DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #148

Plats, datum Neapel, 24 februari 1852 Källa Italiensk dagbok, författad av Sam Lidman.

Transkribering

24 februari

Gjorde en utflykt till den nya kyrkogården, en riktig stad för de döda. Mitt uti ligger en fyrkantig byggnad med etthundrasextio kapell för Neapels alla församlingar, öppna inåt gården och garnerade med fyrahundra pelare. Runt där omkring, spridda i en massa av kvarter och skilda genom ordentliga gator, ligga de enskilda gravkapellen, byggda i antika, moderna, egyptiska, grekiska, italienska förmer, putsade och förgyllda tyckas de utgöra, en dvärgstad ‐ de döda tycks bo rätt trevligt; dels i grottor urholkade ur klippan, dels i små nätta hus utåt bergssluttningen, omgivna av pinjer, cypresser, acacier och slingerväxter, vackra statyer och planteringar, samt en härlig utsikt över Neapel och Portici utåt Ischia och havet.

Besökte kyrkan San Francesco di Paola, som ligger vid Neapels vackraste torg, Largo del Palazzo [Piazza del Plebiscito] ‐ en imitation efter Pantheon. Från portiken utgå två pelargångar, liksom från Sankt Peter [Peterskyrkan] i Rom; fastän i mindre skala tilltagna och saknande den vackra kransen av statyer ‐ rotundan uppbäres av tjugofyra korintiska pelare av brunröd, ådrig marmor ‐ mellan dem stå kolossala statyer av de fyra evangelisterna och de fyra kyrkofäderna. På middagen voro vi tillsammans med den lustiga familjen Moos från Wien, vars bekantskap gjordes i Venedig ‐ de har redan varit två månader här och har funnit vistandet "göttlig". Mamsellen bad mig att lära henne några svenska ord ‐ jag tragglade i henne frasen "en kyss utan skägg är en soppa utan salt". När hon äntligen lärt den, underrättade jag sällskapet vad den betydde, varåt de skrattade så att soppan hölls med att komma upp igen.

Om aftonen voro är på San Carlo‐teatern [Teatro di San Carlo], den största i Europa ‐ näst La Scala i Milano ‐ sex lograder med trettiotvå loger i varje med plats för tolv personer ‐ vid fullt hus kan säljas fyratusen biljetter. Det gav stycken av två särskilda operor och dessutom tre olika baletter, växelvis i präktiga dekorationer och inredning. Själva scenen är så vidlyftig att en personal av en tvåhundra personer bekvämt rörde sig på den, och salongen av så stora dimensioner att ingen enda av de sjungande fyllde riktigt upp den. Primadonnan signora Borghi‐Mamo [Adelaide Borghi‐Mamo] hade en förträfflig röst men spelade illa ‐ jag saknade Alajmo [Carolina Alajmo]. Jag frågade en fruntimmersvän till den senare om hon inte studerat sina ställningar och gester på de gamla basrelieferna, eller modellerat sitt spel efter Rachel ‐ men till min förvåning hörde jag att hon aldrig gjort någondera delen, utan samma gester och mimik hade hon innan hon visste vad teater ville säga ‐ dessutom lär napolitanerna och sicilianarnas gester, hos det egentliga folket, icke allenast utmärka sig genom livligheten, utan även genom överensstämmelsen med de antika avbildningar i fresker och marmor. Ett nytt drag av hovets pryderi, är att drottningen lär ha föreskrivit det dansöserna skola nyttja gröna kalsonger, vilka räcka till knät, inunder trikåerna ‐ det ser horribelt fult ut. Förnämsta dansösen signora Ferrares hade en särdeles god skola, vacker ehuru belastad med för mycket vader, bra klädd oaktat de vedervärdiga kalsongerna livet på hennes klädning gick inte högre an strax ovanför rosenknopparna, sedermera ryggen, axlarna och halsen endast överdragna av flor. Några prinsessor satt i kungliga logen ‐ sömniga och med rödbrusiga kinder såg de ut som näringsidkerskor.