» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Fyrtiosju lyckliga år uppå träben
Vid fullt medvetande efter transporten genom staden bärs min farbror Sam in till operationsbordet.
Här finnas inga moderna desinfektionsmedel - ingen romantisk de vita rockarnas hygieniska och steriliserade fackmannavärld - men här finns något mycket betydelsefullt: en levande läkaregestalt, en praktisk kirurg av mycket stora mått - professor C. G. Santesson, en av banbrytarna på den svenska kirurgiska undervisningens område.
Det enda verkligt nymodiga läkemedel som denne fört med sig hem från sin nyss avslutade, två år långa, statsunderstödda studieresa till Tyskland, Italien, Frankrike, Holland, England m.fl. länder, är en flaska av det då högmoderna bedövningsmedlet kloroform. Men min farbror vägrade bestämt att använda det. Han förklarar att han aldrig tidigare förlorat medvetandet, och han vill ej heller förlora det vid detta tillfälle. Han vägrar t.o.m. att låta de medföljande kamraterna-bärarna hålla honom under själva amputationen. Den genomförs utan att patienten utstöter ett rop av smärta eller rör sig på operationsbordet. Ty enligt det heroiska beteendeschema som var hans och efter vilket han levde sitt liv, måste man utan klagan och vid fullt medvetande kunna behärska även de svåraste smärtor.
Till domprostinnan i Linköping skriver Santesson imponerad:
Högädla Fru Doktorinna!
Att olyckan närmar människorna varandra har blivit ett ordspråk. Och få, om ens någon, är i tillfälle att såsom läkaren kunna bevittna dess sanning. Så är anledningen till rätt många, stundom de flesta läkarens bekantskaper en sorglig och smärtsam - och av detta slag var även den händelse som förde mig tillsammans med löjtnant Lidman.
Jag lärde där känna en karaktär, som ej tillhör de alldagliga, och som i prövningens och smärtans hårdaste ögonblick aldrig förnekade sin egenskap av att tillhöra en man. Det verkar stärkande och välgörande så på patient som läkare, och inger - där den sistnämnde rätt förstår och uppfattar detta förhållande - ömsesidig aktning, förtroende och tillgivenhet. - Med dessa känslor tillhöra vi numera varandra - och mig är Eder son, som vore han en nära anförvant!
Så vitt ett allmänt och livligt deltagande kan skänka någon tröst i olyckan, så har löjtnant L. och hans anhöriga kunnat glädja sig däröver i rikt mått. Varthelst jag kom, frågades som med en mun och utan att något tillades: »Hur mår han? - hur går det med honom?» - liksom hade jag inte haft mer än en patient på lasarettet att vårda och vara ansvarig för. Jag har dock över hundra av den sorten.
Fru Doktorinnan tyckes i sitt brev anse den olycka som träffat löjtnanten såsom den svåraste vilken kunde drabbat honom och alldeles tillintetgörande hans hopp att bliva en skicklig ämbetsman. - Jag tror ej detta vara förhållandet.
Med oskadat huvud, friska händer och armar och en i övrigt sund kropp, kan han utom allt tvivel finna sin utkomst och bli en nyttig medborgare - även ämbetsman - om också inte som praktisk militär. Det gives ju dessutom så många andra vägar på vilka detta mål kan vinnas; och vi äga här för närvarande - att anföra ett exempel bland många - en president med trädben.
Inneslutande mig i Fru Doktorinnans och övriga familjens vänskapsfulla minne har jag äran med fortvarande deltagande och högaktning teckna
Fru Doktorinnans ödmjukaste tjänare
Professor Santessons uppmuntrande rader kunna dock ej dölja det faktum att hans patient den följande tiden lever i en nästan ständig smärta, där inga morfinsprutor lindra nätternas sömnlöshet och värk.
Vecka ut och vecka in pågå dessa plågor medan medvetandet lika oavlåtligt maler på frågorna: Vad skall han bli - en enbent officer? Och vad är nu hon, som han under några korta ungdomsår svärmat för och knutit sina framtidsdrömmar vid? En annan mans hustru!
