Alice Lidman var adoptivdotter till Carl-Petter Lidman och hans hustru Jenny Benzelstierna (i texten nedan refererad till som Jenny Lidman, Fru Lidman eller mamma Lidman).

Fru Jenny Lidman, föreståndarinna för den Lidmanska flickpensionen hade som fosterdotter upptagit sin brorson löjtnant Benzelstiernas dotter Alice. Denna visade redan som barn prov på livlig fantasi, stor receptivitet samt fallenhet för att kläda sina känslor i klingande vers. Det roade fru Lidman att inför sina gäster briljera med fosterdotterns poetiska talang. Som exempel härpå berättar Alice i sina memoarer följande historia.

"En jägmästare Ek hade kommit på besök. Jag blev inkallad i förmaket. 'Det här är min lilla fosterdotter, hon roar sig ibland med att rimma'. (Detta till herr Ek). Så vände hon sig till mig ungefär så här: 'Nu lilla barn kan du ta penna och papper och skriva en liten vers åt farbror Ek. Han har varit utrikes och skall fara hem till sin fru och sina barn. Du förstår, att de alla är mycket glada att återse varandra. Skynda dig nu, för jägmästaren ska strax resa.' Jag gick in och satte mig allra innerst i det innersta, således det femtonde rummet, på en pall vid en stol och försökte - försökte så mycket jag orkade, men det gick inte. Och tiden gick, och jägmästaren skulle ju resa. Och så begynte jag gråta, gråta så bittert, ja, Gud vet, om jag inte rent av tjöt i förtvivlan. Men då paroxysmen äntligen avstannade, då gick det. Och så gick jag in med min papperslapp och blev tillsagd att läsa upp vad jag skrivit. Det löd så här:

Herr Ek har kommit hem ifrån sin resa
Och skall nu genast fara till sitt hem.
Nu vill hans gossar inte längre läsa,
Och läxorna, vem bryr sig nu om dem!
Ty pappa kommit hem. Nej, se på mamma,
Hon tappar nål och tråd och sax med samma,
Då hon får höra att pappa kommit hem

Alice uppfostrades liksom pensionens elever med allvar och stränghet av sin fostermor. En gång, när hon efter intagande av aftonvardsgröten hade viskat till en kamrat, att hon inte var mätt, blev hon till straff förd till köket, där fru Lidman med hjälp av jungfru med våld hällde i henne så mycket gröt, att hon blev illamående. Härmed var dock inte straffet slut. Påföljande dag, efter middagsmålet, fördes delinkventen åter till köket, där hon nu tvångsmatades med ärtor, tills hennes magsäck vägrade ta emot mera.

I sina memoarer lämnar Alice en målande skildring av det straff som drabbade henne för att hon en vacker vårsöndag gått ut på promenad och ville vara riktigt fin, utan fru Lidmans tillstånd tagit på sig ett par ljusgula handskar som hon någon tid förut fått av en tant. Det blev förhör om saken. Att Alice tagit på sig de nya handskarna ansågs som ett bevis på både olydnad och högfärd, och hennes uppgift att hon fått handskarna vann icke tilltro. Det slutade med att Alice ådömdes "en dugtig risbastu".

