staden har 4 000 hus och palats bebodd 27 000 människor, således inte fullt 8 personer i varje ‐ det vore eget att en gång få veta om generationer äro skyldiga att lida för en andas dumhet eller, om han endast är ett kvickt ris i dess hand, som leder våra öden.

Min vägvisare berättade mig en lustig historia om kejsarens emottagande i Italien. När han kom till Mailand [Milano] och de flesta andre städerna, så for alla av adeln och de förmögne, som hade tillfälle att lämna staden, bort och lät Österrikarna ta emot sin kejsare bäst de behagade; men i Verona däremot gav kommendanten ut en underrättelse, att var och en som lämnade staden vid kejsaren ankomst och, var och en som bodde i trakten däromkring och var husägare i staden eller bosatt därstädes, som underlät att infinna sig och behörigen deklarera alla fönsterna i sin bostad, skulle var för sig och samtliga erhålla en inkvartering av fyrtio man, under två månader tid. Följden blev att staden jublade, cirkus under tombolaspelen besätt med 25 000 personer och hela Verona lyste som ett eldhav.

På aftonen hos guvernören, en rätt vänlig, gammal krigsbuss [krigare], vilken visade mig ritningar över fästningen och regalerade mig med berättelser från sista fälttåget. Vilken oerhört svår terräng, Italien är bestående av diken dammar och planteringar och endast framkomlig längs vägarna. Ibland dammade italienarna upp vattnet, så att de led av vattenbrist i det sumpiga landet; ibland däremot hade de knappt lägrat på en vacker äng förr än en sluss släpptes upp och de fick springa allt vad tygerna höll för att inte bli bortsköljda. Att Carl Albert, om inte i hemligt förstånd med österrikare, dock manövrerade italienarna i sticket, av fruktan för en republik i Sardinien och så tycktes han vara övertygad av dem. Om Radetzky [Josef Radetzky] berättade han en karakteristisk historia. För några och tjugo år redan kom det till en livlig debatt mellan general Langermann [Georges Frédéric Langermann] och Radetzky, under en fältmanöver i Ungern, som de förde mot varandra. Dispyten blev livlig och stämmorna höjdes, slutligen utropade Radetzky, stötande flera gånger med sabeln i golvet. "Ja, efter att vad fuskare dåliga politiker och egennyttiga projektmakare ställer till därute i världen måste vi sopa rent med sablarna; så har det gått till från urminnes tider och så kommer det att gå allt framgent". Som en hel karl yttrade han sin åsikt, och så har han även fullföljt den.

Filer

Inlägg #7 (5 oktober 1851, Venedig)

5 oktober

Reste från Mantua genom Verona, Vicenza och Padua, som koffertar egna och anstår utan att stiga ur vagnen. Hela vägen är nästan ett enda träsk och huru massa druvor och mullbärsträd där kunna växa med en så oerhörd fruktbarhet begriper jag ej, ty nästan varje fåra är det en rännil. Bönderna när de tittade ut en kojorna såg skrynkliga och svartbruna ut som grodor ‐ kyrkor, palats och ruckel i överflöd. Passagen över världens längsta brygga till dess måhända märkvärdigaste stad varar, t.o.m. på järnbanan en fjärdedels timma, under vilken man har tillfälle att betrakta den ur havet uppskjutande staden. Med allt vad jag förut sett, med allt vad jag därom läst och hört är den oförliknelig. Det inre av staden med sina långa kanaler, Canal Grande själv, de svarta gondolerna och mörka palats är inte så vacker som inte dess mer märkvärdig. Men när gondolen svängde ut i Canal di San Marco och den stora hamnen, och när dogernas palats [Dogepalatset], kyrkorna San Giorgio [San Giorgio Maggiore?] och Maria della Salute [Santa Maria della Salute], trädgårdarna Orto Botanico och Giardini Pubblici och de palatsbekransade stränderna framställde sig för våra ögon, så tänkte jag: äntligen har ja sett någonting skönare än min inbillning någonsin kunnat skapa.

På eftermiddagen var jag och efterhörde brev hos den svenska konsuln, vilken jag träffade vid bordet. Signor Eoxle är en mycket artig man och erbjöd mig tjänst samt överlämnade mig ett brev från min grevinna, som ber mig:

[SE BILD: #3703]

Filer

Inlägg #8 (6 oktober 1851, Venedig)

6 oktober

Besökte det 284 fot höga klocktornet Campanile di San Marco, varifrån man har den präktiga anblicken av staden, lagunerna, alperna och en del av Adriatiska havet. Venedigs med sina 15 000 hus och palatsen 36 öar och 360 bryggor nästan i fågelplan är en egendomlig syn. I allmänhet att se en stad över taken är ingenting vackert, men Venedig är ett undantag från städer, ty det här även vackra tak. Markuskyrkans fem kupoler och de 50 kyrkornas otaliga spetsar, torn, hus och kupoler och de med bildstaden, ornamenten och tinnar besatta taken av de talrika palatsen gör Venedig förhållande även i fågelplanet. Råkade helt oförmodat general Stadion [Philipp von Stadion und Thannhausen] vid café Militare på Piazza San Marco [Markusplatsen], vilken underrätta mig att han nämnt min önskan, att bese Arsenalen och varven, för guvernören, som med största nöje skulle tillfredsställa den.

Hur ett torg i en stad, vars befolkning har skönhetssinne och rikedom kan tillskapas har man inte idé om, förr än man sett Sankt Markustorget [Markusplatsen] i Venedig, 500 fot långt och hälften så brett, belagt med kvaderstenar av marmor och inneslutit av palats. Så länge staden funnits, har det varit samlingsplatsen för allt liv. Så fort gaslyktorna tändas om aftnarna, strömmar befolkningen dit; där aldrig en vagn vunnit tillträde och med vilt skrammel störst de musikaliska grupperna, som varje afton infinna sig, och kringströvande från det ena till det andra av de 180 kaffehusen och butikerna i förening med de kringbärande säljarnas rop och sorlet av tusentals pratande människor uppfylla den instängde platsen med ett glatt brusande sorl; och som göra Piazza San Marco till ett Eldorado för dagdrivare en älsklingsplats för förnäma världen, främlingar, köpman och tiggare för alla finnes rum och nöje.

Filer

Inlägg #9 (7 oktober 1851, Venedig)

7 oktober

Råkade ett par württembergska generalstabsofficerare, vilka också varit inbjudna till taffeln hos Radetzky [Josef Radetzky] och liksom jag betagna av militär förtjusning. Det är skada att en så präktig armé vunnit sina lagrar i borgerligt krig, sa den yngre av dem. "Det är detsamma svarade den andra, det är inte överensstämmande med ridderlighetens fordringar att pruta med en tjänsteutövning; den som inte är med mig är mot mig, vore det och min egen far". De berättade åtskilligt om det sista upproret i Mailand [Milano]. Det svåraste för trupperna att uthärda var klockringningen. På ett givit klockslag mitt i natten utbrast det hemska skrället i alla klockor från hundrade kyrkor och uppfyllde staden med ett så ohyggligt väsen att gamla officerare och tappra soldater fick nervskakningar.

Besökte Markuskyrkan, torgets [Markusplatsen] vackraste sida. Det som först fäster uppmärksamheten utom den sköna byggnaden äro de tre höga masterna av cederträd, vilka 1505 ditsattes och då bar tre kronor, föreställande de tre konungarikena Cypern, Kantia och Moria, då republikens provinser samt de fyra hästarna ["Cavalli di San Marco"] av Lysippos över huvudportalen. Av romarna rövade från grekerna prydde de en gång Neros och sedermera Trajanus triumfbåge, därpå förde Constantinus dem till Konstantinopel, där de till 1204 prydde Sofiakyrkan*) [Hagia Sofia] , då dogen Dandolo försatte dem till Venedig. Napoleon transporterade dem sedermera till Paris för att smycka sin triumfbåge, varifrån slutligen kejsare Frans lät återställa dem på San Marcus [Markusplatsen]. Det inre av kyrkan med sina hundradetals marmorpelare, otaliga minnesmärken, mosaikbilder på guldbotten, silverprydnader, konststycken och kupoler utgör ett mästerstycke av blandad morisk, romansk och götisk stil, vars beskrivning jag inte förmår åstadkomma, men varom jag han säga: jag har sett dem. När månen gick upp tog vi en gondol och gjorde en fart utåt hamnen och Lido [Lido di Venezia] för att inhämta havsluften. Man hör jämt talas om månens magiska sken, jag håller mycket troligt att uppfinnaren beskrev en månskensafton i Venedig. Utsträckta på de mjuka sätena i den låga täckta och svartklädda gondolen räckte vi våra ägaren med ett välbehag, som bortträngde mödor och ledsamheter. En skön afton en klar himmel och en spegelklar sjö. Slår an det milda i själen och man önskar omkring sig allt vad man älskar för att kunna framkalla samma känslor hos dem och genom föreningen av naturens harmoni med själarnas uppleva ett av dessa ögonblick då stoftet skyddas från den mänskliga andens vingar och höjer den till de regioner där man får aning om att det finnes någonting, som rikligen kan ersätta livets sorger och lidanden.

*) Hippodromen?

Filer

Inlägg #10 (8 oktober 1851, Venedig)

8 oktober

Venedig grundlades av venetierna, vilka i medlet av femte seklet flydde undan till lagunerna för hunnerna, samt hundra år senare för lombarderna. Till att börja med utgjorde de en republik med en doge i spetsen. Efter hand gjorde de erövringar i Istrien och Dalmatien, och utsträckte sin handel ‐ korstågen gav en oerhörd tillväxt åt dess makt; dogen Enrico Dandolo, på vilken kejsaren låtit utstinga ögonen, anförde den venetianska flottan då korsfararna 1204 erövrade Konstantinopel. Sedermera infördes inkvisitionen och ärftliga aristokratin under dogen Gradenigo [Pietro Gradenigo] i slutet på tolvhundratalet; därefter kunde ingen borgare få säte och stämma i Stora Rådet, vilken familj inte daterade sig från 1197. Det var mot denna lag som Marino Faliero gjorde uppror och fick plikta med sitt huvud 1355. Efter att ha utdrivit genuarna från Chioggia, utsträckte det sitt välde inåt Lombardiet till Vicenza, Padua, Verona och Brescia; liksom Cartago tog det huvudet av sina slagna generaler. I början av 1400‐talet hade det hela dalmatiska kusten till Corfe, behärskade hela Adriatiska havet, ägde konungarikena Cypern, Candia och Moria samt 200 000 innevånare med 6 000 000 dukaters statsinkomster*). Men med Godahoppsuddens upptäckande 1498 sjönk dess handel, och under det följande är hundradet tog turkarna ifrån Venedig den ena efter den andra av de grekiska besittningarna; samt förlorade de genom deras statsmäns inblandningar i europeiska politiken mycket penningar och anseende. Slutligen bemäktigade sig fransmännen staden var så område aldrig förut varit beträdd av en frändes fot, och med ett penndrag av Napoleon ströks det ut från listan av suveräna makterna och skänktes åt Österrike 1798. Mellan 1805‐14 löd det under konungariket Italien; gjorde 1848 sig fritt på ett år men några vidare ryckningar på den döda republiken låter den stationerade Österrikiska eskadern och armékåren inte befara. Efter att hava varit demokratiskt i tvåhundra och monarkiskt i sexhundra år under vilken tid Venedig oupphörligen steg i makt och rikedom, kulminerade det med sin aristokrati, vilken sedermera gjorde dess ruin. "Nobili" utgjordes av 12 000 familjer. Folket hade inga politiska rättigheter i republiken. Vid 25 års ålder var varje Nobili medlem av Stora Rådet, som valde dogen på livstid, tiomannrådet såsom statsinkvisition, och tremannarådet såsom uppsyningsmän över dogen i. Förr i världen voro gondolerna målade med brokiga färger, men sedan republikens fall antog de sorgdräkt och kuren täckt med svart kläde, vilket de ännu bibehålla. När man ser dess sysslolösa och sedeslösa befolkning och dess många övergivna och förfallna palats så ser man att ruttna institutioner förtvinar de kraftigaste folk, och att förfädernas ära är en mager tröst för den som saknar förmåga; samt är tacksam mot österrikarna som gjort allt för att vidmakthålla de offentliga byggnaderna och minnesmärkena, även som till industrins upphjälpande.

*) 24 linjeskepp och 200 galärer.

Filer

Inlägg #11 (9 oktober 1851, Venedig)

9 oktober

Min granne är en preussare (Dorgerloh [August Dorgerloh?], från Gablauken, Saalfeld i Ostpreussen) till yrket målare, sångare, lantvärnsofficer och godsägare. Han en jovialisk och trevlig kamrat och vårt vanliga bordssällskap. Han passion är vackra ansikten, karlar och kvinnor, och så fört han får syn på ett sådant har han ingen ro förr än han kryssat förbi ett par tre gånger ‐ därtill är han plågad av myggorna och sin mage, så att han ständigt är på rörlig fot. På förmiddagen besåg vi Dogepalatset, där hela republikens historia och mest lysande händelser genom de utmärktaste målare, bildhuggare och arkitekter är upptecknad. Man förvånas lika mycket över de oskattbara konstprodukterna som över minnesmärkena av republikens hemlighetsfulla och hemska lagskipning. Utav massan av tavlor förvånades jag mest av Tintoretto jättetavla (den största i världen) 74 fot bred och 30 fot hög föreställande himmelriket med 16 000(?) figurer, samt Europas bortförande av Jupiter, av Paul Veronese; i Europas figur och ansiktsuttryck tyckte jag mig finna likhet med en av mina ungdomsflammor. Stickarbetena i taken äro överallt med dukatguld förgyllda, och målningarna mästerstycken. Dogerna bebodde aldrig sitt palats, vilket endast var lagstiftande och skipande maktens säte, utan bibehöll till bostad den privata de hade haft före upphöjelsen. Det är något besynnerligt i många staters historia, i det olika sätt varpå samma namn återkomma. I Venedig hette den sista dogen Manin och likdels den, som proklamera de republiken 1848. I Rom var Augustus den förste och Augustulus den siste av kejsarna. Grekiska kejsardömet började och slutade med en Constantinus. I Frankrike förekommer en kejsare och en president med namnet Napoleon. På San Marcus [Markusplatsen] var om aftonen en stor militär serenad med två musikkårer, som soldaterna (var och en bärande en fackla) gav åt militärguvernören till förande av hans upphöjelse till Stor Korsriddare av Leopoldsorden. Garnisonen i Venedig och de omgivande fästena utgör omkring 1000 man. Under republikens tider fann aldrig någon garnison; de anonyma angivelserna i lejongapen, vid jättetrappan, och den hemliga polisen gjorde bättre nytta. Förr i världen tog man huvudet av anstiftare för politiska rörelser, nu däremot komma de vanligen undan och verktygen hängas, skjutas och landsförvisas.

Filer

Inlägg #12 (10 oktober 1851, Venedig)

10 oktober

Råkade på torget svenska ministern i Petersburg [Sankt Petersburg] general Nordin [Gustaf af Nordin], som reste tillbaka för att återtaga sin post. Han underrättade mig att ärkebiskopen [Carl Fredrik af Wingård] var död. Jag frågade honom vem den förmodade efterträdaren var. "Ja, Heurlin är den enda, som jag skulle anse passande. Om inte prästerna tar sig orådet för att sätta Professorer på förslaget". Ja, de äro inte alltid så pålitliga i åsikterna. "Geijer, t.ex.! Vad var det icke för skojeri i politiken han företog sig på slutet; med sitt goda huvud var han så god som halvgalen".

Samma åsikt har jag hört många yttra om Geijer, till och efter att ha läst hans skrifter, men denna gången kunde jag knappt hålla mig från att skratta, tänkande på politiken. Efter 1844 och 45 års riksdag befanns den utmärkta ministern i Petersburg vara av alltför konservativa åsikter, och blev avråd åt det triumferande liberala partiet samt rappellerad. I Nordin, såsom varande av liberala nyanser ditsattes i stället och det på ledande partiet fick egensägnanden av ombytta ministerposten litet här och var ‐ efter sådana visa kraftyttringar och lysande segrar har det vilat på sina lagrar ‐ präktiga statsmän. I sällskap med vännen Dorgerloh [August Dorgerloh?] var jag på aftonen och besökte en vacker grekiska, som satt och drack kaffe vid ett schweizeri, och såsom näsvisa resande slog vi oss ned mittemot henne samt begärde sorbetto [sorbet], för att ha förevändning att gapa. Aldrig har jag sett så svarta ögon, penslade ögonbryn och blåsvart rikt hår; därtill var hennes hy mycket vit och hela människan, vitklädd. Mannen med sin grekiska mössa, buttra och maskerade drag såg ut som han skulle vilja säga: till ni, det är min fru.

Dorgerloh beskrev hur trevligt han hade på sitt gods [Gablauken] i Ostpreussen, sina grannar, musikaliska tillståndet och tavelsamlingar. Varför gifter ni er inte för att komplettera huvuden. Ja, sa han och ryckte på axlarna och sin runda mage, om jag än fick en fru så vacker som grekiskan och hon inte frågade efter min kopparstickssamling och mina musikalier, så står jag där utan någon trevnad. Men om hon har en god natur, kan vi låta henne att uppskatta dem. Ack! sa han med ögonen riktade mot höjden, det gives otaliga människor som äro utan konstsinne, totalt utan förmåga att uppskatta och njuta av de sköna konsterna, och det kommer man tyvärr inte underfund med, förrän man varit tillsammans en längre tid. Aj aj, tänkte jag ‐ var och en har sin lustiga källa till outtömliga bekymmer.

Filer

Inlägg #13 (11 oktober 1851, Venedig)

11 oktober

På spektakel och såg Macbeth. I samma loge var en dansk familj, S. G. Melchior, bosatt i Hamburg. Frun var älskvärd och de båda barnen söta. Hon ämnade vara vintern över i Italien för sitt bröst ‐ vi sympatiserade mycket med varandra och jag lovade att söka upp henne i Rom, ifall jag kom dit. Pjäsen gavs oklanderligt, min nästan alla logerna voro tomma ‐ jag frågade om orsaken och fick till svar: att man i dag kl. 5 på morgonen hade upphängt en ung italiensk Nobili på Marsfältet, en anhängare av Mazzini [Giuseppe Mazzini]. Teatern är ett älsklingsställe för italienare och ett uteblivande därifrån i massor är alltid en politisk demonstration.

Filer

Inlägg #14 (12 oktober 1851, Venedig)

12 oktober

Råkade ånyo min högtuppsatte landsman [Gustaf af Nordin?], som var rätt underhållande och vänlig samt talade rätt intressant om åtskilliga ämnen. Rysshatet gjorde han mycket spe utav såsom tordes. Politik och punchåsikten och passade mina svenska åsikter så bra tillsammans med sin ryska furstinna och hennes trehundratusen riksdaler att det hela var en välsmakande tavla över hans garverier. Förargelser har man dock alltid här världen. Tre tycktes ligga på hans sinne 1) vill hans ena ben inte hålla sig vid sunda vätskor, vilket är besvärligt då man mycket går i trappor 2) har Thora Petié en egendom i hans grannskap och genom dennes stegring av kolpriserna, finner han ett par tusen riksdaler banko mindre årligen 3) är excellens Löwenhielm [Gustaf Löwenhielm] i Paris så seglivad att det är föga utsikter för honom att bli förflyttad till den ministerposten. Då man inte är affärsman och inte sysselsätter sig med politik och inte förarga sig över andras åsikter, kan man hava trevligt med de flesta människor.

Filer

Inlägg #15 (13 oktober 1851, Venedig)

13 oktober

Uppvaktade guvernören och lämnade min öppna rekommendation från krigsministern med anhållan att få se Arsenalen. Gubben Groshousky var inte hemma men hans enda besatta adjutant råkade jag, vilken genast beviljade min anhållan å generalens vägnar.

Så fort vi anlände till Arsenalen fick vi en underofficer till ciceron, vilken förde oss omkring över allt. Intressant var det att se, men dyrt nöje, ty överallt hade de särskilda samlingarna sin uppsynings man som anammade oss vid inträdet och vad utgåendet sträckte fram sin hand för att få en zwanziger. Arsenalen var under republikens lysande tider fylld med trettiotusen arbetare, nu sextonhundra. Dagens galer, ???, på vilken han årligen firade sitt bröllop med Adriatiska havet har man ett vackert minne utav uti modellen som förvaras; det var etthundratjugo fot långt och förgyllt ifrån vattengången till masttopparna. De kolossala lejonen [Pireuslejonet] vid ingången, vilka en gång bevakade Atens portar och skattas bland Venedigs dyrbaraste troféer gjorde intet annat intryck på mig än jag tänkte det är fan, vad ni är fula.

Filer

Inlägg #16 (14 oktober 1851, Venedig)

14 oktober

Venedig börjar allaredan att kännes långländigt. Då man inga bekanta har så är Piazza San Marco [Markusplatsen] enda resursen. Min vän Dorgerloh [August Dorgerloh?] underhåller mig om dagarna, samt har begärt att få måla mitt porträtt. Idag var första ritningen och högst tålamodskrävande. Efter tre frågade han mig om jag inte hade funnit i hans ansikte någon i ögonfallende likhet med en av de svenska konungarna. På höft drog jag till med Gustaf Adolph, den enda allmänt kända i Tyskland, utan att bestämma om jag menade den II:a eller IV:e. Förtjust sprang han upp och utropade: "ja: det är ju högst märkvärdigt, ni är inte den första, utan hundrade personen hava sagt mig detsamma". För det närvarande, kanske inte det inte syns så mycket, ty håret är något för långt, men imorgon dag skall jag låta klippa det. Ja, verkligen; nu det var då högst besynnerlig, det är lyckligt att ni inte är hans samtida, ty då vet jag inte vad jag skulle tro om er lilla mamma. Det är dock skada att ni inte är ett huvud längre och har litet ljusan hår, ty då verkligen fullkomlig. "Ja visserligen är jag liten, men av samma grande proposition, ty Gustaf Adolph var också fet, och vad hårt beträffar, så synes det ljusare då det blir kortklippt". Ja, det är besatt kuriöst hur likheterna kunna återkomma häri världen.

Filer

Inlägg #17 (15 oktober 1851, Venedig)

15 oktober

Efter att hava arbetat flitigt hela dagen gjorde jag min vanliga kaffepromenad under arkaderna på San Marcus [Markusplatsen], halvt förtvivlad över bristande intryck i den intressanta staden. Dorgerloh [August Dorgerloh?] pratade ensamlånga stunderna utan att få mig en min höghet. En österrikisk kapten, med vilken jag brukar prata ibland, hade heller ingenting minnesvärt att säga ‐ blytungt hålig vandrade jag över till andra sidan torget, med fast föresats att huka mig fast i den första jag kunde få tag uti, vore det en engelsman. Ödet ville att den vackra grekiskan satt där med sin turk till man. Jag tog plats bredvid och blossade med min cigarr, för att få anledning att fråga om tobaksröken generade "Du tout, non" och ett förtjusande småleende var svaret. Efter en stunds tystnad, varunder jag fåfängt försökte att på ett civiliserat sätt inleda något samtal ändrade turken plats och flyttade sig närmare mig, varav jag tog mig anledning att fråga om ångbåtsemmenilatienerna mellan Neapel och Aten. Han hade ingen reda på saken, men frun var så ämabel och föll in i konversationen, och gav mig en mängd upplysningar, vilka gav mig tid att ostört betrakta henne och glömma bort dem allesammans. Sedermera gav den ena frågan den andra och jag fick veta att de äro från Konstantinopel (förmodligen är han köpman), samt ämnade tillbringa vintern i Italien. Frun hade tråkigt i Venedig samt beklagade sig över, att hon inte kände en enda människa. Det är ert eget fel och inte Venedigs ty var och en skulle vara förtjust att göra er bekantskap. Ett par vackra ögon fick jag till svar, samt tog avsked, förtjust över att ha tillkämpat mig angenämt intryck och en glad sinnesstämning.

Filer

Inlägg #18 (16 oktober 1851, Venedig)

16 oktober

Gjorde en fart utåt Canal Grande med Dorgerloh. När man ser den massan av palats förfallna och förfallande, den rika arkitektur och de stora dimensionerna, så svindlar man vid åtanken på den rikedom som fordrades för att, under republikens lysande tider, underhålla sådana fursteboningar. Vi voro inne uti några stycken, Foscari, Pisani*), Pesaro, Oman först endast tänker på pålgrunden vad den kostade (kyrkan Maria della Salute [Santa Maria della Salute] vilar på 1 200 000 pålar) sedermera marmorpelare, trappor, statyer, ornament i oändlighet ‐ sådana fasader vore nu ett vansinne för enskilda att bygga upp, som Palazzo Pesaro har, innan och utvändigt åtta stycken. Därjämte ägde alltid de ansedda familjerna ett palats för sommaren på fasta landet, som på beskrivning lär vara anlagda i samma skala. Att således dogerna föredrog att bo i sina präktiga familjepalats i stället för det dystra Palazzo Ducale [Dogepalatset] var ingenting att undra på. Att de förnäma ätternas avkomlingar äro till största delen fattiga och alla andrygga och hjärtliga hatare av österrikare är heller ingenting att undra på. Att marmorbryggan Rialto [Rialtobron] var femtio fot bred och av några och 70 fots spänning visste jag långt innan jag kom till Venedig, men när jag for under den och jämförde den med Norrbros väldiga gråstensvalv, så försvann de senare, som valvungar.

*) Nerly [Friedrich von Nerly] (målare) bad hälsa Wikander.

Filer

Inlägg #19 (17 oktober 1851, Venedig)

17 oktober

[SE BILD: #3704]

Filer

Inlägg #20 (18 oktober 1851, Venedig)

18 oktober

På piazzan [Markusplatsen] om kvällarna har jag blivit så hemmastadd, som jag skulle ha en salong att umgås uti. Kl. 7 äro vanligen studierna slut och då häftar man sina givna kaffehus connainang. Ett par österrikiska överstar, hedersknyfflar och Radetzkydyrkare samt en infanterikapten är min vanliga underhållning. En bayrare från München, vars bekantskap jag gjorde genom gemensamma ciceron Bulgari uti Dogepalatset, har jag också kommit tillsammans med några gånger. Han är nygift och reser med sin unga fru, som hon måst hålla sig inne några dagar för tandvärk. "Det är högst besynnerligt, sa han, min hustru har ingen enda skadad tand och har aldrig förut haft verk i dem." Min oskyldiga unga vän, trösta ni er unga fru och gratulera henne, att i sinom kunna uppfylla jorden. Verkligen utropade han förtjust, har om mitt kort, tog fram magnifika cigarrer samt försökte fruktlöst att fortsätta konversationen ordentligt, gav mig sin adress i München och gav sig åstad, som han sa, för att uträtta affärer. Han hette Maurice Hirsch, bor vid Kaufinger strasse i München, godsägare, räntetagare, turist, dagdrivare och gud vet allt. Hygglig karl förresten. Idag slutade jag ett icke obetydligt arbete. Händelsen var den att jag i Köpenhamn beklagade mig för en fransos, vars namn jag bortglömt, att jag efter att ha sysselsatt mig med franska språket under hoppet av en tio å till år ändå ingenting kunde. Han gav mig komplimang över min modesti och rådde mig att studera en författare grundligt, översätta, avskriva och läsa om igen så att jag nyttigt fattar anden av språket, samt föreslog Courier såsom oöverträffad i språkets renhet och elegans. I Hamburg kom jag ihåg rådet och köpte boken samt hur sedermera läst igenom den ett par gånger, vilket i och för sig själv inte är ett obetydligt arbete, ty den innehåller 600 pagina, alla intressanta men på intet sätt lättlästa; dessutom har jag den översatt och avskrivit en bok, lika intressanta, 200 hela pagina och ganska tätt skrivna. Om någon för ett par år sedan skulle ha föresatt mig detta arbete jag nu haft till tidsfördriv, så hade han fått en dålig kommissionär.

Filer

Inlägg #21 (19 oktober 1851, Venedig)

19 oktober

Brev från mamma [Ebba Annerstedt], Järta, Reiner; de båda senare. Bäste herr löjtnant, jag har haft nöjet emottaga herr löjtnants brev av den 7:e dennes samt tacken förbindligast därför. Det innehålla ingenting om hälsan, men inga tidningar äro goda, och av denna grund hoppas jag, att den senare numera av ingiven herr löjtnant någon oro. Jag har framfört hälsningarna till Pilat och Drachenfels, som anmodat mig att återsända dem i retur. Här hos bifogas ett idag anlänt brev. Återhulle mig i minnet hos din bror samt den välvillige konsul Eoxle, och bibehåll själv i vänskaplig hågkomst. Herr löjtnantens ödmjuke tjenare C Aug Järta [Carl August Järta], Wien 19 oktober 1851.

[SE BILD: #3705]

Min hulda mors [Ebba Annerstedt] brev innehöll förebråelser för att jag aldrig lämnade henne några detaljer om mitt hälsotillstånd. Jag undrar just om hon vore belåten med för varje gång, så och så många gånger har jag haft uppstötningar av blod, så många gånger har det gått hål på stumpen ‐ nätterna tillbringar jag i sällskap med maran, svettas och drömmer om operationsbord och lasaretten; stickningar i bröst, sidor och stumpen. Om hon fick del av detta skulle hon skulle hon säkerligen inte bli tillfredsställd. Allting skall man dela med sig men icke plågorna.

Hennes vänner hålla före att resan inte år nyttig för Thure [Thure Lidman] samt att han vänjer vig vid goddagar och från Arbete. oh! rådgivare. Min mor yttrar sig därom, Skulle man i att rätta sig efter vänners råd, så voro man lika litet lycklig som man i att åsidosatta dem. I avseende på mina två yngre bröder har jag hjälpt den ena till student den andra till kadett, den tredje till Rom. Kunna de inte själva göra sig några förtjänster därav, så är mina åtgöranden och vännernas råd lika goda i avseende på välvilja och oförmåga.

Filer

Inlägg #22 (20 oktober 1851, Venedig)

20 oktober

Skrev brev till grevinnan samt besåg Tizians mästerstycke, "Jungfru Marias Himmelsfärd" [i Santa Maria Gloriosa dei Frari] ‐ två angenäma saker på förmiddagen. Om man förvärvar himmelriket genom fromma gärningar, så måste en man, som Tizian, vilken fortplantar en from idé genom seklerna inåt det framför andra. Att måla Guds ansikte, förstår jag i allmänhet icke hur man kan företa sig, men Tizian har gjort hans ansikte så god, Marias så rent, och änglarna så sköna, att man måste erkänna att den, som kan sätta sådana gudomliga idéer på duken, är närmare det högsta väsendet, än de flesta teorier i den vägen. I övrigt gick jag i galleriet, som en bonde i ett vaxkabinett. De s.k. skandinaviska sympatierna kommer jag underfund med alltsomoftast. Flera gånger under resan har jag blivit tilltalad med orden "Jag hör du talar svensk, då är vi ju landsmän, jag är dansk el "jag är norrman". Idag kom en norsk målare, vid namn Berg från Finnmarken och presenterade sig som landsman. Ser hygglig ut, något tryckt och mjältsjukt, mycket blekt ansikte ‐ i allmänhet äro målare utrustade med skägg och hår i alla väderstreck eller på något besynnerligt sätt lagda ‐ uttrycksfulla ansikten med miner av gamla apostlar, inkvisitioner eller segrande hjältar med storhet i blicken, högtidlighet i åtbörder och ofta välvande med stora tankar i ganska små hjärnor. Jag har ofta varit frestad att skratta, icke åt denna ty han såg olycklig ut i sin högtidlighet, men åt deras fantastiska uppsyn i allmänhet.

Filer

Inlägg #23 (21 oktober 1851, Venedig)

21 oktober

Började på att läsa italienska, det gick som att bita i sten, men för att undgå harmen att efter några månades vistande i Italien inte kunna tala och dra någon fördel av språket skall jag försöka att borra mig inuti det. Skulle min hälsa fordra ett fortsatt vistande i södra klimaten så är det nyttigt att kunna, ifall jag skulle hasardera att söka en konsulsbefattning eller någon annan utväg att tillfredsställa magens fordringar ‐ och alltid är det ett fiffigt rätt att döda tiden. På eftermiddagen gjorde vi en gondolfärd och besåg den vackra solnedgången. Gondoljärerna äro numer den enda egendomliga delen av Venedigs befolkning. När man kommer ned till stranden rusa de upp, gestikulera, "gondola signor", "barca signor", "gondola gondola" samt rulla ögonen och väsnas så att men är färdig att kanske få se blottade dolkar och slagsmål. Sätter man sig då utan att hava anordnat om betalningen, så får man idel om en hutlöshet som till och med överstiger frakerhuskarnes i Wien och åkerdrängarnas i Stockholm. Man slår av hälften eller tredjedelen, vilka anbud till att börja med mötas med det ytterligare förakt; men knappt har man vänt sig om för än gondoljärerna kommer fram med handen på sin grekiska röda mössa och med den förbindligaste min i världen ber en stiga ned. Det är märkvärdigt huru intelligenta det folket är utan att varken hunna läsa, skriva eller ta sig någonting annat för än sköta åror. Utan att förstå ett ord av varandras språk är en gest tillräckligt för dem för att förstå vart man vill eller begiven fråga, och ser de att man inte förstår vad de svara, så gestikulera de så att man måste begripa det. Om jag kunde italienska så skulle jag språka med gondoljärerna i stället för att promenera på piazzan om aftnarna; ty hur det är så kan fälttågshistorier, liksom skepparhistorier, den egenskapen att träffa i längden.

Filer

Inlägg #24 (22 oktober 1851, Venedig)

22 oktober

Kryssade vi igenom staden i olika direktioner samt besåg den från olika sidor, besökte några kyrkor och gick och besåg de tjugofyra butikerna på Ponte Rialto [Rialtobron]. Kring stora hamnen och Canal Grande äro de enda vackra utsikterna; från de andra sidorna har man endast stora ruskiga hus och förfallna kajer, med få undantag. Den inre kanallabyrinten av Venedig finns många märkvärdigheter och att husen ser så smutsiga ut är ingenting besynnerligt då man befinna att redan ett par århundraden byggdes de inga nya, och att många äro mycket äldre. Vad här måtte hava varit för ett liv när staden var befolkad och rik ‐ uti dess 15 000 hus och palats bo nu 120 000, till större delen ‐ fattiga, människor, d.v.s. åtta personer i varje; därtill äro de flesta husen tre våningar höga, många fyra à fem. Den fallande storheten har dock sina intressanta sidor ‐ och om man erbjuder en gondoljär bärgning på fasta landet, så föredrar har dock fattigdomen i Venedig.

Filer

Inlägg #25 (23 oktober 1851, Venedig)

23 oktober

Drömde att jag genom morbror Claes Annerstedt fick underrättelse om att kommersrådet Lundgren skickade mig tusen riksdaler banco ‐ präktigt!!! Brev till Mamma [Ebba Annerstedt] ‐ om det gick lika lätt att få ihop fyra sidor i dagboken, som i breven hem, så vore det ingen nöd efter uppsatserna.

På piazzan har jag på ena sidan en målarsouivit bestående av Nerly [Friedrich von Nerly] och hans vackra fru, Dorgerloh [August Dorgerloh?], Berg och en annan Wiener‐artist; på den vänstra däremot knektsällskap bestående av kaptenen Rudolf Tormin vid 17:e infanteriregemente (Hohenlohe‐Langenburg) och hans kamrater. Fru Nerly är rätt bra; i den intressanta åldern då skönhetens kulmination nyss är passerad och damerna genom toilette [kläder] och älskvärdhet söka ersätta den saknade platsen. Jag finner detta skönhetens stadium (varje ålder han sin) ofta intressantare än middagshöjdens, ty de göra sig mycket mer besvär för att vara hyggliga och hava mestadels lämnat de höga pretentionerna. Min vän Tormin är född hannovrare och är betydligt överlägsen både i bildning och konversation sina vapenbröder, vilken kände till Schiller och Göthe ungefär lika mycket, som löjtnant Hauwollf vid Bohuslänningarna kände till Linné [Carl von Linné] ‐ då det nämligen en gång var fråga om honom utropade han "Linné, vad var det för en fan?".

En skandinavisk bekantskap, som jag också gjort på torget är en dansk, Unterban Director in den K. K. Manne, J. B. Andresen, vilken också har en vacker fru ‐ jag kan något förviga mig över de många vackra fruarna ‐ min sista flamma blir väl också vacker fru snart! Andresen bad oss komma till sig, han bor i Palazzo Paulizzi [Palazzo Dandolo Paolucci?].

Filer

Inlägg #26 (24 oktober 1851, Venedig)

24 oktober

Många sätt att tigga gives. Bäst som man går med handen på ryggen sticks en blomsterbukett mellan fingrarna av en flicka, som bär omkring blommor ‐ hon äger ingenting utan fortsätter att dela ut sina små blomkvastar. När man rättar sig nu kommer en karl med skoborste och pall samt altordning för att borsta tofflorna ‐ för man upp en ägare, så är genast en tvåårig pojkbyting framme med en brinnande sticka samt erbjuder "bouni falminardi". På kanalen i dag rodde en robust man i en liten båt men kilade om flera gondoler; när han for förbi höll han ut hatten och fick slantar ‐ när han hann upp min, fick jag se att både bena voro förstörda. Jag är vid ett miserabelt lynne om dagarna, förmodligen emedan jag sover så illa om nätterna. Det är det enda, varuti jag medger att det är synd om mig, det nämligen, att jag på ett års tid inte haft en angenäm natt. Jag minnes den ljuva tiden, då jag, tätt efter kroppsansträngning eller inlärning, förargad över händelsernas gång eller björnarnas tillväxt, med kläderna avlade allt vad son tyckte sinnet samt, en gång väl under täcket, slumrade från alla plågoandar. Ack! när jag tänker på den bekväma ställningen och angenäma drömmarna ‐ det var en präktig tid. Om jag nu är aldrig så trött och sängen än så inbjudande så är det dock med en viss leda jag motser det sätt varpå jag komma att tillbringa mörkrets timmar.

Filer

Inlägg #27 (25 oktober 1851, Venedig)

25 oktober

Att jag syndat mycket tar jag för givet, ehuru jag inte för det närvarande inte kan han påminna mig några svarta, men så sliter jag också en hund för besväret. Idag har jag varit ansatt av nervristningar i stumpen, så att det förekom mig som de skulle slita mina imaginära naglar. I natt drömde jag att de tog av benet på ny räkning och vaknade vid att jag skrek. På eftermiddagen skulle jag upp att se solnedgången från Kampanilen, vilken promenad sög i bröstet som blodiglar.

När jag är ansatt så att det liksom gnisslar i fogningarna, så brukar jag som motvikt framhålla jämförelsen ur det förflutna, har jag haft lika roligt, som nu tråkigt; lika njutningsfulla ögonblick, som nu plågsamma? Hitintills har jag kunnat hälla balansen tämligen; men håller det på några år, så är jag rädd för att jag glömmer huru det kändes att njuta av livet med friskt minne eller frisk kropp. Jag har sett många puckelryggiga och förvridna med förnöjda sinnen och förargat mig över min ringa filosofi ‐ men den som är född slav bär alltid oket lättare än den som förlorat friheten.

Filer

Inlägg #28 (26 oktober 1851, Venedig)

26 oktober

Jag har ånyo fått komplimanger för mitt friska utseende och glada lynne. Vad det gläder mig ingenting gives plågsammare än dessa indifferenta beklagande. I den civiliserade världen är deltagande en överflödsartikel ‐ röner man det, så är det antingen oförtjänt eller plågsamt att framkalla. Jag är inte otacksam för det jag rönt av en frikostig monark, kära anförvanter och hjärtliga vänner, men att vara föremål för barmhärtighet sin tid igenom, utan utsikter att kunna återgälda någonting, förmörkar det lättaste lynne.

