Plats, datum | Verona, 2 oktober 1851 | Källa | Italiensk dagbok, författad av Sam Lidman. |
2 oktober
Till Madame de Kraft née Baronne Bouvier avläts följande skrivelse:
[SE BILD: #3701]
På förmiddagen visit av generalen greve Stadion [Philipp von Stadion und Thannhausen] vilken hade fått och läst brevet från systern, hovfröken hos ärkehertiginnan Sophia [Sofia av Bayern]. På det förbindligaste sätt underrättade han mig att fältmarskalken greve Radetzky [Josef Radetzky] med största nöje skulle vilja se mig till middagen kl. halv fyra samt att han själv (greve Stadion) skulle komma och hämta mig i sitt ekipage. Han beklagade att de stora fältmanövrerna voro förbi vilka han annars med största nöje skulle berett mig tillfälle att få se, samt var så oerhört artig, att jag nästan skämdes. Jag visade honom mitt rekommendationsbrev från krigsministern, vilket han förklarade för mycket vackert men för mig överflödigt i de österrikiska staterna.
Unga Széchenyi var hos mig ett par timmar. "Före min resa i Spanien", sa han, "gjorde jag alltid upp luftslott för mina framtida nöjen; vistelsen där överträffade allt vad jag väntat och nu mer bygger jag aldrig sådana utan låter tankarna spela på det förflutna i stället för det tillkommande". Det bevisa endast, att ni blivit några år äldre, och manligare. "Möjligt, men res i Spanien, Ungern och de intressanta länder, dit den förfinade civilisationen och uppdrivna industrien ännu inte hunnit och ni skall finna hur uppfostran i från naturen överträffar den i skolorna, vad den gör känslan ren och livet poetiskt ‐ jag avskyr tidens civilisation, ty den gör människorna egennyttiga och tråkiga". Jag beklagar er, som levt så mycket bland italienare. "Och jag lyckönskar er, som trivs med era böcker". På det utsatta klockslaget kom general Stadion och hämtade mig. Det palats som den mäktige marskalken bebor hade inte något särdeles imposant yttre, inte heller såg jag till någon kunglig lyx i betjäning eller talrika vakter och poster. Vi kom först in i en salong i första våningen, där jag blev presenterad för grevinnan, en tämligen ålderstigen fru av älskvärt och flärdlöst yttre, vars höga ställning endast tillkännagavs av de guldomsmidda och ordenbetäckta generalernas vördnadsfulla sätt emot henne. Sedan sällskapet var samlat ‐ bestående av fyra österrikiska generaler, två danska ingenjörsofficerare, ett par andra utländska (förmodligen tyska) dem jag inte kände och en tämligen talrik stab, jämte hans läkare, kom marskalken in. Jag stod och talade vid grevinnan, vilket förmodligen gjorde att han först adresserade sig till mig. Framsträckande sin hand med en ett obeskrivligt gott uttryck i ansikte och röst sade han "Min vän, genom Stadion känner jag er olyckshändelse och beklagar er dubbelt att i fredstid bli invalid, vid så unga år, men för var tjänst äro vi pliktiga till uppoffringar, det må nu vara i krig eller fred, så är det alltid hedrande att vara invalid. Ni är mig hjärtligt välkommen och vad som här kan intressera er att se, behöver ni endast vända er till Benedek" [Ludwig von Benedek] (chef för Generalstaben). "Nådige herre", vågade jag svara, "om olyckan inte tillåtit mig inlägga någon ära i min tjänst, så har den dock förskaffat mig en sådan, i tillfället att få se ers excellens person, varför jag av uppriktigaste hjärta tackar och alltid skall minnas detta som en avundsvärd utmärkelse för varje krigare". Han fortsatte sin rond och för alla hade han hjärtliga ord, och med en vänlig nick åt sina unga statsofficerare slutades hälsningen. Damerna, bestående av hans fru [Francesca von Strassoldo Grafenberg] och niece utfördes av generalerna Benedek och Stadion. En major i staben placerade mig på marskalkens högra och en dansk officer på hans vänstra sida ‐ marskalken är sju och åttio år gammal av en tät och fast kroppsbyggnad samt medelmåttig längd ‐ intet hos honom förråder den höga ålderdomen mer än att ögonlocken äro något röda. Han ser väl, hör bra, talar flytande och tydligt ‐ hans bibehållna tänder tillkännager god mage och rösten friska lungor. Sin militäriska karriär började han i början av 1780‐talet emot turkarna och har sedermera deltagit i alla europeiska krigen och efter gradvisa förtjänster, slutligen vid några och åttio års ålder inlagt krigarens högste: att besegra en överlägsen fiende och rädda fäderneslandet. Hans ansikte har ingenting blixtrande genialiskt, men varje drag och hela hans ställning har ett så obeskrivligt uttryck av lugn. Fasthet och godhet att den som en gång sett honom genast inser att för en sådan man kan en monark ha ett oinskränkt förtroende och hans armé en till dyrkan gränsande tillgivenhet. Han har i fullt mått också blivit belönad med bägge delarna, ty med kejsarens hela makt och endast honom ansvarig härskar han i det Lombardo‐Venetianska konungariket, dömer till döden och benådar, och den som har läst italienska fälttåget, hört hans underlydandes entusiastiska lovord, sett truppernas hållning, finner snart att inte allenast disciplin och reglementen åstadkommer sådant, utan att den undergörande kärleken också låter inympa sig på det människofientligaste av alla systemen, det europeiska krigsväsendet.
Under måltiden talade marskalken med de flesta av gästerna i de mest olikartade ämnen samt förrådde ett minne och en omtänksamhet som äro oundgängliga egenskaper hos en härskare. Med mig talade han om vårt indelningsverk och fältartilleriets järnkanoner; med dansken om espignoler [kulsprutor] och befästningar, slutligen frågade han honom skämtande "Nå min vän, kan ni säga mig vilka äro bäst, de svenska eller de danska fruntimren". Jag har verkligen inte varit i tillfälle att så noga lära känna de svenska damerna. "Nå, vad säger ni min vän" sa han till mig, och tog mig i armen. Ers excellens, från Östersjön till Adriatiska havet, i den linjen, jag rest, tror jag mig hava funnit att damerna äro bättre ju längre söderut man kommer. Strax efter middagen bröt sällskapet upp. Vid avskedet frågade marskalken vart jag ämnade resa. Först till Mantua och sedan till Venedig. "Benedek! En adress till Schulzig". Gud bevare ers excellens!
"Tack min vän, god och lycklig resa".
Johan Lidman
1840‐1905
Militär
g. Wolff
Ida De Geer
1853‐1926
Hovfröken
g. Printzsköld
Ebba Sylvan
1871‐1947
Lärare
g. Jonsson
Axel Löthner
1833‐1887
Lärare
g. Lidman
Peder Lidman
1980‐
Tjänsteman
Catherine Grentzelius
1925‐2016
g. Lidman
Lisen Lidman
1835‐1878
Vissångerska
g. Sylvan
Sven Lidman
1882‐1960
Författare
g. Thiel
g. Otterdahl
Birgit Lidman
1891‐1928
g. Lindgren
Ulla Appelquist
1929‐2018
Inköpare
g. Lidman
Rudolf Lidman
1828‐1889
Tullkontrollör
g. Wolff
Karin Frostenson
1946‐
Konstnär
g. Hillersberg
g. Saltnessand
Gösta Lidman
1926‐2007
Företagare
g. Gustafsson
Sam Lidman
1923‐2012
Författare
g. Appelquist
G-A Lidman
1895‐1962
Tjänsteman
g. Engström