För exekutionens verkställande fördes delinkventen av fru Lidman och två lärarinnor upp i ett litet vindsrum ovanpå bryggstugan. Sedan här övlig avklädning skett vankades en kraftig bastonad med en smidig rotting, och så lämnades brottslingen kvar inlåst i vindsrummet. Interneringen varade i tre veckor. Under den tiden bars bröd och mjölk upp på rummet av en jungfru. Nattlägret utgjordes av en madrass, en vagnsdyna och en filt. Att öppna fönstret var under hela arresttiden förbjudet. Den enda bok som arrestanten tilläts läsa, var psalmboken. "Och så blev psalmboken", heter det i memoarerna, "min enda vän och min tröst i ensamheten. Och mångo voro de psalmer som jag lärde mig utantill, inte just för att innehållet i dem lämpade sig för mon ålder och sinnesriktning, å nej, jag valde dem med för att kunna läsa upp dem för mamma Lidman och inverka på henne till min förmån. Därav kom det sig att jag i skymningen med hög röst och tragik i föredraget läste utantill psalmerna 167 'En syndig man, som låg i syndens dvala' 169 'Mitt samvet ur sin långa dvala med bävan äntligt vaknat upp, och utan kraft att mig hugsvala jag ryser för mitt levnadslopp' 170 'Vart flyr jag för Gud och hans eviga lag, den drabbar mig nära och fjärran? Hur skall jag på domens förfärliga dag väl kunna bestå inför Herren?'

En dag vid fyratiden på eftermiddagen utbröt ett förfärligt åskväder. Blixtarna korsade varandra, och regnet smattrade mot rutan. Jag minns inte, om jag var rädd, men någon i min ensamhet var det, som tvang mig att falla på knä i min bädd och göra min bön. Då öppnades dörren och Matilda Robert (lärarinna i pensionen) steg in. Hon frågade, om jag var rädd, och sade några ord, som nog voro menade att vara vänliga och deltagande, men innehöllo en allt annat än tröstande utsikt, den att mamma Lidman beslutat, att jag skulle sitta kvar här uppe ännu i trettio år. Ja, det sa hon och så gick hon.

En stund därefter kom Terese Godén (lärarinna i pensionen) och sade: "Kära lilla barn, var inte rädd, det är inte farligt. Jag skall sitta hos dig en stund, men jag vågar inte stanna länge". Och så öppnade hon sitt förkläde, och vetebullar och så kallade pepparnötter trillade ned i bädden. Det skulle jag få att roa mig med, och så hade hon bett mamma Lidman, att jag snart skulle få komma ut.

Någon dag senare kommo mamma Lidman, Edla Hoffstedt och Charlotta Lannerstierna in till mig. Jag gick emot dem, med ens började hjärtat klappa fortare; jag hade sett ett stort ris sticka fram under mammas schal. Efter ett långt förmaningstal måste jag rädd och darrande lägga upp mig, denna gång i mammas knä, ty där fanns ju inga stolar. Men vare sig att min av rottingen marmorerade kropp stämde henne mildare eller att hon gav vika för de båda flickornas förenade böner eller, som jag i denna stund ville tro, hon endast velat skrämma mig, nog av jag slapp för den gången och allt sedan. Ty skrämseln hade gjort mig så nervös, att var gång jag sedermera hotades med kroppslig aga, fick jag en magåkomma, som omöjliggjorde exekutionen."

Att döma av beskrivningarna förefaller det, som om exekverandet av de stränga bestraffningarna berett min fruktade gudmor en stor tillfredsställelse. Det förfaller sannolikt att de i själva verket var utslag av "etiskt camouflerad sadism".

När Alice blivit så gammal, att hon börjat undra över sin härkomst, sökte hon få kännedom härom genom att lyssna till lärarinnornas samtal och genom att utfråga äldre personer som hon kände. På det sättet fick hon veta, att hon var dotter till en fröken L'Orange och löjtnant Lars Benzelstierna. Fröken L'Orange var samma dam, som hon lärt känna under beteckningen "Tant Hilda" och som några gånger besökt henne i närvaro av mamma Lidman. Efter hand fick hon också veta, att lysning skett mellan föräldrarna men ett vigseln inhiberats på grund av faderns släktingars motstånd med anledning av några mystiska "revolutionära" äventyr, vari han varit inblandad. Då hon vände sig till "Tant Hildas" mor för att få närmare upplysningar, blev detta endast delvis beviljat, och på samma gång blev hon strängeligen förbjuden att tala "Tant Hilda" med fru Lidman, som i händelse hon bröt mot detta förbud skulle köra ut henne ur sitt hem. Fru Lidman själv avtvang henne ett heligt löfte att hon aldrig skulle skriva till Tant Hilda eller på annat sätt söka komma i förbindelse med henne. Under Alices barndom fick fru Lidman en gång besök av löjtnant Benzelstierna, som därvid även fick tillfälle att tala med Alice i enrum. Han visade sig härunder mycket om mot henne och talade om hennes framtid. Utan att direkt avslöja sin släktskap med henne yttrade han vid avskedet "Om du framdeles kommer i svårigheter, vill jag vara som en far för dig". Detta löfte blev han dock aldrig i tillfälle att uppfylla, ty han dog några år därefter. Efter sista sammanträffandet med fadern nedskrev Alice i sin dagbok följande vers, som hon sedan till en känd melodi sjöng vid pianot.