Min huvudsysselsättning om dagarna är den trivialaste man han tänka sig, italienska grammatiken. För att underlätta inpluggningen av fraser och ord taga vi (Thure [Thure Lidman] studerar franskan p. s. s.) en gondol efter maten, samt utsträckta på de mjuka dynorna förminska vi, genom den angenäma gungningen och den vackra utsikten, kraften av de irreguljära verbens mördande tråkighet.

Dorgerloh [August Dorgerloh?] gjorde mig en överraskning idag. Jag har suttit för honom om dagarna under det han målat av mig, samt funnit mig svåra besvärad av de långa stunderna, inte begripande att han ritade så långsamt tvärtemot hans vana, ty han kluddar på ibland, så att han har ett stycke färdigt innan man vet ordet av. Emellertid har han utan att jag märkt det tagit två kopior samt presenterade mig i dag. Den ena såsom souvenir av honom. Jag lovade honom att skänka det åt en person som håller hjärtligt av mig och inte tröttnar på att se det tid efter annan, vart än han kunde gjort det litet mindre likt och litet mera vackert.

Filer

Inlägg #29 (27 oktober 1851, Venedig)

27 oktober

Hade visit av kapten som satt och berättade scener ur italienska kampanjen. Ehuru själv blesserad och en gång i fångenskap har entusiasmen för yrket dock inte svalnat. Vad jag beundrade hos honom, var inte så mycket berättelserna om tapperheten å ömse sidor, som inte dess mer själva föredraget ‐ han berättade med en värme scener från kamratlivet, som gör hans hjärta lika mycken heder som uppfattningen.

Då man ingen annan plågoande har så är man sin egen. Ingenting är mig i lag. Jag läser och arbetar hela dagarna, för att med arbete uppfriska sinnet. Nej, det går icke ‐ när jag kommer på San Marcus [Markusplatsen] om aftnarna så råkar jag alltid förmycket folk, eller för litet. Alla människor äro förekommande, med ingen trivs jag. Vad för en visdom fordras, för att sätta sig in uti omständigheterna? Före i världen hade jag alltid en favoritplan för framtiden att tänka på, men stort mer än tankar blev sällan av, ty arbete var inte min svaga sida. Nu däremot är arbetet mycket utföra behov för mig än fordom luftslotten och likväl är det omöjligt för mig att bestämma någon plan för önskningarna och verksamheten. Om jag skulle tänka på vad jag vill så råkar jag genast i kaos, vad jag kan ‐ ingenting är vanskeligare, vad jag bör så finns ingen större plikt än att använde tiden. I det fallet har jag då åtminstone samma förtjänster, som en frigid häst i selen, som drar och drar, varken av fruktan förpiskan faller för väntan på belöning.

Filer

Inlägg #30 (28 oktober 1851, Venedig)

28 oktober

Hade brev från H. B.

Synnat är nedstämt på henne och tillika med några verser av Byron [Lord Byron] slutar hon sitt brev sålunda: .

[SE BILD: #3706]

På aftonen voro vi bjudna till fru och herr Nerly [Friedrich von Nerly]. Hyggligt och trevligt folk. Han är bland Venedigs mest ansedda målare och hon var för år sedan dess förnämsta skönhet. Aftonen gick tämligen fort med prat och sång. Dorgerloh [August Dorgerloh?] sjöng som en ängel, skada att den mannen lagt sig på så mycket, han har fallenhet för allting i skön konst men det är endast vår herre, som är universalgeni och den som slår sig på för mycket blir ofta "aliquid in omnibus, sed nihil in toto".

Filer

Inlägg #31 (29 oktober 1851, Venedig)

29 oktober

Dagen i Venedig genomgås sålunda. När dagen slår in genom ett fönster utan gardin vaknar jag och fattar genast italienska grammatikan, som ligger på kommoden bredvid sängen, och repeterar gårdagens pensum. När den är inpräglad stöter jag på Thure [Thure Lidman], vilken sover som en sjuttonåring och på intet sätt störes om jag läser högt, han stiger först upp och gå sin toalett, hälften därav i lurande tillstånd. När vi äro färdiga slås fönsterna upp och dricks kaffe, vilket senare och nästan överallt, till och med på de bättre kaffehusen, är tjockt och grumligt samt drickes med varm mjölk i stället för grädde. Sedan läsa vi, han franska och jag italienska, i ett till klockan ett, någon gång störda av vännen och grannen Dorgerloh [August Dorgerloh?], vilken kommer och visar saker som han köpt, alltid berömmande det oändligt goda priset, han har nämligen en vurm att köpa allt vad han komma över för gott pris, och har redan två stora koffertar strunt, som jag inte skulle vilja ha till skänks. Därpå gå vi ut och äta middag, ofta i vännen Dorgerlohs sällskap, som äter lika mycket som vi båda, samt betala våra drickspengar åt en impertinent "botega" (kypare) lämnar man inga sådana är man säker på att nästa gång få mindre och sämre portioner. Därpå gå är på San Marcus [Markusplatsen] och dricka en liten kopp svart kaffe på café Militare, spela ett parti biljard eller läsa tidningar till kl. 3.

Är vädret vackert göra vi då en gondolfärd, allt med grammatikorna i fickorna, eller i motsatt fall gå vi hem och fortsätta förmiddagens arbete till kl. 7 då Thure gå ut och promenerar under arkaderna på torget en timma, som jag använder att skriva eller fundera, om jag inte går med vilket sällan sker, ty piazzan tio gånger sedd har ingen särdeles dragningskraft. När Thure kommer hem har hannyheter om societeten och musiken samt medför dessutom vår supé, som utgöres av rostade kastanjer för några kreutzer. Vanliga sysselsättningen efter den spartanska måltiden är att jaga myggor, vilka äro riktiga plågoandar; de se ut som våra, men äro mycket ettrigare ‐ om morgnarna när man vaknar ser man ofta ut som man hade utslag på händer och ansikte och en präktig klåda dessutom ett par där efteråt. Efter behöriga förberedelser och slutligen ännu en titt i de triiiisliga grammatikorna släcks ljuset.

Filer

Inlägg #32 (30 oktober 1851, Venedig)

30 oktober

Besökte vi kyrkan Santa Maria Gloriosa dei Frari en av de största och vackraste i Venedig. Fastän den stått sex århundraden är dess mosaikgolv, marmorstatyer, målningar och förgyllningar väl underhållna. Till höger och vänster när man kommer in i kyrkan är Tizians och Canovas monument. Det förra är ännu inte fullbordat, utan står delvis exponerat uti Accademia di Belle Arti samt innehåller bland annat hans tavla "Marcos himmelsfärd" i basrelief på framsidan. Det senare är modellerad av Canova själv och egentligen ämnat åt Tizian, men efter hans död fullbordades det av venetianska konstnärer och betaltes genom en världssubskription samt sattes över honom själv. Det är mycket likt det monument som står i Augustinerkyrkan i Wien över ärkehertiginnan Maria Christina av Canova. Det föreställer en pyramid med en halvöppen dörr, till vänster om den senare ligger San Marcus [Markusplatsen] sörjande lejon, samt på de både trappstegen som lida upp till densamma, fyra, alla kvicka, bilder av de sörjande sköna konsterna ovanför dörren är Canvas profil omgiven av en orm, i basrelief. Dessa båda monument äro de vackraste och enklaste man kan se. Palatset Vendramin Calergi [Ca' Vendramin Calergi] besöktes även, fordom tillhörigt den i venetianska historien så mycket omtalade drottningen av Cypern Catherine Cornaro, nu hertiginnan av Berry tillhörighet. Det är till sin inredning och möblering bibehållet som det var i forna dagar samt innehåller dessutom många superba målningar, porträtt över Bourbonerna, samt en massa porträtt av Hertiginnan själv och Hertigen av Bordeaux, hennes son. På hennes porträtt visar hon alltid sina små fötter, hon inbillar sig nämligen ha de vackraste i världen. Palatset med omgivande hus och nio små trädgårdar utgör en liten stadsdel för sig självt.

Filer

Inlägg #33 (31 oktober 1851, Venedig)

31 oktober

Efter en längre tids illamående har en ihållande diarré gjort bättre nytta än några åderlåtningar. I avseenden på mitt hälsotillstånd, sa min vän doktor Sotteck. "Om ni vill bli bra, så för diet ett par år; lev utan fruntimmer, vin och cigarrer, vistas i ett angenämt klimat och sök förströelser; slå bekymren ur hågen och var inte förtrogen med studierna". Präktig ordination i det avseendet att det ingenting kostade. Om jag skulle bli sjuklig och eländig hela mitt liv, vad skulle därav uppstå? Kanske detsamma som om jag skulle varit frisk och färdig samma tid ‐ en människa liksom bragger beskriver denna. Om jag stretar ännu en tio år, arbetar, skriver, tänker, så blir kanske inseendet av min okunnighet den största lärdomen. Nej, åt fanders med reflektionen: "Di l'uniformité naît il ennui, de l'ennin la réflexion, et de la réflexion li dé goût de la vie".

Filer

Inlägg #34 (1 november 1851, Venedig)

1 november

På alla helgons dag trakterades vi med ösregn och klockringning hela dagen ‐ vad dagsverken som klockorna och vad vax som ljusen draga i de katolska länderna, och antalet människor med de tillhörande präster och munkar, det vore ett Herkulesarbete att beräkna. Talrika äro de som duvorna i Venedig; de senare leda sitt ursprung från dogen Dandolo som tog ett par med sig från Konstantinopel, och vilkas avkomlingar sedermera underhållas av en särskild fond på stadens bekostnad såsom ett slags reliker från de glänsande tiderna samt hava vuxit till ett oerhört antal. Klockan 2 varje dag strös det ut säd åt dem på torget och då kan man se hur de komma till tusental, alla av samma färg, svartblå.

Adolf Biedermann kom och hälsade på mig; han hade varit i Meran ända tills dato, icke så mycket för att äta de föreskrivna duvorna, ty de voro hela ti den lika sena, som dess mer för att kurtisera en vacker brunett bayerska från München, som var där med sin sjuka onkel. "Det var den angenämaste tid under hela mitt liv", sa kan. Ah ho! jag har den äran att gratulera. Ack! bara platoniskt; hon hade sin onkel och jag min, vilka alltid voro två personer för mycket i sällskapet. Dagarna förflöt så att jag gömde både hosta och Hector (hunden) och hade jag följt med, som jag tänkte, till Brixen hade jag bestämt fått en kyss, ty hon grät i Botzen då jag tog avsked av henne". Det var skada ty hon hade fris ka läppar och vit hals, invände jag. "Ja 'saeramont! Hon har vackert allting, talar italienska och franska som en näktergal, och hur snäll hon var mot min Hector sedan". Vi reser hem över München? "Träffat och utan någon onkel". Bättre hade varit att följa med till Brixen, kärleken vintrar sällan över i runda kvinnobröst. "Paff! kommer vintern‐‐‐ " och visslade sin wienerpolka.

Filer

Inlägg #35 (2 november 1851, Venedig)

2 november

Brev från baron Fabian Wrede innehållande 1028 Francs och 57 centimes ‐ ett hjärtligt brev med många förmaningar att hushålla med pengar och hälsan. Han lämnar underrättelsen om Thure Cederströms förlovning med Sigrid Sparre. Kronprinsens flamma under förlovningstiden har således blivit min tant.

San Marcus torget [Markusplatsen] och de få gatorna, som finnas i Venedig företedde i dag en lustig syn, de stod nämligen under vatten hela förmiddagen. Sirockovindarna göra den effekten om höstarna. Förr än ebben vid ett tiden gjorde att vattnet föll var inte värt att tänka på att transportera sig på sina egna ben. Nedanför våra fönster är ett övergångställe till den delen av staden som ligger på andra sidan Canal Grande, och som halva gränden stod under vatten, så måste herrar och damer låta bära sig av gondoljärerna till och ur båtarna. Det var ett tappande, blötande och skrikande hela förmiddagen, som störde Thure [Thure Lidman] på det angenämaste satt, ty han skrattade hela tiden, så att jag mer än en gång måste upp och gapa på dem. Det är "alla själars dag" och stor helgdag. I fönstret inunder oss satt hela förmiddagen en tjock och förmodligen gudfruktig grevinna och läste i mässboken med mycken andakten för att inte gå miste om skådespelet i gränden hade hon en teaterkikare tillhands och tittade litet emellanåt. Vackrare "goige" har jag sett men större ‐ aldrig.

Filer

Inlägg #36 (3 november 1851, Venedig)

3 november

Rev sönder mina översättningar, skriptenkritiker och utdrag av franska och tyska författare som jag gjort under resan. Det kändes litet svårt att offra så mycket arbete åt glömskan; det var nämligen över trehundra tätt skrivna sidor. Men som det började att bli något digert att föra med sig och endast att värdera såsom någonting genomgått så finner jag inte något skäl att släpa dem med sig, i synnerhet, som författarna stå mig tillbuds när jag vill. Emellertid tyckte jag det var synd om mina snyggt inbundna och ordentligt skrivna böcker. På aftonen var tillsammans med våra artistconnainancer, norrmannen Berg bland andra. Den senare såg så melankolisk och blek ut att jag fruktar det är smått med beställningarna och inkomsterna. Penningbrist är vanligen det enda som förmår göra karlarna melankoliska.

Filer

Inlägg #37 (4 november 1851, Venedig)

4 november

Infann väderlek. Det är kallt i rummet så att jag knappt kan sitta och skriva samt drar så att ljuset fläktar. Rummet är nätt och snyggt i vackert väder men när det börjar på att rinna genom taket ner på sängarna och överrocken och skinntröjor måste anlitas för att kunna vistas där om dagarna, må fan bo kvar länge. Att läsa och studera är lika omöjligt som att fara ut och så någonting; halt är det på de glatta stenarna som på en glanskis.

Filer

Inlägg #38 (5 november 1851, Venedig)

5 november

Gjorde jag bekantskap med en familj Moos från Wien, som bor vägg i vägg, bestående av en coquette mamma med en vacker dotter och en dum son, likaledes vacker. Vi äta middag tillsammans, vilken gjorde min räkning ett par zwanziger dyrare, varunder frun talade om hur passionerad hon var för dans samt hur fula fruntimren voro Venedig ‐ förlorade lusten att frekventera familjen.

Filer

Inlägg #39 (6 november 1851, Venedig)

6 november

Brev från grevinnan Széchenyi:

[SE BILD: #3707]

Filer

Inlägg #40 (7 november 1851, Venedig)

7 november

Var med min växel hos den av Eduard utsatta bankiren, en herr Giuseppe Reali vilken gjorde svårigheter att ta emot den och beklagade mycket att ingen underrättelse den om hade föregått. Oh Gud bevare min bästa Herre, var obekymrad om ni icke finner växeln god så är jag övertygad att många andra tar emot den ‐ jag stoppade min växel i fickan och min herre bockade sig.

Vädret är "skändligt" som tyskarna säga och jag har en längtan härifrån, som varken biljard eller grammatikor kunna lösa. Hur försiktigt man bör kläda sig och tala i Österrike hade jag i dag påminnelse om. En viss Müller, preussare till nationen och rätt hygglig karl resande för sin hälsa råkade komma till Venedig med en brun hatt, vilket här anses såsom demonstration. Han går och promenerar under prokurationerna då en sluskig karl vars yrke är att så omkring och sälja gamla böcker hör honom komma med till polisen; hans ställe hade jag aldrig gått med, ty karlen hade ingenting som tillkännagav någon polismyndighet. Emellertid kom de till kommissarien. "Min Herre, sa han, ni har en brun hatt och alldenstund det är förbjudet så konfiskeras den och ni åtvarnas att inte begagna förbjudna färger". Såsom främling, svarade Müller, är det min rättighet att åtnjuta mildare behandling i avseenden på överträdandet av okända polisförfattningar, och med avseende därpå anhåller jag att få gå hem med min hatt åtminstone, så att jag slipper gå barhuvad i regnet. Emellertid, vill jag deponera dess värde och lovar att återsända den strax efter min hemkomst. Efter mycket delibererande mellan slusken och poliskommissarien ‐ den förra hade förmodligen rätt att behålla vad han kunde snoka upp, liksom bödeln den avrättades kläder ‐ fick Müller gå med sin hatt, men med uttryckligt löfte att inte begagna den i Venedig.

Filer

Inlägg #41 (8 november 1851, Venedig)

8 november

Med min växel gick jag till danska konsuln och fick genast den såld med större profit än Arfvedsons egna korrespondenter hade beviljat om de än hade emottaget växeln ‐ att få femtiotvå Napoleons för 1028 francs är alltid en god affär.

I dag såg jag ett nytt exemplar av polissnokare. Vi satt på café Florian, då en nyhet ämabel herre kommer och blandar sig i konversation talar om Thiers och ställningen i Frankrike samt försökte att med framkastade förmodanden införa mig på politisk konversation. Som jag såg en fähund i ögonen på honom anade jag genast varifrån vinden blåste, samt började utfara mot socialister och parisare samt mente på tro att bäst vore att från de omgivande fästena bombardera Paris tills dess det blev en grushög av alltsammans ‐ ogillade på det högsta kossuthfebern i England, inrättningen av deputerade kammare, beväpnade nationalgarden etcetera, etcetera. Efter en överskådning av sällskapet och rummet gick han sin väg; om han fann sig överlistad eller mig rättrogen lämnar jag därhän?

Filer

Inlägg #42 (9 november 1851, Venedig)

9 november

På förmiddagen på avskedsuppvaktning hos guvernören, Venedigs skräck, general Gorzkowski von Gorzkow [Karl Gorzkowski von Gorzkow]. Gubben är några och sjuttio år, men såg tio år yngre ut och som ett rytande lejon måste han ganska lätt kunna framställa sig med sina buskiga ögonbryn, upprättstående hår, höga växt och grova stämma. För tillfället hade han sitt goda lynne, vilket senare inte lär vara så lätt att påträffa, har en på en gång befallande och elegant hållning samt var rätt vänlig.

Lämnade mitt kort och rekommendationsbrev till grevinnan Esterházy, som jag inte träffade hemma till min stora belåtenhet ‐ en förlust blir det alltid att känna en hygglig människa mindre, men min Gud! Inkräktarna att ej, ha sökt upp henne förr, är skönt att fara ifrån. Åt middag tillsammans med norrmannen Bödtker samt dansken Olsen. Den förra, en ytterst tjänstaktig och redbar man är på danska konsulns kontor ombesörjde min växel. Den senare en handelsexpedit som reser för ett hus i Liverpool förhåller sig till de vanliga probenrentarne, som en vikardräng till en "boherre". Vi drack kaffe tillsammans med en norsk sjökapten förande briggen "Hakon Jarl" från Trondheim, vilken talade så god om sitt land och sin kung så att det var en glädje att höra honom. Han ville nödvändigt bjuda på punch och cigarrer. Båda delarna voro usla, men jag kunde inte neka den hedersknyffeln någonting. På kvällen var vi och tog avsked av vår ständigt skrattande wienerfamilj. Beskedliga, något dumma; vackra något slampiga; förmöget men litet knussligt, "toujourt" och glatt folk. "Ich wünsche Ihnen glückliche Zufälle." var fruns avskedshälsning.

Filer

Inlägg #43 (10 november 1851, Padua)

10 november

Reste från Venedig till Padua på eftermiddagen. Ordspråket, att den som sjunger om morgonen kommer i "hökar‐‐‐" innan kvällen besannades. När jag skulle betala blev jag så fruktansvärt uppretad på alla håll, att jag blev illamående av ilska. När jag lämnade bangården föresatte jag mig att inte vidare förarga mig över italienska knep. Italienarna skulle vara rätt hyggligt och angenämt folk om de inte voro så stora fähundar sa general Stadion [Philipp von Stadion und Thannhausen]; och jag fruktar han har mer rätt än jag då trodde. Totalintrycket av Venedig är att verkligheten övergår allt föreställning, man må hava läst om det huru mycket som helst.

Om aftonen när vi kom fram till Padua, kom genast en ??? och erbjöd såg att forsla oss till Florens för hundra francs ‐ jag gick och såg på vagnen där jag skulle ha plats i cabrioleten, dit jag knappt kunde komma upp och alldeles icke hade plats med mitt träben. Följden blev att vi samma afton tog plats på diligensen, som hela natten gick till Ferrara. En gudaskön natt de flacka slätter och den väldiga Po, de belysta småstäderna och den häftigt strömmande adige voro förtrollande i månskenet. Po panerades just som salen i började färga de östra molnen röda så att månens klara sken mer tog på dem. Hela den ofantliga vattenmassan är till färgen alldeles som lera samt så tjockt vatten att man varken ser vågor eller hör något särdeles brusande; emellertid går den med så, stark fart att hundratals kvarnhus äro byggda i floden på båtar, vilkas hjul drivas utan annat fall än floden själv. Flygbryggorna äro förträfflig transporteringsmedel.

Filer

Inlägg #44 (11 november 1851, Bologna)

11 november

Till Ferrara ankom vi klockan åtta på morgonen. Hans helighets tulltjänstemän var mycket anständiga samt lämnade våra kappsäckar utan visiteras. Till Bologna reste vi, med hästar för vagnen, hvitfva tio kuskar efter varandra ridande körde. Det var ett piskande och skrikande bakutslående och galopperande så att från, coupén där vi satt såg det ut som kuskarna och hästarna slogs ‐ usla seldon, oförskämda kuskar, men fort gick det emellertid. Ett fruktbart och rikt land, språket börjar på att bli vackrare, ansiktena mera maskerade ‐ boviken och präster mötte vi i mängd på vägen.

Besåg av gator, torg och torn så mycket vi kunde i Bologna på ett par timmar liksom Ferrara och Padua är den prydd med arkader nästan överallt. Det är löjligt när man en gång, kommit till Italien inte bli i Bologna mer an en eftermiddag. Men när man nar läst uti historien kan fordom staden (d.v.s. för en 600 år sedan) kämpade med tyska kejsaren Fredrik II samt tog hans son Enzio [Enzio av Sardinien] till fånga och med hån bemötte kejsarens anbud att med en guldkedja som räckte omkring Bolognas murar lösa honom fri, så tänker man vad av några kyrkor, tavlor och statyer annat än påminnelser om den närvarande obetydligheten. De lutande tornen det ena 256 fot högt med 3 graders lutning, det andra 130 med 8 grader är högst märkvärdiga att åse. Uti Podestans palats [Palazzo Re Enzo] var det som Enzio satt fången och hade kärleksförbindelse med Lucia Viadagola, från vilken familjen Bentivoglio härstammar, han dog efter 32 års fångenskap.

Filer

Inlägg #45 (12 november 1851, Florens)

12 november

Reste från Bologna till Florens. Som det hör till ordningen för dagen att diligenser bliva utplundrade så intog jag försiktighetsmåttet att stoppa mina penningar i träbenet och önskade rätt livligt att vi skulle bli attackerade för att få göra bekantskap med det slags folket; men tack vare två pålitliga gendarmer som eskorterade oss syntes inga till. På vägen frågade jag gentilalen henne det kom sig att de inte kunde hålla sig fria från rövare inom romerska området från likaväl som inom det toskanska ‐ helt förargad svarade han mig: "Min herre! Det finnes rövare över hela världen och de som attackerar folk på vägarna äro de minst farliga!

När man kommer upp på Apenninerna har man storartad utsikt över den fruktbara nejden åt bägge hållen; och att ett berglandskap utan träd han vara någonting vackert har jag aldrig funnit för, men förbrytningen emellan de bruna bergen, gröna dalarna och den italienska himmelen är obeskrivligt skön, det som gjorde tavlorna ännu mer lysande voro de för tillfället med snöbetäckta topparna. Vi voro två diligenser i sällskap och med den föregående hände den olyckshändelsen i en utförsbacke att stånghästarna stupade samt kom framför, hjulen så att vagnen stannade och kusken för på huvudet emellan dem ‐ hästarna voro fyra till antalet usla krakar men som klås och piskas så att det går i corrien när det inte går uppför, då anspannet åkas med två par oxar. Kusken sprang oskadad upp men i stället för att bry sig om hästarna och vagnen, började han på att slå sig med knytnävarna på kindbenen, riva sig i håret, tjuta, svära och bar sig åt som en galning. Hästarna låg som de voro döda, men när vagnen med passagerarnas till hjälp blev tillbaka dragen sprang de upp oskadade båda två. Kusken återfick sitt förnuft samt började på att rappa hästarna i stället för sig själv gav sig av på en av förhästarna i fullt sken till nästa station för att skaffa nya hästar. då många av de andra diligenspassagerarna satte sig upp i vår och så bar det av för oss med samma fart utan några vidare äventyr till Florens, dit vi kom kl. 12 på natten.

Filer

Inlägg #46 (13 november 1851, Florens)

13 november

Fick tag i en lånbetjänt som begärde sex frances för dagen; bjöd honom tre, vilket han med förtjusning antog. Det första som ådrog sig var beundran var Piazza del Granduca [Piazza della Signoria], medelpunkten för rörelsen och prydd med åtskilliga arkitekturens och skulptörens mästerstycken. Den sexhundraåriga borgen Palazzo Vecchio, i ren florentinsk stil, hade vi endast tid att utvärtes betrakta ‐ taklisten och tornet är präktiga. Tätt bredvid är en öppen pelarsal, mycket hög, "Loggia", för dom tjänande till högvakt, för det närvarande innehållande förträffliga gruppen, statyer och antika lejon. Det som genast förtjuste mig däribland var en grupp föreställande Sabinernas döttrars bortrövande av Giovanni da Bologna, vilken jag förutsett bland elfenbensamlingen i "Grünes Gewölbe" i Dresden. Den romerska krigaren håller kvinnan om hennes bägge höfter, så att hon vilar på hans bröst och vänstra arm; sina bägge armar har hon från och vräker sig baklänges för att hemma undan honom. Hela hennes kropp och ansikte uttrycker vällust och förskräckelse. Han föreställes överspringande en nedtryckt Sabin (förmodligen hennes far) något böjd samt hela övre delen av kroppen vriden åt höger för att mot väga hennes kastning ‐ med beundran ser han på henne samt tycks efter Sabinens besegrande och flickans rövande redan i tankarna njuter den tredje triumfen. Djärvhet.

Bredvid står "Perseus med Medusas huvud" av Benvenuto Cellini. Medusas välformade men förvridna kropp står han på, lätt och graciöst, liksom han med sina bevingade fötter skulle ha flugit dit ‐ med vänstra handen höjer han upp Medusas omkransade huvud, och i den högra det sänkta svärdet. Allt är med en elasticitet utfört så att man ser ögonblicket av segern innan döden kunnat stelna raseriet i hennes lemmar.

Katedralen med sitt fristående ton av Giotto, om vilket för tre århundrade sedan yttrade att det är så vackert att han hade lust att sätta det inom glas och ram, står den nu lika vackert som då; samt med sin kupol (egentligen två; den ena utanför den andra samt även trehundra fot hög) av Brunelleschi; med det, framför den tomma, släta fasaden, vilken endast utgöres av en hal mun utan några prydnader, stående kapellet Battistero, och vars östa port, med basrelief av Lorenzo Ghiberti, Michelangelo yttrade att den förtjänade att vara paradisets; alla dessa, italienska stilen mästerverk, tyckas utmanande peka på kyrkans tomma fasad, för att låta de kommande seklernas åstadkomma någonting ännu skönare ‐ men efter ett halvt årtusendes funderingar tycks dessa ha ådagalagt sin oförmåga.

Kyrkan Santa Croce kallas med skäl Florens Pantheon inneslutande praktmonumenten efter Michelangelo, Machiavelli, Dante, Galilei, etcetera; män som genom sin aska bevisa själens odödlighet och genom sitt liv ådagalagt att vår Herre även uppenbarar sig genom andra än profeter och apostlar. Dessutom innehåller den flera goda tavlor ‐ jag stannade framför en föreställande en martyr som stekes på halster. Vad är detta frågade jag lånbetjänten ‐ "Jo, det föreställer den helige Laurentius som av kejsare Decius vilken var protestant, stektes som en biffstek (härvid korsade han sig) för att han inte ville avsäga sin tro". Var kejsare Decius protestant "Ja, det var han, och den helige Laurentius katolik". Kors! Det var eget.

Därefter for vi ut och besåg gatorna och promenaderna i det vackra, intressanta och rika Florens ‐ när vi kom till den avlägsna fästningsvallen åkte vi förbi en vacker flicka i "intressantaste" belägenhet som med sina händer och grät; bredvid stod en rik herre och rökte cigarr, utgörande en förträfflig bild v djävulens stora städer.

Därefter till Boboli, en trädgård, som tillhör storhertigen palats, med förtjusande utsikt över staden och Arno vars dal tävlar med de omgivande kullarna i fruktbarhet och täckhet; ramen till tavlan är Apenninerna och den italienska himmelen. I trädgården träffade jag Bergenstråhle [Claës Bergenstråhle] (Claës, löjtnant vid Smålands grenadjärer) som gick med händerna på ryggen och tittade på en vägg då jag ropade än honom; varpå följde utrop och omfamningar. Vi åt middag tillsammans (att han var dålig kommer jag först ihåg efteråt) och for därefter ut till La Cascine [Parco delle Cascine], en park utanför Porta al Prato där förnäma världen promenerar mellan fyra och fem. Bergenstråhle som är en ovanligt stadgad ung man, religiös och förlovad karl, tyckte att karlarna såg oförskämda ut och fruntimren lösaktiga. Bums kom vi i dispyt om oförskämdhet och dess definition. Han var: "varje inträngande på en annans personlighet, så att han finner sig generad", vilken jag fann alldeles för objektiv och gav en annan: varje intagande av en oberättigad plats utan förfråga att fylla den; vilken definition han däremot fann för subjektiv. På småningom kom vi in på samhällsmoralen ‐ han framställde som det föraktligast och olyckligaste "karlar med dåliga affärer och fruntimmer, vilka överträtt sedlighetens gräns" ‐ jag däremot, rädd om eget och andras mina vänners skinn påstod att, den okunnigheten stiftar lagar och ofördragsamheten dömer är det loka rasande. Och dispyten slutade som alltid, med nyttan av en fäktningslektion.

På aftonen såg vi "Torquato Tasso", opera av Verdi ‐ vacker musik ‐ primadonnan som spelade Eleonora av Ferrara förstörde min poesi. Gäll röst, oerhörd färdighet, bred mun glesa tänder.

Filer

Inlägg #47 (14 november 1851, Florens)

14 november

Var ute på förmiddagen med Bergenstråhle [Claës Bergenstråhle]; ett, tu te på gatan får vi höra "åh! mjuka tjenare mina herrar". Det var nämligen en löjtnant Johanson kompaniofficer på Karlberg, vilken kom från Rom i sällskap med en rector Andersen, vid katedralskolan i Lund; den senares bekantskap räknar jag för en stor lycka att ha gjort ‐ det var en särdeles underkunnig och redbar liten man. Han är utav dessa personer som tala med fakta och aldrig sammanställer sina egna åsikter utan att hava förutskickat grunderna, som har kurage att svara "det vet jag inte" på frågor rörande ämnen han inte genomträngt, lika fri från mystiska åtbörder som obegripliga talesätt korteligen så i min smak att jag skulle velat betala för att få resa i hans sällskap.

Vad resor kan ha för inflytande på människor hade jag tillfälle att se då jag på eftermiddagen lika oförmodat träffade Calle Scharp [Carl Scharp]. Han är en person som på huvudets vägnar fått åtskilliga pund, vilka borde vara fruktbringande för honom och andra; men därjämte har han en rik känsla och ett lätt sinne. Sådana egenskaper förbises eller inte riktas av de så kallade "lärarna", så kunna förbannat ledsamma produkten därav uppstå om goda rumlande vänner få tag i subjektet. Han tyckes dock inte hava förlorat mer än en tunna guld och tiden ‐ under sina resor hur han inhämtat en avundsvärd språkkännedom och speciellt uti Italien studerat de sköna konsternas historia och produkter, samt höll föredrag för mig under det gick i gallerierna så att det var en lust och glädje att höra på honom. Efter det myckna rumlandet och suddandet hade jag väntat att finna min Calle slapp i känslor och uppfattning, men det var lögn det; friskt sinne hade han och karl tycks det bli av honom.

Hade brev från en av det så kallade Wasserkotteriets medlemmar, vilken några år efter dess upplösning därom yttrar följande: "Illusioner upplösas liksom dimmor, de den höljde min blick" ‐ och jag finner mig omsider av den kalla verkligheten bragt till övertygelsen att, mina till svärmerier gränsande känslor för vänskap inte voro annat än vårbloss, som, ledande från rätta vägen, förde mig in på öde fält, där, på hednisk vis, altaren restes åt avgudar. Smickrad av äran att vara deras kassör (o höjd av enkelhet) erinrar jag mig huru ofta den olyckliga Wasserskoketteriet med sin trevnad första att locka fram sedlarna ur min ficka, även om de skulle lånas, blott för att inte se moln på någon panna under backanalierna ‐ dessa föraktliga konstgrepp, jämförliga om inte sämre dem, som användas av dåliga kvinnor, hade förunderlig makt över min svaga, ofta för ändamålets vinnande, kan hända med avsikt, berusade hjärna! Kan man inte med skäl utbrista ‐ ty tusen djävlar sådana vänner, och sådant förbannat få till offerlamm! Och sedermera skrattar man naturligtvis på den unga mannens bekostnad, efter att hava gjort allt för att få honom därhän ‐ skratt om tillsammans och dagens munterhet av det bedrövliga skådespelet. En avhandling om rätten att uppfostra lovande ynglingar skulle kunna bli vikten av dessa självbetraktelser och stödd på praktisk erfarenhet vara lämplig ledning för fäder, vilka inte kunna leda och bedöma sina söner. Måhända är också livets skola den enda rätta ‐ skada blott att den är något sen! Och så går livet undan första hälften använd att ådraga sig fördomar och själslyten ‐ andra under kamp att lösgöra sig från dem, för att vid gränsen kasta en sorglig återblick på den framlupna banan ‐ kanske utan annat än den stammande frågan på de slocknade läpparna ‐ vartill tjänar allt detta? Dock det är inte så! I minvishet har Herren andra avsikter ‐ med olyckan, i synnerlighet den självförvållade, som inte är annat änden himmelska rättvisan, uppenbarad även i det jordiska livet, lönar han, som sig bör, våra handlingar, väcker den slumrande och vänder till bästa! Om, likt Esau, jag sålt förstfödslorätten för en grynvälling och förverkat min bana i fäderneslandets tjänst, detta fädernesland jag älskar och kunnat gagna, är dock inte nådens dörr stängd. Mycket att umgälla, mycket att lida mod om och världens byggnad brast.

Ovanstående är en karakteristik på "vår tids ungdom". Om jag trodde att en beskedlig gosse och hygglig ung man kan komma till sådana reflexioner utan att genomgått fallets och motgångarnas skärseld, så skulle jag förbanna bägge delarna, men dessförinnan säger jag: lycklig den som älskar dygden av längtan till den och hatar lasten genom kännedomen av den ‐ den som utövar den förra för dess praktiska nytta och avskyr den senare genom dess beskrivningar må ha ut värde oantastat. Om produkten av min väns ungdomsförvillelser och hans närvarande sinnesstämning bli en hederligverksam och tänkande man, så må han välsigne förnedringstillståndet ‐ utebliver konsekvensen, så finnes att den, som med överseende av de svaga krafterna, tillräknar även de ögonblickliga uppsåten.

Filer

Inlägg #48 (15 november 1851, Florens)

15 november

Besökte tavelgalleriet i Palazzo Pitti. Bland flera hundrade tavlor av utmärkta mästare hindrade mig bristen på tid och konstkännedom att njuta mer än av följande "Madonna della Seggiola" och "Hesekiels syn" utav Rafael ‐ den förra, i miljoner avtryck utspridd över hela världen, är av en sådan renhet i färger och uttryck, sådan skönhet i tanke och utförande, att om den inte höjer åskådaren till en aning om salighet genom konsten, så ser man dock på duken det skönaste begrepp om den heliga Guds moder som en kristen hjärna han föreviga ‐ den senare förställa var Herre sittande i molnen med en ängel under vardera armen och omgiven av de fyra evangelisternas sinnebilder, ängeln, oxen, örnen och lejonet, om madonnan ser salig ut så ser Han ut såsom den där utdelar saligheten. De tre "Parcerna" utav Michelangelo, vilka ger ett begrepp om målaren som tillika var sin tids största bildhuggare och arkitekt samt sitt fäderneslands ädlaste medborgare och djupaste tänkare.

"Cleopatra" utav Guido Reni, som är så skön att man kan vara färdig att låta förvandla sig till orm för att få bita henne. "Maria med Jesusbarnet" av Murillo. Ack! den Murillo jag är kär i hans madonnor, riktigt kär ‐ om Rafael kan måla gudinnor, så målar Murillo kvinnor, att om jag funne sådana typer av kvinnlig godhet, renhet och skönhet i verkligheten, så skulle jag vara färdig att låta slita mig i stycken, inte för att äga dem, men för en gillande blick.

På aftonen voro vi tillsammans med Bergenstråhle [Claës Bergenstråhle] och åhörde kärleksstycken. "Rosa Pancho", var bekant sedan Stockholmstiden var primadonna och applåderades samt ropades in ‐ hon har sjungit upp sig mycket, har emballerat och var rätt bra. Efteråt gav baletten "Esmeralda" där Carolina Pochini dansade som en älva ‐ Hon är den behagligaste jag sett i den vägen; jag borde sätta Taglioni framför, men om jag glömt bort henne, så tycker jag nu mest om Pochini.

Filer

Inlägg #49 (16 november 1851, Florens)

16 november

Den tjugonde söndagen efter trefaldigheten invigdes en ny protestantisk kyrka i Florens. Den är visserligen reformert men vi beslöt att mangrant infinna oss. Den enkla psalmen som på en hand melodi sjöngs av församlingen gjorde mycket mer intryck på oss än den granna katolska mässan men sin rökelse och ceremonier. Jag kom att sitta bredvid en liten vacker och söt flicka, utsökt väl klädd, som tycktes vara omkring en tolv år och hade sin mamma bredvid sig, tydligen en fru av stora världen. Hon förde sin psalmbok så snällt över åt höger på det jag skulle kunna se också samt sjöng så vackert att jag famn mig riktigt oskyldig i hennes sällskap. Predikan var på franska och åhörarna till största delen välklädda fruntimmer.

På aftonen voro vi och såg världens största eller rättare Frankrikes största dramatiska artist mademoiselle Rachel [Rachel Félix]. Pjäsen föreställde Horiatiernas och Curiatiernas strid av Corneille. Den sista segrande Horatien beseglar sin triumf med att mörda sin egen syster (Rachel) för att hon begärt sin fästmans död. Vad jag mest beundrade hos henne var hennes tysta spel och mimik ‐ varken gest, varenda rörelse var ett uttryck av den andras ord. Det snillrikaste uti denna roll lära vara det djupa stadium av antikens ställningar, rörelser och gester som hon därigenom ådagalägger. Hennes språk var en hel annan franska än den man vanligen hör talas och att börja med mycket svår att förstå ‐ men av en kraft, och en värdighet som anstår en drottning eller en dotter av det gamla Rom. Han var fasaväckande i sin ilska och hänförande i sin kärlek och jag kan så väl föreställa mig hur hon skulle se ut när hon en gång under revolutionsdagarna deklamerade Marseljäsen så att åskådorna av hänförelse stormade och applådera de som galningar.

