BLOGG

Pianobyggaren Anders Hulting: Traditionsbärare och förnyare

Publicerat 26 april 2025

Den första delen av följande text är författad av Eva Helenius-Öberg (som även driver Klaverens hus och som gett tillstånd att publicera texten här) och Conny Carlsson och behandlar instrumentmakaren Anders Hulting. Hans dotterdöttrar gifte sig med var sin Lidman: Olga Wolff med Rudolf Lidman och Helny Wolff med Johan Lidman.

Inläggets andra del (som jag kallar "Appendix") är av okänt ursprung och författare.

Tack till Svante Bengtsson, barnbarnsbarn till Helny Wolff, för att ha tillhandahållit dessa texter.

Själva texten

Den svenska pianoscenen

De första spåren av en svensk tillverkning av hammarinstrument kan skönjas vid 1700-talets mitt. Det verkar då som om det främst varit nyfikna orgelbyggare, som experimenterade med ett nytt register. En serietillverkning i klaverbyggares händer uppkom under gustaviansk tid med Pehr Lindholms (1741-1813) verkstad (inrättad 1774) såsom den första, efterföljd av främst Mathias Petter Kraft (1753-1707), Georg Christoffer Rackwitz (1760-1844) och Johan Söderberg (1782?-1826).

Dessa verkstäder, stora som små, låg ca 1800 alla i Stockholm med ett känt undantag – Johan Gabriel Högwall (1756-1816), som var verksam i Göteborg från senast ca 1790 till 1815. Först vid 1800-talets början spred sig pianofabrikerna som en löpeld över landet. Men det var i Stockholm traditionen fanns, och dit sökte man sig från hela landet för att lära yrket. Exempelvis var Mathias Petter Kraft snickarson från Gävle, och hans gesäll Lorentz Mollenberg (d. 1824) kom från Blekinge. Abraham Willgren var född i Karkko (Åbo län), Anders Söderberg (1800-1862) i Alunda (Uppland), Pehr Rosenwall (1800-efter 1862) i Slimminge (Skåne), Carl Brandt (1800-1874) i Hacksta (Uppland), Anders Fryckholm (1799-1860) i Kroppa (Värmland), soldatsonen Jonas Sundell (1802-1867) i Lövånger, Lars Christian Lundgren (1813-efter 1857) i Lund och Johan Ekbom (1808-1884) i Västerås.

Anders Hulting – bakgrund och utbildning

Till dem som drogs till pianomagneten Stockholm hörde Anders Hulting. Han var född 17 maj 1798 i Karlskoga [Karlskoga socken]. Hur han kom i kontakt med yrket är inte klarlagt. 1819 återfinns han emellertid i lära hos instrumentmakaren Gustaf Ekstedt (1772-efter 1835), som visserligen var bokförd i Stockholm men sedan 1810-talets slut hade sin verkstad i Toresunds socken i Södermanland. Denne Ekstedt hade lärt i Sankt Petersburg, blivit mästare där 15 december 1805 men återvänt till Stockholm 2 mars 1812 och mästarförklarats här hemma 29 juli samma år. Hos honom gjorde Hulting sina läroår, så att han 9 maj 1823 utskrevs som gesäll (Sylvén 1996, 471). Sin utbildning fortsatte han hos instrumentmakaren Wilhelm Bothe i Stockholm, hos vilken han arbetade som gesäll från senast 1824 till troligen mars 1826. Därefter påträffas han under fyra månaders tid – enligt intyg från mars till 21 juli 1826 – hos Carl Jacob Nordqvist, som då var en av de ledande pianobyggarna i Stockholm.

Kort därpå 8 augusti 1826 ansökte han hos Kommerskollegium om egna privilegier för att bli sin egen. Han fick dem 22 januari 1827 och vann burskap i Stockholm som instrumentmakare under hallrätten 10 juli samma år. Då hade han och hustrun Anna Christina Pettersson [Kristina Pettersson] redan 1825 två dagar efter vigseln 21 november flyttat från Gamla stan till kvarteret Katthuvudet nr 3 i Maria församling [Maria Magdalena församling] på Södermalm.