Den sjunde oktober 1850 skriver han efter mer än sex veckors lidanden från Serafimerlasarettet till sin mor i Linköping:
Min hulda moder!
Nu har jag äntligen kommit så långt att jag kan sitta uppe. Det var en härlig sak att få lämna sängen och min tröttande liggning på ryggen under sex veckors tid. Mina plågor vill jag inte tala om, endast om min förbättring, som går med stora steg framåt.
Det svåraste onda, som ännu vidlåder, är mycken nervsvaghet, så att jag är strängeligen förbjuden att utsätta mig för starka sinnesrörelser. Emellertid kommer jag att ligga kvar här ännu en månad innan jag kommit igenom konvalescensen och trädbensgymnastiken. Sedermera har jag ämnat stanna i Stockholm - en liten tid för att äta upp mig - varefter, om Gud vill och jag kan förskaffa mig ett gott och bekvämt åkdon - Mamma får se mig i Linköping över julen.
Jag har varit utmärkt väl skött. Är utan liggsår och numera alldeles feberfri. Tvättas med eau-de-cologne över hela kroppen varje dag - har börjat få äta kött till middagarna med ett glas bordeaux-vin.
Mina bekanta och släktingar äro ofantligt goda mot mig - skicka hit vindruvor, persikor, sylter - och vad annat jag vill begära.
Just nu har prins Oscar varit hos mig och var ofantligt vänlig, hälsade mig från Kungen och Kronprinsen och bad mig vara tranquille för framtiden - mamma ser således att i olyckan är det så bra det möjligen kan vara - och då måste man vara belåten. Tusende hälsningar till alla hemmavarande från mammas lydige son Sam Lidman
Både min farbror Sam och hans läkare begagna med rätta ordet »trädben». Här är det ej fråga om moderna proteser, utan om en rundsvarvad trädstång - i ena änden försedd med en stark kautschukhylsa eller holk, i den andra med en apparat varmed den skall fastspännas vid den återstående benstumpen, vars hud ännu är ytterst tunn och skall så förbli med ständigt återkommande varbildningar, sår och bulor. En »fyrtiosjuårig vandring uppå träben» om vilken han lyckligtvis ingenting vet.
Har jag själv någonsin kunnat göra hans situation verkligt levande för mitt hjärta? Hur han efter sitt tillfrisknande, varje morgon, hur kylig, mörk och motbjudande den än förefaller honom, skall hoppa upp ur sängen på detta enda ben, gymnastisera och med kalla avrivningar tvätta sin kraftiga jättekropp för att därmed övervinna tröttheten och olusten efter en mer eller mindre sömnlös natt och gå in i en ny dag - av hur många missräkningar, motgångar och stötar vet inte jag.
Jag minns bara hur han ännu som mer än sjuttioårig hade träbenet ställt i rumshörnet motsatt hans säng och hur han varje morgon hoppade rumsdiagonalen fram till detta för att hålla sig vig och vital.
Att varje morgon på nytt segra över sina smärtor, sina sår och sina sorger - sitt dagliga handikapp, det blir hans rörelseschema och beteendemönster under nära ett halvt sekel.