Filer

Inlägg #50 (17 november 1851, Florens)

17 september eller rättare november

Besåg målnings och bildgalleriet uti Palazzo degli Uffizi. Det första jag hastade att bese var den medicéiska "Venus av Cleoménes", som varje gipsfabrikant i Europa modellerar och försäljer. I våra tider av åtdragna snörliv och strumpeband och skor tvivlar jag på att även om man hade rättighet att söka, man skulle kunna leta fram någonting dylikt. "Venus anadyomene" som föreställes i sittande ställning (på hälarna) giver den anda inte efter. Giovanni da Bologna skulle jag vilja påstå om jag tordes, genom sin Mercurius som föreställes, man han gärna säga flygande, på ett ben på en vindstråle vilken utsprutas ur munnen av ett Eolshuvud, hava upphunnit antiken ‐ men som jag är utan studiesinnoskonstens väg och ledning för omdömet galler mina omdömen endast som beskrivning på mina intryck, inte hur sakerna förhålla sig. Hela kompositionen (utförd i brons) är emellertid av så luftig hållning att man riktigt sig se honom sväva ‐ den minsta konsten är inte att så moddlera och gjuta hela kroppen så att han varken faller till höger eller väntar, utan står där med full balans, som en dansmästare på sin ena tå. Av tavlorna (porträtt av våra konungar Gustaf I, Karl IX, Gustaf Adolph, Christina, Karl XII till förgätande äro de som finnas i "tribunen" (ett rum vari Venus d.m. jämte fyra andra antika statyer stå) ett urval av Rafael, Michelangelo, Tizian, Paul Veronese, Rubens [Pieter Paul Rubens], van Dyck [Anthony van Dyck], Correggio, etcetera, etcetera vilka målare aldrig nalkas utan vårdnad, kännare utan beundran, turister utan nyfikenhet ‐ jag beträdde konstens helgedom med känslor av alla tre och når jag linkade hem tänkte jag: det är bättre att förlora benet än ögonen.

Filer

Inlägg #51 (18 november 1851, Siena)

18 november

Lämnade mediciernas stad och for till Siena ‐ en fyra timmars färd på järnväg.

Efter att en timma suttit och betraktat sällskapet slog jag an en italienare. Han talade med sådan förtjusning om språkets och naturens skönhet i Siena att min lust att stanna kvar där en tid på det högsta äggades, tillika gav han mig adress på en språkmästare Maestro Cipriani samt skrev tillika upp sitt eget namn men så illa att jag knappt kunde läsa det G. Camajou eller någonting dylikt. Min italienare somnade efter en stund och adresserade mig till en annan elegant herre, vilken jag ansåg för fransos, och frågade honom om privatlogi etcetera, etcetera. Han tycktes vara en hygglig och lugn man, samt gav mig alla upplysningar jag begärde samt dessutom sedan han fick veta att jag var svensk officer erbjöd han sig att vara behjälplig att förskaffa en bostad och uppgörande av pris ‐ själv var han preussare från Westfalen men bosatt sedan åtta år som handlande i Livorno. Vi åt middag tillsammans efter att ha tagit in på samma hotell och tillbringade ett par angenäma timmar ihop. Han påstod att italienarna voro rätt bra folk om man tog dem rätt d.v.s. så bra man kan utan att vara pålitlig. Den nuvarande storhertigen lär vara lika depraverad som mediciernas bastarder på sin tid ‐ redan vid ett par och tjugo års ålder var han så utlevad att han fick begagna ammor under loppet av några år för att skaffa sig ny blod och rena vätskor. Han berättade en lustigt "Berliner witz" som var i sväng en tid före revolutionens utbrott. "Dein König linkt, das König trinkt, ganze stinkt". För övrigt var han av mycket konservativa åsikter. Heinrich Römer ‐ det är andra gången jag träffar hyggligt folk med det namnet.

Filer

Inlägg #52 (19 november 1851, Siena)

19 november

Hade besök av Scharp [Carl Scharp] som reste över Orvieto till Rom. All den stund Römer var så god och lovade mig ett par rum stannade jag kvar i akt och mening att stöta in italienska grammatiken. Han berättade mig att så många målare i Florens hade anmält sig för att kopiera "Madonna della Seggiola" så att den nästa som kommer skulle få vänta 25 år innan han kunde få tillfälle att måla henne om ingen av de föregående skulle gå undan utan att ha gjort det. Man märker här att man kommet upp bland bergen ty det är kallt i rummet så att andedräkten synes hela dygnet om och snöar ute. Likvisst smälter snön som han kommer på marken.

Filer

Inlägg #53 (20 november 1851, Siena)

20 november

Siena har haft sina lysande dagar liksom Florens ‐ början på 1100‐talet blev den republik och tillhörde, under stridigheterna mellan kejsarna och påvarna, Gibellinernas parti, tilltog i välstånd och makt, liksom de övriga italienska republikerna så länge de kunde hålla adeln utan inblandningar i statsangelägenheterna, var sedermera mellan 13 o 1500 ett rov för familjestridigheter, då Pandolfo Petrucci, Machiavellis vän och av honom kallad "ett mönster för Tyranner", bemäktiga sig styrelsen. Till sin olycka förklarade det sig under striden mellan Frans och Carl V för den förra och blev därför 1557 inkorporerad med storhertigdömet Toscana under Cosmos I:a. Nu har staden endast 18 000 innevånare och inom de gamlas stadsmurarna ligga stora åkerfält, magnifika kyrkor (domen, en bland de vackraste i Italien) och flera palats är dock förträffligt bibehållna och bära ojävaktiga vittnesbörd om förra generationernas överlägsenhet över de närvarande. En "Loggia", bland annat, tjänade fordom till börs och hade en ställning i mitten varest bankrutterade köpmän fick stå och skämmas.

Filer

Inlägg #54 (21 november 1851, Siena)

21 november

Besåg kvarteret, men ehuru priset var gott var det så kallt och illa inrättat så att vi beslöt oss att fortsätta resan och tog platt på diligensen till Perugia. Löpte kring staden på förmiddagen samt besåg ånyo Domen [Sienas katedral] och kyrkan Sankta Domenico [Basilica of San Domenico]. Det inre av kyrkan (domen) är klädd med svart och vit marmor som löpa lika breda bälten runtikring hela kyrkan, med cirkelformiga valvbågar och valven målade med guldstjärnor på azurbotten ‐ golvet är belagt med vit och grå mosaik föreställande de präktigaste tavlor (ur gamla testamentet) av Beccafumi [Domenico Beccafumi]. Taklisten är kransad med byster av närmare tvåhundrade påvar och ändå fattas de åttiofyra sista i samlingen. I Liberien äro henliga alfreskomålningar av Pinturicchio efter Rafaels ritning föreställande påven Pius II:s historia. Han var en Piccolomini och hans neveu Pius III, av samma familj, kallade Rafael till Rom. I Domenico finnes en magnifik fresk av Sodoma föreställande St. Catharinas historia ‐ tabernaklet av marmor är obeskrivligt vackert, ängeln som knäfallande pekar på korset är lika skön som Thorvaldsens [Bertel Thorvaldsen] med dopfunten i Köpenhamn, den förra tillskrives också Michelangelo.

På eftermiddagen gjorde vi en tur kring staden för att bese husen och palatsen. De senare äro byggda i den så kallade germansk‐italienska stilen. Palazzo Buonsignori och Saracini [Palazzo Chigi-Saracini?] med flera äro mycket väl bibehållna fastän till en stor del för det närvarande obebodda, förmodligen emedan ägarna äro på landet. Många av dem Palazzo Pubblico (med ett högt magnifikt torn) Palazzo Piccolomini Bellanti, smart sagt flertalet har krokiga fasader vilket på intet sätt förtar effekten av deras sköna byggnadsstil. Utanför Porta San Marco har man en härlig utsikt till de snöbetäckta bergen över de fruktbarast dalar och kullar över allt i åkrarna äro planterade träd mellan vilka vinrankorna slingra sig. Vackra lanthus omgifta av cypresser och lummiga träd, ett par kloster vilka med sina tinnar har borgartade utseenden, de längs bråddjupen sig slingrande stadsmurarna, den mörka grönskan gråa bergen, vita mön och genomskinliga luften bildade en obegripligt vacker tavla.

Befolkningen har ett eget sätt att bevara sig för köld här ‐ karlarna svepa stora halsdukar av ylle, vilka se ut som långsjalar om halsen och nedre delen av ansiktet, dessutom har de en slängkappa, som är jastad över vänstra axeln ‐ fruntimmerna har däremot en liten lerkruka med grepp, varuti ligger glödande kol, vilken de bära med sig under förklädet vart de gå. De förmögnare damerna sätta en sådan under kjolarna då de fara ut och åka vintertiden. Det ser lustigt ut, när man kommer in på en restauration eller kafé, vilka vanligen inte äro ???, att se italienarna begära fram en liten fyrpanna och sitta med den i knät och värma tassarna.

Firster säger i reseboken om Siena: "les habitants se distinguent par leur amabilité, leurs talents el la douceur de leur prononciation la plus belle de l'Italie". Så vitt vi funnit slår det in.

Filer

Inlägg #55 (22 november 1851, Città della Pieve)

22 november

Reste från Siena till Città della Pieve. Bland sällskapet i vagnen var en liten gubbe med skrynkligt ansikte och kvicka ögon samt två vackra fruar ‐ han satt och pratade tvetydigheter för dem så att de skrattade till tårar. Passerade först en mängd pittoreska byar med ruiner och torn, Ainca, Jole, Grabolano, Dorita, Graciano. Vid den senare skildes vi från damerna, vilka vid avskedet och under hela tiden hedrat mig med våldsamma ocillader. Hela trakten är fruktbar och couperad, omväxlande ekhagar och åkerfält. Jag trodde förr i världen det vara en sådan konst att köra spann, men det hann varenda skjutsbonde i Italien och det så att det "pyier i sudden". I Toscana haver de i allmänhet ett lustigt sätt att styra sina dragare; oxarna äro ringade i nosen och man han få se ett par stora sådana knyckas av en liten pojke, så att de hoppa som kalvar. Åsnorna höras vanligen med grimmor och ofta utan förr, för att i sådant fall styra den begagna de sig av piskskaftet, varmed stöta dem på buken. Middagen intags i skymningen i Chiuse, en tjusande ort på bergssluttningen över en djup och romantisk dal ‐ värdinnan "la padrona" var en särdeles vacker och rund flicka på femton år och fullkomligt utbildad, som för två år sedan ärvt rörelsen efter sina föräldrar. Hon frågade om vi icke hade lust att stanna över natten, men jag förklarade henne så gott jag kunde att hon var för vacker för att bliva där så kort Hon skrattade at min rådbråkade italienska så att jag hade full översikt av hennes vackra tänder. Vägen från Chiuse till Città della Pieve gick genom en tjock skog och mörkt var det så att jag såg varken kusk eller häst utom vid de upplysta madonnabilderna, vilka vi passerade förbi på några ställen. Thure [Thure Lidman] hade insomnat och jag satt och tänkte på de talrika röverierna i trakten då vi helt hastigt fick höra ett anskri tätt bredvid vagnen ‐ hästen ryck te till och historien om Peder Ohlson och vargarna rann mig i hågen, men några vidare följder än litet raskare fart på hästen förspordes inte från de möjliga "rövarna i Apenninska bergen".

Filer

Inlägg #56 (23 november 1851, Italien)

23 november

Reste från Città della Pieve till Perugia förbi Espigono och Tavanielli som så ut som kråknästen på klipporna. Det var en kall och kulen söndagsmorgon, på vägen mötte vi en mängd fattigt folk som stretade med tunga vedbördor ‐ jag frågade kusken, vart de skulle ta vägen med dem på söndagen "Till klostren och kyrkorna", svarade han. En kyrka som vi for förbi var så full att folket knäföll, regn och smuts oaktat, på gatan utanför. Ett par präster mötte vi ridande, som satt och läste i sina mässböcker utan att lyfta upp ögonen då vi for förbi. Vi satt och kuttrade och frös ände till dess vi uti en osteria bredvid vägen fick oss litet frukost bestående av skinka bröd och vin, varmed även kusken trakterades. Sedan genom magarnas fyllande själarna kommit i en angenämare stämning och vi kommit att fördjupa oss i resonnomenter [resonemang?] om hur angenämt det är att resa möter vi en elegant vagn med ett par vackra hästar, vilkas ägare jag just avundades så jag jämförde var krake med de åtföljande skraltiga åkdon ‐ jag hade knappt tänkt ut förr än vår kusk, för att vika undan den präktiga vagnen som tog upp en god del av vagnen, hör upp i en grushög och välter. Lyckligtvis gick vagnen sönder med detsamma, så att hästen fick skena ensam med framhjulen ‐ jag, som satt ytterst, for ur vagnen på huvudet, fick i förbifarten ett slag i pannan utav kusen; samt kom ut på vägen alldeles som jag skulle haft för avsikt att gå på händerna. Thure [Thure Lidman] blev oskadad sittande i vagnen. Jag var så yr huvudet att jag glömde att vara ovettig både på herre och kusk, vilka kom framspringande och frågade hur jag mådde. Jag hade skäl att vänta att han skulle erbjuda sin vagn till Perugia som inte var långt borta, men i det stället fick vi hålla till goda att bli upptagna av en barmhärtig vetturnin, som for strax förut ‐ jag hade grumliga föreställningar om stora herrar och stora drumlar, men somnade innan jag hann reda saken; då jag vaknade var yrseln borta och vi skrattade åt hela händelsen som inte hade andra förhinder än ett horn i pannan och sönderslagna knogar. Perugia tog vi in i Casa Zanetti hos ett mycket beskedligt folk, mannen är född hamburgare men har övergått till katolska läran samt är nu bosatt här och har stor familj. En dansk målare vid namn Stilling hade i Siena givit mig adressen. På afton voro ni och såg en mässa till den heliga Sankt Cecilias ära, uppfinnarinna av den heliga orgelmusiken ‐ piporna uppfanns av Giovanni da Udine ‐ musiken var vacker och glad men de rökte för mycket och dessutom hade jätteont i huvudet. Äldsta pojken som ledsagade oss hann och bort frågade efter våra namn ‐ här kallas man nämligen efter förnamnet och när han fick höra Sam och Thure utropade han "nome curioso!" Han berättade även en lustig historia om hur en neapolitansk präst förklarade treenigheten "Mina vänner föreställer er den heliga treenigheten, som en skinka; den består av fett, kött och ben, men förbliver dock alltid endast en ‐ något mystiskt kvarstår dock, och det är benen, vilka ni inte kunna uppsluka.".

Filer

Inlägg #57 (24 november 1851, Perugia)

24 november

Det är eget nog att bo i ett hus där herren i huset erbjuder sig som ciceron, frun lagar maten, döttrarna bäddar och städar, som borstar stövlarna och springer ärende. ‐ det skulle min själ inte gå an för s.k. bättre folk i Sverige.

I dag försökte jag att studera på förmiddagen men kölden var mig för distraherande, ehuru jag inte satt mer än tre alnar från spiseln och hade dessutom en "scaldino" (fyrpanna) på bordet. Men utan ett enda tätt fönster, utan en dörr som sluter och snöslask i stället för solsken, så är det bäst att göra som flyttfåglarna; de lyckliga, som inte behöva stanna under vägen för att tvätta sina skjortor.

Filer

Inlägg #58 (25 november 1851, Perugia)

25 november

Perugia är en bland de äldsta städerna i det gamla Etrurien och har till följd av sitt fasta läge på ett berg vid Tibern, spelat en viktig roll under olika tidpunkter i historien, genom historien, genom sitt hårdnackade motstånd vid belägringar. Höll sig länge mot romarna och intogs aldrig av Hannibal vilken efter sin seger vid Trasimeno gick förbi den, och göterna försökte fåfängt att intaga den. Under medeltiden tillhörde den det guelfiske partiet och förvandlades från fristat till furstendöme och rov för en mängd olika familjer ‐ den sista och enda dugliga envåldshärskaren var den i perugianska historien mycket omtalade Braccio da Montone, som först intog den med storm och sedermera till sin död härskade med rättvisa. Sedan (1424) fölls republiken och dess besittningar under kyrkostaten. Revolutionärerna (48) sprängde fästningen emedan även behärskade staden och nu tyckes den militära rollen vara utspelt. I konsthistorien har den sin märkvärdighet såsom medelpunkt för den Umbriska skolan från vilken Rafael är utgången och till vilken även hans fader, Giovanni Santi, och hans lärare Pietro Vannicelli della Pieve, med tillnamnet Perugino, tillhöra. Husen äro av en solid och många av en skön byggnadsart, nästan alla mer eller mindre i ruiner. Domen [Duomo di Perugia] är till det yttre bland det fulaste man kunna se, men invändigt däremot ganska vacker och med flera gode tavlor; bland andra "Kristi nedtagande från korset" av Federico Barocci och "Den heliga familjen" av Luca Signorelli. Sankt Francisco de Conventuali [San Francesco al Prato] är en ganska recensvärd liten kyrka med tavlor av Pisanello och Perugino samt benen efter general Braccio "Fortebracci" [Braccio da Montone]. Strax bredvid ligger ett litet kapell, San Bernardino [Oratorio di San Bernardino], med den allra vackraste fasad av Agostino di Duccio ‐ jag blev förargad att inte kunna rita av den.

Palazzo Pubblico [Palazzo dei Priori?], säte för guvernören, archiverna och fångarna är en byggnad från början av 1300‐talet i tysk‐italiensk stil av "Bevignale" ‐ den vackra fasaden är mycket förstörd genom upptagandet av nya fönster. Man har präktiga utsikter från vallarna av den förstörda fästningen, och från de gamla stadsmurarna ‐ en del av de senare tillskrivas etruskerna, bland annat en triumfbåge [Augustus båge?] (troligare romerskt) som mest slår an på oinvigda ögon genom sin fasta byggnadsart; stenarna äro nämligen inte sammanfogade med murbruk utan sammanhållas genom mina egna massor och noga hopfogande. Senare tider*) har inte byggt mindre beundransvärd, ty fästningen och domen äro uppförda på kolossala grundmurar och halv mellan två kullar.

En överskrift över köksdörren frapperade mig:

Ricordati; o uomo, di un Dio che ti vede!
Ricordati; o uomo, del tempo che ti fugge!
Ricordati; o uomo, del eternità che ti aspetta.

*) D.v.s. medeltiden.

Filer

Inlägg #59 (26 november 1851, Perugia)

26 november

Bland det intressantaste att se i Perugia är "Il Gambiot", börsen, med två välvda salar med fresker av Rafael och Perugino, särdeles kapellet är mycket väl bibehållet. Uti "Casa Connestabila" finnes en liten Madonna av Rafael, som är en bland de bästa av honom; i samma hus finnes även en förträfflig Rebecka av Paul Veronese. I klostret San Severo finnes även en fresk av Rafael, men mycket illa medfaren ‐ en madonna av "Passofernato" är den intressantaste av alla tavlorna därstädes. Sankt Agostino innehåller flera tavlor av Perugino, som för min del är jag inte särdeles förtjust av honom; hans figurer förekomma så enstaka och hela kompositionen något fattig. Bland de bättre kristushuvuden jag hittills sett är på en stor tavla (den andra till vänster) uti Sankt Augastino ‐ konstnären lär vara okänd. I aftonen voro vi på spektaklet och såg "Attila" av Verdi ‐ orkestern var tämligen bra, men en falsk flöjt och ett par ohyggliga domsbasuner skämde bort alltsammans. Attila själva såg ut som en dragoxe och den romerska gesandten som en slaktardräng, primadonnan lik Erika Edlund (Thures [Thure Lidman] anmärkning); logerna nästan tomma, men parketten däremot, uppfylld av patrask ‐ inga särdeles vackra röster, men ett raskt och musikaliskt föredrag ersatte dem något.

Filer

Inlägg #60 (27 november 1851, Perugia)

27 november

Gjorde vi en utfart till de etruskiska gravarna [Ipogeo dei Volumni?] en halv svensk mil utanför staden och till Assisi, tre timmars väg därifrån. Under ett vägarbete för sex år sedan upptäcktes en tjock fyrkantig stenskiva, vilken sedan den blivit upptagen befanns vara dörren till en i fullkomligaste ordningsvarande etruskisk katakomb, som är urholkad ur tuffbildningen samt en tjugo fot under marken. Det hela ser ut invändigt med sitt spetsiga tak som en liten kyrka med sitt skepp, kor och sidokapell, de senare tycktes vara sex alnar långa och fyra breda och alltsammans tycktes mig innefattas inom en tjugo alnars fyrkant. Skeppets väggar äro prydda med basilisk föreställande fiskar och ormar samt från taket nedhängde på koppartrådar bevingade genier ‐ i koret stod sju förträffligt arbetade kistor av någon vit sten föreställande de avlidna i liggande (eller rättare halvt sittande) ställning på locken. Inskriptionerna voro så tydliga som de skulle ditsatts igår ‐ kring alla väggarna i sidokapellen voro låga avsatser på vilka stod vaser av de skönaste former och innehållande, liksom kistorna, ben och aska.

Man erfar en obeskrivlig känsla av förvåning och vördnad då man tänker på att etruskerna redan innan Rom anlades stod på en sådan hög bildningsgrad. Denna vördnad för gudarna och fädrens åska; dessa plastiska mästerstycken; denna massa av inskriptioner, som trotsat alla uttydningar ‐ allt tillsammans gjorde samma intryck på mig som när jag i barndomen läste Aladdins sagor. Bilka tider hava varit de mest bildade! tänkte jag. Olyckligtvis har jag ingenting kunnat lära om dessa gravar, men ett tidevarvs historia innehålles uti dem för den som han uttyda; en konungafamilj tycks ligga koret och i sidokapellen deras anhöriga eller de förnämsta inom samhället under deras tidevarv. Vad vet jag! I Assisi besåg vi Sankt Fransisco. Ovanpå helgonets grav [Franciskusbasilikan] som är en ur klippan huggen håla står två kyrkor av samma vidd ovanpå varandra ‐ freskerna i undre kyrkan föreställande franciskanerordens trenne löften "fattigdom, kyskhet och lydnad" av Giotto fäste mest bland målningarna min uppmärksamhet.

Portiken av "Minervas tempel" utgöres av sese, präktiga och höga korintiska (räfflade med lövprydnader på kapitea) pelare med deras entablement [bjälklag], och tjena för det närvarande till ingången på kyrkan Sankt Luisa; jag tyckte att den fula kyrkan stod och skämdes för att ha inkräktat något så vackert.

Kyrkan Sankt Madonna degli Angeli som är nybyggd efter jordbävningen 1832, utom ett litet kapell på vilken en särdeles vacker fresk av Berbeck föreställande Sankt Franciscus omgiven av sjungande änglar, och som står som ett skrin mitt på stora gången ‐ på sidorna äro sexton kapell med freskomålningar altaren och altartavlor i varje ‐ hela kyrkan ljus trevlig.

Filer

Inlägg #61 (28 november 1851, Narni)

28 november

Reste från Perugia till Narni över Todi. Vädret var regnigt och duskigt, så att vi oaktat upprepade försök att friska upp oss med matsäcken, som bestod av vin och kyckling, voro till mods som höns i fult väder. Sällskapet inuti vagnen bestod av en gammal markis, en tjock och otvättad munk, en student från Rom och en "hofvant" ung man i "fatormördrar" vilken slängde mycket käft i allmänhet och drev med "il punde reverendissimo" i synnerhet, bjöd honom på kyckling oaktat det var fredag, frågade honom om han hört omtalas de förträffliga engelska "ångstöftona" etcetera, etcetera. När vi första gången passerade den världsbesjungna Flava Tiberis offrades en bojocco åt flodguden, för att blidka hans uppsvällda böljor vid den tillämnade ångbåtsfasten från Ponte Felice till Rom. Landet är så vackert och fruktbart, städerna så pittoreska och fulla av erinringar att folkets fattigdom, boningarnas snuskighet inte en gång kunna förtaga de angenäma intrycken. Var gång jag kommer i närmare beröring med, de intelligenta och vidskepliga, älskvärda och depraverade italienarna, så svär jag över den påvliga styrelsen som använder det rika landet att göda prästerna, och över prästerna som använda sitt oerhörda inflytande till bildande av detta mellanting av får och ulvar, och över, detta folk som aldrig tycks upphöra att gå utför från höjderna den innehaft "Dock, jag svär icke ty "inför Gud är lejonets rytande lika behagligt som violblommans doft"; jag önskar endast att det sköna Italiens vanmakt, att dess innevånares luttringsprocess måtte upphöra innan musten är utsugen och livskraften slocknat.

Filer

Inlägg #62 (29 november 1851, Buggiano)

29 november

Reste från Narni till Buggiano (andra poststationen från Rom). Flodguden måtte ha ansett offret av två bojocco alltför futtigt, ty när vi kom fram till Ponte Felice fanns ingen ångbåt emedan Tibern svällt så att de inte kunde komma under bron Ponte Molle. Det fanns ingen annan råd an att fortsätta den gamla vägen Via Flaminia över Castellana, dit Camillus, oförgätlig i åminnelse, lät pojkarna inpiska sin skolmästare, därför att han narrat dem utanför staden och föreslagit Camillus deras bibehållande som gisslan för att tvinga staden till övergång ‐ en magnifik gammal brygga leder över bråddjupet till stadsporten. Den romerska kampagnan egna, vulkaniska och något sterila natur hindrar inte präktigt gräs att frodas (även nu under vintrarna) och skördar att växa den man gjort sig besvär att uppodla den. Vid Nepi, en liten stad och närmaste poststationär en förträfflig romersk vattenledning och vackra medeltidsbefästningar. Jag satt och pratade med min marquis, som var en rätt hygglig och inom italienska litteraturen mycket bevandrad man fastan han varken visste var Sverige eller Hamburg låg ‐ Glotto Monoldi var hans namn, från Perugia. Därefter kom jag mig i samspråk med studenten, som var en särdeles ivrare mot olämpligheten av hierarkien och menade att republiken vad den enda styrelseform som anstod hederligt folk. Jag höll honom för en "Carbonari" och röd republikan, men blev snart tagen ur min villfarelse då vi råkade att från hans bespottande av prästväldet komma in på religion. Där förfäktade han på det ivrigaste den ortodoxa tron, läran om underverken och kättarnas fördömelse. Tror ni verkligen, frågade jag honom, att det lilla huset, som står i kyrkan [Basilica della Santa Casa] i Loreto är detsamma som Frälsarens moder bebodde i det heliga landet "när det av åsyna vittnen är bestyrkt svarade han, att huset är försvunnet från Nasaret och likaledes ådagalagt att änglarna förde det till Dalmatien samt därifrån till Loreto, så vore det en galenskap att förneka, i synnerhet om man betraktar de under Madonnan alla dagar gör". Jag rökte på min skrala italienska framhålla huru mycket lyckligare de protestantiska länderna voro än de katolska. "Det är de borgerliga institutionernas och inte lärans förtjänst, sanningen är endast en, allt vad Calvin [Jean Calvin] och Luther [Martin Luther] skrivit är vederlaget, ni må frodas och må väl, fördömda bliven ni uti alla händelser antingen ni har magra eller feta dagar". Å min sida förklarade jag Kanoniska lagen för smörja, helgondyrkan för dumheter, underverken för ihopsmorda lögner och påstod att koncilierna ingen rätt ägde till bibelns tolkning. Slutet av samtalet var att vi åt trevligt och angenämt vår middag tillsammans vid ankomsten till Buggiano och skildes åt med aktning för personligheterna och djupaste förakt för övertygelserna.

Filer

Inlägg #63 (30 november 1851, Rom)

30 november

Såg en präktig soluppgång på den romerska kampagnan ‐ vilken i anseende till den vita rimfrosten och bergen likna dylika på slättbygden hos oss, utom den där egendomliga teinten av violett som italienska himmelen har med sig. Det vackra varade inte länge förrän vi blev insvepta i en tjock, oanständigt kall dimma, vilken följde oss till Rom och gjorde betraktandet av den klassiska jorden mer än obehaglig. Neros grav, som står tätt bredvid vägen, en ofantlig granitkista, skymtade förbi oss utan att en kunde se varken om den hade prydnader eller inskriptioner. Kupolen av Sankt Peter [Peterskyrkan] som vi borde ha kunnat se under hela vägen, upptäckte vi först på Ponte Molle och till och med då endast som en ofantlig dimfigur. Fram emot mitt på dagen kom vi fram och intog på Hotel Minerva ‐ ovanligt dept. Vid middagsbordet på "Lèpre" hörde jag att några stycken i rummet bredvid talade svenska och styrde genast kurs på dem. Vi presenterade oss för varandra. Bildhuggaren Molin [Johan Peter Molin], målarna Palin, plageneur Blenner samt pastelier Garberg från Gävle. Åts, pratades, dracks kaffe, gjordes en promenad i vagn till Monte Pincio, för att bese den vackras utsikten och förnäma världen, hades trevligt.

På aftonen voro vi och besåg en relikutställning uti Paulinska kapellet [Cappella Paolina] i Vatikanen; ruskigt skådespel huru italienarna knäfalla för några gamla flaskor, träbitar, klutar, bilder och annat skräp, för att befria sina själar från vissa års vistelse i skärselden. I Colosseum finnes ett kapell [Santa Maria della Pietà al Colosseo] innehållande en sten, vilken man kysser vissa dagar på året för att erhålla 1430 års befrielse ur skärselden ‐ kyssar på andra bestämda dagar rendera endast 370. Ornores!

Filer

Inlägg #64 (1 december 1851, Rom)

1 december

Voro vi uppe hos konsuln herr Bravo [Johan Bravo], en rätt hygglig karl som av härstädes vistande svenskar kallas för Bravissimo. Sedermera löpte vi så mycket krafter medgav i sällskap med den hederliga Molin [Johan Peter Molin] och Calle Scharp [Carl Scharp] får att skaffa oss privatlogi samt beslutade oss slutligen att stanna vid Corso nummer 77, två trappor upp, för tolv sindi i månaden (ungefär 48 riksdaler svenska). Rummen äro särdeles trevliga och väl möblerade, vid Roms förnämsta gata, nära allmänna promenadplatsen och de förnämsta gallerierna. Då man är tvungen att sitta hemma en 6 å 8 timmar om dagen är det en huvudsak att trivas hemma.

På aftonen voro vi tillsammans med de övriga landsmännen på det vanliga lilla caféet vid Piazza C. Borromeo och drack i anledning av Oscarsdagen "den hederligaste bland alla regerande konungars skål".

Filer

Inlägg #65 (2 december 1851, Rom)

2 december

Träffade vi tillsammans med familjen Melchior, vars bekantskap vi hade gjort uti Venedig. De hade den artigheten att proponera oss fara ut på en promenad utanför staden och bese kyrkan San Paoli [Basilica di San Paolo fuori le Mura], den förnämsta näst Sankt Peter [Peterskyrkan]. Den gamla basilikan uppbyggdes av Constantinus på det ställe där den fromma matronan Lucina hade begravt den avrättade aposteln. Sedermera förskönades den av kommande kejsare och var före branden 1823 den vackraste av Roms gamla basilisker. Gregorius XVI och Pius IX hava utöst otroliga penningsummor för dess återställande. Den har en längd av 388 fot och då fem skippor uppbäras av en fyrdubbel rad granitpelare (varje av ett block, över två alnar i diameter och några och tjugo höga, hämtade från Schweiz). Väggarna och sidokapellen äro beklädda av olika marmorsorter och hela kyrkan lysande, präktig och ljus som en balsalong. De förnämsta italienska arkitekten och målare Poletti, Agniola, etcetera arbeta på den. Om de stora summorna användes på industriella företag eller för att undervisa de lägre klasserna (en på hundra kan läsa och skriva samt en stor mängd är i okunnighet om hur gamla de äro) så skulle säkerligen aposteln Paulus vara mer belåten med Kristi ståthållare.

Filer

Inlägg #66 (3 december 1851, Rom)

3 december

Gjorde vi en promenad till Piazza del Popolo och Monte Pincio. Den förra är Roms vackraste torg och det senare den skönaste promenad med utsikt över de sju kullarnas stad. Genom Porta Flaminia, uppbyggd av Aurelianus omkonstruerad av Michelangelo och dekorerad av Bertini till firande av Drottningen Kristinas inträde ankommer man till detta präktiga torg, prytt med en obelisk, som Augustus låtit uppsätta på cirkus, samt henne åt den heliga jungfrun ägnade kyrkan och två fontäner därifrån, mellan och på båda sidor om kyrkorna Santa Maria dei Miracoli och Santa Maria de Montesanto, gå Roms två förnämsta gator, Via Barberini till Quirinalen, Corso till Capitolium och Ripetta till Vatikanen, på den östra sidan är den med antika statyer och vackra träd prydda uppfarten till Monte Pincio och på den västra en cypressplantering med underliggande fontän. Venedig sade man mig att jag sett världens vackraste torg, men nu inser jag svårigheten att begagna superlativ. På aftonen voro vi tillsammans med det skandinaviska kotteriet, som var samlad för att taga avsked av svenska artisten Palm [Gustaf Wilhelm Palm], vilken varit bosatt härstädes under 15 års tid samt därunder deltaget uti sista revolutionskriget såsom underofficer vid Nationalgardets artilleri och erhöll för visad tapperhet silvermedalj och romersk medborgarrätt. Gillet hedrades av danska bildhuggaren professor Bissen [Herman Wilhelm Bissen] och statsrådet Flor, den senare höll ett ganska bra tål för den skandinaviska idén där han bland annat talade hur de tre bröderna i sin barndomstid liksom duktiga pojkar slagits med varandra när de inte kivades med grannarna. Åtskilliga andrar hjärtliga och skrala talare, ypperligt orviettovin och fosterländska sånger gjorde tillställningen trevlig och den slutades med ett i Rom vänligt bruk till avskedstagande av resande konstnärer, att dricka vatten tillsammans med dem ur den största och vackraste fontänen "di Trevi" [Fontana di Trevi] och genom vattnets trollmakt förr eller senare återdraga dem till den eviga staden och konstens helgedom.

Filer

Inlägg #67 (4 december 1851, Rom)

4 december

Om jag inte såg något av Roms märkvärdigheter, såg jag dock en fru ifrån Rostock. Varför har jag inte Dickens som han diktera beskrivningen, det är en stor förlust för dem som vilja bevisa själavandringen ‐ en höna, en kalkon höra i människogestalt är ett högst kuriöst fenomen.

Råkar jag inte fiffigare sällskap hos Melchiors slutar jag snart upp med bekantskapen.

Filer

Inlägg #68 (5 december 1851, Rom)

5 december

Lessing [Gotthold Ephraim Lessing], som jag för det närvarande studerar är mig en krigare, han skriver bland annat i sin "Nathan" ["Nathan den vise"]:

[SE BILD: #3931]

Ett gott piller för dem som kalla sig "de rätta".

Filer

Inlägg #69 (6 december 1851, Rom)

6 december

Brev till Mamma [Ebba Annerstedt] och Fabian Wrede. Besökte Fogelberg [Bengt Erland Fogelberg] (Signor Benedetto, som han kallas) uti hans ateljé. Hans trenne sista arbeten; Gustaf Adolf som skall stå framför börsen i Göteborg, Karl XIV; ämnad att pryda platsen framför den nya slussen i Stockholm, Birger Jarl på Riddarholmstorget, äro präktiga saker, i synnerhet Karl XIV, som är staty equestre [häststaty], tyckte jag om ‐ gubben pratade så mycket om andra saker så att jag inte kunde noggrannare betrakta hans andra arbeten ‐ ansåg oss för pundhuvuden, troligen.

De övriga svenska artisterna, äro hyggligt och galant folk. Molin [Johan Peter Molin], vilken började sin bana som bildhuggare vid 29 års ålder, har gjort flera vackra saker; en herdegosse, David med slungan, en sovande bacchant, vilka äro arbeten som gå uppemot Fogelbergs och enligt många i vissa säker överträffar honom. Den förnämsta bildhuggaren i Rom lär vara en dansk professor Bissen [Herman Wilhelm Bissen], varav jag inte sett någonting annat än "Den tappre lanttsoldat" som stod på konstexposition i Köpenhamn. Qvarnström [Carl Gustaf Qvarnström] frågade jag efter, men han vistas i Carrara för det närvarande.

Filer

Inlägg #70 (7 december 1851, Rom)

7 december

Bevistade en högtidlig mässa i kyrkan Carlo Borromeo [San Carlo alle Quattro Fontane?]; därstädes lär alltid finnas en mängd eleganta fruntimmer varav en del dyrka påven på samma gång som de låtar sig tillbedjas av sina medkristna. Det var så varmt, trevligt, ljust i kyrkan, musiken så vacker och fruntimren så vällustigt andäktiga att jag tyckte det var lika roligt som att gå och se på en bal.

Sedermera gjorde vi en promenad utåt Corso och till Monte Pincio för att se på de vackra romerskorna, vilka på söndagarna i synnerhet flyga ur sina bon. De äro präktiga i sina svarta ögon och hår, bleka hy och lysande toiletter [kläder], men ingen så som den med vilken jag dansade min sista cotillon.

Scharp [Carl Scharp] gick och svärmade för en polska, Cornelia Morlaroska, vars bekantskap han gjorde under heliga veckan i fjol, som skulle vara det utmärktaste han har sett och nu bor i Paris, Place Vendône 28. Han berättade uppsalahistorier och var rätt lustig, bland annat en om Nybom, som under entusiasmen för danska kriget kom ett från ett värdshus och mötte en havande kvinna på gatan "föd barn! föd barn", sa han, "men föd dem med piskan!".

Filer

Inlägg #71 (8 december 1851, Rom)

8 december

Brev till krigsministern. Att varit nio dagar i Rom utan att sett Quirinalen och Sankt Peter [Peterskyrkan] är lika märkvärdigt, som en fru talade om för mig, att hon varit gift i nio år utan att läst någonting av Eugène Sue eller Paul de Kock, d.v.s. jag tycker att påvarna äro sådant patrask och moderna romanlitteraturen sådan strunt, att om de förras palats bliva sprängda i luften innan jag hinner se dem och dör senares heroer blivit bortglömda innan min vän hunnit studera dem, så kan det var oss fullkomligt likgiltigt.

