DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #3

Plats, datum Verona, 1 oktober 1851 Källa Italiensk dagbok, författad av Sam Lidman.

Transkribering

1 oktober

Jag blev frapperad [överraskad] idag över hur illa man hanterar djur. En karl gick och bjöd levande höns till salu, vilka i knippor, sex à åtta i vardera handen, voro hopbundna med fötterna, och huvudena hängande nedåt ‐ han slängde upp dem i vädret och ringde med [dem] fram och tillbaka, och för var knyck ryckte de arma hönsen på vingarna. En stor kärra lastad med hö och förspänd med en åsna skulle genom en tvärgränd, vilken var så smal att höet tog emot på bägge sidorna och lasset blev sittande i själva öppningen. Drängen, ursinnig och svärjande, företog sig att sparka åsnan under buken och på nosen, rycka henne i öronen och betsel, dunka henne med knytnävarna i skallen, och skrek under allt detta som en gast ‐ slutligen, då han blivit trött att skrika och så gick han och repade bort hö på sidorna, så att kärran kunde obehindrat passera. På eftermiddagen voro vi för att besöka unga Széchenyi, som låg inkvarterad ett litet stycke utanför Verona uti en by, Tomba. Han är en ung vacker pojke med de mildaste ögon; vad han mest tycktes vara intresserad av var att para hundar, vilka han kallade sina barn och lät göra alla möjliga konster. Om Spanien talade han med sådan förtjusning, att min egen lust att besöka landet förökades ‐ "där har jag till bringat de två lyckligaste år av min levnad" sade han. Ni är för ung för att inte ha många övriga. "Ingen Herre, ingen tjänst, reder vad jag åstundar och aldrig slipper", sa han och fortsatte att leka med hundarna. De voro flera unga officerare tillstädes på samma gång. Majoren, en ung man, klädd i ordnar och ett par vidunderliga mustascher, var en av dessa österrikiska militärtyper, som så ofta förtjust mig ‐ denne lediga och äkta militäriska hållning, vilken imponerar lika mycket på underlydande som den är behaglig för främlingar. Där var även ett exemplar av dunderhusaren i en ryttmästare, som klådde hundarna och svor över bristande tillfälle att kunna utmärka sig i italienska fälttåget; emedan sardinarna, de ynkryggarna, aldrig höll stånd. De övriga skämdes litet för hans grova fasoner men mig behagade han. Ännu har jag inte mött en österrikisk officer, han må vara kvick eller dum, som inte ser tapper ut.