När sjukhusvistelsen var slut hade konung Oscar I och några av farbror Sams fränder och vänner sammanskjutit en summa nog stor att kunna bekosta hans vistelse i södern under ett år för att han därigenom - som man hoppades - skulle övervinna det bröstlidande som följt amputationen i spåren. I en tätskriven dagbok-abrupt påbörjad den 29 september 1851 i Verona och lika abrupt avslutad den 21 mars 1852 i Palermo - får jag möta en människa vilkens tapperhet endast har ensamheten, natten och Gud till omgivning och åskådare. Det är en sömnlös invalid, som skriver de skenbart sorglösa raderna. I Verona och Venedig - i Florens och Rom - i Neapel och Palermo - överallt får han uppleva sanningen av Horatius' »post equitem sedet atra cura». »Min hulda mors brev innehöll förebråelser för att jag aldrig lämnade henne några detaljer om mitt hälsotillstånd. - Jag undrar just om hon vore belåten med att för varje gång få läsa: så och så många gånger har jag haft uppstötningar av blod - så och så många gånger har det gått hål på stumpen - nätterna tillbringar jag i sällskap med maran, svettas och drömmer om operationsbord och lasaretter. Stickningar i bröst, sidor och stumpen. Om hon fick del av detta skulle hon säkerligen ej bli tillfredsställd. Allting skall man dela med sig, men icke plågorna. Jag är vid ett miserabelt lynne om dagarna, förmodligen emedan jag sover så illa om nätterna. Det är det enda varuti jag medger att det är synd om mig. Det nämligen att jag på ett års tid ej haft en angenäm natt. Jag minnes den ljuva tiden, då jag trött efter kroppsansträngning eller läsning, förargad över händelsernas gång eller björnarnas tillväxt, med kläderna avlade allt som tryckte sinnet samt, en gång väl under täcket, slumrade från alla plågoandar. Ack! När jag tänker på den bekväma ställningen och de angenäma drömmarna - det var en härlig tid. Om jag nu är aldrig så trött och sängen än så inbjudande, så är det dock med en viss leda jag motser det sätt varpå jag kommer att tillbringa mörksens timmar.
25 oktober. Jag har varit ansatt av nervristningar i stumpen så att det förekommer mig som om de skulle slita av mig mina imaginära naglar. I natt drömde jag att de togo av benet på ny räkning och vaknade vid att jag skrek.
På eftermiddagen skulle jag upp för att se solnedgången från Campanilen, vilken promenad sög i bröstet som blodiglar.
26 oktober. Har ånyo fått komplimang för mitt friska utseende och glada lynne. Vad det gläder mig - ingenting är plågsammare än dessa indifferenta beklaganden. I den civiliserade världen är deltagandet en överflödsartikel - röner man det så är det antingen oförtjänt eller plågsamt att framkalla. Jag är ej otacksam för det jag rönt av en frikostig monark, kära anförvanter och hjärtliga vänner. Men att vara föremål för barmhärtighet ett liv igenom utan utsikter att kunna återgälda någonting förmörkar det lättaste lynne.
Mamma skriver i sitt sista brev till oss: 'det värsta skulle vara om saknaden av allt vackert ni beskådat vore menligt för välbefinnandet hemma - ungefär så spår en och annan av mina gamla vänner, men jag tror mer på eder än på mina gamla vänner och är övertygad, att ni dra nytta och gagn så vitt möjligt är'.
Tack min mor! Jag kysser dina gråa hår och ber Gud, att du måtte få lika mycken glädje av dina åtta söner, som du hade av din äldsta, lika liten sorg av dina fyra döttrar som du hade av den yngsta.»
En bön, dubbelt tragisk, när man besinnar hur ouppfylld den blev. Det återstod honom ännu att se tre av sina bröder drunkna och två misslyckas både som människor och yrkesmän.
Hur hans eget verkliga sociala läge var i den kalla och nyktra svenska vardagens gråa värld, avslöjades för honom i några omedvetet grymma och sårande ord under ett samtal med en resande landsman:
»Genom vännernas yttrande om personer av ungefär samma egenskaper och förhållande som vi själva, få vi ofta höra deras verkliga opinion om oss. En kadettkamrat till mig, Carl Uggla vid Västgöta-Dals regemente, 24 år, vacker pojke, rapp officer, god son och bra kamrat, råkade på ett övningsfält för ett par år sedan att vricka foten, då han skulle hoppa över en grav. Vrickningen vanvårdades och efter att ha blivit bortfuskad av flera läkare, reste han opp till Stockholm, vid samma tid som jag låg på lasarettet. Santesson förklarade honom för obotligt halt. - Han sörjde sin hälsa och ungdom, trånade bort, fick ont i bröstet, och nu ser jag i tidningarna att han är död.
En närvarande utropade vid underrättelsen:
'Ack Herre Gud, vad det var väl att han dog!'