Filer

Inlägg #72 (9 december 1851, Rom)

9 december

När Romulus 754 år före Kristus förenade den latinska staden på Palatinus med den sabinska på Lurinalis och uppförde en fästning på den Tarpeiska klippan uppstod Rom enligt de lärdas påståenden. Deras avkomlingar (populus romanus ef genites) voro de patriciska släkterna, då däremot plebejerna ansågs härstamma från det av Romulus inrättade asylum för allahanda slags folk, som åtog, att befolka staden. Under tvåhundrafyrtiofyra år behärskades det av konungarna, från vilka man ännu har i behåll Cloaca Maxima och Carcer Tullianus. Under hela den tiden och ett par hundra år efter åt, ända till konsuln Decius Mus voro romarna sysselsatta med att utrota sina grannar. Hade inte Camillus varit så hade Rom blivit förstörd av gallerna eller genom sina inbördes tvister ‐ han slog de förra och tillfredsställde plebejernas fordringar genom att tillåta dem välja den ena av de två konsulerna. Efter kriget med Pyrrhus började man att försköna staden och bygga en massa tempel; vidskepligheten växte med rikedomarna. Först femhundra nitton år efter grundläggning tilläts Jani tempel [Janustemplet], såsom tecken till fred, för första gången. Under de puniska, grekiska och asiatiska krigen började romarna att förlusta sig med sina lysande fester och triumftåg, samt Cartagos och Korints förstöring strömmade världens rikedomar och lyx (med thy åtföljande sedefördärv, bestickning etcetera, etcetera) till Rom. Med Caesar slutar det gamla Roms historia ‐ staden hade växt till en oerhörd storhet, trädgårdarna och lanthusen utsträckte sig från Ostia till de Albaniska bergen, och förstäderna flera mil (italienska) utanför det nuvarande Rom, vars hus voro sju å åtta våningar höga. Caesar hade en plan att konstruera en ny lysande stad mitt i hjärtat av den gamla, men hans otäckta son Brutus tillsamman med tjugutvå andra dolkbeväpnade brushuvuden gjorde 15 mars 44 slut på hans världsbyggnadsplaner. Augustus byggde upp den nya marmorstaden och Nero tuttade på honom, men icke desto mindre var Rom ända till Constantinus genom sin massa av tempel, basilikor, teatrar, amfiteatrar, forum och promenader, allmänna byggnader och triumfbågar, vattenledningar och palatsen ett sådant under av rikedom och konstskatter att de få berättelser man hur därom gränsar till det fabelaktiga och de ännu färre lämningarna därefter, varje i sitt slag, överträffa nästan allt annat som sedermera försökts göras. Sedan Constantinus inrymde biskoparna av Rom eller de så kallade påvarna på Lateranen; förändrades stadens utseende, templen förstördes, avgudabilderna bortfördes, publika byggnaderna tillslöts ‐ dessutom gjorde Alarik en liten visit, som kostade romarna utom förstörelsen 5000 tt guld och 30000 silver, vartill alla överblivna forntida bilder och prydnader måste uppsökas, ty på den tiden hade ännu inte de kristna kyrkorna så mycket armstakar, gyllene skrin och hela ten. Teoderik och Totila, vilka voro hederliga östgoter hanterade Rom beskedligt fastän man från Adriani [Hadrianus] gravvård, förvandlad till fästning [Castel Sant'Angelo], nedvräkta statyer, byster och annat löst på dem då de stormade. Sedan grekiska kejsare fått bort göterna, förde de bort bronserna, koppartaket från Pantheon, och annat av värde, som de hade tid att leta reda på, strängt sysselsatta som voro med den heliga andes m.m. ut och invoterande på sina kyrkomöten. När regenterna slå sig på religiösgrubblerier, så brukar prästerna slå under sig makten, och så gjorde påven från Lateranen, och när då grekerna kallade Longobarderna till hjälp för att kuva honom, så inkallade Stefan II, krigisk i åminnelse, Pippin den lille, som med en stor mängd fransoser, rensade Tiberns härliga flodområde från alla som inte ville tro på påven, och skänkte honom det för sin eviga salighets skull om den frigjorda själens synder av påven transporterades på presenten (jag känner inte lagarna för skärselden), så måste Pippin varit en stor syndare ty under den andliga styrelsen har landet elva hundra år kroppsligen blivit hudflängd. Bland annat lät en senator av Rom, Brancaleone di Bologna under de romerska baronernas stridigheter, för att förödmjuka dem, rasera etthundra fyrtio av deras fasta slott, vilka alla voro antika byggnader ‐ den trogna vasallen Robert Guiscard kom ned sina normander och saracener och förstörde Campus Martius och allt som ligger emellan Lateranen och Colosseum. Under fjortonde seklet hade Rom lidit en sådan förstörelse, sederna, språket och levnadsättet fallit ett så djupt barbari att påvarna fann sig föranlåtna att göra utflykter till Avignon och Ravenna, samt boskapen att gå och beta vid foten av altaren i Sankt Peter [Peterskyrkan] och Lateranen. Sedan påvarna återkommit och blev fastare på Sankt Peters stol, började de även snygga upp omkring sig. Den mest lysande perioden för det nya Rom började med Alexander VI ‐ följande påvar med få undantag (Urban VIII Barberini [Urban VIII] till exempel) visste sedermera att ditkalla en mängd snillen för att genom målarkonstens och arkitekturens mästerstycken pryda det katolska Rom, samt söker att gräva upp och förvara vad, som efter plundring kungens nöd, pest o översvämning, mordbrand och jordbävning, kristligt nit och fransoser, kan återstå av den gamla världens huvudstad.

Filer

Inlägg #73 (10 december 1851, Rom)

10 december

Besåg vi Santa Maria del Popolo och palatsen Borghese [Palazzo Borghese] och Doria Pamphili [Palazzo Doria-Pamphili]. Kyrkan uppbyggdes av Paschal II [Paschalis II] (vogg) samma är som Gottfrid av Bouillon stormade Jerusalem och gjorde sig till den heliga gravens beskyddare; man trodde sig på det stället hava funnit Neros grav och honom till hån uppbyggdes den och utströddes hans aska för vinden. För oss protestanter har klostret som hör till kyrkan ett visst intresse emedan Martin Luther bodde där under sin vistelse i Rom; för att håna den påveförnekaren har man gjort hans cell till ett avträde. Det son slog an på mig uti Doria Pamphili voro två stora landskapsmålningar av Claude Lorrain och några porträtt av Tizian; min vän Murillo har man tillskrivit ett fruntimmer, min ehuru skönare hon mig för fläskig, för att jag han medgiva äktheten. Borghese har en magnifik pennstil med antika kulörer samt innehåller kanske det förträffligaste privatgalleri i Rom. Av Rafael nedtagandet från korset, hans eget porträtt som ung, hans älskarinna Fornarina ["Fornarina"], Cesare Borgia m. fl. En Venus samt en kopia av Rafaels "Johannes i öknen" av Giulio Romano, Correggios "Danaë". "Dianas jakt" av Domenichino. "En helig familj" av Andrea del Sarto, "Johannes predikande i öknen" av Paul Veronese med mera, med mera. Att saker som man kan skatta sig lycklig att hava sett, man må nu därför ha att tacka sin "Pappa, som lämnade några tolvskillingar efter sig" (Scharpens [Carl Scharp] yttrande) eller några omständigheter av hårdare natur.

Filer

Inlägg #74 (11 december 1851, Rom)

11 december

Den längsta promenad jag gjort belönades med den märkvärdigaste syn, Colosseum; skulle man än tvingas att gå en halvmil på knäna för att få se det, så tror jag ändå intet, att man kunde slita ut entusiasmen på vägen. Vi höll på att aldrig hinna fram så mycket märkvärdigheter passerade vi förbi på vägen. Oberäknat den mängd kyrkor och palats (Chigi, Torlonia, Venetiana, etcetera) har man präktiga minnesmärken av gamla Rom det vill säga av kejsartidens mest lysande period, som började med Vespasianus och slutade med Marcus Aurelius Antoninus med tillnamnet Philosophus, om man undantagen ludet Domitianus. Vid Trajanus [Trajanuskolonnen] och Marcus Aurelius Antoninus [Marcus Aurelius-kolonnen] kolonner (den förra 195; den senare 175 fot hög) han man inte undgå att göra sig den frågan: vad har Petrus på den ena, och Paulus på den andra att göra. Från Trajani Forum [Trajanus forum] gick vi till Capitolium uppför Michelangelos förträffliga trappbyggnad [Piazza del Campidoglio]. Ovanpå på platsen står Marcus Aurelius staty Equestre [Marcus Aurelius ryttarstaty], om vilken konstnärerna understå sig att säga att hästen är för grov och tjock och att ryttaren skekar för mycket ‐ om man vill se en eldig hingst i språnget och en djärv ryttares lediga sitts, så äro de här oefterhärmligt utförda. Tavelgalleriet, och museum [Kapitolinska museerna] i synnerhet, innehåller förträffliga saker; "Den döende gladiatorn" och en liten flicka, som håller en duva i famnen för att akta den för en bakom henne uppstående orm gjorde största intrycket på mig. Bland bysterna tyckte jag mest om Alkibiades, Aristides och Cicero ‐ i allmänhet kan jag inte finna att de antika huvuden utmärka sig för skönhet, storhet och snille ligga i dem, men fagrare ansikten framställas av de kristna målarna, därtill äro de antika huvudena alltid små i jämförelse med kropparna ‐ om proportionerna på ett par årtusenden kunnat förändras hemställer jag till arkeologerna. Mellan Capitolium och målet för vår vandring ligger Forum Romanum (Kotorget, som det nu kallas för) medelpunkt för kusten och det offentliga livet i forntiden. När i gamla tider en stor man dog upphöjdes han av sina närmaste efterkommande till halvgud och man byggde ett tempel åt honom. Nu få de åtnöja sig med en plats i historien, ett par mansåldrar efteråt.

Filer

Inlägg #75 (12 december 1851, Rom)

12 december

Trött och matt gick jag utifrån ett kaffe funderande på vad de äro lyckliga som hava ett bekvämt ekipage. Till straff för mina dumma funderingar föll jag omkull; arg reste jag mig upp med föresats att aldrig avundas något.

Artisten Plagemann [Carl Gustaf Plagemann], vilken tjänat såsom underofficer vid romerska nationalgardet, berättade två dag av kallblodighet från de olika sidorna. De första fransman som ankom för att rekognosera bastionerna vid Vatikanen var en fransk ingenjörsofficer med sin ordonnans. Vägen löper parallell med några av dem och han hade redan kommit förbi några stycken, innan de började på att giva eld. När kulorna började på att vina kring honom vände han om sin häst tog helt tranquilt [lugnt] upp sin lorgnette [glasögon], som han torkade väl ren och satt fast vid ögat, när han sett på dem en stund damp han död av hästen. När fransoserna, efter att ha övergivit sin plan att storma hade öppnat böcker vid Porta San Pancrazio, var Garibaldi [Giuseppe Garibaldi] där en natt för att uppmuntra folket att hurtigt frambära skanskorgarna till dess lagande, men eldens häftighet gjorde att de inte tordes stanna kvar och fylla dem riktigt ‐ förargad springer han i sin vita kappa av hästen, tar en skanskorg ställer den där bröstvärnet var trasigast och kulorna slog tätast, fyller den till brädden med jord, går därpå helt lugnt tillbaka med de orden: "så ska nu skåta spadarna kamrater".

Filer

Inlägg #76 (13 december 1851, Rom)

13 december

Spanska trappan (ett tillhåll för loppor, löss och tiggare) ligger en karl som går på knäna vid namn Beppo, bägge fötterna är borta på honom, så han endast han transportera sig på händer knän. En gång fick jag se hur de andra tiggarna hjälpte honom upp på en åsna, som alltid står bunden däruppe, samt min Beppo helt fryntligt delade ut drickspengar åt de hjälpande. Det såg kuriöst ut och jag hörde efter hans historia samt fick veta att han är en förmögen man samt för en kort tid sedan gifte bort en dotter, vilken han gav fyratusen scudi (en tunna guld, ungefär) i hemgift till en engelsman, vilken av missunnsamhet en längre tid varit frikostig och vid underrättelse om bröllopet helt desperat frågade honom hur han som en förmögen man kunde missbruka barmhärtigheten, svarade han: "ho un' altera figlivola".

En annan trashank (en fransos) som går där uppe och pladdrar och bjuder ut cigarrer, svarade Blomé då han frågade honom vad han tyckte om den nya revolutionen i Paris "Parlons peu, parlons bien, mais profitez de mon désespoir et prenez de mes cigares prou en bajocce".

Den så kallade fria omröstningen, som presidenten påbörjade inom franska armén, för att komma underfund med om de devocierade soldaterna önskade behålla honom tio år till, gick vid den armékåren som ligger här i Rom till på det sättet att generalen före omröstningen satt 29 antibonapartistiska officerare på Ängelsborgen [Castel Sant'Angelo] och lät sedermera de övriga rösta ‐ icke destomera stämde alla läkare, civila ämbetsmän och en fjärdedel utav truppen emot. Det franska folket dras om näsan lika präktigt som andra souverainer.

Besåg på eftermiddagen Villa Borghese, eller egentligen tavel och staty‐galleriet [Galleria Borghese], ett palats för sig; den stora villan förstördes under sista bombarderingarna i grund. Utom förträffliga antikviteter står där "Apollo och Daphne" av Bernini samt "David med slungan", samt dessutom en Venus ["Venus Victrix"] (Pauline Bonaparte, kejsarens syster) av Canova. Då hennes vänner förvånade sig över hennes kurage att kunna ligga så där naken för en konstnär svarade hon: "il ne faisant froid de tout". I de grekiska mästerverken ser man inte så mycket liv i anletsdragen, som inte dess men harmoni i hela figuren och tanken uttryckt i varje kroppsdel.

Filer

Inlägg #77 (14 december 1851, Rom)

14 december

Låg vaken hela natten och tänkte på Mina S ‐ kuriösa kombinationer ‐ när hanen gol första gången gjordes upp en plan, när han skrek andra reprisen revs han ner igen. Slutreflektionen blev; det bästa man kan ta sig till om nätterna är att sova.

Filer

Inlägg #78 (15 december 1851, Rom)

15 december

Illamående de två sista dagarna har gjort mig mer än vanligt orkeslös ‐ ingenting lär jag mig, då jag sitter hemma och studerar, obetydligt av min umgängeskrets, något visserligen genom de sköna konsterna, men i det hela känner jag mig lika onödig i Rom som någon annanstädes.

Egennytta, njutningsbegär och ärelystnad lära vara de tre driftledarna till mänskliga handlingar ‐ den som icke handlar borde således vara fri från de åtföljande bekymren, och Diogenes lära den nöjaktigaste. Världens stora mån lysa liksom stjärnorna, man må rådfråga dem hur man vill, kloka bli endast de självlysande.

Filer

Inlägg #79 (16 december 1851, Rom)

16 december

I sällskap med Bergenstråhle [Claës Bergenstråhle] och Knutson besåg vi den "Kapitolinska Venus" och Lateranen. Den förra går på långt när inte upp emot den medicéiska ["Venus de' Medici"]. I samma rum står den allra sötaste grupp av "Amor och Psyche" ‐ "Den döende gladiatorn" är dock det bästa på Capitolium [Kapitolinska museerna]. Byron [Lord Byron] säger därom i "Childe Harold" ["Childe Harolds pilgrimsfärd"]:

"Jag ser gladiatorn utsträckt framför mig, stödjande sig på handen ‐ hans manliga blick tycks försonad med döden, men han triumferar över själatåget och hans böjda huvud sänker sig omärkligt mot jorden. De sista dropparna av hans blod rinna långsamt ur det breda såret; de fulla tungt, en och en, liksom de första regndropparna av ett ankommande väder. De slocknande ögonen förmörkas och han ser denna stora teater och hela detta folk simma omkring sig ‐ han dör under de skallande bifallsropen för hans lumpna motståndare; han har hört detta skrik och föraktat det. Hans ögon följde hans hjärta och hjärtat var långt den från! Han tänker varken på förlusten av livet eller belöningen för striden. Han drömmer om den ensliga hyddan, som står, lutad mot klippan, vid Donaus strand. Döende ser han där borta barnen. Lekande sinsemellan, och modern, som smeker dem; han, deras far, slaktas till en högtid för romarna. Alla dessa tankar försvinna med blodet ‐ skall han då utan hämnd. Stå upp, i göter! och mätter ert raseri. "Från Capitolium gick vi ner i en liten kyrka byggd på Petri och Pauli (även Cafilinas) fängelse [San Giuseppe dei Falegnami]. Där visas kuriösa saker, bland annat Sankt Petri profil i muren, uppkommen därigenom att fångvaktaren gav aposteln en örfil så att han slog huvudet i stenväggen samt den källa som Petrus lät uppspringa för att döpa samma man tillika med sina medfångar. Historien är lika präktig som den jag hörde om en herre, vilken besökte ett kloster någonstans i bergstrakten, och inte kunde begripa att de två huvudskålarna, som framvisades av olika storlek, kunde tillhöra Frälsaren: "Jo, sa munken, det är helt naturligt; den ena är hans huvudskål som gosse och den andra som man". Kyrkan Sankt Johannes [Lateranbasilikan] i Lateranen är världens förnämsta "Ecclesiarum urbis et orbis mater et caput", var i tusen år (324‐1370) säte för påven såsom biskop av Rom ända till dess Clemens V (om vars utnämning kardinal Rubeus utropade "Nu hafven i tagit världens överhuvud bland ett huvudlöst folk") tog sitt säte i Avignon. Kyrkan är grann men på mig slog den inte an oaktat Bonifacius VIII därom yttrade "om människorna visste vilka avlatskatter kyrkan besitter, så skulle sannerligen pilgrimsfärder till Jerusalem o Sankt Jacobi i Galicien vara bra överflödiga!". I museum inuti slottet såg jag det vackraste hästhuvud och stympade hästkroppar, jag någonsin sett, avtryck från de basreliefer i Aten som Lord Elgin stal och skänkte till British Museum. Innan vi gick därifrån besåg vi världens största obelisk (99 fot hög utan bas och piedestal) samt Scala Santa, vilken påstås vara densamma trappa till Pilatus hus i Jerusalem, som var Herre och Frälsare så många gånger bestigit.

Filer

Inlägg #80 (17 december 1851, Rom)

17 december

Från klostret Sant'Onofrio [Sant'Onofrio al Gianicolo] har man en förträfflig utsikt över Rom, samt kampagnan och bergen. Torquato Tasso dog, och begravdes därstädes 1595 och man visar hans mask, studiekammare med mera. Inskriften på hans nya gravvård är "nittonde seklet åt Torquato Tasso".

Uti den delen av staden som ligger på andra sidan Tibern (Trastevere) lär avkomlingar av de gamle romarna sannolikast finnas. Snuskigt och illaluktande erfor vi att det var, men befolkningens skiljaktighet icke. Palazzo Corsini, är präktigt ‐ biblioteket galleriet, skulpturer, och gravyrer. Bland tavlorna kommer jag ihåg: en Madonna och ett mansporträtt av min älskling Murillo. Guido Renis "Ecce Homo" och "Herodes dotter", samt en ohygglig tavla av Salvator Rosa föreställande Prometheus ["Torture of Prometheus"] liggande fastkedjad på klippan med upprivna inälvor och örnen som sitter och spisar dem. De gamles myt om denna hans evinnerliga bestraffning, för att han stal elden och forskningens ljus från Jupiter och utplanterade den bland människorna, är densamma (förmodar jag) som ur hava i vår religion uti Evas smakande på kunskapens träd. Luther o Karin von Bora av Granada se ut som hederligt bondfolk från Östergyllen.

Jag stannade vid ett vackert porträtt, såsom jag tyckte av vår Drottning Kristina ‐ tittande på katalogen fick jag se att där stod "Religionens kraft" (eller något liktydigt) inunder. Förundrad frågade custoden om det inte var något porträtt. "Jo," sa han, "det föreställer den svenska Drottningen Kristina, omgiven av religionens symboler hon övergick till kristna religionen och dog har, i rummet bredvid".

Bronsreliefen av Benvenuto Cellini, föreställande Europas bortförande; är alldeles förträfflig.

Filer

Inlägg #81 (18 december 1851, Rom)

18 december

Gick ut om morgonen för att se Vatikanen men som vanligtvis i Rom då man inte går direkt dit man ämnar sig så har man för mycket att se på vågen ‐ för att hinna fram på dagen. Jag gick och tittade på den vackra San Angelobryggan [Ponte Sant'Angelo] med dess många änglar, vilka stå och vrida på sig i konstiga ställningar samt fick vid ändan se två franska officerare, vilka stod och rökte samt betraktade vattnet i Tibern. Jag adresserade mig till en av dem och frågade honom om sättet att gå till väga för att erhålla tillstånd att se den beryktade Ängelsborgen [Castel Sant'Angelo]. "Det lättaste sättet är att följa med mig" svarade han. Sagt och gjort; vi följdes åt alla tre och besåg den ovan och nedan, allt under trevligt prat med ungdomarna vilka drev med romarnas ynkliga artillerimateriel och överdrivna åsikter om borgens ointaglighet. Så uselt den är bestyckad kan man göra sig en idé om då man vet att alla kanonerna äro av olika modell och kaliber, bristfälliga lavetter samt för en mängd av dem inga andra projektiler än marmorkulor. Mycket reda på olika fästningssystemen hade de dock ej. Montalembert [Marc René de Montalembert] kände de inte till, men citera Horatius och tyda latinska inskriptioner kunde de. Artigt folk upprymde efter en god frukost. Rummet där kardinal Carafa [Antonio Carafa] blev mördad och andra, där celebra personer stryptes eller hölls fångna, voro nu kaserner för Chasseur de Vincennes, vilka nu utgöra besättning. Tornet som fordom utgjorde kejsare Adriani [Hadrianus] grav (183" i diameter) är befästad med fyramurade bastionen (små nickhakar utgör deras bestyckning) av Bermini ‐ därutanför en stjärnskrans med fem fronter efter Vaubans första system och så komme glacien ‐ hela inrättningen förefall mig högst oskadlig samt spelte inte heller någon röte vid sista belägringen. Ingenting antikt såg jag till men en desto vackrare utsikt över Rom från taket där de kolossala ängeln står. När jag gick dit upp besågs några ohyggliga fängelsehålor, vilka såg ut som hundbusor två och en halv alnar höga, omkring fem alnar breda, intet ljus eller annan bekvämlighet än ett litet halv aln högt stensäte ‐ om romarna göra med Sankt Angelo som parisarna med Bastiljen, skulle det alldeles icke förvåna mig.

Filer

Inlägg #82 (19 december 1851, Rom)

19 december

Äntligen har jag sett Peterskyrkan och finner den så storartad att jag skäms för att skriva om den. Då man från Piazza Rusticucci kommer fram emot den sjuhundra alnar långa och femhundra alnar breda ovala Sankt Petersplatsen, i norr och söder begränsad av två rundbyggda portiker, vardera bestående av etthundraåttiofyra pelare på fyra led och tillsammans uppbärande nittiotvå kolossala statyer, så ser man det präktiga mot kyrkan sluttande torget, prydd med en hundrade fot hög obelisk och två högt sprutande fontäner, samt fasaden av detta tempel, vilket, efter två sekler ansträngningar och 220 miljoner francs omkostnader, Roms mäktigaste påvar och Italiens mest lysande snillen hava gjort till det största och skönaste i kristenheten.

När jag genom den stora vestibulen, upptagande hela fasaden, kom in i kyrkan och fick se dess ofantliga dimensioner (mellersta skeppet är hundrafemtio fot högt och åttio fot bred) samt blickade fram mot den ljusa kupolen och på det över femhundra fots avstånd varande koret, den utomordentliga regelbundenheten, vilken gör att man inte riktigt märker valvens och pelarnas storlek om man inte jämför dem med hur små människorna se ut; när jag sett Michelangelos kupol, lika stor som Pantheon fast den börjar hundrasextio fot ifrån golvet, samt kommit fram till Sankt Petri Stol uppburen av grekiska och romerska kyrkans fyra förnämsta fäder ‐ föreföll det mig att denna, stora snillens uppmaning till åtanke på den allsmäktiga Guden och själens odödlighet, med nödvändighet måste göra sig gällande hos varje betraktare; han må nu vara bilder dyrkare eller kättare, hylla månggifte eller omskärelse, dyrka stjärnorna eller elden ‐ böj knä på detta heliga ställe vandrare! erkänn din ringhet och bed hinduers och egypters, grekers och romares, kristnas och hedningars Gud, att han måtte uppenbara gnistor av sitt ljus i människors hjärnor, på det att storheten inte må dö ut, kraften förlamas och skönheten försvinna bland människosläktet.

Filer

Inlägg #83 (20 december 1851, Rom)

20 december

Besökte ånyo Sankt Peter [Peterskyrkan] några timmar för att se Sankt Peter i detalj och lite noggrannare. Det inre av det skeppet är prydd med kolossala statyer av helgon och stora medaljonger av påvar. I de beskrivningar av kyrkan jag sett får Bernini mycket ovett för anordningarna av det inre. För min del tycker jag att han alltid vetat ställa sina statyer på vackra platser samt att det hela är så skönt att endast konstkännare kunna stötas av detaljerna. Nedgången till Sankt Petri grav (strax framför högaltaret, är upplyst av nittiosex ständigt brinnande lampor samt, nere vid dörren prydd med Pius VI:s staty av Canova ‐ här skulle Petrus såsom Roms första biskop lidit martyrdöden och hans ben förvaras, men något historiskt bevis för att han någonsin var i Rom kunna de inte framvisa. Högaltaret ser ut som en sarkofag ovanpå vilken svävar en tronhimmel (baldachin), uppburen at fyra vridna kolossala 90 fot höga pelare, alltsammans av brons från Pantheon (1803 centner). De fyra pelarmassorna som uppbära den trehundrasjuttio fots höga kupolen (130 fot i diameter) är 200 fot omkrets och av formen eller någon dylik ovanför pelarna är en bred list gående runtomkring på vilken med tre alnars höga bokstäver står: "Tu es Petrus, et super hanc petram aedificabo ecclesiam meam, et tibi dabo claves regni calorum". På Sankt Petri stol ‐ uppburen av de latinska kyrkofäderna Ambrosius och Augustinus samt grekiska Athanasios och Johannes Chrysostomos (dansande rokoko‐gubbar, som en artist uttryckte sig) uppsättes påven sedan han regerat i tjugo år och tros då bli lika mäktig som Petrus; men bebott Vatikanen så länge, medeltalet av regeringstiden under de fyra sista seklerna är åtta och ett halvt år. De av minnesvårdarna som gjorde mest intryck på mig var Canovas två, den ena över Clemens XIII, den andra över Jacob den tredje av Skottland och hans två söner kardinalen och pretendenten. Thorvaldsens [Bertel Thorvaldsen] Pius VII [Pius VII:s gravmonument]. Vår Drottning Christina har på intet vis det vackraste ‐ en medaljong med hennes porträtt och omskrift "Christina Alexandra (som hon döptes till i Innsbruck) Svecorium V.G. Regina" ‐ därinunder, en inskrift på latin innehållande: "åt Christina, Sveriges Drottning, som efter avsagt regering och avsvurit kätteri antog den ortodoxa läran, samt fromt utövade den sedan hon tagit sitt säte i Rom, påbörjades detta monument av Innocentius XII och fulländades av Clemens XI" ‐ slutligen underst en vanlig sarkofag med en relief föreställande hennes dop. Förträffliga mosaiker av gigantiska dimensioner. Rafaels "Transfiguration" och Domenichinos "Sankt Jeronymi kommunion av Cristofan". Mest av allt grep mig dock Michelangelos grupp i kapellet "della Pietà" ["Pietà"], föreställande den heliga Jungfrun hållande Kristus döde kropp på sina knän. Ansgarius påstår att våra förfäder upp i Norden offrade människokroppar, men om de själamarker som katolikerna förskräcker sina bekännare med är stort mer civiliserat lämnar jag därhän.

Filer

Inlägg #84 (21 december 1851, Rom)

21 december

Uti "Promenades dans Rome" av [...] Stendhal står följande reflektioner över gruppen i "della Pietà" ["Pietà"], om vilka han själv yttrar ‐ Les trois pages qui suivent sont une ingression que l'an peut passer sans inconvénient:

"Vi darra vid läsningen av Ludvig XI:s historia, då han låtande avhugga huvudet på hertigen av Nemours [Jacques d'Armagnac], befaller att barnen skulle placeras under schavotten övergjutas med faderns blod, men dessa barn voro unga och voro kanske mera förvånade än gripna av utförandet av denna barbariska befallning, de hade ännu inte tillräcklig kännedom om livets olyckor för att fatta hela rysligheten av denna dag.

Om den ena av dem, något äldre ande andra, kände denna fasa intogs troligen hans själ av en hämnd lika svart som skymfen samt hämtade deras liv och eld. Men en mor vid framskriden ålder, som inte kan älska sin man och vars alla känslor äro fästade vid dennas son, ung och skön, full av snille och ändock känslig som en vanlig människa ‐ för henne finnes intet hopp, inte mer något stöd; hennes hjärta är långt ifrån att livas med hoppet om en hissande hämnd. Vad förmår hon, en fattig och svag kvinna, mot detta folkraser, som har mördat hennes son? Hon har förlorat en son, den älskvärdaste och ömmaste bland människor, vilken just ägde de egenskaper som livligt värderas av kvinnor, en förtjusande vältalighet oupphörligen använd att utbreda en lära vari kärlekens namn och anda råder i varje ord. Efter att ha sett honom omkomma genom en neslig dom, håller hon på sina knän hans livlösa kropp.

Se där utan tvivel den största smärta som ett modershjärta någonsin han erfara; men religionen till intet gör i ett ögonblick allt det som skulle vara rörande i denna händelse om den härrörde från det husliga livet.

Om Maria tror att hennes son är Gud (och här kan hon inte tvivla på den saken) anser hon honom också allsmäktig. Därför må läsaren endast rådfråga sin egen själ, och är den tillgänglig för någon sann uppfattning, så måste han inse att Maria inte mer kan älska Jesus med en moders kärlek, denna så innerliga kärlek som förenar minnet av den förda omvårdnaden med hoppet om ett framtida stöd. Om han dör är det tydligen därför att detta överensstämmer med hans planer; och denna död, långt ifrån att vara rörande för Maria är henne förhatlig som, under dit han dolt sig under mänsklig skepnad, fattat kärlek till honom. Om hans hyst den minsta tacksamhet för henne, så borde han åtminstone gjort denna tavla osynlig för henne. Det är överflödigt att anmärka det denna död är för Maria obegriplig. Det ar en allsmäktig och oandligt god Gud som lider den mänskliga dödens plågor för att gottgöra en annan, oändligt god Guds hämnd. Jesu död, åskådlig för Maria, förekommer henne endast, som en överflödig grymhet. Här äro vi tusen mil från en moders rörelse och känslor.

Framställningen av en händelse, uti vilken ljud själv är en handlande person, kan vara egen, besynnerlig, utomordentlig, men aldrig rörande.

Den enda känsla som Gudomligheten kan ingiva svaga dödliga, åt fasan; och Michelangelo tycktes född för att uttrycka denna själarnas förskräckelse uti marmor och färger.

Denna stora man började, liksom Canova, med att troget avbilda naturen; men sedermera lät honom Savonarolas [Girolamo Savonarola] förutsägelser och död fatta den katolska religionen ‐ och han antog denna sublima och fasaväckande stil, varuti ingen kan med honom jämföras.".

Pantheon besåg vi och voro mycket tjusade både av den sköna arkitekturen och den lilla tid och besvär som behövs för att seden. Den lycklige Augusti lycklige måg Agrippa uppbyggde detta tempel, den skönaste lämning från romarvärlden, bestående av en portik av sexton korintiska kolonner (de åtta fasadpelarna av granit, varde ett stycke, fyra fot i diameter och trettioåtta fot höga) samt ett enda cirkulärt valv utan fönster (ljuset kommer från, ett tjugosjus fot brett, rund öppning i taket), att hundra o trettiotre fot i diameter och lika högt, vilket plundringar och jordbävningar oaktat har stått oskadat i nära nitton århundraden. Gravvårdarna (Rafaels bland andra), tavlor, katolska gudstjänsten och övriga prydnader (tyckte jag) såg högst överflödiga ut.

På aftonen voro vi och hörde på nunnesången i Trinita del Monte (ett franskt kloster och uppfostringsanstalt för flickor). Just som vi kom in fick vi se Daniele da Volterras mästerstycke (fresk), Kristi nedtagande från korset ["Korsnedtagningen"], belyst av de sista solstrålarna. Tavlan lär vara den tredje i Rom. Rafaels "Transfiguration" den första och Jeronymi nattvard av Domenichino den andra.

Filer

Inlägg #85 (22 december 1851, Rom)

22 december

Läste ett brev från Napoleon till Josephine daterad 6 april 1796 (under italienska fälttåget). Bland annat skriver han:

[SE BILD: #3932]

När ett helgen skall fabriceras så går det till på det viset, att en ansökning med åtföljande merit förteckning på den dödas underverk, behörigen bestyrkt av åsyna vittnen (eller såsom vanligtvis av autentiska skrifter från dess samtid, emedan helgonet efter vilat ett par hundra år i graven) till det heliga kardinalkollegium, vilket då förkastar ansökningen eller låter företaga dess process, förordnar sakförare och en anklagare som bestrider bevisen, samt lämnar sedan saken är utagerad sitt utlåtande till påven som glorifierar den döda eller låter honom vila i ro Relata refero. En gång hände till exempel att två personer hörde en madonnabild i kyrkan Santi Cosma e Damiano, på Forum [Forum Romanum], hunsade de helige Gregorius för att han underlät knäfall i förbifarten. Historien lyder som följer:

Madonnan: Hola! ho! Vart tar du vägen förmätna portvakt? Hola! stanna.

Gregorius: vilken röst slår mitt öra? Vad är det för en oren, som hur den oförskämdheten att antasta mig, mig som bär den himmelska konungens spira och är hans ståthållare på jorden.

Madonnan: Stanna oförvagne! Upplyft dina ögon och tillbed den som kallar dig.

Gregorius: O förvånande händelse! o under! en talande bild! Men kanske sömnen villar mina sinnen. Kallar du på mig, o bild! Men jag ser ju henne röra läpparna och sänka huvudet! Vad begär du? År det mig förunnat att lära känna ditt namn.

Madonnan: Vad Gregorius! kan du misstaga dig på den heliga frälsares moder? Igenkänner du inte den jungfruliga modern som varken vidrört en säng eller emottagit en mans omfamningar ‐ dottern av konungar, den mystiska rosen, förbundets ark, himmelens drottning, det gyllene huset, ljungeldens maka, rättvisans spegel och spänne, Davids torn och himlarnas port?

Gregorius: Frejdade bild, förlåt den, som syndar av okunnighet! Aldrig har jag sett den heliga jungfrun; aldrig hört dig tala. Vem har skådat dylika ting?

Madonnan: Jag förlåter dig gärna; men iakttag för framtiden dina skyldigheter! Vart ämnar du dig?

Gregorius: Prästen Andreas har nyss firat en messa vid en av dina altaren, för att från skärselden frälsa en själ, vilken nu otålig och redan till hälften stekt närmat sig porten till den omätliga avgrunder och beder mig öppna.

Madonnan: Fortsätt den väg, Gregorius.

Den katolska läran måtte, i sanning, predikas annorlunda i England än i Rom, efter den där han göra så många proselyter ‐ mina landsmän, hoppas jag, skola, fortfarande liksom hittills, mot sådana förfalskningar av den renaste lära bjuda spetsen av sina svärd, spetsen av sina pennor, spetsen av sina tungor.

Filer

Inlägg #86 (23 december 1851, Rom)

23 december

Vatikanen med sina elvatusen rum (sedd utifrån) står bara och skräpar vid Sankt Peter [Peterskyrkan] ‐ ingen vacker arkitektur ‐ inga sköna fasader. Inuti däremot är det ett sådant hav av konstskatter, en sådan värld av antikviteter, att det är årsarbete att ta reda på allt vad som finnes där ‐ katalogen upptar femhundradra sidor. På tre timmar hinner man knappast av få en översikt huru sakerna äro placerade samt bese en fyra å fem statyer och lika många tavlor och fresker. Det jag hann att se på och hela världen beundrar voro: den så kallade "Belvederes Torso", fragment av en sittande staty utan händer fötter och huvud, varav Michelangelo ansåg sig som elev och vilken Rafael tog till modet, då han målade Gud Fader i Hezechiels syn. "Apollo Belvedere", vilken så länge han stått i Vatikanen (trehundra år) varit ansedd för den skönaste manliga bild i världen.

Laokoons grupp ["Laokoongruppen"], "L'un des plus parfaits ou mages qu'ait promeut le ciseau; chef 'ouvre à la fois de composition, de dessin, de sentiment, et dont tout commentaire ne pourrait qu'affaiblir l'impression", står det i katalogen. Ämnet är det mest tragiska man kan tänka sig. Laokoon, Priams son, hade förtörnat gudarna genom sitt kraftiga försvar av sitt fädernesland (Troja) vars undergång de beslutat. En dag går han till havsstranden med sina bägge söner för att offra åt Neptun. Plötsligen uppsvinga sig ur vågorna två ofantliga ormar; för att försvara sig springer han upp med sina barn på gudens altare, samt fåfängt försökande att slita sig ifrån dem omkommer han, för den orättvisaste hämnd, under de ohyggligaste plågor.

Rafaels "Transfiguration". Då Rafael 1520, vid 37 års ålder dog, utsattes detta hans sista och bästa mästerstycke tillika med hans döda kropp uti Pantheon, efter att hava blivit burna i procession kring Roms gator. Critici tillerkänna tavlan den fullkomligaste felfrihet och Mengs yttrar därom att den är världens första tavla.

Scenen är dubbel; den övre delen av tavlan föreställer "Kristi förklaring" på berget Tabor, då han, omgiven av Elias och Moses samt de i sömn fallande Petrus, Johannes och Jacob från en sky emottager förklaringen "Denne är min älskelige son, honom hörer" (se Lukasevangeliet 9 kap, 28 och följande verser). Nedanför foten av berget ser man Enerqumènes, besatt av djävulen, vilken hans fader för till lärjungarna för att få honom botad, men de be honom vänta till dess mästaren kommer ner från berget.

"Den helige Jeronymi Nattvard" av Domenichino Zampieri. Tavlan betaldes med 325 francs och mästaren dog i fattigdom 1614 i Neapel. Den store Poussin säger att han kände inte mer än två målare Rafael och Domenichino.

Michelangelos fresker i Sixtinska Kapellet till vars målande han inte kunde förmås förrän påven med en högtidlig procession av alla kardinalerna formligen anhållit därom; sedan den blev färdig erhöll han därför av en annan påve livränta på tvåtusen sendia.

Tavlan förefaller som en syn av andevärlden och är av den allra besynnerligaste sammansättningen. Den föreföll mig delad i två avdelningar ‐ överst en mängd änglar, vilka sväva över Frälsaren (grym som en skarprättare) omgiven av Maria, Moses, profeter och helgon etcetera samt till höger och vänster om honom de utvalda ‐ därunder änglar med domsbasuner samt tillhöger om dem de förvånade nyuppväckta samt till vänster de ångestfulla fördömda. Underst ser man i mitten en ström över vilken en sorts caron fört en med fördömda fullastad båt, vilka han med väldiga rapp av åran kör ut på stranden; till vänster ser man hur de döda väcks upp ur gravarna och kropparna sammansattes; samt slutligen nederst till höger huru djävlarna bemäktiga sig de av Caron utmatade offren och med ormar, klor, drakar, lågor, ångest och blod giva den ohyggligaste bild av det "katolska helvetet".

Filer

Inlägg #87 (24 december 1851, Rom)

24 december

Till middagen voro vi tillsammans med Knudtsönerna och Bergenstråhle [Claës Bergenstråhle] samt drack på gubbens uppmaning, ett glas för de hemmavarande vännerna. "De tänka på oss nu" sa han. Sedan vi ätit tände kammarherren sin cigarr men seende att en ung fru i sällskapet reste sig upp, frågade han henne om det var för cigarrens skull och i sådant fall skulle han genast släcka den. "Jag är mycket tacksam, svarade hon, ty jag har nyss legat i barnsäng och tobaksröken gör mig sjuk". I ett svenskt hotell eller värdshus skulle man ansett ett sådant svar högst opassande ‐ man skäms för att vara naturlig ‐ vi tyckte att det lät vackert alltihop. Vår piga, en närmare fyrtio års människa, frågade jag om hon hade några barn, i tanke på presenten som man alltid, ger dem; "nej, så hon, vi hava haft fem, men de är alla i paradiset" ‐ kors jag beklagar. ‐ "Ne faremo alteri" svarade, hon så ärbart, att jag ansåg mig böra tillägga fyra Paoli till mina välgångsönskningar.