Där bodde han en tid, tills han någon gång mellan maj 1828 och året 1830 flyttade till kvarteret Överkikaren nr 14 med gatuadress Skaraborgsgatan 12 inom samma församling. Han övertog då Nordquists i detta kvarter belägna verkstad, då denne bytte ut Stockholm mot Vässlingby i Fellingsbro socken mellan Örebro och Arboga. I denna fastighet, som före Nordqvist ägts av kände klavikord- och hammarklaverbyggaren Pehr Lindholm (1741?-1813), inköpte han 1837, och där skulle han driva pianofabrikation fram till sin död 8 juni 1849.

Verkstad och produktion

Som alla nyetablerade fick mäster Hulting arbeta upp sig. Således startade han sin verkstad med endast 1 medhjälpare, gesällen Joseph Edholm. Men redan 1834 hade han 7 anställda, 4 gesäller och 3 lärlingar och året 1838 hela 14 anställda, 9 gesäller och 5 lärlingar. Under några år under 1830-talet skymtar också uppgifter om barn i arbete hos honom. Emellertid bör Hulting ha varit en god husbonde och arbetsgivare, eftersom ett flertal bland hans arbetsfolk stannat hos honom i många år.

Hos Hulting skolades gesäller, som senare skulle öppna eget och göra en insats i svensk pianofabrikation – Carl Brandt (gesäll 10/10 1830-21/4 1831), Anders Fryckholm (gesäll 1829-1834, mästare 1834), Johan Sven Sandström (gesäll 1832-troligen 1845) och Adolph Gideon Hjertstedt (gesäll 1836-1849, burskap 1850). Bland dem som fostrats av Hulting var även Anders Gustaf Torselius (gesäll 1834), som var musikinstrumentmakare vid Uppsala universitet, då han 1841 erhöll patent på "Mekaniska stämskruvar för fortepiano". I sitt stora arbete "The Piano-forte: Its History Traced to the Great Exhibition of 1851" anför Rosamond Harding detta patent men är felinformerad beträffande upphovsmannens namn, som hon citerar såsom "A. Jorselicus of Sweden" (Harding 1978, 296, 372). Kanske hade Torselius fått inspiration till konstruktionen från sin tekniskt skicklige mästare.

Hulting levde och verkade under en för pianoinstrumenten omvälvande period, något som avspeglar sig i hans 21 kända instrument - 20 tafflar och 2 flyglar. De båda äldsta tafflarna saknar serienummer men har tryckt etikett, placerad på resonansbotten invid stämstocken alternativt inom mässingsoval på klaviaturöverstycket.

Hulting kan ha lagt upp en nummerserie i och med flyttningen till Skaraborgsgatan, då en flygel med serienummer 3 har en etikett som anger denna adress. Det högsta kända tillverkningsnumret är 747. Att beräkna hans produktion kvantitativt är därför inte okomplicerat. Så länge vi varken vet hur många instrument hans första serier omfattade eller exakt när han flyttade, är det svårt att uppskatta antalet onumrerade instrument, och då hans numrerade instrument vanligen är odaterade, kan det vara vanskligt att sia om vilket nummer hans sista instrument åsattes. Enligt bouppteckningen bör Hulting ha haft en årsproduktion om ca 70 instrument, vilket kunde stämma med intervallen mellan serienumren 157 från 1836 och 228 från 1837 (= 71 instrument). Med en verksamhetstid på 22 år skulle genomsnittet då bli 34 instrument per år.