"Varför fick jag icke slutas,
i min moders hulda famn?
Varför fick jag ej som andra,
bära stolt min faders namn?
Varför fick jag inte tala,
nämna deras namn engång?
Ingen kan dock barnet neka,
älska dem i bön och sång."

Enligt vad Alice sedermera genom en äldre bekant fick veta ingick hennes mor efter löjtnant Benzelstiernas dödäktenskap med en annan man.

Vid tretton år blev Alice av en kamrats föräldrar bjuden att göra dem ett besök i deras hem i Uppsala. Besöket inträffade samma dag som skalden Atterbom begrovs. Alice fick då tillfälle att övervara begravningshögtidligheten i domkyrkan och en minnesfest på "torget". Hon blev också bekant med en student, som förde henne omkring i staden och förevisade dess sevärdheter, allt under redogörelse för striden mellan "den gamla" och "den nya skolan" samt prisande av Atterboms diktargärning. Hemkommen nedskrev Alice i sin dagbok till minne av dagen följande kväde.

"VID SKALDEN ATTERBOMS GRAV"

Blommor små, er kläden uti sorgeskrud!
Böj i vördsam saknad, sköna Ros, din panna!
Han, som sjöng ditt lov, din fägring, fick ej stanna, ty från himlen kom med "Vindens sång" ett bud.

Stolta Göter gå framför oss med prestav!
Er antagonist uti den vittra världen
till "Lycksalighetens ö" nu ställer färden.
Sjung en "Sång till solen" vid hans öppna grav.

Svep dig i din tåreslöja, romantik!
gudaboren skald har gått ur tiden.
Skalden, med en själ, så älsklig, varm och rik,
var nu trött. Han kämpat ut den sista striden.

Fru Lidman medgav på grund av gammal hävd undantag från den eljest för pensionen gällande stränga ordningen under vissa karnevalsdagar. Så var först och främst fallet under första fettisdagen, askonsdagen och skärtorsdagen. Alice meddelar i sina memoarer följande livliga skildring härav.

"Natten till fettisdagen sov man vanligtvis på en åhåga. Man ville vara den första uppe för att ge kamraterna hetvägg. Den som fick mest av hetvägg skulle bestå fetvägg över lag. Ris hade man varit i skogen efter kvällen förut. Klockan 4 på morgonen vaknade i regel den första flickan och bankade på rumskamraterna. Så klädde man sig i hast, tog med sig sina ris och smög sig tyst in i nästa rum. Så fortsatte vi med förstärkning vidare allt under tystnad. Inga gingo fria. Fastlagsrisen fingo inte vila och snart voro alla lärarinnor och barn i farten. Så bar det av med hela skaran in i mammas sängkammare. Man slog några lätta slag på täcket men vi voro väntade. I ett nu kom ett långt fastlagsris i rörelse. Det kom från sängen. Och lika fort bar det av för oss under skratt och hojtande ut i matsalen, där ett väldigt fastlagskrig levererades. På förmiddagen kom gumman, som sålde semlor: och då fingo vi köpa så mycket vi ville, men annars var det förbjudet att köpa vetebröd av gumman, som alltid infann sig onsdagar och lördagar, och mången risbastu fick jag för att jag hjälpte gumman sälja. Stackars gumma! Knoga med två stora fulla korgar fram och tillbaks igen förgäves! Var det inte synd om henne? Kamraterna, som jag köpte åt, drogo sig oftast ur spelet. Jag var nog oförbätterlig. Synd var det nog också om alla, som på askonsdagen kommo på besök, för då hängde med all säkerhet små askpåsar vid rockskörten, då de gingo ut igen. Skärtorsdagen skickade vi till varandra självritade blåkullakärringar med tillbehör, ju fulare desto bättre, och försedda med versifierad text, som inte just alltid var den kvickaste. Men roligt var det."