På aftonen hade vi ämnat fira julen tillsamman med i Rom vistande danskar, svenskar och norrmän, men ingen värdshusvärd ville riskera plikten (100 seladi) för brytande emot de andliga författningarna ‐ i stället blev julafton uppskjuten tills imorgon. På aftonen satt jag i min enslighet och funderade. Thure [Thure Lidman] hade gått för att se på festen i Maria Maggiore [Santa Maria Maggiore], där ett gyllene kristusbarn i guldvagga i högtidlig procession nedsattes på altaret, och sedermera huru hans "lycksalighet" (som är hans officiella titel vid högtidliga tillfällen) påven, omgiven av knäfallande, rökelse har och ofantliga solfjädrar, på en hög stol bars till sin vagn ‐ bäst som jag satt kom Scharp [Carl Scharp], Garberg och Blomér inhoppande med en vinbutelj och pepparkakor. Det var snällt av dem, men jag mådde illa och då hjälper icke namnam.

Filer

Inlägg #88 (25 december 1851, Rom)

25 december

Om aftonen samlades skandinaverna hos "Lejire" kl. 8 ‐ var och en skulle föra med sig glatt lynne och en hjulklapp, voro villkoren. Sällskapet (några och fyrtio personer) bestod av excellensen Kjerulfs med dotter, Grevinnan Hardenberg med vän (en mamsell med barn) Fru Melchior och Madame Nissen ‐ vidare av konsuln, professorerna, Fogelberg [Bengt Erland Fogelberg] och Bissen [Herman Wilhelm Bissen], statsrådet Flor och herren Knutson och Melchior, danska löjtnanterna Herskind, Kirchhof och Schwartz (rödhårig). Svenska herrarna Bretzner, Bergenstråhle [Claës Bergenstråhle], Flygare [Edvard Flygare], Scharp [Carl Scharp], och slutligen alla artisterna, vilka voro sångare nästan allesamman. Efter att hava intagit den lilla supén satte vi oss ned vid ett prydligt dukat hästskobord, där man drack ganska bastant i allmänhet och sorlade helt ogenerat, endast avbrutna av sånger och tal. När lilla knubbiga konsuln inledde orationerna med ett klingande på glaset "Mina Herrar må vi dricka ett glas för de tre rikena, Skandinaviens skål" att han därvid åsidosatte kungarna, må ursäktas honom såsom holsteinsk jude. Sedermera Hr statsrådet höra sin flytande tunga för Thorvaldsen [Bertel Thorvaldsen]. Blomér talade rätt bra för seniorerna bland konstnärerna, Fogelberg och Bissen ‐ sedermera var det några som övertygade mig att offra mig till syndabock; effekten blev den sökta, att sällskapet skrattade. Efter måltiden gick vi in i ett annat rum där julgranen var formerar av ett präktigt ljusbesatt lagerträd.

Så kom lotteriet, som slog lustigt ut på många håll. Grevinnans vän fick en barnunge, Scharpen [Carl Scharp] en champagneflaskor och jag en korg, allt med komiska inskriptioner. Jag lät presentera mig för fruarna, vilka samtliga hade den artigheten att be mig förnöja dem med ett besåg. Festen var lyckad i sin helhet munterhet utan skoj; damerna tillräckligt lössläppta och herrarna lagom mosiga.

Filer

Inlägg #89 (26 december 1851, Rom)

26 december

Bredvid Capitolium ligger en kyrka, Santa Maria in Aracoeli, det vi gick för att få se en undergörande Mariabild, målad av evangelisten Lukas. Trappan som leder dit upp är mycket hög (steg) och var för tillfället fullsatt med månglare av ???äpplen, helgonbilder, nötter, bönböcker och pepparkaka, kor, etcetera under skrik och skaj. När vi kom där i kyrkan fick vi se bland det lustigaste katolska kyrkospektakel ‐ små barn, mellan 6 och 16 år; steg upp på en trappa och predikade den ena efter den andra, samt runtomkring fullt av folk, mest bönder och pigor, vilka ömsom skrattade, ömsom gapade av andakt efter talarens ingivelser ‐ ungarna trängdes och grälade för att komma upp för trappan och ibland kom två upp på en gång och höll heliga samtal.

Bruket lär hade sin uppkomst från Frälsarens svar till de skriftlärda vilka, sedan han rensat templet från "växlare och duvmånglare", hånade honom med att bet var barnungar som skrek "Hosianna Davids son".

‐ "Hafven I aldrig läsit: av barnas och spenabarnas mun hafver du fullkomnat lofvet?". Vid jämförelsen emellan de heliga fästerna, katolska kyrkoandakten å svenska läskonventiklarna och Kristi ord om bönen. "Men när du beder, så gack in i din kammar, och slå dörrena till, och bed din Fader hemliga; och din Fader, som i lönndom ser, skall dig det vedergälla uppenbarliga. Och när I bedjen, skolen I icke vara mångtalige, såsom Hedningarna; ty de mena, att de skola varda hörde för sin många ords skull".

Så får man kuriösa åsikter om vikten av den s.k. allmänna andakten.

Filer

Inlägg #90 (27 december 1851, Rom)

27 december

Efter en desperat natt, där jag var plågad av drömmar och stumpar, satt jag hostande på morgonen och funderade på vilket som var bäst, antingen att slita ont utrikes eller plågas hemma. Jag hade just kommit till den dråpliga slutsatsen, vilken folk vanligen begagnar, då de tänka på saker som de inte begripa ‐ det är bäst, som det är ‐ då konsuln, fryntlig och frusen, kom och lämnade brev från mamma [Ebba Annerstedt] med inneliggande från syster Ebba [Ebba Lidman]. Genast var ruskigheten borta och blodomloppet reguljerat ‐ det är någon som säger att man bör resa utrikes för nöjet att vid hemkomsten återse de sina, han borde ha, tillagt för nöjet att få brev av dem. Är det en dygd, eller en drift att hålla av de sina? Jag går fan vilket det är ‐ en prisvärd sak blir alltid den sak som skjuter vedermödorna i bakgrunden och uppfriskar de sjunkande sinnena.

Filer

Inlägg #91 (28 december 1851, Rom)

28 december

För några dagar sedan såg jag i tidningarna att en "Monsignore Lichnowsky" [Robert Lichnowsky] var ankommen till staden och hållande honom för bror till den älskvärdaste furstinnan Khevenhüller [Antonia von Khevenhüller‐Metsch] gick jag upp för att höra efter var hon och hennes familj befann sig. Min Greve bodde magnifikt, hade kock och betjänter, samt var en ung man av omkring trettio år. I sin präktiga ger nattrock vackra och fylliga ansikte, fina kinder såg han ut som en sybarit ‐ sin franska talade han flytande och hans yttranden om ställningar, levnadssätt och personer så ordrika och oförståndiga att jag höll honom för en diplomat ‐ efter en stund gick jag med erhållan att han skulle framföra min vördnad för sin syster. Följande dagen (i dag) var han hos mig på visit och min förvåning var inte den obetydligaste då jag fick se en prelat i lackerade skor och guldspännen, svarta silkestrumpor och vackra vader, en åtsittande svart rock av det finaste kläde, som förträffligt visade hans vackra växt, samt till sin hållning en fullkomlig seigneur. Jag bad honom om ursäkt för att jag tagit hans dyrbara tid i anspråk men jag är så smickrad av äran att fått gjort hans systers bekantskap, att jag ämnar begagna alla möjlig tillfällen att för att göra mig påmind. Han var nog artig att fråga om hg ämnade besöka societeten i Rom och om han i sådant full kunde vara till någon nytta ‐ men jag undanbad mig naturligtvis och sa honom att jag reser för min hälsa. Jag tog mig även friheten att fråga honom om hans värdighet, yttrande min förvåning över att en så ung man var så högt avancerad inom det andliga ståndet. Han underrättade mig att han inte hade något ämbete, utan endast såsom "Monsignore" (närmaste värdigheten under Cardinal) var attacherad vid Hans Helighets person, men så tillika att han var mycket på resor. Verksamheten i övrigt kunde jag inte få sätt reda på och icke tordes jag göra några frågor, ty min man var mig för fin. Om han tillhör den mäktiga orden kan jag inte svära på, men att snart få se hans namn i tidningarna som Cardinal ‐ bereder jag mig på.

Filer

Inlägg #92 (29 december 1851, Rom)

29 december

Efter nära en månads vistande i Rom har vi kommit underfund med att det är ledsamt, att gå omkring och gapa, i längden samt hava förskaffat oss en språkmästare för att av vår italienska patois kunna göra någonting dagligt i konversationsväg. Herr Monachessi är en mycket putsad man, enögd och mycket fallen för att saga "bene" och "benissimo".

På aftonen voro vi hos danska geheimerådinnan Kjerulf vars bekantskap gjordes på julkalaset ‐ en förnäm och rik fru med en ful tjugonioårig styvdotter. ‐ Icke desto mindre hjärtligt, vänligt och angenämt folk.

Filer

Inlägg #93 (30 december 1851, Rom)

30 december

Uti en fransk tidning läste jag följande utdrag ur Morning Post, vilken om julafton yttra:

[SE BILD: #3933]

Samma tidning innehåller även några av sir Robert Peel märvärdiga ord då han nedlade sitt ämbete som Englands premiärminister:

[SE BILD: #3940]

Fick han inte broderskyssen av Cicero och Washington vid sitt inträde uti evigheten, så gick han dock dit med Engelska folkets kärlek och världens beundran.

Filer

Inlägg #94 (31 december 1851, Rom)

31 december

Nyårsafton voro vi samlade fjorton landsman (d.v.s.) åtta svenskar, en norrman, fem danskar) på café Africano och lekte ut det gamla året. Fägnaden bestod i orviettovin och en ofantlig ??? delad i lotter, varav en innehöll en böna och den som fick den, utnämndes till rolighets President ‐ händelsen fogade så att Plagemann [Carl Gustaf Plagemann] som var den äldsta i laget och ostridigt genom sin naturliga humor den lämpligaste fick bönan. Sedermera utnämnde han oss andra till sina ministrar, varvid tal växlades mellan Presidenten och den upphöjde, för var gång; sånger uppstämdes, skålar dracks, det gamla och det nya året hälsades ‐ konungar, fädernesland, mödrar, älskarinnor ärades så att innan vi kunde besluta oss till samma sysselsättning (sömnen), varmed pluraliteten av människosläktet börjar de rinnande åren var klocka tre på morgonkvisten.

Filer

Inlägg #95 (1 januari 1852, Rom)

1 januari

Vi sutta och politicerade vid middagsbordet samt talade härs och tvärs om konstitutioner och religioner. Men mening; om lika ensidighet uti påståendet av en enda saliggörande religionen som i förfäktandet av en enda lyckliggörande statsförfattning, blev slutligen gällande ‐ tack vare skälens kraft eller motståndarnas trötthet. Den religion, som inte befordran upplysning och dygd och den statsförfattning som inte uppmuntrar förtjänst och arbete, kunna saklöst vräkas, men att inte åtnöja sig med dem som äro approximativt goda, utan svärma för teorierna om de bästa har historien, åtminstone vad det senare beträffar, visat vara fåfängt arbete. Människan är planta i många avseenden; det som är njutning och nytta för den ena är plåga och skada för den andra. Konsten att finna konsekvensen av de naturliga, nationella och historiska förhållandena tillämpad på folkets kraft, anda och behov för tillfället är den uppgift som statsmännen gå under eller till eftervärlden på. För min enskilda del tycker jag att svenska statsförfattningen (varje upplyst medborgares sätt till dess förbättran oantastad) förhindrar varken förtjänst eller arbete, sant att lutherska religionen (varje tänkande människas rätt att förnuftsenligt tolka den oförtänkt) befordrar både upplysning och dygd ‐ och låter således de herrarna gå med sina lyktor, som vilja finna idealen i denna världen; må de göra sig förtjänta av det bästa, jag är i brist där av, nöjd med det goda ‐ leve Konungen!

Filer

Inlägg #96 (2 januari 1852, Rom)

2 januari

Ett tragikomiskt äventyr hände brodern Calle [Carl Scharp] när han skulle gå hem från vår muntra collation [samling] nyårsnatten. Den av vinet upphetsade lustan drev honom upp uti ett mindre välkänt hus vid Cono, där han förde oljud när han inte kunde komma in, och råkade sen i gräl med ett par karlar. Den ena smög sig bort och hämtade en fransk pigaet under det han perorerade med den andra. Just som mim vän kom ut på trappen kneps han och fick eskort av fyra soldater till närmaste copangard där han fick tillbringa några timmar i kölden för att sedermera med samma pomp och ståt bli transporterade till stadsfängelset, där han ytterligare i sällskap med politiska och andra förbrytare fick tillbringa tjugofyra timmar innan hans billett till konsuln kommit fram och denne hos auktoriteterna genom sin borgen hunnit utverka hans befrielse.

Romerska fängelserna är inte att leka med. Flera av hans medfångar hade varit insatta åratal utan att de visste varför d.v.s. utan att ännu ha undergått någon rannsakning. Fogelberg [Bengt Erland Fogelberg] talade om en värdshusvärd, vilken utan förhör hade suttit inne sjutton månader ‐ slutligen blev han bragd för domstolen, där monsignoren endast underrättade honom att han var fri utan vidare omständigheter ‐ mannen betogs, vid den plötsliga befrielsen, av sådan glädje att han fick slag och dog på stället.

Filer

Inlägg #97 (3 januari 1852, Rom)

3 januari

Konsuln berättade att Hans Helighet, då han fick underrättelse från Louis Bonapartes om den lyckade statsvälvningen, till sin omgivning yttrade: "Frankrike har räddat kyrkan, kyrkan har bett för Frankrike ‐ kyrkan är kvitt sin skuld till Frankrike". Om han därmed han därmed mente att påbundna prästintriger gjort Presidenten lika mycket gagn som franska intervention gjorde påven, så kan man spara upp någon mening, annars är det höjder prelat oförskämdhet.

På aftonen voro vi hos Danska grevinnan Gersdorf‐Hardenberg‐Reventlow, vars bekantskap gjordes julafton. Sällskapet var en extrakt av åtskilliga nationaliteter. Italienska och ryska prinsar, en engelsk lord Baker, m. fl., fransoser och danskar. Grevinnan gick igenom sällskapet för mig. "Den märkvärdiga" lord ‐ den "distingerad" marquis Buffalo, etcetera, etcetera, allt med superlativa epiteter. Jag var lika okunnig om deras storhet som oförmögen att se den. En ryska som satt och lät kurtisera sig av en ung vacker glop, furst Golitsyn [Mikhail Alexandrovich Golitsyn?] berättade då jag presenterades för denna om mottagningen hos cardinal Altieri [Lodovico Altieri?] igår; "det påminde mycket om Petersburg [Sankt Petersburg]" sade fast än en romare var med i konversation ‐ ingenting i fester, musik, dans som kunde jämföras med Petersburg etcetera, etcetera.

Vännen (grevinnan) behagade distingera mig samt gav mig i förtroende att hon var en sådan vän av barn och musik. Där jämte gav hon mig i comission [uppdrag] att komma upp en förmiddag och översätta en av Lindblads sånger "vad mån det landet heta etcetera" som hon endast kunde på tyska ‐ mjuka tjenare. Thure [Thure Lidman] tyckte att det varken var roligt eller hållning i societeten, fastän han aldrig varit i stora världen ‐ för min del tyckte jag samlingen var kuriös nog ehuru ett par av de förnäma herrarna såg ut som courier yttra de 1799 om prinsarna Borghese att vara "deux polissons incapables d'être jamais des laquais supportables".

Filer

Inlägg #98 (4 januari 1852, Rom)

4 januari

Hade visit av den glada artillerilöjtnanten Ch. Garin (via della Tinta 24) som hade visat mig Ängelsborgen [Castel Sant'Angelo]. Han fröjdade sig mycket över Bonapartes [Louis Bonaparte] statskupp emedan det kommer att leda till inbördeskrig och militära rörelser nästa eller följande år. Andan inom franska armén påstod han vara den förträffligaste man kunde önska sig i militäriskt hänseende ‐ bara man garanterade dem sold [lön] och avancement, så äro de färdiga att slåss, när och för vad som helst. Har ni någon maitresse [älskarinna] här i Rom, frågade han bland annat ‐ nej jag brukar inga sådana. Ack!, sa han, ta ingen förrän ni kommer till Paris, de äro de graciösa, intelligenta och trogna. Här äro de sådana djur ‐ föreställ er jag invigde, en blicka, med stort besvär och kostnad, för en tid sådan i mysterierna och till tacksamhet därför löper hon nu med andra och jag har inte sett till henne på fjorton dagar ‐ sådana äro de. Sååti! Dylik och annan dravel satt han och pratade ett par timmar ‐ med elegant språk och fiffiga fasoner lurar man folk; åtminstone till uppmärksamhet.

Filer

Inlägg #99 (5 januari 1852, Rom)

5 januari

Märkande hur litet dispyter tjäna till upplysning i allmänhet vore jag färdig föresätta mig att aldrig öppna min käft till några sådana, om det inte vore enda medlet, inte att lära känna ämnet som avhandlas, men personer man kommer i beröring med. I dag råkade jag i dispyt om skönhet, naturlagar, vetenskap och en massa andra omstridda ämnen. Vi hetsade varandra till de bestämdaste och mest motsatta yttranden om ämnen, uti vilka vi endast upptäckte varandras okunnighet, samt slutade, i överflöd på tycken och brist på vetande, såsom vanligt vid sådana tillfällen med att säga dumheter.

I umgänge och samtal med bättre och kunnigare kommer man underfund med sina goda sidor; i sällskap med likar eller underlägsna lär man känna sina svaga. Summan är den att ett samtal som låter mig komma underfund med min okunnighet ofta kan vara lika nyttigt med det, som upplyser ämnet ‐ leve människosläktet; man har av alla någonting att lära.

Filer

Inlägg #100 (6 januari 1852, Rom)

6 januari

Mötte min vän, danska rödhåriga löjtnanten. Som vanligt gjorde han mig frågor i varje enda ämnen; om jag sett furst X och prinsessan Y. Under det han frågade, vred han sina vaxade mustascher, knyckte på byxorna, tittade sig omkring åt alla håll, forskande efter allt utom svaren. Han var mycket plågad av sin snobb, stackars karl ‐ lyckligtvis fick han syn på furst Golitsyn [Mikhail Alexandrovich Golitsyn?], till vilken han genast rusade åstad.

Det är svårt att låta bli att förarga sig över vad andra personer bråkar och pladdrar ännu svårare att av lymlar och narrar lära sig att vara klok och älskvärd ‐ svårast att i sig själv studera det dåliga, hos andra, upptäcka det goda, överallt finna det intressanta.

Filer

Inlägg #101 (7 januari 1852, Rom)

7 januari

Om sättet att berömma och tala läste jag av Giovan Battista Gelli, följande:

[SE BILD: #3939]

Det är en lätt sak att genom studier komma underfund med andras bättre åsikter och sina egna underhaltiga, men att i tillämpningarna draga någon nytta av dem, är vanskligare. Det är visserligen lärorikt att veta vad personer sagt och gjort till en god saks kraftiga befrämjande, men det förträffliga ligger icke allenast i ord och handling utan även i deras rätta applicerande på tid och omständigheter. De senare äro för var och en olika, och om än andras erfarenheter skärper omdömet, så tjänar den sällan till ledning för handlingsättet. Genom betraktandet av stora mäns verksamhet ledes man lätt till "eftersträvandet av en fullkomlighet som den egna naturen inte tål" eller till nedslagenhet genom oförmågan att likna dem. Nog är att veta, det summan av små strävanden bilda ett start intresse, samt att tolkaren därav bli en stor man, inte på grund av sin egen vilja, utan tvingande omständigheter, och man åtnöja sig med den lilla samverkan. Det var eländet under de grekiska och romerska republikerna, som framkallade Demosthenes och Cicero, och om man lär deras tal utantill, så duga de inte ända för andra än en Phileppus och en Catilina.

Kunskaper äro alltid nöjsamma att ha, men nyttiga (inom parentes får jag tacka Battista Gelli, som tillrättavisar mig för överord) endast i den mån de klara ögonen i min egen verksamhet. Fåfängt att man modeller sig efter andra "sibi ipsi constans".

Filer

Inlägg #102 (8 januari 1852, Rom)

8 januari

Voro på Apolloteatern och såg på en opera, Guilelmo Wellingrode, av Verdi ‐ nu hör man ingenting annat i musikväg än Verdi och Meyerbeer [Giacomo Meyerbeer]. Pochini [Carolina Pochini] dansade och jag var lika förtjust i henne nu, som i Florens. När jag såg hennes graciösa, lekfulla och obekymrade hållning, kom jag att tänka på baksidan av tavlan, den sjuttonåriga flickan utom teatern. Förr i världen fick gladiatorerna offra sina liv till publikens förlustelse, nuförtiden äro ofta dygden, hälsan och hemmet, priset för publikens handklappningar. Nå! Den som arbetar för publikens nytta göra det också ofta på bekostnad av övertygelse, sömn och trevnad ‐ nöje och nytta anser jag för olika sidor av samma sak, det förnuftiga livet, och är erkännsam mot dem som arbeta för andras; i vad väg som helst. I ??? tala emellertid de, som ogilla att ??? teaterfester göra omkostnader förglädjens underhållande och smakens bildande; och omöjligt kan jag fatta deras åsikt att de äro menliga för allmänna sedligheten. Om flertalet av konstnärerna äro slavar av penningen (och den sinnliga lustan, så är det lika säkert att flertalet av ämbetsmännen avser egen vinning än statens bästa) att prästerna gärna sätta den heliga anda i sticket för pastoratet ‐ skönheten, rättvisan och kärleken hava oftast dåliga tolkare, men en värdig försonar mångas oförmåga. Nöjen, fester och lekar hava tidtals kommit folkslag att glömma förlusten av friheten; sångare, violinspelare, danserskor, konstnärer med ett ord, hava blivit firade lika mycket som vilken statsman och vetenskaps idkare ‐ vad bevisar det? Jo, att glädjen och skönheten äro lika lyckliggörande som friheten och upplysning. Jag kommer ihåg amerikanaren Stills yttrande till mig, i Dresden: "när jag tänker efter hur tråkigt vi hava med all var frihet i Amerika, och när jag satt huru mycket angenämare européerna leva under förtrycket, så vet jag inte vilket jag skall föredraga.".

Pochini är bra hon ‐ åt fanders med pryda formalister!

Filer

Inlägg #103 (9 januari 1852, Rom)

9 januari

Hade åtskilliga visiter. En invalid med vänstra benet avtaget nedanför knät, munter och glad fast han inte orkar gå ut mer än en gång i veckan. Vännen Calle [Carl Scharp] trevlig och nöjd fastän han igår havt en tillställning för gäster, tråkiga som koffertar ‐ att kunna bära motgångar är en god sak, att dessutom kunna bära förargelser är en ännu bättre. Min värdinna beklagade sig över hur hennes ??? vänner vänt ryggen sedan kaptenen, hennes man, dog, samt föll i gråt över romarnas hjärtan, som endast bevekas av pengar ‐ om det var pengarnas och ståtens saknad, eller ungdomens, eller någonting annat som utpressade tårarna vete gudarna. Jag berättade mig rysande om hur en ett Frankrike med våld gjort detsamma som ???, vinbeskänkt försökte (eller, gjorde?) med sina döttrar ‐ han fasade, för den låga ställning i sedligt avseende nationen står, för människosläktets laglöshet och sällhet; och jag fick på huden för att jag påstod att det aldrig varit bättre, men väl dummare.

När jag om afton i svenska tidningar lästa om Eriksons upptäckt om atmosfäriska luftens användbarhet, i upphettat tillstånd, till drivkraft i stället för ånga, så tänkte jag ‐ låt myggorna surra, spåmännen skria, fähundar fräta, odågor ruttna i fred, i största ro! Lika säkert som att jorden aldrig gick tillbaka i sin bana, lika säkert (om ändå anda obegripligare) skrider människoanden framåt mot ljuset och friheten. .

Filer

Inlägg #104 (10 januari 1852, Rom)

10 januari

Gjorde min vanliga promenad på Pincio [Monte Pincio]. Spanska trappan är en bland de vackraste passager i Rom. Den är vanligen belamrad med tiggare och barnungar, kvinnfolk, och bönder i nationaldräkt, vilka bjuda ut sig som modeller åt målarna för en scudo om dagen ‐ de ligga hellre och vräka, eller gå och tigga hela dagen, än att ta en bojocco mindre. När jag kom upp på mellersta avsatsen satt två varelser och skötte sina små bekvämligheter, strax bredvid varandra; det ena var en påvlig undersåte och det andra var en hund ‐ båda hade dock så mycken blygsamhet att de vände bredaste ändan åt mig och de förbikilande damerna ‐ ingenting att säga om det sa fru Fineman. När jag kom upp gav mig en smalbent och torftig samt en tjock och skinande präst kuriösa föreställningar om "ecelesia catoliea, militans et triumfans". Sedan jag vankat av och an på promenaden under en timme, under vilken tid jag mötte en rik italienare i snuskig skjorta, som pratade svinaktigheter och en bekant "oppsér" i rött hår, utan aning om hur sin osmaklighet, vilken frågade mig efter furstinnan X och grevinnan Y, etcetera gick jag hem på min pinne, tänkande på "moderna" civilisationen.

Filer

Inlägg #105 (11 januari 1852, Rom)

11 januari

Vad jag beklagar dom som är tvingade att skriva någonting varje eller bestämda dagar det är som när uti glada lag personer hetsas att tala. Tala nu, skrika de; men hur man skall börja eller när man börjat hur man skall sluta vete ofta varken talaren eller åhörarna ‐ nåh! Ofta blir det också som när man kramar halsen på en tom butelj; det kommer några droppat. Jag har gjort mig till lag att för varje dag skriva i min dagbok. Kommen så i stolen med boken uppslagen och pennan doppad, börjas en knuffning på tankarna. vilka ofta fredskas som ??? låta pennan att hopsamla foster åt en inbillning, vilka sällan släppas förrän deras mamma kommit i sken ‐ och slutligen deras seglats tillsammans på ett hav, det sunda förnuftet och logiken strött tusende blindskår. Då mår man, utan kompass, utan hamn, utan landkänning, utan stjärnor ‐ det är som att säga "upp och lev" till en lergök, eller be haren vänta till jägaren får laddat. Man skall föresätta sig aldrig göra några föresatser.

Filer

Inlägg #106 (12 januari 1852, Rom)

12 januari

Scharpen [Carl Scharp] hade en liten collation för tre franska underofficerare: Botheoupan, Pain och Roustan (den senare fick Hederlegionen vid Roms intagande) vid 32:a Linjegrenadiersregementet. Det var lustigt nog att höras deras resonomanger så som en liten karaktäretik på politiska, militära, åsikter innan deras talrika grad och vilka bestyrkte min, om det ???matiska att låta militären delta i partiomröstningar.

Botheoupan, var släkt var förmögen och ifrån belgiska gränsen tycktes vara mest intresserad av dem och tillhörande de så kallade ordningspartiet. Om han röstat för eller mot presidenten ansåg han överflödigt att nämna ‐ min politiska åsikter måste jag rätta naturligtvis efter min släkt industriella intressen; och avsäger mig hellre befordran än giva min röst åt en person som kan bringa de mina i olycka "et renverser l'ordre de la patrie".

Pain, en ung man som rumlat upp större av sin förmögenhet innan har inträdde i tjenst, var legitimist ‐ min politik (här vid spärrade han upp ögonlocken) är vit som snön; jag röstar mot alla usurpatorer, de må vara Robespierre, Bonaparte av Orleans; man resonerade inte om sin tro "La légitimité est la seul principe qu'consent aux gensziancatien et de qualité" (härvid hickade han).

Roustan, som tjänat fem år i Afrika och vars far bevistat flera av Napoleons fälttåg, tycktes hava den "heliga elden" och sade sig hava röstat och komma att rösta för presidenten eller kejsaren, eller vad titel han nu, eller framdeles kan åstunda, emedan han var en Napoleon, och emedan hans far (Roustans) hade uppfordrat honom att, så länge det fanns ett hårstrå på kroppen eller en tand i mun, skulle han kämpa för det enda system som outredda överensstämmande med "la gloira Fr‐r‐r‐r‐caise". .

I övrigt voro de hyggligt folk, färdiga som de voro att gå i döden för sina outredda system. Sidan Roustan blivit litet upprymd gav han mig i förtroende att Botheoupan var den oordentligaste, fastän den hyggligaste, Sergeant‐Major inom hela Regementet, samt att han (Roustan) en gång örfilats och två gånger duellerat med sin bäste vän Pain för de politiska skiljaktigheternas skull.

Filer

Inlägg #107 (13 januari 1852, Rom)

13 januari

På hemvägen från spektaklet kom vi i dispyt om dans och mimik. Sällskapets dels svävande, dels upp och nedvända åsikter föranledde mig att i Wandt och Ficker söka efter upplysning om sakerna. Den förra skriver om Danskonsten eller den s.k. orehestiken hos grekerna. "Den frambragte hos den rörliga, levande gestalten, vad plastiken ‐ till vars utbildning den till och med hade betydligt medverkat frambragte hos den orörliga. I bildhuggarkonsten övergick rörelsen i den rena formens lugn, i danskonsten övergick däremot den sköna formen synbarligen i rörelse, och anden som hos den förra fängslades vid det döda ämnet, blev has den sedan levande i den mest tjusande och betydelsefulla växling av gestaltens rytmiska rörelser. Att också dansen utgått från gudafesten samt att den var särskilt ägnad åt nöjets och glädjens gud, liksom åt den gudom som i livet inför måtta och harmoni, är utan tvivel; å andra sidan var bliva vi även, att den i Grekland ofta visade sig, såsom en genom fullkomlig rytmus förädlad efterhärmning av livets mångfaldiga tillstånd, handlingar och göromål, vilka giva sig tillkänna genom rörelse. Dansen hos de gamle mera egentlig mimik (en karaktäristisk framställning genom rytmiska åtbörder), varvid fötterna inte erhålla övervällde".

Filer

Inlägg #108 (14 januari 1852, Rom)

14 januari

Följande, ur Ficker: "Hos romare var dansen mindre aktad än hos grekerna. Den fria romaren och den förnäma romarnas bekvämade sig blott till de religiösa och festliga danserna, ehuru de förträffliga pantomimerna innehade ett högt rum ibland de offentliga nöjena. Från romarna fortplantade sig dansen till de italienska tolkteatrarna, där maskerna ??? avlades för att göra pantomimerna mera livliga. Slutligen skiljde man dansen, såsom en bestämd strängt rytmisk rörelse utgående från fötterna, från mimiken, och sålunda uppstod baletten (i början förenad med sång) såsom ett särskilt teatraliskt konstslag. Beauchamp [Pierre Beauchamp], under Ludvig XIV, förenade baletten med operan, men i medlet av förra århundradet skiljdes de åt av Noverre [Jean-Georges Noverre], den egentliga balettens skapare, vilken sökte giva dansen en självständig framställning av teatralisk handling ‐ alla hans baletter hava en sant dramatisk avseende på dans, mimik och karaktärsframställning. Efterhand urartade dock dansen, man fäste endast avseende vid den sinnliga retelsen, och den mekaniska konstfärdigheten, till halsbrytande språng och konstmakeri samt förlorade sen plastiska betydelse. Då uppträdde i Köpenhamn den stora ballettmästaren Galeotti [Vincenzo Galeotti] (död 1817) underordnade dansen under mimiken genom att endast låta den framkallas av händelserna ‐ ty att ensamt genom dans, som är en särskild poetisk handling, framställa någonting dramatiskt, är genom de bestämda rörelser hos kroppen, vilka dansen erfordra omöjligt ‐ han sökta göra dansen till en rytmisk‐ plastisk‐ pantomim, samt var onekligen den första, som upphöjde baletten till ett, med dans och musik förbundet, stort mimiskt skådespel, vars förträffliga framställningar och sant estetiska inverkningar hava bevarat dansens plats inom de sköna konsternas område".

Vad den så kallade sällskapsdansen, vilken blott har nöjet till ändamål, beträffar, har jag funnit den förhålla sig till konsten liksom konversation till vältaligheten; var och en pratar och njuter efter sitt sinne. Ibland kunna livlig musik, rik belysning, glatt sällskap, vackra färger, läcker undfägnad framkalla vad sinnet har friskt, vad tungan har angenämt, vad kroppen har behagligt; liksom därmed eller dessförutan ett samtal kan vara lärorikt kvickt och hjärtligt ‐ ibland är sällskapsdansen en tummelplats för snikenhet, osmak och kättja liksom pratet för förtal, svinen och dumhet. Nöjet, i en frisk och sen sinnesstämning, är alltid estetiskt och den som missbrukar det råkar alltid in på djurens område. Osedligheten driver sitt spel lika bra i salongen, som på skådebanan; i kyrkan, som på gatan ‐ kycklingarna gå tillbaka till hönan hos dem, som utgjuter fördömelser över dansen.

Filer

Inlägg #109 (16 januari 1852, Rom)

16 januari

Jag skulle vilja påstå att dagarna i Rom inte hava mer än tio timmar så skena de utav. Vad som för det närvarande mest upptager tiden är språkläraren, vilken kommer varannan dag och lesser mellan giver oss läxor som upptaga oss fem timmar varje dag. För min egen del skulle jag inte mattat mig men för Thures [Thure Lidman] skull måste jag söka profitera av tiden även i det hänseendet ‐ den enda nytta jag tycker mig göra är såsom, guvernör åt honom. Om jag under loppet av ett år han förmått uträtta så mycket att han kan läsa franska, tyska och italienska, så hoppas jag de hemmavarande rådgivarna inte påstå vidare att han försinkat sin tid. Mamma [Ebba Annerstedt] skriver i sitt sista brev till oss: "Det värsta skulle vara om saknaden av allt vackert ni beskådat vore menligt för välbefinnandet hemma ‐ ungefär så spår en och annan av mina gamla vänner, men jag tror mer på er än mina gamla vänner och är övertygad att ni drag nytta och gagn av resan, så vitt möjligt är."

Tack min Mor! Jag kysser dina grå hår, och ber Gud att de måtte få lika mycken glädje av dina åtta söner, som du hade av den äldsta, lika liten sorg av sina fyra döttrar, som de hade av den yngsta, samt att alla vid återförening med en älskad får må kunna säga: jag har syndat, men jag har gagnat; jag har kämpat, men jag har lärt; jag har lidit men jag älskat ‐ döden har överraskat dem du gav livet.

Filer

Inlägg #110 (17 januari 1852, Rom)

17 januari

När kommer till Italien väntar man sig överflöd på musik, serenader och improvisatörer, men i det som många andra avseenden får man erfara annat än man utlovat sig. För första gången, sedan jag kom hit, hörde jag i dag en opera "Maria Padilla" av Donizetti [Gaetano Donizetti], vilken jag tyckte om från början till slut. Primadonnan Carolina Alajmo (en sicilianska) sjöng och spelade aftnar så att förskaffade mig bland de angenämaste jag haft på senaste tider, påminde om Jenny Lind, Rachel [Rachel Félix] och allt upplyftande jag sett i den vägen. Om de senare äro mera storartade, så år hon inte mindre älsklig. Hon har en mjukhet och finhet i sitt spel, som ägnar fulländad konstnärinna, samt en värdighet och ett visst lagom, som häntyder på god uppfostran eller sann bildning. På publikens stormande bifallsrop svarar hon varken med Linds, oefterhärmliga djupa nigningar eller med Pochinis språng till rampen och förtjusande leende, utan med nedslagna ögon och en lindring böjning på den behagliga figuren, tackar hon den nyckfulla besökaren med en min, som tycks erkänna dess makt utan att eftersträva dess gunst. Hon var förträffligt biträdd av Fraschini [Gaetano Fraschini] (Italiens första tenor) av ??? Gariboldi, ??? Colini [Filippo Colini], samt även av Behestern, vilka samtliga gjorde sitt till för att påminna åskådarna att de voro i "sångens och melodiernas land".

Filer

Inlägg #111 (18 januari 1852, Rom)

18 januari

Under hela veckan föregår djurens välsignelse vid Sankt Antonio ‐ hästar och åsnor förs upp till kyrkdörren och en präst stänker vigvatten på dem. Lysande ekipage i full gala, kavalleriets hästar, åsnor, ??? ??? och sjuka ??? föras i procession där förbi, vissa timmar på dagen, för att välsignas. I dag såg vi ett spann av fjorton hästar, som kusken körde med endast två par tömmar, det ena paret gick till de första två hästarna, det andra hade en tömmgren till vardera av de övriga hästparen; när de genom Corso for upp till Sankt Antonio applåderade de överallt. Ingenstans utdelas så mycket välsignelser som uti Italien. Till poetisk ögonfägnad för utlänningar, och till italienarnas, ännu medgivna, förlustelse ‐ men ett land där man plågar människor och misshandlar mer djur tror jag varken är berest eller bebott.

Filer

Inlägg #112 (19 januari 1852, Rom)

19 januari

Gjorde min uppvaktning hos den franska kommenderande generalen, Gemeau [Auguste Pierre Walbourg Gemeau]. Han är en liten gubbe om några och sextio år, stort huvud och små slipade ögon. Han gjorde, enligt sin egen berättelse, tyska kampanjen under Napoleon, från slaget vid Hagram till bataljen vid Waterloo, samt har tjänat sig upp från simpel karl till deviciens general. Angående slaget vid Leipzig*) yttrade han att krighistorien ännu inte tillerkänt salig kungen full rättvisa för dess vinnande. Han var det, som förde sina kolonner bäst och endast hans noga kännedom on Napoleons taktik kunde tillskrivas förtjänsten av de allierades förträffliga bataljplan. "Nå", sa han, "den nuvarande kungen är väl omtyckt utav er". Ja, det är han visst nationen har honom att tacka för många saker förträffliga och har allt skäl att vara lugna för framtiden. "Ja! Ja! förstå mig rätt, är han omtyckt inom armén och kan lita på den, ty det är den kärleken som är den viktigaste nuförtiden!" Även i det hänseendet, herr general, återstår ingenting att önska. "Bernadotte var en klok man och efter allt vad jag hört så lär hans son vara det också". Klokheten att göra sig älskad har hela familjen, herr general. "Det fägnar mig, det fägnar mig ‐ klokt folk." Dra åt fanders med klokheten tänkte jag inom mig och tog avsked under generalens smickrande utlåtelser över äran, att fått göra min bekantskap.

*) Det han själv blev blesserad av en svensk muskötkula i magen.

Filer

Inlägg #113 (20 januari 1852, Rom)

20 januari

Om aftonen, på caféet, kom vi i dispyt om det "smygande förtalet". Min dispytanda drev mig till det påståendet att det överdrivna berömmet gjorde lika mycket ont. Enligt magister Flygares [Edvard Flygare] definition så är förtal, i allmänhet, en stympad eller vanställd sanning. Jag påstod att lika mycket som det ljugs, lika litet tros det myckna här i världen. Två ögonvittnen hörda på ed om samma sak, lämna aldrig fullt överensstämmande uppgifter ‐ vi famla efter sanningen, och fast lögnen har korta ben, så tjänar den oss dock till att beräkna sannolikheter.

Filer

Inlägg #114 (21 januari 1852, Rom)

21 januari

De så kallade ramlögnerna äro det otacksammaste sätt att använda sin uppfinningsförmåga på; ty alldenstund händelserna, med sitt förhållande till varandra av grund och följd, hänga tillsammans som en kedja, så måste man, med inkastandet av en diktad händelse, hålla sig i beredskap att dikta hela den därav uppkommande serien och systemet av lögner ‐ det är därför man säger, att en lögn föder tio med sig ‐ det är därför man snyten stympare genom deras oförmåga i konsekvenserna, och fähundar förr eller senare. En annan art (bland otaliga sätt att uppsåtligt ljuga) är smålögnerna, vilka man av okunnighet och fåfänga slår omkring sig med, för att ha någonting att säga där man ingenting vet, eller lysa med känslor vilka man inte äger detta slaget tar inte så stora kapaciteter i anspråk, och är därför, och för snobbarnas överflöd, med tolererandet. Vidare har man nödlögner, vilka stackare använda för att uppskjuta sina kullerbyttor och varmed mången lurar sin nästa i tro att han gagnar honom. Vidare etcetera, etcetera, etcetera.