Hultings tafflar

Hultings båda äldsta tafflar är i sitt grundkoncept barn av en äldre tradition. De är alltigenom 2-koriga med "klavikordbesträngning" (glesspunnen mässing på mässingskärna, slät mässing, slätt järn), som gav förhållandevis långa mensurer för mässingen med en längre och smalare stomme än vi är vana vid att se under "taffeleran". De har ren träram med endast ett resonansbottenstöd av järn, som för att motverka dragspänningen i diskantsidan är placerat under resonansbottens öppning för hamrarna i mekaniken. Resonansbotten är således hel, medan stämstock och naglar på äldre manér alltjämt är placerade vid höger kortsarg med anhängning och dämning fästade längs baksargen. Botten och mekaniken, som har enkel utlösning, är sålunda de drag i konstruktionen, som blickar framåt.

Steget från dessa Hultings första instrument, som representerar en övergångsform mellan hammarklaver och taffel, till nästa grupp inom hans produktion – tre tafflar med serienummer 39, 108 från 1834 och 154 från 1836 – är rejält. Ändå har Hulting inte frigjort sig från det äldre konstruktionssättet. Instrumenten har samma omfång som de tidigare och är alltjämt 2-koriga med glesspunnen mässing (nr 39 och 108) respektive koppar på mässingskärna (nr 154). Stämstock och naglar (utan hål) finns vid höger kortsarg och anhängningen längs baksargen, där också dämningen alltjämt är upphängd. Förändringarna ligger i stommen, som är "knubbigare" till sin konstruktion, där bl.a. framsargen är så kraftig, att den givits funktion av lång spröjs i trä 8nr 154).

Förändringarna ligger också i stegets utläggning och beskaffenhet – nr 39 är ett mellanting mellan hammarklaver och taffel, nr 108 har ett tredelar parti i basen och nr 154 har ett taffelsteg. Samtliga har en större stämstock, som till form och funktion förebådar järnplattan Men denna konstruktion har alltjämt träram.

Järnet kommer in i den tredje av Hultings urskiljbara utvecklingsfaser. Hans första kända taffel med järnplatta har nr 181 med året 1836. Eftersom anhängningen tillhör järnplattan har här stämstock och naglar flyttat till baksargen, likaså dämningen, som nu är placerad på taffelmanér men upphängd i baksargen, då det alltjämt inte finns några spröjsar. Sådana kan först beläggas i taffel nr 350 från ca 1839 med 1 diskantspröjs. Konstruktionen järnplatta jämte 1 eller 3 spröjsar är sedan regel i Hultings tafflar.

Länge synes Hulting ha hållit fast vid genomgående 2-koriga instrument. Ännu taffel nr 228 från 1837 är 2-korig. Först nr 350 från ca 1839 har enkelbasar, 12 stycken med halvgles spinning på kärna av järn. Taffel nr 395 är unik, då den har 12 enkelbasar med tidigt belägg för kopparspinning hos Hulting, 12 toner 2-korighet och resten av registret 3-korigt.

Hultings flyglar

Hulting har också haft en flygelproduktion, men ur den är bara två instrument kända – en skönhet med nr 3 från senast 1830 i originalskick som om den kommit från fabriken i går, och nr 282 från ca 1838. Till det yttre har de exakt samma mått – 2300 mm x 125 mm – och nästan samma omfång CC-g4 respektive CC-f4. De har järnplatta, tre spröjsar och näraliggande mensurer, där c2 har en längd av 280 respektive 277 mm. Besträngningen är glesspunnet järn på mässingskärna (2-korigt), slät mässing och slätt järn (3-korigt) respektive halvglest spunnen mässing på mässingskärna (2-korigt), slät mässing och slätt järn (3-korigt).

Skillnaderna finns i mekanik och dämning och i vissa detaljer. Båda har t.ex. agraffer, men de på nr 282 har en avvikande utformning. Här finns i varje agraff två öppningar – en i vänster sida och en ovan åt höger med plats för två strängar, således en konstruktion för 3-korighet – vilket underlättar arbetet vid strängbyte men kanske inte varit så hållbart. Inspirationen till denna konstruktion kan Hulting ha fått från Pleyel i Paris, då en flygel av detta fabrikat i Musikmuseets samlingar har agraffer med samma grundidé.

