Plats, datum | Venedig, 8 oktober 1851 | Källa | Italiensk dagbok, författad av Sam Lidman. |
8 oktober
Venedig grundlades av venetierna, vilka i medlet av femte seklet flydde undan till lagunerna för hunnerna, samt hundra år senare för lombarderna. Till att börja med utgjorde de en republik med en doge i spetsen. Efter hand gjorde de erövringar i Istrien och Dalmatien, och utsträckte sin handel ‐ korstågen gav en oerhörd tillväxt åt dess makt; dogen Enrico Dandolo, på vilken kejsaren låtit utstinga ögonen, anförde den venetianska flottan då korsfararna 1204 erövrade Konstantinopel. Sedermera infördes inkvisitionen och ärftliga aristokratin under dogen Gradenigo [Pietro Gradenigo] i slutet på tolvhundratalet; därefter kunde ingen borgare få säte och stämma i Stora Rådet, vilken familj inte daterade sig från 1197. Det var mot denna lag som Marino Faliero gjorde uppror och fick plikta med sitt huvud 1355. Efter att ha utdrivit genuarna från Chioggia, utsträckte det sitt välde inåt Lombardiet till Vicenza, Padua, Verona och Brescia; liksom Cartago tog det huvudet av sina slagna generaler. I början av 1400‐talet hade det hela dalmatiska kusten till Corfe, behärskade hela Adriatiska havet, ägde konungarikena Cypern, Candia och Moria samt 200 000 innevånare med 6 000 000 dukaters statsinkomster*). Men med Godahoppsuddens upptäckande 1498 sjönk dess handel, och under det följande århundradet tog turkarna ifrån Venedig den ena efter den andra av de grekiska besittningarna; samt förlorade de genom deras statsmäns inblandningar i europeiska politiken mycket penningar och anseende. Slutligen bemäktigade sig fransmännen staden vars område aldrig förut varit beträdd av en fiendes fot, och med ett penndrag av Napoleon ströks det ut från listan av suveräna makterna och skänktes åt Österrike 1798. Mellan 1805‐14 löd det under konungariket Italien; gjorde 1848 sig fritt på ett år men några vidare ryckningar på den döda republiken låter den stationerade Österrikiska eskadern och armékåren inte befara. Efter att hava varit demokratiskt i tvåhundra och monarkiskt i sexhundra år under vilken tid Venedig oupphörligen steg i makt och rikedom, kulminerade det med sin aristokrati, vilken sedermera gjorde dess ruin. "Nobili" utgjordes av 12 000 familjer. Folket hade inga politiska rättigheter i republiken. Vid 25 års ålder var varje Nobili medlem av Stora Rådet, som valde dogen på livstid, tiomannrådet såsom statsinkvisition, och tremannarådet såsom uppsyningsmän över dogen. Förr i världen voro gondolerna målade med brokiga färger, men sedan republikens fall antog de sorgdräkt och kuren täckt med svart kläde, vilket de ännu bibehålla. När man ser dess sysslolösa och sedeslösa befolkning och dess många övergivna och förfallna palats så ser man att ruttna institutioner förtvinar de kraftigaste folk, och att förfädernas ära är en mager tröst för den som saknar förmåga; samt är tacksam mot österrikarna som gjort allt för att vidmakthålla de offentliga byggnaderna och minnesmärkena, även som till industrins upphjälpande.
*) 24 linjeskepp och 200 galärer.
Sven Lidman
1824‐1905
Hemmansägare,
Lilla Gullborg
Ogift.
Brita Otterdahl
1890‐1987
Lärare
g. Lidman
Sam Sylvan
1864‐1947
Jägmästare
g. Lyth
Birgit Lidman
1891‐1928
g. Lindgren
Jenny Benzelstierna
1805‐1880
Rektor,
Lidmanska flickpensionen
g. Lidman
Herman Sylvan
1873‐1939
Diplomingenjör
g. Sylvan
Antonia Evans
1993‐
g. Niță
Anna-Clara Frostenson
1948‐
Sjuksköterska
f.h. Simonsen
g. Svensson
Edvard Liedman
1876‐1955
Byggnadsarbetare
g. Karlsson
Oscar Printzsköld
1887‐1909
Ogift.
Siv Liedman
1940‐2021
Kontorist
Ogift.
Agathe Wachtmeister
1863‐1940
g. De Geer
Gösta Lidman
1926‐2007
Företagare
g. Gustafsson
Albertina Ringstrand
1849‐1942
Hemmansägare,
Lilla Gullborg
Ogift.
Madeleine Lidman
1964‐
Kommunikatör
g. Lydén