Men på långfredagen skedde återgång till en allvarligare regim. Alice berättar därom följande:

"På långfredagen läste vi hela dagen. Och vanligtvis hunno vi på förmiddagen med två predikningar, en för de hemmavarande och en för de kyrkobesökande, sen de kommit hem. De hemmavarande måste därunder sitta kvar förstås. Till middag fingo vi sillsallat och ölsupa. Klockan 4 samlades vi igen, då fingo vi göra det så bekvämt vi ville för oss, ty det drog alltid ut med läsningen till grötdags klockan 8. Vi slogo oss ner i grupper. Filtar och örngott kastades på golvet ty där var det alltid trevligare att sitta än på trästol. Och så satt mamma Lidman med två stearinljus och ett vattenglas framför sig och läste en romantiserad, detaljerad skildring av Jesu lidandeshistoria, som förekommer i Isak Laquedem eller "Den vandrande juden" av Alexander Dumas, ej att förblanda med "Den vandrande juden" av Eugene Sue. Detta är en spännande nervskakande skildring, stödd på legender, i synnerhet kampen i örtagården, som till sitt innehåll aldrig går ur mitt minne. Däri upprullas med minutiös noggrannhet miljoner generationers syndaregister, det ena efter det andra, alltsedan seklernas begynnelse i så stark belysning, att människotanken börjar svikta inför möjligheten av att lidande, huru otänkbart, huru outsägligt smärtfyllt det än vore, skulle kunna utplåna denna oöverskådliga massa av synd och skam. Men jag fruktar, att författarens behandling av detta ämne liksom skymmer för detta lidandes sanna innebörd, ty nog var det mest det gripande, uppskakande, sensationella, som då hänförde och som jag njöt at att höra. Juldagen och Långfredagen voro för oss barn verkliga högtidsdagar, jag skulle vilja säga jubeldagar, ty under dessa dagar utdelades aldrig några bannor. Och som mycket lydiga och snälla."

Hösten efter det Alice hade blivit konfirmand blev hon anställd som lärarinna vid den Lidmanska flickpensionen. Som lärarinna kom hon snart till insikt om sina kunskapers bristfällighet. Hon slog sig då med lidelsefull iver på att komplettera sitt vetande. Härom talar nedanstående utdrag ut memoarerna - på samma gång som däri antydes att den "glödande vetgirigheten" småningom fick avstå sin plats som huvudintresse åt den ännu varmare glödande fantasien och dess krav på att få fabulera, spela och skapa.