'Hur så? invände jag. Att dö är i och för sig själv ingen större förtjänst än att födas. Gör man det som Sokrates, Leonidas eller en sann kristen, då kan man säga att det är en lycka.'
'Ja, men han hade ingen framtid, utan hälsa, utan förmögenhet - en galant och hederlig karl, det var han - hans släkt är bra folk, det äro de - men just ingenting ha de heller - olycklig var han och var i Jesu namn skulle det ha tagit vägen?'
Tack för kyssen min ängel!»
Här var hans egen livssituation grymt fångad och sakligt formulerad i en tillfällig resebekantskaps tanklösa repliker.
Kanske är det på denna sin italienska resa som min farbror börjar lära sig bedja och läsa. Han skämtar en gång puritanskt-protestantiskt med sin lärare i italienska, en jesuitermunk, som ger honom lektioner även på söndagarna och får till svar:
»Lo studiarc e lo stesso che pregare - att läsa är detsamma som att bedja.»
Min farbror lärde sig snart begagna sina plågors alla sömnlösa nätter till bokläsning.
Och vilka böcker!
Bland de författare han citerar i sin dagbok finner jag italienarna Dante, Machiavelli, Giovanni della Casa, Pietro Giordani och G. B. Gelli och engelsmännen Dickens och Thackeray, av vilken senare han läst »allt hittills utkommet». The Book of Snobs blir för honom nästan boken framför alla. Som trettonårig fick jag läsa den kursivt under våra engelska lektioner.
Men det blir inte bara skönlitteratur. Konstteoretikerna Wendt och Fischer, modern militärlitteratur från de senaste fälttågen och sociala teoretiker som Bastiat och Proudhon höra också till lektyren. Och Couriers Oeuvres complèttes har han ej bara läst från ärm till pärm utan också för övnings skull skriftligen översatt.
Det fanns säkerligen inte många svenska löjtnanter vid förra århundradets mitt med det litterära bagaget i ränseln och med den ambitionen att begagna bildningstillfällena. Och det var väl därför inte utan skäl han så ofta som gammal man med belåtenhet ör mig citerade Goethemaximen:
»Die grössten Vorteile in der Gesellschaft wie im Leben überhaupt hat ein gebildeter Soldat.»
Men han lärde sig också bedja. Han berättade ibland för mig ur han kunde ligga och bedja Herrens välsignelse timmar igenom tills de onda drömmarna veko och jag fick lugna tankar». På äggen vid hans huvudgärd hängde en fernissad enkel pappskiva å vilken han hade sina favoritböner uppskrivna. Den började med Fader vår på grekiska och slutade med några satser ur Platons republik i tysk översättning:
»So lass uns denn an dem Gedanken festhalten, dass die Seele unsterblich und für die Aufnahme aller Übel und aller Güter empfänglich sei. Lass uns daher den Weg zum Himmel hinaufstreben und uns der Gerechtigkeit und Weisheit aus allen Kräften befleissigen, damit wir mit uns selber und den Göttern in Freundschaft leben - damit wir schon hier als Sieger die Preisbelohnung er Tugend empfangen und dereinst auf jener tausendjährigen Wanderung, deren wir gedacht haben, uns glücklich fühlen mögen.»
En bön, som jag redan som pojke lärde mig utantill, liksom jag lärt mig förstå, att de gånger, då pappskivan om morgonen låg på hans nattduksbord, hade han haft en svår natt. Men själv talade han aldrig till mig om dessa sina plågor. Han hade i sanning förverkligat de ord han en gång låtit gravera på den trearmade mässingslampetten över sin säng:
»Hur ljuvligt när en plågad man
tyst och tålig vara kan!»
Det var med bön och böcker som han byggde upp sitt ensamma livs sällsamma boning.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Johan
Lidman
1840-1905

g. Wolff

Sigrid
Lidman
1893-1967

Ogift.

Olof
Berggrén
1923-2002

g. Lidman
15 slumpade bilder