Särdrag hos Hulting

Hulting gjorde 1833 en studieresa till Köpenhamn, där han bör ha besökt Nordens då ledande pianomakare Andreas Marschall. 1840 företog han ytterligare en studieresa i Europa. Vi vet att han var i Paris och kan utgå ifrån att han då studerade och troligen också praktiserade på de stora, europeiskt ledande fabrikerna där, Érard och Pleyel. Säkert är att han efter hemkomsten ansökte hos Kommerskollegium att få importera "en machine för borrning och skärning af den till Pianos fortes hörande mekanik" (5 maj 1841). I sin skrivelse upplyste han även om att han under sitt "vistande derstedes sistlidet år haft tillfälle öfvertyga mig om samma uppfinnings fördelaktiga inflytande på tillverkning af nämnde musikaliska instrumenter". Således står mäster Hulting för det första kända belägget för användning av maskiner av mer modernt snitt inom svensk pianotillverkning. Det är därför beklagligt, att man i hans bouppteckning inte specificerat, vad som dolde sig under beteckningen Machiner och Werktyg.

Förvisso var Hulting en föregångsman. Experimenterade gjorde alla hans samtida yrkesbröder mer eller mindre, men hos Hulting ser man alltid väl genomtänkta och för sina ändamål effektiva konstruktioner, som ibland fått allmänt genomslag vid en senare tidpunkt.

Agraffer är inte så vanliga på tafflar, men på Hultings instrument nr 640 finns sådana – 1-håliga för enkelbasarna, en 3-hålig för övergången mellan enkelbasar och 2-korigheten, i övrigt 2-håliga. I översta diskanten finns en mässingslist, "kröns" av 2-håliga agraffer. En liknande konstruktion kan man se på sena tafflar av Malmsjö, t.ex. nr 3006. Hultings taffel nr 350 har en tryckagraff i översta diskantpartiet.

Unik i Hultings kända produktion är taffeln nr 494, som har en utskjutande "bula" på höger framsarg. Instrumentet är gjort under 1840-talet, då särskilt tafflarna växte och bassteget kom att ligga för nära sargen, så att resonansbotten inte kunde vibrera tillfredsställande och man fick problem med resonansen. En "bula" avslöjar att Hulting gjort resonansbotten något större för att få bättre klang i det djupaste baspartiet.

En enda taffel (nr 640) av Hulting har delat bassteg. Detta byggnadssätt är eljest inte ovanligt i hans samtid, belagt för första gången 1820 hos Johan Eric Berglöf i Stockholm och normalt hos sena tillverkare såsom Johan Gustaf Malmsjö och Engelbreckt Norberg.

I Hultings bouppteckning redovisas de instrument som fanns i verkstaden i juni 1849. Färdiga var 1 flygel, 13 tafflar (varav 1 "gammal" och troligen ett inbytt instrument) och 2 pianinon, medan 30 var under arbete. Vi ser här beviset att han även gjorde pianinon (pianon), och det vore värdefullt, om man kunde finna ett sådant av honom.

Men det som verkligen frapperar är beskrivningen av flygeln såsom "1 Flygel-Fortepiano af Jern, försök". Dess värde upptas till 66:32, medan en taffel av mahogny kostade 150:-, samma av jakaranda 250:- och ett pianino 200:-. Beloppet torde således inte avse en hel flygel. I stället undrar man, om vi här ser spåren av experiment med gjutjärnsram. Bland Hultings skulder redovisas nämligen en summa till "Bolaget Bolinder". Om denna avser betalning för järnplattor, lyror av järn eller specialbeställd flygelram, får kommande forskning om möjligt utreda.