Om de ofrivilliga lögnerna kan jag endast säga att det givet lika många slag som skallar bland människosläktet, och skulle vara otröstlig över "homo sapiens" om jag inte visste, att det finnes lika många sanningar som stjärnor på himlavalvet ‐ att dygden endast existerar i strid med lasten; tag bort den senare och den förra blir överflödig ‐ att när ljuset kommer in bland begränsade föremål blir skuggan deras, icke ljusets, oskiljaktiga följeslagare.

När nu folk beklaga sig över världens laster, världens dumhet och världens lögner, så äro de otacksamma nöt, som inte begripa att, i kampen däremot, vinner dygd och visdom sina lagrar.

Filer

Inlägg #115 (22 januari 1852, Rom)

22 januari

Bjuden på bal till franska generalen [Auguste Pierre Walbourg Gemeau]. Det gick till på stort maner innan man kom inom dörr utropade betjänten namnet och värdinnan tog emot hälsningen, omgiven av en halvcirkel uppvaktande personer. Samlingen var glad och lik de första andra av samma slag, jag sett ‐ besökt av några hundra personer. Det som mest behagade mig av vad jag såg var, de tre romerska prinsessorna Torlonia, Pia och Rospigliosi, den första och rikaste utan ett enda smycke på sin vackra kropp; den andra vackra fötter, präktiga ögon, förnäm och självsvåldig hållning; den tredje översållad med juveler, vilka hennes behagliga fasoner och vackra hals gjorde överflödiga. Ett par stycken franska officerare med hållning som markiser, ögon som araber, cavagnacsskägg och hederslegion ‐ generalens sätt att behandla sina officerare. "Nåh kapten! Ni dansar intet, äro damerna för fula". "Herr löjtnant: har ni haft otur på spel efter ni står och ser allvarsam ut" etcetera, etcetera, etcetera. som över övertygade mig om att han var "klokt folk". Sedan jag sett på dansen en stund gick jag och konverserade med värdinnan, madame Gemeau. Hon påminne om presidentskan Cederström. "le general" har alltid varit beordrad till de mest kritiska poster; i Venedig, i Lyon, i Rom, överallt hade "le general motsvarat regeringens förtroende "Cas le général est auss bon et fin, qu'il est brave et ferme" ‐ hon hade talt en lång stund om "le general, innan jag visste att hon menade sin man. Som jag inte kände någon människa gick jag snart och vid avskedet hade frun dem artigheten att bjuda mig till den 5 och 19 i nästa månad.

Filer

Inlägg #116 (23 januari 1852, Rom)

23 januari

[SE BILD: #3935]

Ovanstående var min lisa efter en konversation om tryckfriheten, där en god vän gav mig på huden för dess försvar och påstod att jag talade som en "tidningsskrivare". Jag hade den elakheten att svara honom det min högsta önskan var, att i hans ögon bli allt dummare och dummare.

Filer

Inlägg #117 (24 januari 1852, Rom)

24 januari

Avundsjukan är en av de allmänt utbredda själssjukdomarna. De fattiga avundas de rika, klåpare de skickliga, de tråkiga de glada, de okunniga de flitiga. Det finnes inte mer än ett att slags folk som inte lida därav, och det är optimisterna. Jag talar naturligtvis inte om den lilla minoriteten med öppna ögon, som leva i harmoni med sig själva och världen. Avundsjukan hindrar ofta folk att lida med resignation, älska med hängivenhet, erkänna andras värde och uppskatta egen verksamheten är futtighetens mamma, och oberäkneliga är de odjur den kan yngla av sig.

Den som nöjer sig med allting, är en lycklig människa ‐ den som visste hur en sådan vore beskaffad ‐ jag har aldrig sett dem. På promenaden i dag såg jag hur damerna gick och hånade varandras toiletter [kläder]; vid bordet hördes jag hur konstnärerna högg på varandra, hemkommen satt jag mig att läsa vad Pietro Giordani skrev om Perikles och blev arg på mig själv över att aldrig mäkta skriva som den förra eller ens kunna läsa någonting av den senares tal.

Filer

Inlägg #118 (25 januari 1852, Rom)

25 januari

Skral och hostig. På spektaklet om aftonen satt italienarna och sov på parketten lika galant som ibland hos oss man ser folk sitta och ??? i kyrkan. ‐ Det händer att det är ingenting att höra på.

Filer

Inlägg #119 (26 januari 1852, Rom)

26 januari

I ett lite tråkigt sällskap hos grevinnan Hardenberg. Huss detesterar [avskyr] små societeter av fem damer och sex herrar ‐ jag kan inte göra någonting utan blå bemärkt, inte säga ett ord som inte höres av alla. Tête‐à‐tête eller stora baler där rör man sig obehindrat ‐ jag vill vara observatör, men ingalunda aktör.

Filer

Inlägg #120 (27 januari 1852, Rom)

27 januari

När jag betänker hur illa djuren hanteras, så tycker jag att vi äro långt ifrån att vara människor. Vad voro (utan hästen och oxen, och vad har vår upphöjelse gagnat dem. Man slaktar en bäver för att få en krage.

Filer

Inlägg #121 (28 januari 1852, Rom)

28 januari

Besökte Villa Albani, den präktigaste och bäst underhållne av dem allesamman, uppbyggd av Carlo Marchionni och avrangerad av Winckelmann [Johann Joachim Winckelmann]. Min vän v. Farenheid Angerapp [Fritz von Farenheid?] kom och hämtade mig i sin vagn ‐ vid porten var oss till mötes Müller, Dorgerloh [August Dorgerloh?], Sulbius, Rosenfelder, samtliga konstkännare, vars anmärkningar och reflektioner voro ganska intressanta under den tre timmars långa vistelsen på stället. Själva belägenheten av villan, utsikten och byggnadssättet behagade mig mest "Ach! Vad är en skön natur mot sådana konstverk" svarade Farenheid på min anmärkning. I övrigt tycker jag att alla dessa palats och villor utan den motsvarande lyxen i betjäning, möblering, societet, ekipage och underhåll sällan, bevisa att några grand signorer bebo dem. Antingen trivas de inte i sina mer eller mindre underhållna museer, eller är släktet snart utdöende, ty man ser dem aldrig.

Filer

Inlägg #122 (29 januari 1852, Rom)

29 januari

Hade en angenäm afton på spektaklet. Min förtjusning Alajmo [Carolina Alajmo] spelade återigen uti "Maria Padilla". Hon är av adlig siciliansk familj och har beträtt skådebanan emot sin släkts ansträngningar och oaktat fadern, vid hennes debut, ställde så till att hon blev utvisslad för att inge henne avsmak för scenen. Hans misslyckade försök har jag att tacka för mina angenämaste aftnar i Rom.

Filer

Inlägg #123 (30 januari 1852, Rom)

30 januari

Scharp [Carl Scharp] och jag satt och resonerade om societetslivet. Han påstod att det mer var en skola för förställning än ett fält för bildning och nöje. Jag påstod att det gav oskattbara tillfällen, till människokännedom samt att folks strävan att vara behagliga, det må nu krönas av snille och smak eller misslyckas genom fåfänga och dumhet, alltid som sådan är lovvärd och nyttig.

Hemkommen läste jag angående sätt att vara och det goda sällskapslivet kan medföra ett utdrag ur "Galateo" ["Il Galateo"] skrivet av Giovanni della Casa, i början på 1500‐talet.

"Jag vill börja med ett ämne som möjligen för många kan synas överflödigt, vad, nämligen, jag ansenatt man bör göra för att i sällskap och umgänge med människor på ett behagligt sätt, vara vänlig och angenäm; vilket, om inte rent av en dygd, åtminstone kommer densamma mycket nära; må vara att ???sinne, fasthet och självständighet utan tvivel, äro mera lovvärda och bättre, än att vara förekommande och behaglig, så kunna, icke desto mindre, umgängets mildhet, det passande uti uppförandet, i rörelser och ord, lika mycket gagna dess utövare, som själsstorhet och mod dess innehavare; emedan det förra kan utövas varje dag och vid fler tillfällen nödvändigt, som det är för var och en, att alltid utöva dem emot andra ‐ men rättvisa, tapperhet och mera upphöjda och lysande dygder kunna, endast sällan tillämpas på verksamheten, ty varken den frisinnade eller själ??? äro i stånd att alltid på ett lysande sätt, kunna uppträda, tvärtom ingen kan göra det ofta, utan ära de oförskräckte och ståndaktige sällan uppfordrade att genom sina handlingar ådagalägga storheten och dygden. Sålunda, lika mycket som de senare överträffa i storhet och vikt, lika mycket framstå de andra genom mångfald och användbarhet. Och om så behövdes, kunde jag nämna för er en mängd människor, uti de ena av föga förtjänst, icke desto mindre genom de andra hava varit, och ständigt bliva högt värderade. Hjälpta och befordrade genom deras angenäma och behagliga sätt att vara, hava de ernått höga platser, lämnande långt efter sig folk, begåvade med de högre och ädlare, ovannämnde dygderna, och liksom ett smakfullt och behagligt umgänge kan förvärva medmänniskors välvilja, så ådra sig ett rått och ohyfsat bemötande människors hat och förakt." etcetera, etcetera, etcetera.

Filer

Inlägg #124 (31 januari 1852, Rom)

31 januari

En egen bekantskap. Molin [Johan Peter Molin], ehuru självförtjänt, hade den älskvärdheten att presentera mig för Alajmo [Carolina Alajmo]. Vi råkade henne komma på förmiddagen samt blev genast insläppta. När den älskvärda värdinnan i sitt korpsvarta rika hår, med sin bleka hy och mörka djupa ögon, framsträckte sin vackra hand emot mig, så slog hjärtat en liten virvel i bröstet på mig och fastän jag ansett mig ha tämligen starka ögon, så måste jag denna gång slå ned dem. Jag tackade henne ??? för det nöje som hon förskaffat mig; och yttrade min glädje över att ha fått göra bekantskap med en infödd dam och en så värdig dotter av Italien. "Ni tycks ha liten sympati för de italienska damerna efter ni inte talar deras språk ‐ er vän tycks sätta mer värde på dem. Ilya une langue universelle, qui comprend tout le monde. Ca serrati, monsieur? Pas celle de la langue, mademoiselle. Ah!". Under loppet av samtalet underrättade hon oss att största delen av hennes släkt var exilerad; och då jag yttrade min beundran över män, som lider för fäderneslandet och låta korsfästa sig för friheten, gav hon mig en blick (som jag förmodar var siciliansk, ty det låg någonting av Etna uti den) samt gratulerade mig att inte vara italienare. Friste, ???, glödande, okonstlad, skulle jag velat ??? henne bland de farliga kvinnorna, om inte en viss godhet lyst igenom allt samman. Sedan vi suttit och pratat en stund, tyvärr allt för kort, överraskade hon oss med, "messiaen au revoir ‐ monsieur, vous m'interesse bea coup sono contenta da voi". Padrona!

Filer

Inlägg #125 (1 februari 1852, Rom)

1 februari

Gårdagens visit gjorde mera intryck på mig än jag hade väntat mig. Sov illa om natten och gick och funderade hela dagen ‐ sådant är förlåtligt vid sjutton års ålder, men vid tjugosju bör det inte kunna hända utan svaga nerver. Den så kallade courtisen i allmänhet är någonting mycket allvarsammare än man tar den för ‐ det är någon som säger att den som framkallar en fiendskap, han planterar en palm, vars frukter han aldrig får skörda ‐ så har det gått med mina kärleksförbindelser.

På eftermiddagen gjorde jag en promenad i vägen utåt Forum Romanum och Colosseum med Scharpen [Carl Scharp]. Månen gick just upp, som vi kom en uti gamla Rom och himmelen var sa klar och ren som ingen pensel kan måla. Tanken på de miljoner människor, vars hjärtan brustit bland ruinerna kom mig i hagen ‐ om man kravlar på klassisk eller barbarisk jord så är det i naturens skönhet och harmoni, som man kan få en föreställning om lyckan och friden; ty i vad konster och vetenskapen lyckliggjort släktet under passagen genom livet, har jag ännu inte fått klart för mig. "Om stenen slår mot krukan, så år det synd om henne; slår krukan mot stenen, så är det också synd om henne.".

Filer

Inlägg #126 (2 februari 1852, Rom)

2 februari

Genom "vännernas" yttranden om personer av ungefär samma egenskaper och förhållanden, som vi själva få vi ofta höra deras verkliga opinioner om oss. En kadettkamrat till mig, Carl Uggla vid Västgöta‐Dals regemente, 24 år, vacker pojke, rapp officer, god son och bra kamrat, råkade på en övning för ett ar sedan att vricka foten då han skulle hoppa över en grav. Vrickningen vanvårdades och efter att blivit bortskickad av flera läkares reste han upp till Stockholm, vid samme tid som jag låg på lasarettet [Serafimerlasarettet]. Santesson [Carl Santesson] förklarade honom för obotligt halt, han sörjde sin hälsa och ungdom, trånade bort, fick ont bröstet och nu sen jag i tidningarna att han är död.

En närvarande utropade vid underrättelsen: "ck! Herre Gud, vad det var väl att han dog". Hur då, undrande jag; att dö, i och för sig själv, är ingen större förtjänst än att födas ‐ gör man det som Sokrates, Leonidas, eller en sann kristen; då kan man säga att det är en lycka för en person att dö. "Ja, men han hade ingen framtid utan hälsa, utan förmögenhet ‐ en galant och hederlig karl; det var han ‐ hans släkt är bra folk; det äro de ‐ men just ingenting ha de heller ‐ olycklig var han och vart i Jesu namn skulle det ha tagit vägen". Tack för kyssen min ängel.

Filer

Inlägg #127 (3 februari 1852, Rom)

3 februari

Madame Gemeau, franska generalens [Auguste Pierre Walbourg Gemeau] fru, hade blivit på något sätt underrättad att jag hade en bror med mig i Rom, samt skickade sin nevea och bjöd honom till nästa mottagning. Men händelsen fogade att tre andra landsman och gjort generalen sin uppvaktning, utan att bli inviterade vare sig av glömska eller med avsikt. Följden blev att "Esprit de corpsens" heliga föreskrifter tvinga mig att utebliva från balen och vara ohövlig mot generalens fru, under hopp att medelbarligen kunna ge generalen på tafsen för sin republikanska uraktlåtenhet mot tre kungliga officerare. Det är lustigt, det där!

Filer

Inlägg #128 (4 februari 1852, Rom)

4 februari

En av våra skickligaste artister reser, dessa dagar från Rom efter ett nittonårigt vistande, samt fick efter många svårigheter passet från poliser med förbehållande att aldrig, under vad förevändning som helst återkomma; emedan han under republiken, såsom nationalgardist, deltog i påvens bortkörande och försvaret mot fransmännen. Händelsevis fick jag del av följande vackra drag. För omkring fyra år sedan förde en rackarkärring till honom en femtonårig flicka att prostitueras, men vars naivitet och ungdom gjorde, så djupt intryck att han icke allenast för den gången räddade henne ur kärringens klor, utan gav henne dessutom hjälp till uppfostran. Efter hand har han fäst sig vid henna och ämnar nu gifta sig med den nittonåriga flickan Men som det inte i Rom är tillåtet att ingå äktenskap med en påvlig undersåte utan att vara eller göra sig till katolik, så har han måst göra stora uppoffringar och oerhörda ansträngningar för att föra bort flickan över gränsen, efter att ha utrustat henne och klarera sina affärer; samt ämnar sig nu Marseille; där det finnes en protestantisk präst, för att fira bröllopet.

Tagande avsked av honom uttryckte jag min beundran över hans vackra handlingssätt, och över att vara så god protestant efter det långvariga vistandet i Rom.

"Min bror," sa han, "jag gör en konst i både protestantismen och katolicismen, vilka båda med sina teologiska vetenskaper under årtusenden inte mer förmått bevisa sina satser, än en död man att kasta sitt vatten ‐ den, sa inte kan leda sig fram medelst samvetet och övertygelsen, har föga tröst att inhämta av prästrackorna".

Emellertid häntyder ditt handlingssätt på mera sammreligiositet än man, av dina överdrifter, skulle kunna ana; och som för mig kärlekens Gud är densamma som den treeniga, så tillåt där mig att önska dig hans gunst.

"Jag kysser dig men tål inte att min Gud underkastas någon teologi.".

Filer

Inlägg #129 (5 februari 1852, Rom)

5 februari

Med Molin [Johan Peter Molin] uppe hos Alajmo [Carolina Alajmo]. Då "Il giuramento" gavs igår, för första gången under säsongen var hon illamående och hela pjäsen slog inte an på publiken. Hon fick inga kraftiga applåder, körerna visslades åt och den andra primadonnan nedtystades. Vi gick upp för att trösta henne. "Beklaga mig", sa hon, "ty direktion plågar ihjäl mig, publiken är elak, Fraschini [Gaetano Fraschini] skriker så att jag förstör min röst för att kunna höras tillsammans med honom, teaterpersonalen intrigerar mot mig; jag bryter kontraktet, jag reser min väg". Sedan hennes italienska ögon och lynne något saktat sig undersatte vi henne att hon var lika förtjusande i sin ondska, som igår på spektaklet, och bad henne inte förlora modet; de största aktriser har moment av olust och publikens onåd.

Ett par ryska fruntimmer av hennes vänner kom också upp, och där börjades ett kyssande och ett famntagande och ett tröstande, som var ingenting mindre än angenämt, att inte få deltaga uti.

"Kom till teatern i afton", sa hon då vi gick, "och var vittnen till hur jag blir utvisslad, men jag skall också tala till publiken och vädja till romarnas dåliga hjärtan, om de kunna begära att jag skall stå ut med direktionstyranner och de usla roller man påtrugar mig".

Riktigt infann vi oss på spektaklet. Pjäsen gick bättre, publiken hyschade mindre, Alajmo fick stormande applåder i andra akten samt inropades efter pjäsens slut ‐ och så gick det åskvädret över. Lyckan och sången trivs inte tillsammans.

Baletten gick förträffligt. Pochini [Carolina Pochini] förtjusande.".

Filer

Inlägg #130 (6 februari 1852, Rom)

6 februari

Fick brev från Fabian Wrede med inneliggande växlar, en på tusen och en på 589 francs och 70 centimes. Brevet var vänligt och hjärtligt, liksom alla ifrån honom, det är näst morbror Rolf [Rudolf Annerstedt] den outtröttligaste gynnare jag ha haft.

På aftonen förde jag de nyss ankomna landsmännen, tre baroner Leijonhufvud, samt Bergenstråhle [Claës Bergenstråhle] till grevinnan Hardenberg‐Gersdorf, varest var en massa folk för tillfället. Franska generalen och han fru voro även där. Hon beklagade sig över att inte fått sett mig aftonen förut. Varpå jag svarade att några landsmäns ankommande till staden hade uppehållit mig. "Men min Gud, varför tog ni er dem med". Jag passade på tillfället och presenterade dem genast; vilket hade, den påföljden att de icke allenast blev bjudna på nästa soaré, utan hon bad dem vara välkomna i hennes familj, i henne loge på teatern, erbjud sig att presentera dem för andra fruar, etcetera, etcetera ‐ förbiseendet upprättades på det mest lysande sätt och ungherrarna voro lejonen för aftonen.

Den som gjorde minst effekt på aftonen var värdinnan själv, man pratade, skrattade, dansade, åt utan någon uppmärksamhet mot henne.

Filer

Inlägg #131 (7 februari 1852, Rom)

7 februari

Mr. Messager, generalens neveu var i går så god och erbjuda att föra oss ut till Villa Pamphili för att taga kännedom om belägringsoperationerna. De båda Leijonhufvudena (den ena vid Svea Garde, den andra vid Svea artilleri), löjtnant Bergenstråhle [Claës Bergenstråhle] och löjtnant jag gjorde således sällskap dit ut med den unga chevaliern och hade där några rätt angenäma och intressanta timmar. Att belägra Rom, såsom en öppen, snart sagt obefästad stad är någonting som borde vara överflödigt. Att skjuta bräcke på några ställen och storma borde vara tillräckligt ‐ men förmodligen var planen att trötta ut dem, så att de inte skulle orka med försvaret av den inre staden med barrikader och fönsterkrig. Franska styrkan var trettiotusen man och den romerska (enl. Messagers uppgift) lika stor (troligen tredjedel mindre). Belägringen pågick en månad, på dagen.

Ett rätt lustigt sammanträffande skedde uppe hos mig på förmiddagen, innan vi for ut. Just som Messager och Bergenstråhle voro uppkomna, inträdde Scharpen [Carl Scharp] och presenterade en ung romare, vilken hade följt med Garibaldi [Giuseppe Garibaldi] under hela kampanjen, samt sedan kriget var slut blivit degraderad från kapten till kadett för att ånyo tjäna sig upp.

På aftonen var jag bjuden på whistparti hos en marquis Ferry*), kapten vid romerska generalstaben. Romerska ungherrarna som var där behagade mig mycket, men som de spelade högt och en fransk officer, Mr. Pourtois, tappade med avsmak och var arg, hade jag ingen lust att deltaga ‐ i stället satt jag mig och konversera med en Monsignore, hygglig och ???slug som de flesta katolska prelater (greve Pila). Han berättade mig att den fiffiga Monsignore Lichnowsky var en fruntimmersjagare i högsta grad och hade för några år sedan haft åtskilliga fuffens för sig i den vägen, men nu mer hade stadgat sig betydligt.

*) Som jag sedermera hörde av G. lär vara spion åt påvliga regeringen och tjänade vid republikens kommissariat, då kassan kom bort.

Filer

Inlägg #132 (8 februari 1852, Rom)

8 februari

Fru Gemeaus artigheter taga en fart, som är kvistig nog att medfölja. I dag voro vi uppe hos henne (de båda Leijonhufvud och jag). Som vi kom upp för trapporna och knappt hunnit hälsa på familjen, bad hon oss medfölja för att bli presenterade före guvernören för franska akademin. Sagt och gjort ‐ vi satte oss upp i hennes ekipage och for upp till Villa Medici, presenterades, bjöds till aftonen, for hem igen till generalen och gjorde bekantskap med de tre döttrarna, särdeles hyggliga flickor. Jag fick en hel annan åsikt om gumman sedan jag lärde känna döttrarna. Blonda, vackra, anspråkslösa, såg de ut som älskvärda flickor i hemlandet. Marie, Glardance, Berthe. På aftonen en timma, innan balen, gick vi tre upp med var sin bukett (vilka inom parenteser voro ganska vackra) till generalens och båda betjänten lämna dem till frun tillika med våra visitkort. Sedermera på balen var det rätt angenäm syn, de vackraste flickorna med de vackraste buketterna. Föräldrarnas komplimanger för våra artighet icke till förglömmandes.

Fru Gemeau presenterade oss för franska ambassadörens fru, vilket renderade en bal i övermorgon. Marquisinnan Jappi (ett fördomsfritt fruntimmer) bad om våra kort för att föra oss till amerikanska ministern. Prinsessan Montholon (legitimist.) bjöd mig till torsdagen ‐ artigheter haglade ‐ jag var förtjust på mina landsmäns vägnar, för min egen del var jag illamående. För att hindra supéer och balen ta kål på mig och kål på min kassa reser jag min väg.

Filer

Inlägg #133 (9 februari 1852, Rom)

9 februari

Illamående och ont i ögonen hindrade mig från att gå på fru Kjerulfs supé. Thure [Thure Lidman] gick ensam; oaktat han inte kan konsten att vara artig, har han förtjänsten, att man lätt han bevisa honom artigheter.

Den förmågan är varken så lätt eller ytlig, som man i allmänhet tror. Artighet består uti förmågan att (hos likar) framhålla, hos överlägsna ära, hos underordnade, uppmuntra de goda och vackra sidorna. Överdriften leder till smicker eller lögn; uraktlåtande han vara ohövlighet, förtal eller många andra saker.

För att vara artig mot folk fordras således lika allenast människokännedom för att kunna upptäcka vari de äro älskvärda (varje människa såsom sådan, måste vara det i många hänseenden) och sakkännedom för att veta vad de har gjort, utan även sinne och sympati för det ädla (d.v.s. själv vara god åtminstone för tillfället) samt förmågan att begagna tillfällen och ordalag, som slå an på kontrahentens lynne och framkalla och underhålla en angenäm sinnesstämning.

Om inte toppen i den engelska (och även annan) goda toner vore prins, teater, hållning och maskerad bekymmerslöshet för allting utom de intima vännerna, så skulle jag vilja översätta begrepp "Gentleman" med en artig människan, först och främst, sämst de övriga egenskaperna efter var och ens egendomlighet.

Filer

Inlägg #134 (10 februari 1852, Rom)

10 februari

Nu är gräset förbannat. Franska ambassadören skickade upp sitt kort med tillsägelse att jag och mina landsman äro välkomna hos honom i afton och alla tisdagar; Messager sände en biljett med en bjudning, också för i afton, till amerikanska ministern, det man skulle gå från franska ambassaden, frampå natten; marquisinnan Jappi hedrade mig med en egenhändig skrivelse för att säga att hon med största nöje skulle se mig kl. 9 samma afton.

Men som jag inte har lust göra andra bekantskaper än de som intressera och instruera mig så gav jag dem på båten allesammans skyllande på mina dåliga ögon.

Såsom ett bevis, lustigt nog, på min framskridna ålder, länder att kyparen på kaféet, idag kom fram till Thure [Thure Lidman] och bad honom att få betalt för den cigarr "hans pappa" rökte.

Filer

Inlägg #135 (11 februari 1852, Rom)

11 februari

I dag slutades mina italienska översättningar (på franska) och med samma välbehag som jag skulle genomgått en examen betalte jag min språkmästare.

Nutiden har en vurm för litterära studier, överflödet på lärda har dock inte minskat bristen på karaktärer. Kunskapen om vad andra tänkt och gjort kan visserligen leda omdömet och skärpa förståndet, men att nyttigt inverka på de förhanden varande omständigheterna är en förmåga, som ändå inte förvärvas genom böcker.

Filer

Inlägg #136 (12 februari 1852, Rom)

12 februari

En oväntad visit av Rudolf Abelin, löjtnant vid Kungliga Närkes Regemente. När vi sprang och lekte i skolan i Linköping tillsammans så kunde väl ingen av oss anta ett sammanträffande i Rom. Domprosten i Linköping hade tolv barn, borgmästare hade tio, ingen skilling lämnade de efter sig, men icke desto mindre slå familjerna sig fram, "tant bien que mal" ‐ där ser man att Gud föder fåglarna under himmelen.

Gjorde några högst angenäma utflykter tillsammans med Scharp [Carl Scharp] och Flygare [Edvard Flygare] samt besökte kyrkan Santa Maria dell'Orto uti Trastevere, uppbyggd i Mucius Scaevolas före detta trädgårdar (?) efter Julio Romanos [Giulio Romano] ritning, en liten, den allra sötaste, basilika, invändigt belagd med marmor, stuck och förgyllningar, samt av de vackraste proportioner. Därifrån for vi upp till San Pietro in Montorio, för att bese Michelangelos famösa fresk "Frälsarens hudflängning". In på gården har Bramante [Donato Bramante] konstruerat ett antikt tempel [Tempietto], i miniatyr, över det ställe där aposteln Petrus påstås ha blivit korsfäst; sanden på kullen har sedan dess blivit guldblandad, påstod munken. Från trappan har man den härligaste utsikt över Rom särdeles över Forum [Forum Romanum], Colosseum, kejsarträdgårdarna till Albanobergen, samt längre öster ut, hela kampagnan och Tiberdalen utåt Ostia. Strax ovanför ligger den präktiga Fontana Paolina [Fontana dell'Acqua Paola], som förser hela Trastevere med vatten och driver en hel mängd kvarnar. Vattnet ledes genom Trajani gamla akvedukt 35 italienska mil (sju svenska) från Braccianosjön, vilken (akvedukt) reparerades under Paulus V (1612) av Giovanni Fontana.

Någon riktig idé om fresken har jag icke haft förrän jag fick se Rafaels "Amor och Psyches historia" i Farnesina [Villa Farnesina] ‐ nu ser jag att freskerna äro naturligare och mera levande målningssätt. Vad speciellt denna beträffar, så är det en outtröttlighet i kompositionen, en skönhet i tankarna, och en fulländning i utförandet, som är oupphunnen och hänförande ‐ här höves inte att vara konstkännare för att bli gripen av beundran ‐ kärlekens pris, art, makt är här lika skönt och sant framställda, som någonsin Paulus talar därom i sitt brev till korintierna.

I Palazzo Spada såg vi Pompejis staty, vid foten av vilken Caesar påstås blivit mördad. Statyn är inte särdeles konstverk ‐ vittnesbördet så mycket märkvärdigare. I samma palats såg jag två oförgätliga tavlan "Dides död" av Guercino föreställande henne i full kunglig skrud liggande på det färdiga bålet med sitt vackra bröst genomstunget av ett svärd, på havet synes Eneas flygande segel och bredvid henne stod den sörjande systern, dessutom präktiga grupper till höger och vänster. "Helenas bortrövande" av Guido Reni; om jag hade haft en älskarinna, vars porträtt jag kunde låta uppväckas från de döde för att måla, så har jag visserligen alltför stor vördnad för Rafael för att störa honom, men till Guido skulle jag närma mig med hatten i hand.

Promenaden slutade med, beseendet Michelangelos förnämsta skulpturarbete "Moses" i San Pietro in Vincoli. Michelangelos arbeten häntyder alla på någonting kraftigt, oövervinnerligt, ofta ohyggligt ‐ man tänker mer på det sublima och jättestora i hans egen karaktär an på själva idéerna. Rafael är ett geni, utsänd från Gud, Michelangelo, en sådan kapabel att storma himmelriket.

Wennerberg [Gunnar Wennerberg] är efter lång väntan ankommen ‐ en högst egen personlighet ‐ tillräckligt snillrik för att intränga i själens skrymslen; tillräckligt lärd för att hedra varje sådan församling; tillräckligt fin för att lura diplomater ‐ förefaller mig såsom en person som vilken man inte kan begripa förr än han varit död en mängd år. På aftonen, var jag inviterad till prinsessan Montholon samt gick det på en stund. Prinsen är utlevad faling med crackaner och ordnar, vilken såsom legitimist, alltsedan 1830 lever utom Frankrike. Min vän Ferry tycks vara "cicisbeo" has prinsessan, vilken ser ut som ???dotter till sin man, fjäskar omkring henne, hälsar på gästerna som en vice värd ‐ ett par gånger då jag stod och talade med honom avbröt kan med "Pardon, je erois que la preincess m'appelle", etcetera, "Voila! elle me fit un signe" och så smög han av. Jag beklagade mig för marquis Jappi att man inte är i tillfälle att se någon italiensk societet i utan endast kosmopolitiska stora reunioner. "Jo bevars vad det finnes", sa han, "De förnämsta familjerna fastän de se utlänningarna på sina stora mottagningar, utgöra sinsemellan ett kotteri till vars intima bekantskap är svårt att få tillträde, men de som anse sig såsom de renblodigaste äro varken så intelligenta som massan av deras landsmän, inte heller förstå de att roa sig ty de äro vanligen utan någon särdeles bildning". Men hur ska man få tag i några romare? Ja! sa han och ryckte på axlarna; det finnes professorer, advokater, lägre borgerskapet, och annat folk, som man påstår vara egendomliga, men dem umgås jag inte med sa han, och snöt sig.

Filer

Inlägg #137 (13 februari 1852, Rom)

13 februari

Besåg professor Bissens [Herman Wilhelm Bissen] ateljé (dansk elev utav Thorvaldsen [Bertel Thorvaldsen]) ‐ han utmärker sig genom sina arbetens alvar och renhet samt uti djupa studier av antiken ‐ det som mest behagade mig utav dem var en fiskarpojke, som med handen över ögat, lutad mot en trädstam står och ser utåt sjön. Vad människokroppen är vacker, ger endast bildhuggarkonsten en idé om (jag undantar de tillfällen då man ser den med berusade ögon). Om ansiktet är det vackraste av framsidan, så är en mjuk och smidig rygg någonting som lämnar partierna mitt emot bra långt efter. Därifrån gick vi (min hoppningsfulla broder "Thure [Thure Lidman] och jag) till Palazzo Barberini för att se "Fornarina", vilken lär vara den vackraste kropplika allenast som Rafael målat, utan som kännare sett "Beatrice Candy" av Guido Reni; hon föreställes klädd i fångdräkten, anklagad och skyldig som hon var att hava deltaget i sin faders mord, vilken försökt att skända henne; hon är så skön att man vill gråta då man ser henne. "Potifars hustru och Joseph" av en fransk ??? för trevlig komposition och tillräckligt vacker för att man skall kunna överensstämma med Bellman när han sjunger "Det tros! Det tros!". I Palazzo Rospigliosi såg vi en Guidos [Guido Reni] fresk i taket, "Aurora"; som jag sett den präktiga tavlan i ett vackert kopparstick hos mina föräldrar, under de glada tiderna, gjorde minnena mig mera sorgsen, än originalet förtjust.

På aftonen var vi bjudna till Leijonhufvudena, vilka firade den yngsta av dem, Gustaf Abrahamson [Gustaf Leijonhufvud] tjugoförsta födelsedag. Eget nog undertecknade jag fullmakten till hans mor (född friherrinna Rehausen) [Malvina von Rehausen] att avsluta räkenskaperna med förmyndaren, baron Staël von Holstein ‐ hon var nämligen den som omintet gjorde mitt parti Ida Wachtmeister.

Filer

Inlägg #138 (14 februari 1852, Rom)

14 februari

Såg karnevalens öppnande. Det var lustigt nog att se hur folk gjorde sig galna och kastade konfetti på varandra så att de såg ut som mjölnare, samt kapplöpningen av lösa hästar, men i övrigt ingenting som lockade mig att för den orsakens skull uppskjuta resan. Bjuden på middag av några stycken franska officerare. Sällskapet var talrikt och glatt, gid middag, söps duktigt, undertecknad hanterades som en gentleman.

Filer

Inlägg #139 (15 februari 1852, Rom)

15 februari

Rörande på avskedsvisiter, till general Gemeau [Auguste Pierre Walbourg Gemeau], vilken hade den egenheten att fråga mig ifall jag ämnade uppvakta kungen Neapel, och i sådan händelse framföra hans ödmjuka vördnad. Jag svarade naturligtvis att hur oändligt smickrad av uppdraget, fick jag på det bestämdaste lov att avsäga mig det. Frun många artigheter och på ett ganska gott sätt, samt bad mig någon gång lämna henne underrättelser om min resa.

Marquisinnan Jappi tog emot oss liggande i sängen ‐ hon hade nämligen dansat så mycket aftonen förut att hon hade nervattacker. Hennes mans och Thures [Thure Lidman] närvaro gjorde hennes konversationer rätt uppbygglig.

Alajmo [Carolina Alajmo] hade jag varit och sökt ett par gånger utan att råka och misströstande om att få se henne före min avresa skrev jag till henne följande billett:

[SE BILD: #3936]

Följden var att hennes bror kom till mig på morgonen med underrättelse att hon väntade mig klockan tre. På klockslaget infann jag mig och som vanligt var där en stor societet församlad. Detta hindrade henne icke att med ett förtjusande leende och en varm handtryckning komma emot mig.

[SE BILD: #3937]

Jag slog mig ner i stolen bredvid henne och under det hon inkastade ett och annat i den allmänna konversation, språkade vi tillsammans helt ostörda. Jag bad henne att hon skulle snart överge scenen och gifta sig på det att några resultat skulle uppstå av en så rikt begåvad person. "Jag kan icke", sa hon, "jag han aldrig varit kär och håller av ingen mer än mig själv och detta högst obetydligt". Om ärelystnaden till den grad har bemäktigat sig eden själ, så beklagar jag er på det högsta och hoppas att ni snart måtte ändra åsikter. "Så! Hör på, min vän! Som ni mycket behagar mig, och vi aldrig råkas men samt jag tror, att det intressera er att höra något om mig genom en vän jag har i Neapel, så skall jag ge er ett brev till henne ‐ emellertid önskar jag er lycklig resa samt att nå måtte få se angenämare fruntimmer i mina förfäders land än i Italien." Ni borde tvärtom önska mig få se avskyvärda, så mindes jag er desto längre. "Tänke på mig då ni får se de vackraste, farväl min herre". Jag kysste henne på bägge händerna, och bockade mig för sällskapet.

På aftonen tog jag avsked av mina vänner, artisterna på caféet, vilka ville dricka min avskedsskål på Palombellan, men som jag kände mig ledsen att lämna ett ställe där jag sett så mycket skönt och känt så mycket godhet, kände jag mig mer böjd för att gråta än att dricka och undanbad mig. Mina vänner blev ledsna, men jag var ledsnare.

Under hemvägen på kvällen gick jag och talade med Wennerberg [Gunnar Wennerberg]. Han gick och talade med sin fästmö [Hedvig Sofia Cronstedt] så att det riktigt gladde mig i själen. Jag hade nämligen förut trott att han tog henne bara för att hon var kär i honom och ansåg honom får kall för att göra någonting, annat an ett ??? ‐ och som, jag bättre än någon annan vet att det är en förträfflig flicka, har jag hittills hållit mig "en garde" emot honom. Jag förlåter min kusin för att hon gav mig på båten för en så bra karl; de är båda två mina hjärtliga vänner.

Filer

Inlägg #140 (16 februari 1852, Cisterna)

16 februari

Reste från Rom till Albano, Velletri och Cisterna, där vi hade vårt första nattläger på vägen till Neapel. När jag tänker på hur dyrköpt möjligheten för mig var att få se den eviga staden, och därmed, jämför de sköna minnen jag medför från densamma, så bortfaller det höga priset. För de människor, som inte hava höga idéer att leva för, eller människofientliga makter att in i bleka döden strida emot, är det tämligen lätt att inrymma till tröstegrund "allting är bäst som sker".

Vattenledningarna, vars högre vackra valvbågar man följer på flera mil, förefalla, med sina här och där brutna pelare, liksom trotsiga jättebryggor mot tidens flod.

Flygare [Edvard Flygare], i vars sällskap vi rest underrättade mig om att vi reste samma väg som Horatius hade gått till fots; samt första nattlägret det samma ställe som, enligt Apostlagärningarna, de första kristna i Rom, utvaldes för att emottaga aposteln Paulus och fira kärleksmåltiden, innan hans inträde. Han gav mig dessutom en profil av Horatius ??? olikartade scener i samma tavla och hopp uti beskrivningarna ‐ det var nämligen den kända ??? "Integer vitae, etcetera" där han började med prisandet av en ren vandel och slutar med en beskrivning av hur mycket han älskar sin Lalage.

"Den som är obefläckad i sitt leverne och ren från beskyllningar behöver inte mauriska spjut eller båge eller koger belastat med pilar: antingen han skall vandra genom öknarnas sandhav, eller över det ogästvänliga kaukasus, eller i de trakter som fuktas av den på underbara sägner rika Hydaspes, Ty under det jag sjungande om min Lalage vandrade omkring i Sabinerskogen och sorglöst gick längre än jag borde flydde mig, som var obeväpnad, en varg ett vidunder sådant, som varken frambringas i de dauniska skogarna, eller på Jubas jord, lejonens torra fostrarinna ‐ försätt mig till de trakter, över, vilka den brännande solen allt för nära rullar fram, eller, etcetera, etcetera. Alltid skall jag älska Lalage, den ljuvt leende, den ljuvt talande." Han måtte ha skrivet oder i dagboken.

