BLOGG

Yttersta domen i Kråkvinkel

Publicerat

Följande satir är författad av Henrik Bernhard Palmær, grundare av Östgöta Correspondenten. Henrik Bernhard Palmær använde tidningen för att bland annat angripa sina personliga fiender och denna gång var det Sven Lidman ("domprost Y") och Johan Jacob Hedrén ("biskop X") som var målet.

Artikeln medförde att tidningsnumret togs i beslag och Henrik Bernhard Palmær blev åtalad för "hädelse mot Guds ord". Vid rättegången frikändes Henrik Bernhard Palmær, varefter han hade nöjet att själv referera rättegången i sin tidning.

Själva texten

Jag låg och sov och jag drömde. Nu bör herrskapet veta, att jag sover på tagelmadrass; och därav kommer förmodligen, att mina drömmar har anstrykning av häst; de liksom gnäggar och sparkar bakut. Så länge jag var barn och sov i dunbädd, var mina drömmar så oskyldiga och menlösa; de hade då anstrykning av fjäderfä.

Jag drömde, att årtusenden var förflutna och mossa redan länge hade växt på min och de övriga Kråkvinkelbornas gravar. Då blåste aärkeängeln Mikael i domsbasunen och vi uppsteg med hast ur våra likkistor och började klä oss till doms. För mig gick detta särdeles fort, ty jag ägde ingenting, inte en gång en skjorta att ta på kroppen. Tänker du - sa en av Kråkvinkelsborna - tänker du framträda alldeles naken inför vår Herre? Varför inte - svarade jag - går jag inte i de kläder, som Kongl. Majestät och kronan bestått mig?

När ärkeängeln Mikael upphört att blåsa, framträdde ärkeängeln Gabriel med en hisklig foliant i handen. Det var en katalog över Kråkvinkels hela befolkning. Han slog upp boken och uppräknade oss allesamman. Vi som hade studerat latin, svarade adsum (jag är närvarande). De övriga hojtade på svenska. Alla visade sig vara tillstädes, utom biskop X.

Var kan biskop X vara? - frågade ärkeängeln Gabriel. Då steg jag fram, bugade mig djupt och sa:

Ers excellens! - ty alla ärkeänglar är excellenser, fast icke alla excellenser är ärkeänglar - Ers excellens! Ett så högtidligt tillfälle som detta kan svårligen avlöpa utan villervalla. Det är till exempel rätt kinkigt att i hast få reda på sina arma benknotor, ty den ena ligger här och den andra där. Om jag inte bedrar mig alltför mycket, går herr biskopen på kyrkogården och letar efter sitt huvud.

Då log ärkeängeln Gabriel och sa: Den gode Guden har inga orimliga anspråk. Han fordrar inte, att biskopen skall visa sig med huvud, emedan Han aldrig gett biskopen något sådant. Gå du och tillsäg biskopen att komma sådan, som han är.

Jag uträttade kommissionen, och herr biskopen infann sig äntligen sådan som han var.

Sedermera passerade ungefär en fjärdedels timma, varunder ingenting passerade. Emellertid stod jag och tänkte på alla mina synder, på det onda jag gjort - till exempel åtskilliga tidningsartiklar - och det goda jag under låtit - till exempel att sparka åtskilliga lymlar i - vad det nu heter. Den barmhärtige Guden ska nog förlåta mig alltsamman, sa jag till mig själv, sakta men förtröstansfullt. De övriga Kråkvinkelborna var också vid gott kurage, somliga av dumhet och somliga av religiositet.

När kvarten var förlupen, öppnade sig det stora stjärnetältet som var uppspänt över slätten. Vår Herre framträdde därur, och genast började hela skaran av de ringare änglarna eller, så till sägandes, änglapacket att ropa: hurra! I drömmen vågade jag betrakta vår Herre, men - mitt herrskap! - nu, då jag är vaken, vågar jag inte beskriva honom. Så mycket kan jag dock säga i förtroende, att den som har en sådan gestalt, ett sådant ansikte, som han, kan ropa: Varde ljus! utan att befara olydnad av elementerna.

Vår Herre ställde sig och beskådade oss, arma Kråkvinkelsbor, en god stund. Och när han det hade gjort, så gäspade han: Ni är får allihop; gå och ställer på min högra sida.

Hej! nu är vi saliga - ropade Kråkvinkelsborna - och i glädjen hoppade de på ett ben och på två, ja till och med på tre. Även jag var särdeles belåten. Men ett fört röt mig likväl; det var den dubbelhet som ligger i betydelsen får. Jag trodde mig ha märkt ett skimmer av smålöje på den gode Gudens läppar då han uttalade ordet. Är jag då verkligen ett får? - frågade jag mig själv; och min egenkärlek, den kanaljen, svarade högljutt: nej!

Men jag tänkte alltmer och mer på saken, och ju mer jag tänkte, dess mattare blev egenkärlekens stämma, och en annan stämma lät höra sig ur djupet av min varelse, i början otydligt - men slutligen kunde jag helt tydligt urskilja det ordet - bä. Det var rösten av en liten, helt liten lammunge, som bräkte ur djupet av min varelse. - Jaså - sa jag då - jag ser, att det äger sin riktighet. Och sedan var jag vid samma hopp - lustigt - humör, som de övriga Kråkvinkelsborna. Men en fanns ändå, som inte var glad. Det var Hin Håle. Han hade också infunnit sig, för att få sin procent av befolkningen och hade tagit med sig en säck, vari på sin höjd kunde rymmas ett par personer. I den säcken hade han ämnat stoppa dem, som möjligen skulle falla på hans andel. Hm! - tänkte jag för mig själv - att vara en sådan fähund, som han är, har ändå Hin Håle bra måttliga anspråk. - Men då han nu såg sig alldeles lottlös, blev han övermåttan bedrövad. Huvudet sänkte sig mot bröstet, tårarna kom honom i ögonen och med klagande stämma suckade han: nog trodde jag ändå, att jag skulle få domprosten Y, aldrig kunde jag misstänka, att jag till och med skulle gå miste om honom.

Titulus kan - sa jag och vände mig till Hin Håle - alls inte ha några giltiga skäl för de anspråk som titulus gör på domprosten Y.

Det var väl fan, sa Hin Håle.

Och vilka skulle dessa skäl vara? frågade jag.

Till att börja med, så är han en jesuit, sa Hin Håle.

Ingalunda! - sa jag. Jesuiter finns inte mer; och när de fanns, var de jättar, svarta jättar, som hade kungarnas hjärtan och folkens öden i sina händer. Det är oförskämt att kalla herr dvärgen och domprosten Y jesuit.

Kan väl hända - sa Hin Håle och torkade bort sina tårar. - Men det var ändå en för god karl att gå miste om. Och hur skulle titulus ha pinat honom, ifall han råkat i tituli våld, frågade jag.

Med att läsa sina egna bidrag till konsistoriets protokoll, svarade Hin Håle.

O vilket sataniskt påfund! utropade jag. Vilken raffinerad grymhet i uppfinnandet av kval! - Håren reste sig på Henrik Palmær, grundare av Östgöta Correspondenten och en stor humorist. mitt huvud; i förskräckelsen vaknade jag, och min dröm var slut.

KÄLLA: "Yttersta domen i Kråkvinkel" av Henrik Bernhard Palmær