» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Stackars den, vilken som död faller i de efter levandes och historiens händer!
I.
Dagen före midsommarafton 1740 föddes åt handlanden Peter Wolff [1697-1762] och hans hustru Margareta Maria Ambders [1707-1746] i närheten av Tönders i det danska Sleswig en son, som i dopet undfick namnet Johan Bernhard. Hans tidigare öden finner jag bäst skildrade i en likpredikan över honom:
»Redan i spädaste åren hade han visat en synnerlig håg för läsning och sällsynt fallenhet att en gång ingå i det stånd, som både Farfader och Morfader tillhört. (Varav jag drar den slutsatsen att ett rikt prästerligt påbrå måste finnas även på mitt möderne.) Men föräldrarnas knappa villkor medgåvo icke att på egen bekostnad låta honom börja och fortsätta sin bana på lärdomens vidsträcktare fält. En mild Försyn öppnade likväl en utväg, som gav det unga snillet fritt utrymme att utveckla sig.
Tönderns pastor, Amts Prosten och Consistorial Rådet Baltasar Petersen, en man av stora talenter, mycken arbetsamhet och sant nit för allt gott och nyttigt, hade inrättat ett privat institut, där förmögne mäns söner, emot bestämd avgift, på bestämd tid, erhöllo den undervisning i språk och vetenskaper, att de vid ankomsten till Akademien kunde genast avlägga de lärdomsprov, som berättiga till högre värdighet i de lärdas samfund.»
Han hade sålunda vad vi på ett mindre abstrakt och stelbent språk helt enkelt skulle kalla en privat studentfabrik för rika och lata s. k. bättre mans barn. Men här är också en stor skillnad mot en modern dylik:
»Vad genom denna inrättning inbragtes av dem, som kunde betala, användes helt och hållet till förmån för fattige ynglingar med snille och fallenhet för studier, åt vilka lämnades husrum, föda, kläder och undervisning utan ringaste avgift.
I detta berömda institut upptogs Johan Bernhard Wolff vid elva års ålder och inhämtade här de många grundeliga och mogna kunskaper varmed han begav sig till Kongl. Academien i Köpenhamn (år 1763). En dansk dukat var hela hans förmögenhet sedan han bestritt omkostnaderna för sin inskrivning vid Academien. Men genom tyska Hof-Predikanten Blume, till vilken han av sin välgörare Amts Prosten Petersen var recommenderad, fick han genast inträde i flere förnäma hus, i synnerhet hos Deras Excellencer Grevarne Schimmelmann och Ahlefeld samt Baron Knuth, vilkas döttrar han gav undervisning i Religion, Historie och Geographie. Därvid hade han nu god utkomst och fortsatte utan hinder sina lärda yrken vid Universitetet med den framgång att han efter halvtannat års förlopp uti Theologix Candidatexamen hedrades med högsta betyget.»
Två år senare blev han rektor vid Tyska skolan och »aftonsångspräst» vid Tyska kyrkan i Karlskrona. Pastor där blev han 1772, fick prosttitel 1783, blev teol. doktor 1800 och dog 1821 som kyrkoherde i Karlskrona tyska församling och i Listerby [Listerby socken] samt Forkärla landsförsamling i fullkomlig okunnighet om det nära och betydelsefulla släktskapsförhållande han en gång skulle komma till mig och om den förbittrade motvilja jag under årtionden skulle ägna hans namn och hans minne.
II.
Men som min morfars farfar fick han sin andel av min farbror Sams och min egen antagonism mot det »wolffiska». Det lilla utsökt fina miniatyrporträtt i bred guldmedaljongsinfattning, vilket min mor ibland brukade bära i ett band om halsen, och som framställde honom i pudrat, bakåtstruket och vid sidorna i två lockar upplagt hår och full prästerlig ornat, det betraktade jag oftast med uppenbar ovilja. Och det trots att t. o. m. min farbror Sam uttalat sitt gillande av det. Jag kan omöjligt förstå varför hans mycket vackra och värdiga, myndiga och något avmätta ansiktsuttryck och hans fasta mörkblå ögon skulle ingiva mig den bestämda uppfattningen, att han var en vidrig »neolog». Ordet och motviljan mot det hade jag insupit ur de böcker i kyrkohistoria som jag läst.
Hur ohyggligt falskt och felaktigt jag bedömt honom, förstod jag först mer än trettio år senare, då jag i Hilding Pleijels bok om »Herrnhutismen i Sydsverige» fann honom skildrad som herrnhutarnas beskyddare i Karlskrona mot amiralitetspastor W. P. Henschens uppriktiga och fromma förföljelse i amiralitetskonsistoriet och annorstädes. En sällsam rysning genombävade mig vid förnimmelsen av det oöverskådliga ödessammanhang, i vilket våra små korta jordeliv även rent mänskligt genealogiskt sett äro insnärjda: hade ej sålunda i själva verket min nu så länge av mig som »neolog» smädade och föraktade morfars farfar troget framträtt som beskyddare och försvarare av vad jag brukade kalla sjuttonhundratalets pingstväckelse - herrnhutismen.
III.
Ett annat större porträtt av honom hade funnits i Listerby kyrkas sakristia, varifrån det vid något tillfälle försvunnit upp på en kyrkvind, där en av hans efterrädares söner - sedermera militär och mycket god vän till min egen far, men då en ung och yr studiosus - fick tag i det. Han hade då naturligtvis ingen som helst aning om vad prosten J. B. Wolff hade varit för en figur. Men tillsammans med några likaledes artistiskt begåvade kamrater hade han restaurerat och förbättrat porträttet. De hade försett min gamle morfars farfar med skägg och något slags uniformsrock samt på baksidan till upplysning för eftervärlden antecknat: »Porträtt av den olycklige konungamördaren Johan Jacob Anckarström.»
Och så hade man lämnat porträttet kvar på kyrkvinden och snart glömt alltsammans.
»Men du kan tänka dig min häpnad, Sven, när jag nästan tjugu år efteråt får läsa i Ny Illustrerad Tidning så vill jag minnas den gamles ord föllo), att man i Listerby kyrka funnit ett hittills okänt porträtt av konungamördaren Anckarström - och där står just det är porträttet avbildat, förstår du, av prosten Wolff, som vi pojkar målat om.»
Min vän, du begriper nog, att när jag numera betraktar det gamla förtjusande miniatyrporträttet av min morfars farfar, så måste jag vemodigt, men muntert le åt hans sällsamma öde:
Förutom detta att han under årtionden utan någon som helst anledning av sin sonsons dotterson blev smädad, utskämd, avskydd och föraktad som en otäck rationalistisk neolog, blev han därtill efter döden övermålad med helskägg, påsatt uniformsrock och avbildad i pressen som konungamördaren Johan Jacob Anckarström.
Och jag säger mig själv:
Stackars den, vilken som död faller i de efterlevandes och historiens händer - han är värnlöst förlorad här på jorden.
Det är förvisso förskräckligt att falla i människohänder!
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Hedvig
De Geer
1857-1934

Ogift.

Karin
Lidman
1915-1929


Anna-Clara
Frostenson
1948-

f. Simonsen
g. Svensson

Sam
Lidman
1923-2012

g. Appelquist

Claes
Lagerfelt
1878-1965

g. Berg

Regina
Grill
1854-1936

g. Lagerfelt

Claes
Grill
1817-1907

g. Lidman
15 slumpade bilder