"Med fördubblad iver", säger Alice, "hängav jag mig åt självstudier. Doktor Martin, i vars familj vi umgingos, lånade mig så mycket böcker jag ville ha. Litteratur- och kulturhistoria, filosofi, skaldeverk på svenska och tyska. Jag läste långt in på nätterna. Men så tog fantasien ut sin rätt. Det fanns dock lite ungdom kvar inombords. Och så gav jag vika för elevernas böner om hjälp och råd. Hur skulle man till exempel fira den eller den bemärkelsedagen? Snälla, råd oss. Och så blev det allt möjligt. Pantomimer, dans, teaterpjäser, rörliga tablåer, konserter, kostymbaler, vaxkabinett, levande positiv, basarer, levande charader, presentation av ett teatersällskap, där varje aktad typ introducerades på vers, och så dans- och sittlekar så många man kunde hitta på. Och så förvandlades ett klassrum för några timmar till Lycksalighetens ö. Hur gick det till? Å, man hade ju gran- och lingon- och kråkris i skogen, trälårar och lådor på vind, grågrön domestik i Petterssons garnbod, lakan, blommor och speglar. Så var det att trolla fram Nymfernas möte vid ungdomskällan med park och bergshöjder och vit marmorbassäng med blomstergirlander och ett speglande vatten. Dessutom rik tillgång på nymfer. Eller ett zigenarläger i en bergsgrotta, där man inte hade annat än de kala väggarna av förhydningspapp och dit riddaren endast kunde intränga genom en öppning närmast taket medelst en stege utanför, men då han kommit in, hade han att kliva över stora stenar och avsatser för att hämta sin bortrövade brud. Det var en dråplig scen. Och häxan, som satt med sina magra bruna armar och rörde till en kärleksdryck i vår stora grötkittel. Hon sitter nu i de gamlas hem på Enskede. Eller ett trädbevuxet landskap, där Jakob sover och änglar gå upp och neder på en stege. Å! ni kan inte tro vad vitt skrivpapper det gick åt till att vika vingar åt dem alla och så besväret att böja karkas till lyror och skära ut papp till harpor och linda dem med guldpapper. Det vann alltid erkännande, och då var allt besvär bortglömt.

Jakobs stege var icke det enda bibliska motivet. Var jag såg en anslående biblisk plansch kom den till användning. Så bjödo vi en gång på Jephta, som segerdrucken kom hem från striden. Men han hade ju obetänksamt nog lovat att offra det första han mötte vid sin återkomst, ifall han hembar segern, och där kommo nu hans dotter och hennes tärnor med harpor i händerna och sjungande en segerhymn. Den minns jag nu inte men den var naturligtvis mycket anslående. Vad jag minns var Jephta, som stod där plågsamt överraskad och sjöng ut sin smärta efter musiken till Geijers Natthimlen: "Ensam jag strider fram på min bana." Annan text förstås. Han stod på en pall, för naturen hade gjort vår Jephta betydligt kortväxt, ett par uppstoppade sandaler stucko till hälften fram under en vit allt skylande fotsid dräkt, lämnande armarna blottade, scharlakansröd mantel, hjälm på huvudet, sköld på arm, spjut och svärd vid sidan och långt skägg, stod han där med sina krigsknektar, så många som fick rum, och lät sin djupa altstämma i den ett par tonslag nertransporterade sången dåna genom salen. En av åskådarna sa, att det var en ståtlig Jephta, och doktor Martin kände igen honom på armarna, och ni förstår nog också vem han var. Annars saknade jag totalt sceniska anlag, men hade blick för var de funnos och förstod att använda dem. Med en följande scen, där alla de unga tärnorna lägrat sig på en stor, kulle och sjöngo en gripande avskedssång, slutade föreställningen."

Denna smak för arrangerande av sällskapsnöjen med tablåer gav Alice prov på även sedan hon blivit en äldre matrona. Under en senare period av sitt liv vistades hon ett par somrar i Södertälje och deltog då i badsällskapets nöjen och tillställningar. Hon anordnade därvid bland annat en pantomim. De tolv månaderna, i vilken tolv unga damer i luftiga toaletter paraderade. Conferencieren - vars roll var anförtrodd åt mig - presenterade i verser, författade av Alice, var och en av damerna särskilt och avslutade förevisningen med följande pikanteri:

maj, jun, jul, aug,
sep, okt, nov, dec,
jan, feb, mar, apr till slut:
Tar inte året sig ståtligt ut?
Slik almanack, så jag håller före,
Lär ingen köpa för fjorton öre.
Men varje blad kan dock fås, jag tror,
Fast det på särskilt ackord beror.

