DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #108

Plats, datum Rom, 14 januari 1852 Källa Italiensk dagbok, författad av Sam Lidman.

Transkribering

14 januari

Följande, ur Ficker: "Hos romare var dansen mindre aktad än hos grekerna. Den fria romaren och den förnäma romarnas bekvämade sig blott till de religiösa och festliga danserna, ehuru de förträffliga pantomimerna innehade ett högt rum ibland de offentliga nöjena. Från romarna fortplantade sig dansen till de italienska tolkteatrarna, där maskerna ??? avlades för att göra pantomimerna mera livliga. Slutligen skiljde man dansen, såsom en bestämd strängt rytmisk rörelse utgående från fötterna, från mimiken, och sålunda uppstod baletten (i början förenad med sång) såsom ett särskilt teatraliskt konstslag. Beauchamp [Pierre Beauchamp], under Ludvig XIV, förenade baletten med operan, men i medlet av förra århundradet skiljdes de åt av Noverre [Jean-Georges Noverre], den egentliga balettens skapare, vilken sökte giva dansen en självständig framställning av teatralisk handling ‐ alla hans baletter hava en sant dramatisk avseende på dans, mimik och karaktärsframställning. Efterhand urartade dock dansen, man fäste endast avseende vid den sinnliga retelsen, och den mekaniska konstfärdigheten, till halsbrytande språng och konstmakeri samt förlorade sen plastiska betydelse. Då uppträdde i Köpenhamn den stora ballettmästaren Galeotti [Vincenzo Galeotti] (död 1817) underordnade dansen under mimiken genom att endast låta den framkallas av händelserna ‐ ty att ensamt genom dans, som är en särskild poetisk handling, framställa någonting dramatiskt, är genom de bestämda rörelser hos kroppen, vilka dansen erfordra omöjligt ‐ han sökta göra dansen till en rytmisk‐ plastisk‐ pantomim, samt var onekligen den första, som upphöjde baletten till ett, med dans och musik förbundet, stort mimiskt skådespel, vars förträffliga framställningar och sant estetiska inverkningar hava bevarat dansens plats inom de sköna konsternas område".

Vad den så kallade sällskapsdansen, vilken blott har nöjet till ändamål, beträffar, har jag funnit den förhålla sig till konsten liksom konversation till vältaligheten; var och en pratar och njuter efter sitt sinne. Ibland kunna livlig musik, rik belysning, glatt sällskap, vackra färger, läcker undfägnad framkalla vad sinnet har friskt, vad tungan har angenämt, vad kroppen har behagligt; liksom därmed eller dessförutan ett samtal kan vara lärorikt kvickt och hjärtligt ‐ ibland är sällskapsdansen en tummelplats för snikenhet, osmak och kättja liksom pratet för förtal, svinen och dumhet. Nöjet, i en frisk och sen sinnesstämning, är alltid estetiskt och den som missbrukar det råkar alltid in på djurens område. Osedligheten driver sitt spel lika bra i salongen, som på skådebanan; i kyrkan, som på gatan ‐ kycklingarna gå tillbaka till hönan hos dem, som utgjuter fördömelser över dansen.