Hulting var även tidig för svenska förhållanden att växla från gradsträngade till korssträngade instrument. Vid Svenska slöjdföreningens utställning 1847 ställde han jämte yrkesbröderna Pehr Rosenwall och Nils Silow ut instrument, för vilka Hulting och Rosenwall belönades med en silvermedalj, medan Silow erhöll en bronsmedalj. Av de sex "taffelformiga m. flera Fortepianor" som Hulting visade var det taffeln nr 95, som belönades. Det var ett "6 ½ Oktavers Instrument, hvari bas- och diskantsträngarne gå kors öfwer hwarandra" (pianisten Jan van Booms beskrivning). Noteringen att "ett härstädes förr ej använt arrangement med strängarne i discanten, har inverkat högst förmånligt på tonen, serdeles i de 2ne högsta Octaverna", syftar troligen på korsbesträngningen (musikdirektören och pianostämmaren Carl Silléns beskrivning; Riksarkivet, Utställningsbestyrelserna Komm. U 1).

Slutomdöme

Således spänner Hultings instrument över en bred utveckling från hans första övergångsformer mellan hammarklaver och taffel med arkaiserande drag till hans sena instrument av nyaste konstruktion. De är alla individer och utmärks av välgjorda stommar med smakfulla dekorationer, som omsluter effektiva konstruktioner. I alla detaljer avslöjas mästarens hand.

Musikaliska akademiens utlåtande 1826 om Hultings mästerstycke, att man vid granskning "befunnit nämda Pianoforte" – ett "utaf mahogony förfärdigadt Pianoforte i vanlig Clavers-form" – äga en god och behaglig klang, med jämlik styrka tonerne igenom, samt i öfrigt, till det yttre, vara särdeles väl och vackert arbetadt", gäller även hans sena pianon. Hultings 1847 prisbelönta instrument beskrevs då vara "såsom taffel betraktad utmärkt" och ha "mycken jemnhet och styrka i tonen hela instrumentet igenom, dock kan man uptäcka en liten ändring i tonens karakter från G till A", vilket dock inte stört helhetsomdömet. Det juryn fäste vikt vid var konstruktionen med "införda förbättringar vid byggnadssättet", så att Hultings instrument "ega vida högre fullkomlighet och företräde framför vanliga tafflar"(källa som ovan, Silléns omdöme).

Med rätta hade Hulting gott anseende i samtiden, vilket 1844 gav honom en plats såsom associerad ledamot av Musikaliska akademien, och han fick ett gott eftermäle. Den runa över Johan Gustaf Malmsjö, som publicerades i Svensk Musiktidning 1890, betonar Malmsjös betydelse för svenskt pianobygge och gör därvid en kort tillbakablick: "Här är ej platsen att redogöra för vår pianoindustri, vi vilja blott ibland äldre mera kände Stockholmsfabrikanter nämna Söderberg och Hulting, bland nyare Hoffman, Norberg, Jacobsson" (årg. 10 nr 10, 16 maj 1890, 73). Hundra år senare kan vi bara instämma i denna bedömning.

Källor och litteratur

Stockholm, Riksarkivet,

Kommerskollegiums arkiv, huvudarkivet E XVII db:352 (acta privatorum 1826, akt H 25) samt vol. 474 (acta privatorum 1841, akt H 8)
Utställningsbestyrelserna, Komm. U 1, Svenska slöjdutställningen 1847, 1 vol. (fasc. handlingar rörande belöningsmedaljer)

Harding, Rosamond, "The Piano-forte: Its History Traced to the Great Exhibition of 1851". 2. rev. ed. 1978.
Johan Gustaf Malmsjö. Svensk Musiktidning årg. 10 nr 10, 16 maj 1890.

Denna text är tidigare införd i Pianoteknikern. Informationsblad för SPTF- Sveriges Pianostämmare och teknikerförening 1-1998 (februari 1998). Vissa tillägg och justeringar på grundval av ny information, som kommit fram under tiden, har gjorts här.

Appendix

Musikalisk instrumentmakare, pianobyggare, född 17 maj 1798 på torpet Kringelhult i Karlskoga socken (under Villingsberg), död 8 juni 1849 i Stockholm (Maria Magdalena församling). – Tog sig namnet Hulting mellan 1819, då han först kom till Gustaf Ekstedt, och 1820, då det är belagt ffg.