Vid nitton års ålder firade Alice bröllop med musikdirektören Axel Löthner, som samma år blivit utsedd till organist och klockare i Köping. I denna stad inredde de nygifta ett nätt och trevligt hem strax utanför själva staden, åt vilket Alice nu ville odelat ägna sin husmoderliga omtanke och sitt arbete. Det blev dock ej så mycket av den saken. Familjens svaga ekonomi påkallade hennes understöd genom förvärvsarbete utom hemmet. Och så tog hon sig för att i den lilla staden öppna en privatskola för flickor. Vågstycket lyckades. Ett stort antal elever anmälde sig redan vid starten, och med hjälp av skickliga lärarkrafter kunde skolan med framgång fortsätta sin verksamhet under en lång följd av år. En dag fick Alice underrättelse att "mamma Lidman" avlidit. Med hennes bortgång kände Alice sig löst från det hårda löftet att icke under hela sitt liv söka kontakt med modern. Hon reste nu jämte mannen till Stockholm. Där lyckades de snart få reda på att modern, numera änkefru Schenholm, vistades på Hemmet för obotligt sjuka, där hon vårdades för ett svårare hjärtlidande. Om själva sammanträffandet med modern berättar Alice själv följande:

"Vi åkte till hemmet. Axel gick först in. Han gick emot henne med öppna armar och yttrade endast: 'Mamma!' Då föll hon i hans famn - 'Det hade lysts för oss!' sade hon, och så satte de sig ned. Lugnt och stilla förberedde henne Axel på mitt besök. Så kom jag in. Det blev ett återseende, som inga ord och inga utgjutelser, inget känslosvall vågade störa. Så bröt hon tystnade 'Jag visste du skulle komma.' - 'Jag kunde inte komma förr' - 'Det visste jag också. Jag har följt dig alla dessa år, jag visste att du var gift.' - 'Jag har min lilla flicka med mig till Stockholm, får jag visa henne?' - 'Nej, jag orkar inte. Låt oss vara ensamma en stund. Det är bäst så. Åter sutto vi en stund tysta. Vem kan tala i sådana ögonblick, då tankarna under ett blixtkort nu genomlever år avsaknad och längtan. Axel undrade, om vi voro lika. Vi ställde oss då framför en stor väggspegel för att upptäcka likheten. Men du milde! En sådan klumphopp jag var bredvid henne. Hon så slank och smärt med sin fina profil och sin vackra näsa... Och jag! En annan likhet fanns där ändå, pannan och hårfästet. Annars påminner jag mest om min far. 'Hör nu Axel, så här borde jag sett ut!' - 'Det får väl vara bra som det är' sa Axel och då skrattade hon. vi ville, att hon skulle flytta till oss. Axel hade byggt en liten stuga inpå gården med ett stort vackert boningsrum och ett mindre rum för strykning, bakning, och så vidare. Men hon ville inte rubbas, vi kunde ju träffas ibland ändå. Ännu i dag kan jag knappast fatta, varför jag inte en enda gång kallade henne mamma. Var det blyghet, eller var det för att jag hade kallat henne tant? Nej jag tror snarare, att det kom sig därav, att jag missbrukat ordet mamma under så många år. Det var som om jag skänkt ett gammalt av en annan person utslitet plagg åt den, som ej var berättigad att få detsamma i gott skick. Med Axel var det ej så. Han hade tidigt förlorat sin mor. För honom kom det därför naturligare. Stackars lilla mor.