Filer

Inlägg #141 (17 februari 1852, Terracina)

17 februari

Vägen till Terracina går över vitt omtalade Pontinska träsken. Innan romarna hade utrotat den italienska friheten var hela den sumpigtrakten en fruktbar slätt, inneslutande tjugotre blomstrande städer befolkade av grekiska kolonister och valsker ‐ några hundrade år efter Roms grundläggning grundlade Appius den förträffliga och enda väg man nu befar där över ‐ kejsarnas stående regeringsomsorg och påvarnas matta försök har sedermera varit att uttorka den otroligt fruktbara jorden; dock utan annan verkan än att boskapen färdas och människor kör hastigare och säkrare än på de flesta andra ställen.

Utåt den ändlösa vägen och slätten har man dock präktiga utsikter åt de Sabinska bergen, i synnerhet då man såsom vi såg dem i soluppgången.

Vid ankomsten till Terracina fick jag äntligen se medelhavet för första gången. För att bättre kunna överse den härliga utsikten spetade vi upp till ruinen efter Teoderiks präktiga slott [Tempio di Giove Anxur], som ligger på en femhundra fot hög brant klippa. Utsikten var förtrollande. Att över de ofantliga träsken och det enstaka högt uppstående Circeo‐berget; i väster bukten som går inåt Fondi, och tvärsöver den, bergen som gå fram åt Gaeta; åt norr en vild bergskedja, vars brist på skog ersättes genom de vackra formationerna och den präktiga belysningen; inunder om stadens gamla hus, kyrkor och ruiner, samt ute sjön, på lång avstånd de Pontinska öarna och slutligen långs södra horisonten detta azurblåa hav, vid vars stränder jag hoppas återvinna min hälsa, föröka mina kunskaper, och förgäta mina motgångar.

Filer

Inlägg #142 (18 februari 1852, Italien)

18 februari

Pack och svinhundar (ifall man äger rättighet att kalla människor så) trodde jag mig ha sett förut men vid ankomsten till Fondi, inom det neapolitanska området, har jag funnit dem genuinare än någon annanstans. En snuskig, oförskämd, tiggande befolkning belägrade vagnen, när vi stannade utanför tullhuset ‐ tullbetjänterna förargade över att jag inte ville ge dem några mutor, skickade med mig en gendarm till Neapel (vars resa jag får betala) för att till censuren föra några lexikon och grammatikor. Oh! Katoliker och bourboner.

Hela vägen till Capua är den gamla Via Appia från de romantiska, med gamla befästningar och ramlande städer smyckade bergen kommer man ner till den otroligt bördiga slätten och har vidsträckta utsikter åt havet och Appeninerna. Strax innan vi kom till Garigliano såg vi Ciceros grav och träsken vid Minturnae [Minturno] ‐ ruiner, vattenledningar, torn, gravar, kan man skriva volymer om. Vid Mola di Gaeta drack vi vårt kaffe under det passen viserades för femte gången däremellan och Rom ‐ utsikt över gulfen till fästningen och staden Gaeta var värd tallsnoksförargelsen. Vad det kan vara demoraliserande att tigga, ser man här, där det drivs av alla åldrar med den oförsyntaste fräckhet ‐ när man hör en ung, frisk pojke, som skriker att "jag, dör av hunger" och anropa madonnans barmhärtighet under skratt och slagsmål med de andra ungarna ‐ när man ser detta och har en käpp i hand, så är det svårt att avhålla sig från onödigheten att lappa dem. Jag åtnjöt mig med den fromma önskan att fan måtte i nåder anamma de verktyg som hopat uselhet och elände över Europas skönaste land.

Filer

Inlägg #143 (19 februari 1852, Neapel)

19 februari

Efter att hava passerat natten i den för Hannibal olyckliga staden Capua, den jag inte såg (till min skam) någonting mera anmärkningsvärt än en italiensk värdshusvärd med billiga priser reste vi fram till Neapel på förmiddagen. Det som är lustigt nog att se äro de italienska kärrorna, dragna av en häst och belastade med ända till tretton personer ‐ kraken går oftast i carriere. Vid sista station kom ännu en gendarm till för att eskortera mina fattiga lexikon och grammatikor. Vid tullhuset måste jag besöka nio särskilda rum, uti vilka böckerna, genomsöktes och inregistrerades innan de komma under censorernas ögon. De senare bestod av fyra präster och tre lacei, mycket hyggligt folk fast de såg ut som stora fähundar ‐ det som mest fäste deras uppmärksamhet var en dansk bok, "En månad i Spanien" efter en stunds nosande befanns allesammans oskyldiga. Från de högsta till de lägsta insåg de mycket väl, att endast en kittlighet var begången vid gränsen, och hades så mycket hut att de skämdes och voro artiga. Om jag velat betala mutor skulle jag, vad stund jag velat, kunnat avlägsna vampyrerna, men för en gång kan det vara intressant att komma underfund med prohibitivsystemets chikaner ‐ om dess goda sidor ländar någon till fromma lämnar jag därhän.

Om Neapels fahiners ??? har jag läst och hört hundrade beskrivningar, men ingen har övergått verkligheten ‐ de uppbjöd alla sina krafter för att lura till sig en decat för uppbärandet av de två kappsäckarna, men med två carliner blev de utkörda.

Det första vi gjorde var naturligtvis att gå ner till havsstranden för att bese den världsbesjungna "golf di Napoli" ‐ oaktat Vesuvius var betäckt med snö, det var kallt och bränningarna fräste, tyckte vi ändå att det var vackrare än allt annat vi sett under resan.

Filer

Inlägg #144 (20 februari 1852, Neapel)

20 februari

Neapel med sina fyrahundratusen invånare (näst London och Paris den största i Europa) hur under alla tider varit en betydande stad, belägrades fåfängt av Hannibal, samt utgjorde med sina omgivningar ett älsklingsuppehälle för de romerska kejsarna, och den sista av dem hade till och med här sitt säte. Efter östromerska rikets fall utgjorde det ett särskilt grekiskt hertigdöme, ända till dess normanden Roger underkastade sig det i mitten på tusentalet ‐ hans son utropade sig till konung av Sicilien samt Hertig av Kalabrien och Apulien. Sedan kejsare Henrik VI gift sig med den sista ättlingen kom länderna under Hohenstauferna ‐ Conradius [Konradin] (den siste av dem) olyckliga och romantiska levnadsöden är ett rikt ämne för skalderna. Jag reste i dag över samma torg där Karl av Anjou [Karl I av Neapel] 1248 lät halshugga honom. Uti nära tvåhundra år regerade huset Anjou med en rad av nedriga kungar (en god likväl, Robert, den siste manliga ättlingen) och två de liderligaste drottningar, som kanske äro kända i kristna historien. Sedermera kom det under Spanien, vilket redan sedan sicilianska aftonsången hade Sicilien. De spanska vicekonungarnas tyranni (av dem fanns inte heller mer än en human, Peter av Toledo) gjorde ingen ändring i ländernas öden. Sedan Bourbonerna efter det långa successionskriget kommit i besittning av Spanien, avträdde don Carlos [Karl III av Spanien] Neapel och Sicilien åt sin yngre son Ferdinand [Ferdinand I av Bägge Sicilierna], vilken regerade i sextiosex år (1759‐1825) under vilka han roade sig så gott han kunde; och under vilka landet inte hade mer nytta av honom än Frankrike efter de sjuttiotvå åren av hans ättefaders, Ludvig XIV regering. Hans son och sonson hava bombarderat sina huvudstäder, upphävt besvurna konstitutioner, gött sina kreatur, utarmat sina länder (eller rättare låtit leda sig till allt detta av regeringarna) och hava rönt karaktärslösa furstars vanliga lott att få skurkar till omgivning och olyckliga folk. Italienska historien sedan Constantinus antog kristna läran är ohygglig. Om romarna förtryckte världen under tusen år, så hava och deras descendenter haft en lika lång pinoted ‐ och jag inte för mycket misstar mig på vår Herre, så låten han här snart någonting uppväxa, som är både bättre än Cola di Rienzo och Masaniello. Hos ett intelligent och av naturen rikt begåvat folk ser man det samma som hos en dylikt begåvad människa ‐ antingen går det framåt till mänsklighetens båtnad eller under till egen skam.

Det är en gammal slentrian som säger "att folket pliktar för furstarnas synder". Satsen som artikel duger ej, om än händelsen ofta så varit.

Ett kraftigt folk står alltid öppet att stoppa kungen på huvudet i en källa ‐ en usel regering kan endast uppehålla sig på an pluralitet som hyser samma åsikter, och en styrelse kan endast bli lyckliggörande genom hederligt folks medverkan. Det är inte regeringen som skall uppfostra folket, utan det är folket som genom den, och genom varje inom detsamma ledande storhet bevisar sin uppfostran. Att således påstå det italienarna inte förtjäna bättre regeringar än de ha, anser jag inte vara överdrivet; men jag tröstar mig med tanken på hur det måtte gå framåt när detta intelligenta folk en gång kommer på rätta stråten.

Filer

Inlägg #145 (21 februari 1852, Neapel)

21 februari

Besökte Real Museo Borbonico, ett bland världens förnämsta museer. Det första vi såg på var de från Pompeji och Herculaneum m. fl. ställen hittransporterade freskerna och mosaikerna. De föreställa för det mesta scener ur det husliga livet, husgeråd, med mera som föga avvika från de närvarande oaktat ett mellanrum, i tid, av tvåtusen år. Tack vare Vesuvius har detta legat välförvarat liksom den rika samlingen av byster och statyer. Bland de senare tyckte jag följande mest om; de båda ryttarstatyerna av Balbus, far och son, vackrare än Marcus Aurels [Marcus Aurelius ryttarstaty] i Rom. Demosthenes och Antonius [Marcus Antonius] stå mitt emot varandra; den förra satt jag och betraktade en halvtimma. Storhet, lugn, världsförakt, mod, kraft; vilka ädla egenskaper konstnären här framställa kan jag inte beskriva ‐ jag tänkte på dem allihop utan att likväl någonsin läst en enda av hans "philippike". Teorin om änglarna måtte vara mycket äldre än kristna religionen ‐ en cupido av Praxiteles är lika vacker som Rafaels och Tizians genier. "Den Farnesiske Herkules", en av antikens ädlaste ??? (av Glycon) är en framställning av den okuvliga kraftens Gud för att påminna människorna att de böra vara de starkaste bland djuren.

"Toro Farnese", funnen liksom Herkules i Caracallas bader [Caracallas termer], kan jag inte säga gjorde något intryck på mig genom sin skönhet; så mycket men genom den snillrika kompositionen, och det jättelika arbetet att ur ett enda marmorblock uthugga, en tjur och en grupp av fyra personer, alla i kolossal storlek. Mittibland dessa mästerstycken står en modern komposition av det allra osmakligaste innehåll, föreställande den nu regerande kungen av Neapel promenerande hand i hand med religionen och ögonen fästade på korset (i kolossal storlek både två). Till höger om dem en ängel hållande rättvisans vågskål i handen; och till vänster en annan, med rättvisans svärd i och högsta hugg, trampade på nacken av en förvriden gestalt föreställande revolutionen. De särskilda figurerna är rätt bra, men idén!!!!! De vackraste Venusstatyerna har man låst en i rum, som äro otillgängliga för allmänheten därför att de är för mycket nakna ‐ ett lustigt skrymteri i det sedeslösaste samhället i Italien. Bland bronsstatyerna är en sittande Mercurius den vackraste ‐ man ser riktigt hur han uttröttad efter språnget sitter och flämtar.

Tavelgalleriet innehåller många goda saker samt en massa medelmåttiga, vilka jag endast som hastigast översåg ‐ gömmer dem till en annan dag för att [ej] förstöra de angenäma intryck antiken framkallat.

Filer

Inlägg #146 (22 februari 1852, Neapel)

22 februari

Till Neapel har jag kommit riktigt i ogjort väder ‐ sedan hela vintern härstades förut varit vacker och varm börjar nu att bli kallt och bergen att kläda sig i snö. Jag tröstar mig med den vackra utsikten från mitt fönster (St. Lucia No. 28) ‐ tvärsöver viken den ständigt rykande Vesuvius; de kring stränderna ??? husen (några palats ser man inte till); mängden av fartyg och rörelsen på kajen. alltsammans ett skådespel som man gärna betalar fem carliner om dagen för att få se.

Prostitution har jag visserligen sett här och där i tämligen hög grad; men inte så, som det bedrives i Neapel. Utanför de förnämsta kaffehusen och på flera andra av främlingar besökta ställena blir man tillfrågad av fiffiga herrar om man behagar fruntimmer "Två, den ena för er och den andra för er vän ‐ vad för ålder behagas? Elva år, sexton år, tretton år ‐ några hus härifrån" etcetera, etcetera. Yrket tycks vara lönande, i synnerlighet som de lära vara spioner tillika.

Filer

Inlägg #147 (23 februari 1852, Neapel)

23 februari

En amerikansk fregatt som låg på redden saluterade med väldiga skott Washingtonsdagen. Skada att det inte var en hel eskader som med grovt artilleri kunde traktera stadens polisagenter och jesuiter, gendarmer och absolutister.

Friheten tycks gå med solen ifrån öster till väster. Från perserna, grekerna, romarna, germanerna har den hoppat över havet till Amerika. Om några hundra år kanske kineserna får gått utav den, och slutligen, handske ånyo, Italien, om inte Vesuvius träder emellan och gör friheten överflödig.

Filer

Inlägg #148 (24 februari 1852, Neapel)

24 februari

Gjorde en utflykt till den nya kyrkogården, en riktig stad för de döda. Mitt uti ligger en fyrkantig byggnad med etthundrasextio kapell för Neapels alla församlingar, öppna inåt gården och garnerade med fyrahundra pelare. Runt där omkring, spridda i en massa av kvarter och skilda genom ordentliga gator, ligga de enskilda gravkapellen, byggda i antika, moderna, egyptiska, grekiska, italienska förmer, putsade och förgyllda tyckas de utgöra, en dvärgstad ‐ de döda tycks bo rätt trevligt; dels i grottor urholkade ur klippan, dels i små nätta hus utåt bergssluttningen, omgivna av pinjer, cypresser, acacier och slingerväxter, vackra statyer och planteringar, samt en härlig utsikt över Neapel och Portici utåt Ischia och havet.

Besökte kyrkan San Francesco di Paola, som ligger vid Neapels vackraste torg, Largo del Palazzo [Piazza del Plebiscito] ‐ en imitation efter Pantheon. Från portiken utgå två pelargångar, liksom från Sankt Peter [Peterskyrkan] i Rom; fastän i mindre skala tilltagna och saknande den vackra kransen av statyer ‐ rotundan uppbäres av tjugofyra korintiska pelare av brunröd, ådrig marmor ‐ mellan dem stå kolossala statyer av de fyra evangelisterna och de fyra kyrkofäderna. På middagen voro vi tillsammans med den lustiga familjen Moos från Wien, vars bekantskap gjordes i Venedig ‐ de har redan varit två månader här och har funnit vistandet "göttlig". Mamsellen bad mig att lära henne några svenska ord ‐ jag tragglade i henne frasen "en kyss utan skägg är en soppa utan salt". När hon äntligen lärt den, underrättade jag sällskapet vad den betydde, varåt de skrattade så att soppan hölls med att komma upp igen.

Om aftonen voro är på San Carlo‐teatern [Teatro di San Carlo], den största i Europa ‐ näst La Scala i Milano ‐ sex lograder med trettiotvå loger i varje med plats för tolv personer ‐ vid fullt hus kan säljas fyratusen biljetter. Det gav stycken av två särskilda operor och dessutom tre olika baletter, växelvis i präktiga dekorationer och inredning. Själva scenen är så vidlyftig att en personal av en tvåhundra personer bekvämt rörde sig på den, och salongen av så stora dimensioner att ingen enda av de sjungande fyllde riktigt upp den. Primadonnan signora Borghi‐Mamo [Adelaide Borghi‐Mamo] hade en förträfflig röst men spelade illa ‐ jag saknade Alajmo [Carolina Alajmo]. Jag frågade en fruntimmersvän till den senare om hon inte studerat sina ställningar och gester på de gamla basrelieferna, eller modellerat sitt spel efter Rachel ‐ men till min förvåning hörde jag att hon aldrig gjort någondera delen, utan samma gester och mimik hade hon innan hon visste vad teater ville säga ‐ dessutom lär napolitanerna och sicilianarnas gester, hos det egentliga folket, icke allenast utmärka sig genom livligheten, utan även genom överensstämmelsen med de antika avbildningar i fresker och marmor. Ett nytt drag av hovets pryderi, är att drottningen lär ha föreskrivit det dansöserna skola nyttja gröna kalsonger, vilka räcka till knät, inunder trikåerna ‐ det ser horribelt fult ut. Förnämsta dansösen signora Ferrares hade en särdeles god skola, vacker ehuru belastad med för mycket vader, bra klädd oaktat de vedervärdiga kalsongerna livet på hennes klädning gick inte högre an strax ovanför rosenknopparna, sedermera ryggen, axlarna och halsen endast överdragna av flor. Några prinsessor satt i kungliga logen ‐ sömniga och med rödbrusiga kinder såg de ut som näringsidkerskor.

Filer

Inlägg #149 (25 februari 1852, Neapel)

25 februari

Kyrkorna i Neapel stå vida efter dem i Rom. Idag var vi inne i den förnämste, San Gennaro, som visserligen är rik och vacker men för mycket rokoko för att vara basilika och alldeles för grann och prålig för att vara kyrka. Det ena sidokapellet är en liten basilika byggd av återstoden av ett Neptuns och Apollos tempel ‐ det andra mitt är Sankt Januarius kapell, inneslutande hans, två gånger om året flytande hjärtblod, vilket fenomen allt sedan 1526 då pesten rasade Neapel regelbundet förnyas. Inunder högaltaret är en liten vacker krypta, prydd med antika basreliefer föreställande de hedniska gudomligheterna, samt dessutom en knäböjande staty av kardinal Olivier Carrafi [Oliviero Carafa]; som det påstås av Michelangelo. Rikedom av guldkrucifix, silverstatyer, kandelabrar [ljusstakar] och kronor är oerhörd. För tillfället var stor fest vid vilken en kardinal fungerade; han satt under en stor tronhimmel av gredelin sammet, omgiven av hela sin stab, klädda i sammet och spetsar ‐ en ung man av frodigt utseende, för mina ögon såg han ut som han bjöd till att inte skämmas.

Därefter gick vi till jesuiterkyrkan [Gesù Vecchio?]; rikt utsmyckad med vita och röda sidendraperier, var den för tillfället besökt av den förnäma världen, i synnerhet fruntimmer, som med största andakt åhörde en medlem av orden, som talade ex tempore från predikstolen. På avstånd såg hans ut som en polichinell, så koppade han, sprang från ena sidan till den andra, kastade med huvud och armar, övergick ifrån trotsiga skrik till de vekaste modulationer i rösten ‐ men när jag kom på närmare håll, såg elden i hans ögon, de övertalande gesterna, åskådarnas spända uppmärksamhet, tyckte jag att det var hemskt istället för löjligt.

Brev ifrån mamma [Ebba Annerstedt], daterat i Linköping 3 februari ‐ här skrivas kärlekens ord med en trubbig penna och en gammal stil, så att de kunna ristas i marmorn ‐ jag kysser dig, min mor!

Claës, själv en kadett‐typ, skriver ett långt och lustigt brev om courtiser, förlovningar, permissioner, etcetera, etcetera men huvudsaken vad jag vill veta i vilken klass han är, när han ämnar gå ut, det förtiger med en märkvärdig aktsamhet. Han skriver om att medlidandet för min person vilket, att börja med var så varmt, borgar på att lämna plats för avunden. En och annan tycker att det går för bra för mig, samtliga att jag är tillräckligt vingskjuten för att inte möjligen ännu kunna flyga över dem ‐ kan tänka!!!

Reuterswärd [Patric Reuterswärd], min bästa vän i Konungens Första Livgrenadjärregemente skriver "Med hjärtat överfullt av glädje, är det för mig ett verkligt behov, att för dig, min förtrogne vän, få meddela all den fröjd och tillfredställelse som jag erfar av livet". "Jag har nu tack vare Gud, kommit till den säkra förhoppningen att vinna målet för alla mina käraste önskningar, ty sent omsider har jag lyckats vinna min evigt älskade Augustas föräldrar". Han erbjuder mig att bli marskalk på sitt bröllop, den hedersknyffeln ‐ nu sitter han med näsan i sin rika svärfars skruvstäd, vilket redan har låtit känna sig genom föreskriften att han skall bosätta sig i Stockholm och således inte får favoritidén, egendom i Östergötland, uppfylld. "Ecco qua". Lyckan är en vanskelig sak, till och med ordspråken därom. Det är nämligen ett italienskt sådant, som säger "vill låt de vara lycklig en dag, sa låt mustascherna växa ett år, tag en hustru hela livet; bli jurist". Jag önskar att min vän inte måtte få för många bekymmer av hemgiftens förökande och av sin svägerskas långsinta lynne.

Sixten Flach, regementskamrat, bror till kavaljeren hos prins Gustaf; beskriver hur stor glädjen "så väl inom kungaborgen, som inom vid prinsessans födelse varje sant, svenskt hjärta". Det är visserligen rätt uppbyggligt, men jag skall underrätta honom att de, som beräknat fäderneslandets intresse på prinsens kronföljarens, med sina ??? svenska hjärtan, uppskjuta sitt jubel till dess han kommit välskapt fram; andra sant svenska hjärtans möjliga känslor att förtiga ‐ för min del hyser, jag stora förhoppningar på den fjärde ättlingen av Bernadottes dynasti; den är lycklig nog att vara utan de gamla regentsläkternas traditioner och fel samt ofta ha visat sig bättre svenskar än många av sina undersåtars. Jag är lycklig att i denna regenternas olyckstid kunna säga: kungen är min välgörare och tronföljaren min vän.

Filer

Inlägg #150 (26 februari 1852, Neapel)

26 februari

Vädret blir allt värre och värre, sammalunda och Thures [Thure Lidman] tandvärk.

Jag läste i en tidning från Rom, justitieministerns rapport om förgående årets brott; där förekommer 27 förfalskningar och 928 mord och mordförsök. När man vet att de flesta sådana är av politisk anledningen, så förstår man vad romaren menar då han säger att dolken är ett frihetens palladium ‐ uti ett despotiskt sammhålls med inkvisitoriskt lagskipning, där en förorättad varken genom tidningar eller inför domstolar kan göra sin klagan gällande, är det lyckligt att det finnes något, var emot nedrigheten studsar.

Förhållandet är helt annorlunda i Neapel, där vendettan inte mer florerar och där enligt Fervandos påstående "männen äro utan ära; kvinnor utan dygd och hederligt folk sitter i fängelse".

Filer

Inlägg #151 (27 februari 1852, Neapel)

27 februari

"Min kära S utropade B förargad över att hava råkat i drift under en avhandling som han inte var vuxen, jag skall underrätta dig om att jag tamejtusan???? icke är så barnslig som de tror". "Det är just felet det", svarade F, "att de uppträder med en mogenhet i ålder och insikter som du inte äger". B hade råkat i lägervall därför att han försökte att definiera en adjektivform, vilket naturligtvis icke låter sig göra.

Uppe hos en tandläkare, som förträffligt borttog de bägge rötterna av Thures [Thure Lidman] ruttna tand ‐ han var tillika ???, beklagade sig över vanskligheten att vara läkare i detta landet ‐ "lyckas en operation eller kur, så är det Madonnans eller ett skyddspatron, som har varit omedelbara orsaken; misslyckas den, så är det läkarens fel".

Man ser ofta på Neapels släta, sluttande gator personer som gå och trilla stora tunnor och med stor skicklighet hålla tunnorna tillsammans i raden. ??? pojkar gick med var sin tunnrad mitt emot varann under livligt samspråkande ‐ bäst som det var stannar den sin rad mot en stenpelare och springer över till den andra, som ställde sig framför sina tunnor; därpå började de att spela "murra" med fingrarna (att spel som var gängse redan under Ciceros tid) och efter att ha gjort det en stund tog de sig till att slåss ‐ följden blev att tunnorna råkade utför gatan; den ena slog mot en häst för en droska, den andra mot en karl som sålde apelsiner. Först smorde pojken sin motståndare sedan fick han smörj, först av droskkusken, som trakterade honom med sin piska, och sedan av fruktmånglaren, som knyckte honom lite grundligare. Där ser man följden att spela hasardspel, förlust på alla händer.

På aftonen hade vi serenad med sång och bleckinstrument ‐ ingen en ton ifrån hornen eller sångarna var ren men föredraget var eldigt, aftonen var skön och humöret var gott därför ansåg jag inte en halv carlius understöd vara för mycket åt dem, vars lott är att musicera ihjäl sig på falska pipor.

Filer

Inlägg #152 (28 februari 1852, Neapel)

28 februari

Besökte tavelgalleriet i Museo Borbonico [Real Museo Borbonico]. Följande fäste min synnerliga uppmärksamhet, ett ???: Amerigo Vespucci; med tunna kunder, fin mun, lite infernaliska ögon, nobelt ansikte, något rödlätt hår, förefaller han mig att kunna ha varit lika väl en Cesare Borgia, som en stor man; beroende på vart försynen behagar vända de stora förmågorna. Christopher Columbus; har ser man djärvhet och inspiration uttryckta i klara, friska ögon, spelande näsvingar, välformad mun, och präktigt kastanjebrunt hår och skägg ‐ så bör den se ut, som övervinner sin tids fördomar och bjuder elementerna spetsen, som lönats med otack och trotsat fängelsets bojor, som gagnat mänskligheten och övergått till eftervärlden.

Hans maitresse: en den vackraste nittonåring i den fulaste dräkt, tycks vara en av dessa naiva kvinnor av folket, vilka liksom Aspasia, Laura, etcetera äro naglar i ögonen på de ärbara fruarna.

Två skrattande pojkar; de kunna förmå mjältsjuka att le, så dum ser den ena ut, så ??? den andra.

Bartolomeo Schedoni ‐ Paulus III:s skomakare: en präktig gubbe i snövitt, ymnigt skägg, som i medveten vigt sig om sin nödvändighet för påvens välgång håller hans sko i sin hand.

Paulus III:s skräddare; tycks på sin litet illpuriga, något hånande min, med alnen, som han håller i handen, har mätt sin påve från huvud till fotobjekt och med densamma mänskligheten.

Hans eget porträtt med ett visst silenusleende och den avigvända handens utsträckta pekfinger driver han med åskådaren.

Sebastiano del Piombo: Anne Boleyns i fångdräkt ‐ om skarprättaryrket har någonting poetiskt, så måtte det vara att få försätta sådana vackra och resignerade personligheter till evigheten.

Alexander VI ‐ med överlägsna ögon, skarp och välformad näsa, mörk och högtidlig, liknar han folk, vilka måste gå långt.

"Carita", Bartolomeo Schedoni ‐ flickan, som ger brödet åt pojken, vilken leder en blind påminner om Correggio, pojkarna om Murillo. Den tredje ungen står så oskyldig tittande i vädret, endast sysselsatt med att klia sina smådjur, glad som han är över den tillräckliga värmen att kunna gå i bara skjortan.

Poussin: "Luna" ‐ en vacker komposition, där månskenet sprides från gudinnan, som kommer utåkandes med sina hjortar ur en skogsdunge, för att med sitt milda leende förljuva den vid foten av ett träd liggande Endymions slummer.

Tizian: "Philip II av Spanien" ‐ en typ för "grands signore", dessutom nobel, utlevad, cynisk.

Antonio Carracci: Rinaldo och Armida (ämnet ur en av Tassos [Torquato Tasso] sånger) ‐ utsträckt på marken med huvudet och övre delen av kroppen, i hennes knä, blickar han salig upp till henne, hållande en spegel ??? henne på det att hon själv måtte få njuta av sin skönhet. Med sitt guldgula rika hår formerar hon lockar till hans ansikte på samma gång som hon därmed döljer för hans ögon två i bakgrunden spejande ansikten ‐ vare sig att hon inte vill störa hans sällhet eller även av dem låta sig beundras.

Tizians och Guercino två Magdalenor*) på vilka skönheter man ser att de "mycket hava ???" och om vilka man vet, att "dem är mycket förlåtet".

Antonio Carracci, ett sataniskt stycke, föreställande Judith skärande halsen av Holofernes, biträdd av sin tjänstekvinna ‐ efter att för fäderneslandets frihet hava lovat att tillfredsställa hans lustar, fyller hon mannen och nackar honom i stället ‐ målet kan helga många medel.

Micco Spadaro: Masaniellos porträtt ‐ slug, sinnlig, pipan i mun och glaset i hand, ser han ut att hava gjort hela sin statskupp på skoj, eller endast blivit uppvräkt som översta skummet på revolutionens störtsjö. Mera skulle jag föredragit om han sett ut som Antonelli; prins av Salerno, av Giorgione, en av hans (sedermera avrättade) anhängare, avmålad såsom förklädd till herde ‐ ett energiskt och förträffligt huvud.

Mursilli: Greve Ugolinos hungersdömd ‐ genom falska vittnen fälld till förtal mot en toskansk ärkebiskop, blev han dömd att med hela sin familj svälta ihjäl ‐ han föreställes sittande fastkedjad vid muren med halvnaken kropp och utsprängde ögon, omfamnad av sin yngsta, uthungrade son och hållande den andra döende utsträckt på sina knän. Till höger är en svartnad medlem av familjen, liggande på marken. Till vänster en förtärd bedjande flicka, framför moderns döda kropp.

Gérard [François Gérard]: De tre åldrarna ‐ en ung, förtjusande, blonde kvinna med ett sovande barn i knät håller högra armen över faderns skuldror, vilken sitter ??? henne, till vänster om henne sitter mannen hållandes henne i handen samt med förtroende och tacksamhet blickande i hennes förklarade ögon ‐ tavlan är den vackraste moderna jag sett.

Rafael. En helig familj ‐ hans kvinnor äro gudomliga ‐ hos honom ser man konstens idé ??? ‐ den är inte allenast, att efterhärma naturens utan även att idealisera den.

*) Lukas evangelium i kapitel 37 och följande verser.

Filer

Inlägg #153 (29 februari 1852, Neapel)

29 februari

Santa Chiara, de napolitanska kungarnas begravningskyrka, såg vi flera vackra minnesvårdar efter skralt folk. I övrigt är den översådd med förgyllningar, ??? och medelmåttiga tavlor. Det som mest fäste min uppmärksamhet var en snyftande, bedjande kärring, vilken låg på knä och samtala de med en Kristusbild ‐ om hon själv hade förgiftat, hennes son mördat, eller vilka familjens brott hon ville avbedja, vet nådens givare ‐ feg och ful såg hon ut.

I kyrkan Santa Maria della Pietà del Sangri [Cappella Sansevero] finns prov på den högsta konstfärdighet en mejsel kanske någonsin upphunnit, uti två beslöjade figurer av Antonio Corradini ‐ den ena föreställande en på bår liggande Kristus; den andra en stående kvinnofigur, föreställande lasten, vilken under slöjan fåfängt försöker att dölja sin skam. Svårligen kunna draperier mjukare målas än de har äro huggna, eller tyg genomskinligare vävas än det här är framställt ‐ skada att konstnärens huvud inte var lika överlägset som hans hand.

Katakomberna äro högst märkvärdiga ‐ utom deras oerhörda utsträckning (till Pozzulio, nära en svensk mil) förvånar man sig över den oräkneliga mängden av gravställen (avlånga urkalkningar, jämt så stora som en människokropp upptar, tätt över och bredvid varandra, över allt i väggarna) vilka i tre våningar av stora valv och labyrintiska gångar äro spridda i den underjordiska världen. För att fylla alla dessa nischer med döda måste ha åtgått många århundraden och hur gamla dessa lämningar av en bortglömd kult måste vara, kan man sluta därav att ingen av de romerska författarna kände till dem förrän förföljelserna mot de kristna tvingade folk att taga sin tillflykt dit. Efter de senare ser man fresker lämningar av kapell och mosaiker.

På hemvägen mötte vi en transport av galärslavar. Ungt kraftigt folk belastade med bojar och fastsmidda vid varandra ‐ en ohygglig syn. Under tretusen år, hos alla folk som historien omtalar har den idén varit rådande att den ena människan äger rättighet att fängsla, misshandla och döda den andra ‐ hur långsamt gick icke civilisationen framåt! Om statsbyggnaderna äro så bristfälliga att man för deras bestånd måste ta livet av dem som vilja förstöra statens eller en endas existens, så kan man dock förlika sig med detta nödvärn då man vet, att de som mörda kroppen inte förmå att utsläcka själen, att döden inte ar en olycka utan er nödvändighet, inte ett straff utan tvärsom en appell till den rättvisaste domaren: så dem som taga livet av sina medmänniskor kan man bedja med styrkan "Herre förlåt dem ty de veta inte kvad de göra" ‐ men, att fängsla och beröva folk friheten, att plåga och förfölja dem, får att de medelst förbättra dem eller gagna egna intressen, att det allmänna väl eller enskildas fördel inte kunna förräknas utan genom denna legion av alla slags fångvaktare, anser jag såsom företeelser av dumhet eller nedrighet, och skulle vilja exterminera [utrota] dem från jorden, om jag inte trodde de var en nödvändig stimulans för frihetens och sanningens kämpar.

Filer

Inlägg #154 (1 mars 1852, Neapel)

1 mars

Vad man han missta sig på första intrycket. Flygare [Edvard Flygare] och Bretzner kom på samma gång till Rom och första dagen vi var tillsammans var mycket underhållande i sitt tal och praktisk i sina åsikter. Flygare däremot såg förarglig ut och så inte annat än sådana saker. Den som var snobben, det var icke Flygare; den som hade svansen, det var icke Flygare; den som tog med sig ett dussin luskammar som minne från Rom, det var inte Flygare.

En annan B av mina bekanta har jag också, många års bekantskap oaktat, grundligt misstagit mig på. Han är aktningsvärd i sin vandel samt av är i redlig och pålitlig karaktär ‐ men, sitt ringa vetande oaktat, skyr han ej att bedöma och fördöma de, utmärktaste storheter; sin avsky för lögnen oaktat aktar han ej för not att tala om saker som han inte begriper, och lysa med vetande som han inte äger; sin religiositet oaktat, håller han alla icke ortodoxa för irreligiösa och okristna, okunnig likväl om själva läran, vilken bjuder fördragsamhet och förbjuder njutningslystnad och ärelystnad. Hans redlighet borde göra honom nyttig i umgänge med människor, men hans självklokhet skall göra honom odräglig, och hans skeva, ofta skoningslösa omdömen kan göra honom skadlig.

Den vackraste promenad, som finnes i Neapel är den s.k. Villa Reale en tredubbel allé utmed havsstranden omgiven på båda sidor av planteringar av cypresser, pinjer, oranger och rosenträd, bland vilka äro uppställda marmorstaty efter antiken, vackra fontäner och små tempel. Från en utskjutande trekant med stensäten har man den härligaste utsikt över hela golfen ‐ på ena sidan Castel a Mare och Sorrento samt hela den stranden, vilken neapolitanarna själva kallar "un pezzo del cielo" ‐ på den motsatta kusten, utåt Posillipo, den trakt där de gamles Elyseiska fält voro belägna ‐ utåt sjön, den undersköna Capri, uppstigande ur sin azurblåa bädd liksom en enigt blomstrande nymf, och vilken, i den genomskinliga klara luften, synes helt nära, oaktat avstånd. Det är lika stort som emellan Dover och Calais. Få ett skär utanför en framspringande udde liggen klippfästet Castel dell'Ovo, som från sina grå murar och svarta kanongluggar kan bestryka promenaden och kajerna; mitt emot och på en kulle ovanför ligger kastellet Pizzofalcone, och överst på en hög dominerande klippa, fästningen Sankt Elmo [Castel Sant'Elmo], vilka trenne drakar i varje ögonblick äro färdiga att utspy sin eld över Neapel, när den kungliga nådens sol upphört att skina.

Filer

Inlägg #155 (2 mars 1852, Neapel)

2 mars

Vad det är onödigt att slösa kraft och lynne på dispyter. I pennan och från tribunen skall man vara obetvinglig. Men i avseende på samtal, påminner jag mig en fransk författare, som säger:

[SE BILD: #3938]

På aftonen var vi på spektaklet och såg "Nebukadnessar" utav Verdi [Giuseppe Verdi]. Introduktionen är vacker och i övrigt är den rik på melodier men i allmänhet tycker jag hans pjäser saknar sammanhållning och äro något flaxiga ‐ publiken var inte rättvis i sina bifallsyttringar, men däremot rätt lustiga uti sina ogillanden när någon sjöng falskt, efterhärmades samma ton hojtades och skrattades, vilket likväl inte hindrade dem att sedermera, ge samma person kraftiga applåder. I övrigt av S. Carlo [Teatro di San Carlo] en stötesten för storheter inom sångarvärlden, ty utom att dess storomfång fordrar en stark röst och den omständigheten att den är så väl byggd efter akustikens lagar gör att man hör allting så val, även om det är falskt eller svagt, så har de att göra med den nyckfullaste publik, vilken till och med har utvisslat Rubini [Giovanni Battista Rubini?].

Efter slutat spektakel gick vi in på café del'Europe där det för tillfället var en mängd sjöofficerare. Vid ett bord satt en mängd ryssar, vilka i sina spända uniformer och slipade fisionornier var helt upprymda och taffligt vräkande ‐ vid ett annat var någon amerikanare i den vanliga, vackra sjöuniformen, de voro helt kalla och fåordiga.

Filer

Inlägg #156 (3 mars 1852, Neapel)

3 mars

Alajmo [Carolina Alajmo] skickat mig sett porträtt (såsom "Maria Padilla") med åtföljande versar, vilka blivit henne förärade av några beundrare samma dag hon gav sin avskedsrecett. Efter att hava besjungit "Siculer Figlia" slutar sonaten med orden.

[SE BILD: #3939]

Hade besök av Leijonhufvuderna, Hedenstierna, Silfverskiöld [Carl Otto Silfverskiöld?] och Garberg.

Carl Leijonhufvud är en karlakarl som hedrar både släkt och vänner ‐ de övriga tre är också galant folk.

Hedenstierna har jag inte sett sedan uti ??? då var han glad och leende som en nyss förlovad flicka ‐ efter resan och vistelsen i Paris tycks kan ha blivit allvarsam.

Silfverskjöld är ett lyckans skötebarn, vacker pojke, rik och munter ‐ under karlsbergstiden var jag litet kittslig mot honom, men utan men för vänskapen.

Garberg är en rätt beskedlig och hygglig, men något olycklig genom sin blodspottning och hypokondri. Jag sa honom, att hans lynne måste vara sjukt, därför att han inte har någon nyttig sysselsättning eller studium. Om man är aldrig så sjuk här i världen, så ber man dock alltid tänka på det nyttiga man ämnar göra, i händelse hälsan återkommer. Det är visserligen en obehaglig tanke, att man en vacker dag kan ligga med näsan i vädret ‐ men livet är inte någon säker ankarplats, det är en passage; hälsan är ingen huvudsak, den är ett medel.

På caféet råkade jag Patrik Hamilton, vid Svea Garde. Sista gången vi träffades hölls vi med att komma i duell, för fröken Boyes skull, till följd av ett missförstånd under, en tour i cotillonen. Vi tog varandra i hand under tyst överenskommelse om dumhetens dränkande i glömskans flod.