Familj

Föräldrar

Anders Olsson och hans hustru Maria Persdotter

Gift

21 november 1825 (Nicolai församling [Storkyrkoförsamlingen]) med Anna Christina Pettersson, född den 4 mars 1798 i Vansö församling [Vansö socken] (Södermanland), död den 20 april 1826 (Nicolai församling; barnsäng).
6 februari 1834 med norskan Carolina Margaretha Cold (omgift 3 december 1853 med Johan Erik Ferdinand Uttberg)

Barn

Josephina Ulrica [Josephine Hulting], född i Allmänna barnbördshuset 6 april 1826, döpt där 10 april 1826, död 1874. Gift 4 augusti 1847 med kronofogden Henric Nathanael Wolff [Hindrik Wolff] (1816-1878), Visby. Deras dotter Olga Wolff, gift med Rudolf Lidman (1828-1889), son författaren Sven Lidman (1882-1960).

I brev till författarinnan Lotten von Kræmer (1828-1912) har Hultings dotter beskrivit sitt föräldrahem, att "som min far höll öppet hus för allt vad virtuoser hette, så voro de mina på alla möjliga konserter, soiréer och spektakler". Bland vännerna fanns författaren August Blanche (1811-1868), som "var mycket i mina föräldrars hus".

Lotten von Kræmers arkiv deponerat i KB [Kungliga biblioteket], bl.a. brev!

Yrkesverksamhet

1819, kom som dräng från Karlskoga till snickaren och instrumentmakaren Gustaf Ekstedt på gården Qwicksta i Toresund socken (Södermanland), i lära hos honom samma år (formellt inskriven 8 november 1822).
1823 9/5, gesällbrev från Stockholms snickare- och instrumentmakareämbete.
Senast 1824-troligen mars 1826, gesäll hos instrumentmakaren Wilhelm Bothe i Stockholm.
Fyra månader mars - 21 juli 1826, arbetat hos klavermakaren Carl Jacob Nordqvist.
Burskap som instrumentmakare under hallrätten i Stockholm 10 juli 1827.
Förenad med snickarämbetet 1836
1836 1/11, burskap i Stockholm

1833, studieresa i yrket till Köpenhamn 1833 (troligen hos Andreas Marschall)
Sommaren 1840, studieresa till Paris sommaren (hos Érard).
1844 30/8, associé Kungl. Musikaliska akademien.

Adresser

Flyttat från Gamla stan till kvarteret Katthuvudet nr 3 i Maria församling [Maria Magdalena församling] på Södermalm 23 november 1825. Flyttat därifrån inom församlingen till kvarteret Överkikaren nr 14 med gatuadress Skaraborgsgatan 12 (Maria södra), en fastighet han inköpte 1837. Under året 1834 finns adressangivelsen Hornsgatan 34.

Anställda

Anders Petter Axling (Oxling, Äxling), lärling 1829-1835, gesäll 1836
C.G. Axling (Asling), gesäll 1837-1838
Henrik Leonard Björklund, gesäll 1838
Carl Brandt, gesäll 1831
Joseph Edholm, gesäll 1827-1828
Anders Frykholm, gesäll 1829-1835
J.J. Garneij, gesäll 1836
J.F. Hammarqvist, gesäll 1838
Adolf Gideon Hjertstedt, gesäll 1836, 1838
Nils Gustaf Hultenberg, gesäll 1828
(Lars) Isak Hopander, gesäll 1838
Gustaf Nilsson Hultberg, lärling 1838
Per Hylén (Hylin), lärling 1835-1837, gesäll 1837-1839
S. Kinander, gesäll 1837-1838
August Lagerqvist, gesäll 1830-1831
Gustaf Adolf Lilja, gesäll 1831-1832
Lars Christian Lundgren, gesäll 1835-1836, 1838
A. Norell, gesäll 1835
Nils Bernhard Nyström, gesäll 1831-1836
Anders Olsson Lundvall, lärling 1838
Svante Palm, lärling 1831-1834
C.J. Pettersson, gesäll 1838
Per Ragelius, gesäll 1836-1838
Johan Sven Sandström, gesäll 1831-1838
Anders Gustaf Thorselius, gesäll 1834
C. E. Tunell, lärling 1833
C.A. Westman, lärling 1835
Daniel Fredric Widegren, gesäll 1829-1831
Johan Gustaf Zander, gesäll 1836-1838
Johan Wilhelm Åkerblom, gesäll 1837
Carl Gustaf Kast Ågren, lärling 1839, gesäll 1844