Då vi nästa gång kommo på besök, frågade jag redan i trappan. 'Kan vi få träffa fru Schenholm?' - 'Käraste! Hon begravdes igår!'. Det blev så tungt nu att gå ner för trappan och ut i hallen'"

Om makarnas liv i Köping berättar Alice bland annat följande:

"Varken i Haparanda eller sedan jag blivit gift och bodde i Köping gav jag mig tid till några rimmerier. Jag skötte skolan och hemmet och så kommo barnen, Elsa Löthner, Åke Löthner, Johan Löthner och Hildur Löthner. Axel och jag hjälptes åt både i skolan och i hushållet. Ty vi hade antingen häst eller ko, alltid två grisar och så höns, så hade vi frukt och bär i trädgården. Så musiklektioner där jag endast vikarierade, men så hade jag årligen vävstolar i gång i köket. Så spelade vi dansmusik på bjudningar, voro på bröllop och begravningar på landet, men för lik fick han gå ensam.

Det lyckliga hemmet i Köping upplöstes omsider genom mannens död. Sönerna hade då redan dött i späd ålder. De bägge vuxna döttrarna emigrerade till Amerika [USA]. Alice själv flyttade till Smedjebacken, där hon under några år försörjde sig med lektioner i musik och vanliga skolämnen.

Döttrarna hade framgång i Amerika. De lyckades övertala Alice att komma efter dem och pröva på livet i Nya världen. I Amerika stannade hon i tretton år hos sin äldsta dotter Elsa, som där drev en musikskola och ingått äktenskap. Sedan även den yngre dottern Hildur ingått äktenskap och med mannen flyttat åter till Sverige, reste även Alice efter och blev gäst i dessa makars hem under ett par år. Till följd av motgångar, sjukdom och olyckor av olika slag, blev även detta hem upplöst och bägge döttrarna återvände till Amerika. Alice stod nu vid 70 års ålder ensam och så gott som utan resurser.

Lyckligtvis kunde nu min mor [författaren av denna text, Jacob Petterssons mor dvs.], som var gammal vän till Alice från pensionstiden, erbjuda henne gästfrihet i sitt hem i Södertälje. Medan hon vistades hos min mor, blev hon av en annan gammal vän, rådman Fägerskjöld i Västerås, erbjuden att såsom husfru ta hand om hans hem. Anbudet antogs med förtjusning. Hon flyttade genast till Västerås och tillträdde den erbjudna platsen, som hon under de angenämaste villkor skötte ända till rådmannen död några år därefter.

Upprop utfärdades nu till Alices vänner och före detta elever i Södertälje, Köping och Smedjebacken att teckna bidrag för att bereda henne en bekymmerfri levnadsafton. Insamlingen lyckades väl, och för det därigenom uppbringade kapitalet inköptes åt Alice en pensionärsplats på det komfortabla och hemtrevliga lärarinnehemmet Ro [Ro lärarinnehem] i Lidingö. Här tillbragte Alice de sista åren av sitt liv. Något avtagande av hennes själs spänstighet kunde därunder icke förmärkas, ej heller något sinande av hennes poetiska ådra. Med pensionärernas födelsedagar gav ständigt anledning till rimmade lyckönskningar. Och när kronprinsessan Margareta en gång hedrade Ro med ett besök, hälsades hon av Alice med en känslig versifierad hyllningsdikt. Jag [Jacob Pettersson alltså] brevväxlade under flera år med Alice både om hennes affärer och annat. Hennes brev var alltid pigga och intressanta. Det sista jag har av hennes hand är skrivet i sep 1924 - kort efter det jag vid årets andrakammarval fallit igenom. Alice sökte i sitt brev så gott hon kunde trösta mig över denna politiska kalamitet. Hon berättade sålunda, att hon jämte fem av de övriga pensionärerna följts åt till vallokalen och röstat på mig. För övrigt kunde det kanske vara nyttigt för mig att någon tid få vila från politiken. om fyra år - kanske förr, ty mycket kunde hända på fyra år - skulle mitt namn åter stå på valsedlarna, och då skulle hon åter ge mig sin röst.

Alice fick inte tillfälle att uppfylla sitt välvilliga löfte. Två år därefter, vid åttiofyra års ålder slutade hon sin skiftesrika levnad.