Filer

Inlägg #157 (4 mars 1852, Neapel)

4 mars

Gjorde besök hos vår Chargé d'affaires greve Carl Wachtmeister, han var inte hemma men jag träffade honom hos Leijonhufvud han var tillräckligt artig. På eftermiddagen satt B. och berömde honom ‐ minnet av Wachtmeisters oblida omdömen om mig den tiden jag var förtjust i hans syster [Ida Wachtmeister], och av vana att på intet vis överensstämma med B.:s smak, gjorde att jag vräkte ur mig glåpord om Wachtmeister. Mot sina vedersakare bör man iakttaga mer hållning är sina vänner, och som Wachtmeister var frånvarande bar jag mig åt som en snobb därvid lag ‐ är inte första gången B, tvingar mig att säga dumheter.

Middagen var vi sju svenska officerare tillsammans. Vinerna var dåliga och rätterna tarvliga, men samtalet glatt och sinnesstämningen hjärtlig. Min förestående avskedsansökan, som skiljer mig från de jämviktenstolta trotjänarnas antal, attackerade lynnet på mig, men jämnvikten återställdes genom cajorivin.

Filer

Inlägg #158 (5 mars 1852, Neapel)

5 mars

Råkade fru von Schwartz (rödtoppens mamma) vilken mycket beklagade sig över den ringa sympati hon kunde finna med de danska damerna. Men se det kommer sig därav att min man var så länge ansatt "däröver i Slesvig" och dessutom har vi umgåtts så mycket med diplomater. Ja, lilla hennes nåd folk äro så avundsjuka. "Det är riktigt nog men de äro också gräsligt högfärdiga". Sådana kunna de vara hennes nåd, utan tvivel, hennes nåd. Sedan gumman en stund genom utmålandet av andras fel beskrivit sina egna svagheter, så erbjöd hon mig till tacksamhet för min uppmärksamhet och mina utop, att presentera mig hos prins Pignatelli. Inte kunde jag säga henne att jag gör en konst både i gamla harpor och italienska prinsar. ”Jag maa sie dem tusende tak" står det i Hollberg.

Handelsbokhållaren Knaus berättade mig på caféet i förtroende att han brouillerat sig [blivit osams] med herrskapet Moos därför att mamsellen tycktes vilja emottaga ett giftermålsanbud utav en annan handelsbokhållare. Inte kunde jag svara: smörj/er knoddar ‐ jag fick lov att falla från skyarna över mamsell Moos tilltag för att inte trampa under fötterna herr Knaus redan krossade hjärta.

Med särdeles nöje begav jag mig till statsrådet Flor för att få höra en utlovad föreläsning av honom som en skicklig latinare om de gamles seder och bruk, för att med mer, bjuden intresse kunna se Pompeji. När jag väl kom hem underhöll han mig med framställningar om sitt hat till allt vad tyskt heter, sin kraftiga ålderdom, och den stora nytta han skulle kunna ha gjort ifall regeringen hade insett landets intressen och förstått hans vinkar. Den som fick gå sin våg genomlurad, det var jag, bjuden på läckerheter och undfägnad med slarvsylta.

Filer

Inlägg #159 (6 mars 1852, Neapel)

6 mars

Jag trodde mig efter att ha besökt amfiteatern i Verona [Arena di Verona]; Colosseum och Pantheon i Rom hade sett de märkvärdigaste lämningarna från forntiden, men ingenting kan jämföras med Pompeji. Här ligger ett blad av fornvärldens bok uppslaget, låt vara att det är en småstads historia, men den ger ett hisnande begrepp om de stora städer prakt vilka med mycken storhet och många laster försvunnit från jorden. Vid inträdet i den uppgrävda staden varav tre fjärdedelar ännu vila i graven, förvånas man över de trånga gatorna och de små husen, utan fönster åt gatan ‐ men massan av smågränder och trottoarer gör kommunikation lätt för både åkdon och fotgängare, samt husens bekväma, nätta och vällustiga inredningar, häntyda på ett samhälle där livets njutningar voro mera både uppskattade och utbredda än nutidens, i samma trakter. Själva belägenheten i den fruktbaraste dal, utsikten över havet, Vesuvius och de vackra, bergen; allt stämde sinnet till detta angenäma vemod, som man alltid erfar då åsynen av någonting skönt och minnet av något stort tillbakatränga de för handen varande brister och bekymmer.

Vägen till Pompeji genom Portici, Herculaneum, Torre del Greco, går genom en trädgård ‐ på hemvägen när jag fick se solen gå ned i havet, mitt emellan Ischia och Capri, samt månen titta upp ovanför kratern på Vesuvius, glömde jag bort det fula vädret, vilket förföljt under vistelsen i Neapel.

Filer

Inlägg #160 (7 mars 1852, Neapel)

7 mars

Vid caféet såg ett prov på elakhet hos pojkar. En sådan fick smörj ut portvakten för att han inte ville gå ifrån dörren, där han stod och förde skoj samt besvärande de utkommande med anbud på flickor. Mustiga slängar fick han, men för vart rapp, som portvakten gav trängde han sig närmare in på och satt sina oförskämda ögon i honom, till dess den senare blev flat och slutade. Då jag sedermera kom ut ifrån caféet gick han fram till mig och tiggde. Fy fan vad du har ett uselt yrke sa jag åt honom. "Ack! Min bästa herre! Det är första gången idag". Du ljuger, jag har sett dig många gången förut. "Jag ljuga" aldrig ‐ om jag det gjorde så gick bloden genast upp åt ansiktet på mig". Det var en vacker och starkt bygge pojke på tio år med präktiga ögon och hår ‐ det gjorde mig ont om honom; hade jag varit rik, skulle jag tagit upp honom, och låtit bedra mig många gånger för att uppgivit hoppet att utveckla någonting gott av en så rikt begåvad natur ‐ med övertygelsen att han slutar på galiléerna gick jag där ifrån och kastade en halv carliner åt honom, inte till ett hyende under lasten, utan såsom en tribut åt intelligensen ‐ att bli arg på pojken för att hans föräldrar kanske inte kunna lämna någon enskild, eller, därför att regeringen inte duger till att sköta den offentliga uppfostran, vore fåvitskt [oförnuftigt].

Filer

Inlägg #161 (8 mars 1852, Neapel)

8 mars

Mycket skralt lynne sedan jag beslöt att skilja mig från Thure [Thure Lidman] ‐ alla landsmännen avråda och råda att han bör följa med mig ‐ råd får man i present, men om man skulle begära att få låna pengar för att sätta förslagen i verklighet, så vore det många rådgivare som skulle sticka svansen mellan benen och löpa. B. talade så mycket dumheter om resor, så att han däri endast kunde överträffas av mig, som gav mig till att motsäga honom ‐ att snyta dem som tro sig vara ljus, ar ett hedrande och (mattsamt) yrke; men endast då man har ett eget bättre, att rätta i stället för det som lyser illa, bör det utövas.

Filer

Inlägg #162 (9 mars 1852, Neapel)

9 mars

På avskedsvisit hos madame Sedlacek. Hon lever tillsammans med prinsen av Campo Santo (äldre bror till den som är gift med hertiginnan av Berry) och är en rätt hygglig och tycks även vara en bra kvinna, fastän varken hon eller barnen blivit ännu upphöjde till hertliga värdigheten ‐ jag tog hjärtat av henne så, att hon inte gav mig mindre än tre rekommendations brev till Palermo. Prinsen tag löfte av mig att då jag kommer tillbaka till Neapel och blivit återställd till hälsan, dricka några buteljer champagne tillsammans med honom i de vackra omgivningarna.

Det är kuriöst nog att följa med sviterna av en ny bekantskap, utav alla sådana (om de fortsättas ???) en serie av händelser och inverkningar, som äro alldeles oberäkneliga. Att tillämpa tillfälligheter av all art på huvudplanen är knuten för att kunna verka någonting ‐ att se upp och ta stöd var helst det finnes, om än aldrig så övergående och obetydligt, är nödvändigt för den som simmar mot strömmen. Många ha till levnadsregel att hos dem man träffar först studera de svaga sidorna, och i var och en ‐ för min del undersöker jag de goda för att kunna dra fördel av deras vänskap.

Filer

Inlägg #163 (10 mars 1852, Neapel)

10 mars

Lämnade Neapel utan saknad, men bror Thure [Thure Lidman] med desto större. Han reste till Marseille och jag till Palermo ‐ min föresats är att aldrig sörja över det man inte har förorsakat, eller kan andra; men tårarna smyga sig fram, till och med då man skriver. Jag tröstar mig med att det är motgångarna som uppfostra folk; övervinnas de så kommer väl ersättningen i sinom tid; går farkosten i grav, så vet jag vem jag tror på och vad jag arbetat för.

Utsikten av Neapel från sjösidan är härlig ‐ dock skulle jag ändå vilja se någonting vackrare.

I fonden, mellan bergen Camaldoli och Vesuvius är stranden garnerad av hus, och så vida spetsar kunna pryda en vacker fruntimmershals, så gör den vita staden, med sitt avundsvärda läge, ett lysande avbrott mellan detta dunkelblåa hav, dessa grå‐gredelina berg och ett av det rikaste färgspel skiftande landskap ‐ villor och trädgårdar ligga kringströdda här och där, inte mindre vackert än guldstrimlor i lapis lazuli. I väster begränsas bukten av öarna Ischia och Procida, samt kusten utåt Baiae och Pozzuoli ‐ mellan dessa senare städer och viken däremellan roade sig Caligula med att slå en ofantlig brygga, för att efterhärma Xerxes, och lät romerska armén marschera däröver. Cicero lär skriva om dessa vällustens tillhåll, att ingen som var mån om sitt rykte tordes omtala att han sett dem samt att man i dessa trakter inte hörde annat än backanaliska sånger och liderliga skrän eller, himmelsk musik och kärleksfulla suckar. Capri som tillstänger bukten i sydost är tillräckligt vacker för att hålla historien om engelsmannen för sann ‐ han kom nämligen dit er vacker dag för att se ön, vilket han dock inte hann med på en månad, utan skickade till Neapel efter sina kappsäckar, stannade ytterligare kvar ett år efter vars förlopp släkten fick underrättelsen att han bosatt sig för livstiden.

Det är ett italienskt och världsbekant ordspråk, som säger att "sedan man sett Neapel kan man dö lugn". Jag har nu sett det, och det är verkligen det vackraste jag sett, men ‐ jag vill varken leva eller dö där.

Filer

Inlägg #164 (11 mars 1852, Palermo)

11 mars

Efter att ha tillbringat natten i försalongen, plågad av vägglöss och sluskars utdunstningar, gick jag upp på däck för att innan ankomsten till Palermo taga någon notis om mina reskamrater. Fördäcket var belamrat med en massa bondpojkar, vilka såsom rekryter överfördes till Sicilien ‐ efter nattens mödor, krokbenta, bleka och blängande, såg de ut som kalvar med aning om slaktarhuset.

På akterdäcket gick två och promenerade ‐ den ena, med förnämt utseende oaktat skjortan som var något smutsig, var en ung man den andra en butter herre promenerande med sin cigarr i mun och hatten djupt ned tryckt, var något äldre. Den ena såg inbjudande och den andra för butter ut ‐ efter en kvarts promenad bestämde jag mig för att slå an den förstnämnde. Han var mycket talför, hade rest flera år, och besökt industriexpedition och alla huvudstäder i Europa; till slut frågade jag honom om han rest ensam eller i sällskap ‐ rodnande besvarade han frågan med att han farit som en kammartjänare med en hertig. Jag höll mina koncepter bättre än han, yttrade mina åsikter, om hur angenämt det måtte vara att resa med kammartjänare samt min ledsnad över att nödgas undvara någonting så förträffligt ‐ och kammartjänaren blev tjusad, samt bockade sig då jag gick, som om jag skulle varit kammartjänare hos en kung.

Sedan jag gått en stund och funderat på konsten att resa med agrement då man har klen hälsa och ännu klenare kassa, kom den trubbiga herren tvärt på mig och frågade om jag var blesserad ‐ jag tyckte det var både frågvist och näsvist, men han var en äldre man, så att jag höll in med det snytande svaret, utan underrättade honom i stället helt beskedligt att jag inte var någon hjälte utan råkat ut för olycksskott. Till min stora förvaning, sa han, man behöver inte vara någon hjälte fast man är blesserad i krig, därpå är jag ett bevis, för jag har fyra blessyrer ‐ nu var det jag som blev tjusad däremot ‐ jag heter Zaitzewsky och är överste samt rysk generalkonsul i Palermo, och skulle önska att kunna vara er till någon tjänst där, i alla händelser har jag gott te och goda cigarrer.

Det är inte förstå gången jag bemärkt att personer med tjurhuvuden är välvilliga.

Utsikten av Palermo kan mäta sig med den av Neapel. Livet, skriket, smutsen på de med platta stenar belagda gator är det samma i mindre skala ‐ fullsnokarna lika oförskämda, här tar jag dock det försiktighetsmåttet att muta dem. Tullar, pass och polisbetjänter äro evig schikaner för hederligt folk ‐ att man skall behöva underkasta sig rannsakning av fähundar, att man ska vara nödgad att muta dem; att man måste åtnöja sig med deras gracer är horribelt.

Filer

Inlägg #165 (12 mars 1852, Palermo)

12 mars

Gick ut och tittade mig omkring i staden. Att en arbetsdag på ett stort torg vid stadsporten se hundratals personer spela med klot, ligga och sova utåt väggarna, en massa av unga friska män vrakande längs kajen; kvinnor och barn somliga gå och lusa varandra solskenet ‐ se där det så kallade "far niente", som italienska patrasket skattar högst näst efter Madonnan.

Jag gick in i en kyrka ‐ prästerna fungerade vid altaret i sina rika dräkter och orgeln spelade ljuvliga och veka melodier. Jag satt mig ner på en stol; och fram kom en vacker och trasig flicka, till utseendet sextonårig hållande i handen en ännu trasigare flickunge, om en tre å fyra år. Sakramentet togs fram, den större flickan faller på knä liksom alla andra; den mindre däremot kryper under sjalen på sin följeslagarinna. Jag undrade vad ungen gjorde, som stod och ryckte på sig ‐ slutligen föll en flik av sjalen undan och blottade för mina ögon en, på ett vackert flickbröst diande barntrut i anseende till den stora likheten hade jag hållit dem för två systrar, aldrig ??? att barn kunna föda varandra. Sedan hon sugit sig mätt började hon att leka med den andras hår och radband, utan att på något satt kunna störa den lilla moderns andakt. Musiken hade tystnat, folket gått ur kyrkan innan jag hunnit inse något förnuft hos den lagen, som berövar kärleksbarn arvsrätt och familjerätt, då likväl vår frälsare föddes i en krubba.

Till försoning av de synder sicilianarna ådragit sig genom revolutionen hade påven anbefallt ett jubileum, så att kyrkorna voro öppna och prästerna sysselsatta under de tjugofem dagar det kommer att räcka. Jag gick in i en franciskanerklosterkyrka, där en munk stod och domderade samt med hes röst skrek, för en massa kvinnfolk med thy åtföljande barn, karlar högst få, liksom vanligt. Kyrkan var vacker, fruntimmerna såg ingenting mindre än andaktiga ut, men munken vrålade, barnskrik och massan avgav ånger, så att jag måste gå min väg.

Jag var mycket nyfiken att göra bekantskap med familjen Alajmo. Fadern, en vithårig gubbe var välvillig och även förtjust att få höra omtalas sin dotters triumfer. Modern, en fet, häftig och snusande gumma (ehuru inte fyllda fyrtio år) tycks ha varit ovanligt vacker och gladlynt i sina dagar ‐ på min uttryckta förvåning att hennes son såg äldre ut än hans mamma svarade hon "ora ammogliata a tredici anni e l'ho fatto in sette mesi". D.v.s. jag var gift vid tretton års ålder och gjorde honom på sju månader ‐ så brådmogna och oförställda bliva inte våra fruntimmer på långa tider. Dottern, Theresena, med gulrött hår och den vitaste hy, skulle ha sett ut som ett brinnande vaxljus, om hon inte vore till den grad vacker att man tvingas att vara rättvis mot den utstötta färgen ‐ oaktat hon inte är mer än tretton år, så är hon fullt utbildad, lagom coquette ‐ hon skrattade som en yrhatt.

Åt middag samt passerade aftonen i sällskap med ryssar, bestående av Zaitzewsky, min vän statsrådet Livoff, av vilken jag sett i Dresden och i Rom, generallöjtnant von Budberg, slående lik general Hohenhausen, kapten Alexis von Haller vid kejserliga gardet ‐ när jag hörde dem tala om Turkiet fick jag en liten idé om "Slaviska" övermodet.

Filer

Inlägg #166 (13 mars 1852, Palermo)

13 mars

Fula vädret och Thures [Thure Lidman] bortovaro har gjort mig lite hängsjuk. Jag undrar om något ämne är mera beljuget än klimatet i Italien. I dag haglade det här, en kvarts tomme, bergen äro täckta med snö, och när jag förut med Haller till Olivirizza där den ryska konsuln bor, fann jag min päls på intet sätt över flödig. Sedlaceks rekommendationsbrev jagade ut mig på visiter. Det ena var till en prinsessa Citen det andra till en monsignora Gastaldi, änka efter en prins. Den förstnämnda bodde uti ett till utseendet präktigt, men invändigt mossbelupet och förfallet palats ‐ portvakten var galonerad och luggsliten; betjänterna talrika, men såg hungriga ut; maskstungna gobelängtapeter och damastmöbler. Efter sådana förberedelser väntade jag mig att i värdinnan få se en vördnadsfull överleva av de fallna storheterna, men i stället ett tafatt pyntat och bedrövligt uppslag på prinsessa som inte tycktes trivas mer med sängen än jag med henne.

Den andra frun var inte hemma men däremot tick jag göra bekantskap med hennes svägerska och brorsdotter. Den senare behagade mig mycket, fast hon hade glasöga på vänstra sidan ‐ hon sjunger sicilianska folksånger som en bard, och är för övrigt republikanska samt svarade då jag frågade henne om staden var lugn efter de politiska välvningarna: "non é tranquilla; é oppressa". I övrigt har hon drabbats av åtskilliga olyckor, ehuru inte mer än arton år, enligt vad en närvarande herre Vigo berättade mig. Vid fjorton års ålder fick hon ett mycket fördelaktigt giftermålsanbud av en neapolitansk officer, men, ehuru vad tyckte om honom, vägrade hon att gifta sig med en som tjänade bland fäderneslandets förtryckare ‐ hon röjde och han sörjde ‐ en tid därefter förlorade hon ögat och han gifte sig. När Messina, Catania och Palermo blivit intagna och bombarderade sörjde hon så förskräckligt över sina landsmäns förtryck att hon var tokig en tid ‐ nu sedan kärleken och friheten gått henne förlorade söker hon sin ersättning i sången. Se där en kvinna värdig att föda män och likväl dömd att tråna bort under suckar. "Chi tutto vuole tutto perde" ‐ men det är bättre att vara olycklig än futtig, invänder jag "Kanske för dem som slippa att leva länge".

Filer

Inlägg #167 (14 mars 1852, Palermo)

14 mars

Machiavelli skriver, i sin "Il Principe" om huruledes man kan motstå lyckans nycker, följande:

"Och det är mig icke obekant huruledes många har haft och hava den åsikten, att världens händelser äro på så sätt av Gud och ödet styrda, att människorna med all deras förnuftighet inte kunna ändra dem, ännu mer, att vi därför inte hava den minsta hjälp, sålunda skulle man kunna tro att det vore onödigt svettas av bekymmer över händelsernas gång, och bäst att låta sig styras av slumpen. Denna åsikt har varit mera hyllad i våra tider genom massan av omväxlande händelser, vilka hava visat sig och ännu idag synas utom alla mänskliga beräkningar. Åtskilliga gånger tänkande därpå har jag till en viss grad funnit mig förolämpad genom denna deras åsikt och håller icke desto mindre för, på det den fria viljan inte må undertryckas, att det väl kan vara möjligt det ödet godtyckligt bestämmer den ena hälften av våra handlingar men att det därjämte lämnar den andra hälften, eller föga mindre, att styras av oss själva; och jag liknar ödet vid en av dessa strida floder, vilka, då de äro vredgade, översvämma slätterna, upprycka träd och byggnader, bortföra jord från ett ställe och förrätta den till ett annat, och för vilkas närvaro var och en flyr och häftighet allting viker, utan att från något håll kunna motstå den; och änskönt de sålunda förhålla sig kunna människorna likvar medan tiderna äro lugna taga sina försiktighetsmått med stöd och dammar, på så sätt, att när sedermera floden uppsväller, den antingen må kunna avledas genom en kanal eller så att dess häftighet varken skulle bliva så tygellösa eller farlig. Dylika företeelser uppstå genom lyckans nycker, vilka i synnerhet där visa sin makt, varest dygden ej är tillreds att motstå dem, och dit vända sin häftighet, där de veta att varken dammar, eller stöd kunna hindra!".

Filer

Inlägg #168 (15 mars 1852, Palermo)

15 mars

Överste Zaitzewsky, kapten de Vaisseau och rysk generalkonsul i Palermo, är mig en ovärderlig bekantskap. Efter att i turkiska fälttåget mycket hava distingerat sig blev till skötande av sin hälsa utnämnd till militäragent vid legationen i Neapel ‐ men han såsom sådan inte haft någon sträng tjänstgöring har han använt tid på resor i alla Europas länder och studier av antiken och de sköna konsterna. Vid Varnas intagande där han kommenderade de trehundrade frivilliga som besteg förste brêchen och av vilka endast sextio, svårt sårade, återkom, blev han svårt blesserad, varav han, i synnerlighet på de senare åren mycket lidet och måste trepanera huvudskålen på sig ‐ detta har dock på intet sätt inverkat på hans lynne, som är bekymmerslöst och uppfriskande. Han är en stor beundrare av kejsare Nicolai och gycklare av den europeiska friheten, fin och slug som en ryss samt frimodig, och hjärtlig om en gammal krigs[???]. Han berättade en mängd drag av kejsaren vilka göra klart för mig den hängivenhet alla hysa som komma i beröring med densamme. Bland annat har han betalt Zaitzewskys skulder ett par gånger och slutligen gett honom en post med tolvtusen francs inkomster utan något besvärligt arbete. I övrigt har han ingen släkt eller gynnare vid hovet, men detta har inte hindrat att, de gånger han presenterat sig, kejsaren först adresserat sig till honom bland de nådesökande, underrättat sig om hans hälsa och följande dagen i klingande ???, utan föregående skriftliga ansökningar eller medföljande förmaningar, låtit honom förstå att hans hjärta och kassa tillhöra dem, som uppoffra hälsa och tid får fäderneslandet.

Hans sekreterare är en lustig kurre, som har ett raseri att studera språk och alltid häxar på mig att lära honom några svensk fraser eller låna honom ett lexikon ‐ det oaktat är det med honom, som med kardinal Montalto, att språkens litteratur svävar han dels i okunnighet om; dels intresserar hans sig inte för annat än dess ortografi. Han är tillika lektor för översten, men somnar oftast under läsandet av de intressantaste ämnen, skyllande på sin nervsvaghet. Nyfiken och frågvis, svarade han mig med ett sicilianskt ordspråk då jag förebrådde honom därför "La curiosità è figlia dell'ignoranza e madre del sapere". Såsom bevis på italienarnas vidskeplighet berättade han mig att en hertig Aqua Viva, vilken här i Palermo ansågs för "gettatore" (folk med onda ögon) och måste rymma landet för att fruarna påstod att ljuskronor falla ned för att han kom in i rummet, havande kvinnor fruktade missfall, herrarna tappade på spel och pigorna på lotteri ‐ och sålunda är den hederliga och beskedliga, rika och förnäma mannen landsflyktig, ännu mer, att nämna hans namn är en olycka för hela det sällskapet. Vad tycks om mina ländsmän, vilka ändå jämt hacka på prästernas bigotteri ‐ det händer ofta att man pratar mest där man är svagast.

Filer

Inlägg #169 (16 mars 1852, Palermo)

16 mars

Gjorde en promenad i Villa Giulia eller som den vanligen kallas La Flora ‐ en den allra täckaste parkanläggning vid havsstranden med springbrunnar, äreportar, små tempel, minnesstoder ‐ det vackraste är vegetationen; de andra pryda, men saknar allt konstvärde. Jag är iblands böjd för att gå in på deras åsikt som påstå att sköna konsterna äro överflodiga för naturmänniskor och stora själar och endast ha sitt värde såsom naturåskådningar och ett medel att återföra oss civiliserade medelmåttor till naturens beundran och uppnående (Z:s yttrande). Man kan säga om konst som om litteraturprodukter: snillrika och vackra saker träffar man ofta ‐ sunt förnuft ganska sällan.

Bredvid parken ligger den botaniska trädgården [Orto botanico di Palermo]. I densamma är ett slags tempel, som i en rotunda innesluter fyra statyer, i kroppstorlek, av utmärkta naturforskare. Till min stora, högst angenäma överraskning stod Linné [Carl von Linné] där med sin blomma i hand och nordstjärnan på bröstet. En trädgårdsdräng låg och läste i en bok ‐ jag begärde att få se den. Varför läser du italienska grammatiken, och är själv italienare. "Nej, jag är sicilianare och kan ännu inte läsa italienska". "Varför vill du kunna det?" "För att sedermera lära mig så mycket latin som behövs för att läsa några verk i botaniken". Jag hade en carlin i hand för att ge honom, men i stället tog jag av mig hatten och önskade rika skördar på vetandets fält.

Efter att vid bordet förargat mig över ett par engelsman, vilka ha det kuriösa levnadsvettet att göra sig min av att göra en konst i sina grannar, oaktat de inte hålla sig för goda att bo i samma hus och äta vi samma bord, gick jag ut till havsstranden för att njuta av den svala aftonvinden och det präktiga månskenet. Sedan jag suttit en stund med blickarna siktade utåt havet och de i månskenet glittrande böljorna betraktat det enstaka och undersköna Monte Pellegrino, där Hamilcar Barca försvarade sig två år emot romarna och där den sköna och heliga Prinsessan Rosalia föredrog en grotta framför hovlivet, tänkt på de mina i norden, med ett ord, njutit en av dessa korta stunder, då man glömmer sina brister och låter en god cigarr slockna, försonad med detta släkte, som inte vill lära sig harmoni av naturen, och befarande dessa rymder där aningarna äro mina respengar och hjärtat mitt pass ‐ kommer en snuskig, tiggande karl och sträcker fram sin knotiga näve; jag ryckte till på mig, inte av förskräckelse, men av smärta, ty i stället for en doftande vind kände jag hans ruttna stank, i stället för en skön natur såg jag civilisationens drägg, i stället för mina leende drömmar kom en hjälplös uselhet. Jag gav honom en slant, försökande att bli av med honom, liksom man, obehagligt uppväckt ur en angenäm dröm, vänder sig på andra sidan för att kunna fortsätta, men fulingen kom tillbaka "brama una sitella, Excellenca" ‐ jag låtsade inte förstå honom "una bellissima, Excellenza" ‐ jag teg. Slutligen tog han fram och skakade ett otvetydigt ting ‐ smörj fick han och det med duktiga rapp så att han vrålade i månskenet, och hem gick jag, alldeles icke romantiskt stämd, men nöjd med att åtminstone uppbringat litet upplysning med käppen.

Filer

Inlägg #170 (17 mars 1852, Palermo)

17 mars

Table d'hôte är en republikansk institution. Studenter och hovmän, anspråkslösa tyskor och förnäma Ladys, betala lika mycket och föredraga varandras sällskap. Det är visserligen långt ifrån att de äro angenäma för varandra; men det är redan en stygg lutning åt demokratin, att de sitta bredvid varandra; men så, det äro de fördömda ångkommunikationerna som åstadkomma så många kuriösa saker.

En vacker amerikansk änka har hela tiden suttit snett emot mig. Hon är mycket pratsam, men som avståndet var något långt för att med bekvämlighet kunna konversera, och hon förmodligen unnade mig att njuta av sin älskvärdhet lika gärna som grannarna, har hon hedrat mig med ögonkast. Till att börja med trodde jag mistress E. A. Taylors uppmuntran ägnades åt en halländsk kammarherre, Baron von Etzdorf, med mustascher a la Haynau. Hag har hört att amerikanskor ofta är ljuvligt stämda i sällskap med hovmän, men på andra dagen kunde jag inte längre misstaga mig utan visade min tacksamhet så gått jag kunde, och så den oskadligt hel vi suttit och värmt varandra med ljumma blickar, endast utbytande flyktiga ord om vi passerat förbi varandra vid gången till och ifrån bordet. I dag råkade jag henne tillsammans med en syster och svåger (herrskapet Lawrence från Boston) vid frukosten, där hon underrättade mig att hon om ett par timmar avgår med ångfartyget, i deras sällskap, till Neapel. Jag var naturligtvis så ledsen jag möjligtvis kunde samt önskade henne lycklig resa med hopp om återseende, jag en kraftig ??? och en len handtryckning samt bekräftelse på hennes älskvärda försäkran att hon kommer att sakna Palermo ‐ så där han åtskilligt undanstökas utan att man behöver säga ett ord eller göra en gest. Jag lyckönskande dem som profitera av den blängande, pladdrande frun, ty hon år vacker och glupskt rik enligt vad man påstår lär marquis Fardella mycket sörja över hennes bortresa.

Hade visit av vår generalkonsul härstädes signore Sebastiano Santo Malato, som är president uti härvarande handelstribunal och en mycket förmögen man ‐ detta oaktat gruvade han sig mycket över att regeringen inte ville ge honom appointement. Beskrev hur han rest Stockholm med sin fru, men blivit lurad på konfekten, fast man slaget honom om halsen med Vasaorden. Jag bad honom fortsätta med ansökningarna, så kommen han åtminstone att stiga till kommendör; ofelbart och utan något sorts tvivel. I övrigt är han en charmant man och har mycket anseende på stället ‐ tittar likväl i kors med ögonen.

Filer

Inlägg #171 (18 mars 1852, Palermo)

18 mars

Har haft till den grad nerfrysningar av stumpen om nätterna, att jag inte vet var jag skall göra av mig i sängen, plågad av elaka drömmar att Thures [Thure Lidman] resa gått olyckligt, hosta och bekymmer, lever jag i ständig brottning med en satan som vill ta humöret av mig. Det händer att sinnet blir nedstämt och ögonen vattnas, men hittills har jag gud ske lov, funnit att "lo studiare è lo stesso che pregare".

For ut för att se kyrkan San Maria Nuova i Monreale, en av de dyrbaraste lämningar sedan medeltiden. Byggd; liksom San Marcus [Markuskyrkan] i Venedig, i blandad men övervägande bysantinsk styl, inte så präktig som den senare, men i mitt tycke renare stil och mera tempel. Invändigt är den betäckt med mosaik på guldbotten även som takbjälkar och det platta takrutorna täckta med de rikaste förgyllningar. Hela altaret är av silver, men det vackraste av allt är de arton antika granitkolonner, som uppbära mellersta skeppet ‐ aldrig har jag sett sådana proportioner, sådan luftighet varmed de uppbära stenmassorna. För tillfället fanns inga andra i kyrkan, än en mängd körgossar i röda kaftaner, vilka, på en läktare inunder en orgel inövade körer till de förestående påskhögtidligheterna och sjöng som kyrkänglar, allt under knuffningar och intoneringar av fyra präster som stod bakom. Jag fick i fred betrakta detta monument från de fromma tiderna, då man icke allenast ägnade sin dyrkan, utan även sina skatter åt den obesticklige Guden. Det är någonting obeskrivligt högtidligt att höra musik ljuda genom en tom kyrka ‐ känslorna höja sig friare än under den samfällda andakten, som sällan är ostörd.

Kaplanerna knölade pojkarna, så att de sjöng i kapp med orgeln en röst var i synnerhet förträfflig; en svartögd, rosenkindad pojke vilken kastade så huvudet och skrik med en hängivenhet, som skulle han hava föresatt sig att bli hörd, inte allenast upp till kapellmästaren, utan långt högre.

Klostergården har en magnifik peristyl av tvåhundrasexton, alla olika, pelare. Fruntimren få inte beträda denna gård i ruiner, och utvisades utan förskoning. I samtalsrummet såg jag likväl hur en vacker fru satt och talade med en ung präst ‐ ställningarna föreföll mig bekant men det kanske var en syster, ho kan veta!

Kyrkans öppna portik tjänar till högvakt för bergsartilleriet, jag ville se på en kanon som stod där, men motades undan.

Filer

Inlägg #172 (19 mars 1852, Palermo)

19 mars

Bjuden på en rätt läcker middags hos ryska generalkonsuln i sällskap med Alexis de Haller [Alexis von Haller] och herr Demenico Tamajo. Den förra bland de beskedligare och olyckligare, den senare bland de beskedligaste och odrägligaste unga karlar jag känner.

Haller bor i samma hotell som jag och vi hava plats bredvid varandra de dagar han kommer ner till bordet. Han är mycket nervsvag (förmodligen ryggmärgslidande) och hypokondri; ligger till klockan ??? tre på dagarna och går och lägger sig vid samma tid på nätterna. En gång kom jag upp till honom vid middagstiden, då låg han påklädd i sängen och hade inte klätt av sig om natten för att hans betjänt var sjuk, och ensam hade han inte kunnat kläda av sig. Vi gör alltid våra visiter om aftnarna hos Zaitzewskys tillsammans ‐ han har en magnifik salong, där vistas han aldrig ‐ superba turkiska cigarrer, dem röker han aldrig. Tar alltid fram det dyraste bordeauxvinet, det smakar han bara på. Han har mycket attacherat sig till mig och ber mig att njuta av hans komfort, så har han åtminstone någon glädje av sina penningar. Han har befästat fälttåg i Kaukasus och blivit dekorerad, men med allt detta har han en så svag karaktär och så liten förmåga att behärska sin sjukdom att jag fruktar för det slutar illa för ekonom. Famajo har jag gjort bekantskap med hos konsuln, där jag för några dagar sedan olyckligtvis kom att yttra att jag var en passionerad älskare av musik. Detta gav honom anledning föreslå mig en presentation hos en musikälskarinna där man alltid får höra förträfflig musik ‐ ehuru jag i allmänhet hatar presentationer och inom mig tänkte "sicché piglieresti facilmente un graticcio" så måste jag hålla sträck och anta förslaget. Följande dagen kom han och gott som tog mig i öronen för att föra mig till frun, so skulle sjunga så präktigt. När jag kommer dit får jag en kokette medelålders harpa, på vars konversation och sätt jag skulle vilja tillämpa en recensents yttrande om Rousseaus [Jean‐Jacques Rousseau] första älskarinna [Françoise‐Louise de Warens]: "une femme qui si ‘a les vertus de con sexe niles qualités de l'antre" och som för det närvarande var indisponerad för att låta höra sig men bad mig vara oändligt välkommen, närsomhelst och hur ofta som helst. Sedermera lät jag, mitt arma får, mig trugas att låta mig föreställas hans familj ‐ hans systrar hade sett mig och voro så intresserade att göra min bekantskap ‐ när vi kom dit voro de ej uppstigna. Då jag suttit där en stund tog jag avsked för att begagna det vackra vädret och hoppades jag skulle slippa honom, men nej ‐ kan förklarade sig med största nöje vara mig följaktig på promenaden. Jag var stock och sten, men det hjälpte ej, ännu halvannan timma räckte min pinor till slut blev jag så odräglig att han gick ifrån mig; men oh gudar! Hans sista ord var att han skulle komma till mig imorgon afton ‐ knät sviktade, så tillintetgjord var jag.

Överflöd på hjärtlighet ersätter sällan brist på takt.

Filer

Inlägg #173 (20 mars 1852, Palermo)

20 mars

Besökte Kungliga lustslottet La Favorita. Det ligger i en den allra härligaste dal kallad Conca D'Oro (Guldetråget). Jag tycker i allmänhet inte om obebodda hus, de äro som tomma fågelnästen ‐ om konsten vinner på att man hopar en mängd skatter i museer, vet jag ej; jag är trött vid dem ‐ naturen vet bättre att placera sina skönheter.

Från taket har man den skönaste utsikt åt alla håll. I norr Monte Pelegrino, vars enstaka och vilda formation på det skönaste avbryter mot den leende dalen och blåa havsytan ‐ ehuru det är alldeles skoglöst, har våren inom några dagar klätt det, ända upp till toppen, i ett ljusgrönt överdrag av buskar, gräs och mossa, vars friska färg bildar det angenämaste avbrott med de bruna branta sidorna. Åt andra sidan ser man över den fruktbaraste, i söderns vår prunkande dal havet, på båda sidor om Monte di Gallo på motsatta hållet staden, gulfen och på andra sidan därom, snöbetäckta berg, vilka, allt vitare och luftigare höja sig upp emot någonting, som liknar en tunn sky och som påstås vara Etna. Söderut ett pittoreskt berglandskap, med slingrande vägar, fruktbara dalar, ramlande hus och rika kloster, och där bakom den intressantaste och skönaste av alla öar "Magna Greccia", om vars besittning världens förnämsta nationer, fenicier, greker, romare saracener, fransmän, spanjorer, engelsmän, kämpat och som i evighet tyckes vara dömd att härjas och blomstra.

Pärlan är för dyrbar att besittas av någon stor makt därför är den vräkt åt det futtigaste av alla övervälden ‐ den napolitanska regeringen.

Jag gick ned i parken och satt mig vid Hercules fontän. Omgiven av orangeträden och vårens rosor hörde jag inte annat än springvattnets sorl och fåglarnas kvittrande. Om man har något hjärta vid sådana tillfällen så känner man av det ‐ mitt drömde om en flicka, viskande ljuvligt som vinden bland löven, med ögon vars skönhet inte rosen kan hinna, med hjärta så friskt som de grönskande fält.

Om himmelen aldrig så klar, havet lugnt och jorden skön, så är ungdom utan kärlek och kärlek utan ungdom, som en torr vår och en regnig vinter.

Filer

Inlägg #174 (21 mars 1852, Palermo)

21 mars

Min hulda Mor [Ebba Annerstedt]! Av dessa mina uppsatser får du ingen idé om Italien ‐ hade jag varit utrest för att göra en resebeskrivning, skulle jag bli förtvivlad över oförmågan att se klart i de saker som här försiggå. I högst få avseenden har landet motsvarat min förväntan, utan dels överstigit, dels undergått.

Här bör man varken resa oerfaren eller olärd. Det förra kan göra att man fattar avsky för ett folk där lasterna inte hålla sig under tak, och så blygsamt bedrives som i andra länder eller få smak för det sinnliga levnadsättet, vilket under styrelsernas oförmåga att framkalla kraftansträngningar hos folken, är en konsekvens av intelligensens missriktning. Det snare har hindrat mig att njuta av den klassiska jorden och de sköna konsterna annat än som beundrare ‐ men att såsom kännare uppskatta de goda sidorna hos konstprodukter av lägre rang; att genom kännedom av ställens forna märkvärdighet förbise de närvarande bristfälligheterna; att inse på vad sätt det goda i våra tider ersätter det stora hos forntiden ‐ se där vad jag gått miste om. Mycket finnes här att beundra, litet har jag funnit att hålla av, så att jag råder ingen till lång vistelse uti Italien.

Har du däremot genom läsningen härav fått den idén om den son, att han oförtrutet söker ljuset, hårdnackat kämpar i motgångarna, och djärvt anfaller livets futtigheter, så anse dig hedrad för resans mål, återvinnandet av hälsan vet jag inte om jag kommit närmare ‐ jag är vår Herre tacksam att han lämnat mig tillräckligt därav för att se vad han gjort och människorna tänkt; det är allt vad som behövs ‐ men vad jag vet är att jag kommit mitt mål närmare, ty jag vad Dante menade då han skrev:

"L'acqua ch'io prendo già mai non si corse".

Sam Lidman

Filer