Arbetskraft vid verkstaden år för år

1827, 1 gesäll:
Joseph Edholm, gesäll

1828, 1 gesäll och 1 lärling:
Joseph Edholm, gesäll
Gustaf Hultenberg, gesäll

1829, 2 gesäller och 1 lärling:
Anders Fryckholm, gesäll
Daniel Fredric Widegren, gesäll
Anders Petter Axling, lärling

1830, 3 gesäller och 1 lärling:
Anders Fryckholm, gesäll
August Lagerquist, gesäll
Daniel Fredrik Widegren, gesäll
Anders Petter Axling, lärling

1831, 6 gesäller och 2 lärlingar:
Carl Brandt, gesäll
Anders Fryckholm, gesäll
August Lagerqvist, gesäll
Gustaf Adolf Lilja, gesäll
Nils Bernhard Nyström, gesäll
Johan Sven Sandström, gesäll
Daniel Fredric Widegren, gesäll
Anders Petter Axling, lärling
Svante Palm, lärling

1832, 4 gesäller och 2 lärlingar:
Anders Fryckholm, gesäll
N.B., Nyström, gesäll
Johan Sven Sandström, gesäll
Anders Petter Axling, lärling
Svante Palm, lärling

1833, 4 gesäller och 2 lärlingar:
Anders Fryckholm, gesäll
N.B. Nyström, gesäll
Johan Sven Sandström, gesäll
C.E. Tunell, gesäll
Anders Petter Axling, lärling
Svante Palm, lärling

1834, 5 gesäller och 2 lärlingar:
Anders Fryckholm, gesäll
N.B. Nyström, gesäll
Johan Sven Sandström, gesäll
Anders Gustaf Thorselius, gesäll
C.P. Walin, gesäll
Anders Petter Axling, lärling
S. Palm, lärling

1835, 4 gesäller och 3 lärlingar:
Lars Christian Lundgren, gesäll
A. Norell, gesäll
N.B. Nyström, gesäll
Johan Sven Sandström, gesäll
Anders Petter Axling, lärling
P. Hylin, lärling
C.A. Westman, lärling

1836, 9 gesäller och 1 lärling:
Anders Petter Axling, gesäll
J.J. Garneij, gesäll
Adolf Gideon Hjertstedt, gesäll
Lars Christian Lundgren, gesäll
A. Norell, gesäll
Nils Bernhard Nyström, gesäll
P. Ragelius, gesäll
Johan Sven Sandström, gesäll
Johan Gustaf Zander, gesäll
P. Hylin, lärling

1837, 6 gesäller och 1 lärling:
C.G. Axling (Asling), gesäll
Adolf Gideon Hjertstedt, gesäll
S. Kinander, gesäll
P. Ragelius, gesäll
Johan Sven Sandström, gesäll
Johan Gustaf Zander, gesäll
J.W. Åkerblom, gesäll
P. Hylén (Hylin), lärling

1838, 10 gesäller och 4 lärlingar:
C.G. Axling, gesäll
H.L. Björlund, gesäll
J.F. Hammarqvist, gesäll
Adolf Gideon Hjertstedt, gesäll
S. Kinander, gesäll
Lars Christian Lundgren, gesäll
C.J. Pettersson, gesäll
P. Ragelius, gesäll
Johan Sven Sandström, gesäll
Johan Gustaf Zander, gesäll
Isak Hopander, lärling
G. Hultberg, lärling
P. Hylén, lärling
A. Olsson, lärling

1839, C.G. Axling, gesäll

Blogg