DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #84

Plats, datum Rom, 21 december 1851 Källa Italiensk dagbok, författad av Sam Lidman.

Transkribering

21 december

Uti "Promenades dans Rome" av [...] Stendhal står följande reflektioner över gruppen i "della Pietà" ["Pietà"], om vilka han själv yttrar ‐ Les trois pages qui suivent sont une ingression que l'an peut passer sans inconvénient:

"Vi darra vid läsningen av Ludvig XI:s historia, då han låtande avhugga huvudet på hertigen av Nemours [Jacques d'Armagnac], befaller att barnen skulle placeras under schavotten övergjutas med faderns blod, men dessa barn voro unga och voro kanske mera förvånade än gripna av utförandet av denna barbariska befallning, de hade ännu inte tillräcklig kännedom om livets olyckor för att fatta hela rysligheten av denna dag.

Om den ena av dem, något äldre ande andra, kände denna fasa intogs troligen hans själ av en hämnd lika svart som skymfen samt hämtade deras liv och eld. Men en mor vid framskriden ålder, som inte kan älska sin man och vars alla känslor äro fästade vid dennas son, ung och skön, full av snille och ändock känslig som en vanlig människa ‐ för henne finnes intet hopp, inte mer något stöd; hennes hjärta är långt ifrån att livas med hoppet om en hissande hämnd. Vad förmår hon, en fattig och svag kvinna, mot detta folkraser, som har mördat hennes son? Hon har förlorat en son, den älskvärdaste och ömmaste bland människor, vilken just ägde de egenskaper som livligt värderas av kvinnor, en förtjusande vältalighet oupphörligen använd att utbreda en lära vari kärlekens namn och anda råder i varje ord. Efter att ha sett honom omkomma genom en neslig dom, håller hon på sina knän hans livlösa kropp.

Se där utan tvivel den största smärta som ett modershjärta någonsin han erfara; men religionen till intet gör i ett ögonblick allt det som skulle vara rörande i denna händelse om den härrörde från det husliga livet.

Om Maria tror att hennes son är Gud (och här kan hon inte tvivla på den saken) anser hon honom också allsmäktig. Därför må läsaren endast rådfråga sin egen själ, och är den tillgänglig för någon sann uppfattning, så måste han inse att Maria inte mer kan älska Jesus med en moders kärlek, denna så innerliga kärlek som förenar minnet av den förda omvårdnaden med hoppet om ett framtida stöd. Om han dör är det tydligen därför att detta överensstämmer med hans planer; och denna död, långt ifrån att vara rörande för Maria är henne förhatlig som, under dit han dolt sig under mänsklig skepnad, fattat kärlek till honom. Om hans hyst den minsta tacksamhet för henne, så borde han åtminstone gjort denna tavla osynlig för henne. Det är överflödigt att anmärka det denna död är för Maria obegriplig. Det ar en allsmäktig och oandligt god Gud som lider den mänskliga dödens plågor för att gottgöra en annan, oändligt god Guds hämnd. Jesu död, åskådlig för Maria, förekommer henne endast, som en överflödig grymhet. Här äro vi tusen mil från en moders rörelse och känslor.

Framställningen av en händelse, uti vilken ljud själv är en handlande person, kan vara egen, besynnerlig, utomordentlig, men aldrig rörande.

Den enda känsla som Gudomligheten kan ingiva svaga dödliga, åt fasan; och Michelangelo tycktes född för att uttrycka denna själarnas förskräckelse uti marmor och färger.

Denna stora man började, liksom Canova, med att troget avbilda naturen; men sedermera lät honom Savonarolas [Girolamo Savonarola] förutsägelser och död fatta den katolska religionen ‐ och han antog denna sublima och fasaväckande stil, varuti ingen kan med honom jämföras.".

Pantheon besåg vi och voro mycket tjusade både av den sköna arkitekturen och den lilla tid och besvär som behövs för att seden. Den lycklige Augusti lycklige måg Agrippa uppbyggde detta tempel, den skönaste lämning från romarvärlden, bestående av en portik av sexton korintiska kolonner (de åtta fasadpelarna av granit, varde ett stycke, fyra fot i diameter och trettioåtta fot höga) samt ett enda cirkulärt valv utan fönster (ljuset kommer från, ett tjugosjus fot brett, rund öppning i taket), att hundra o trettiotre fot i diameter och lika högt, vilket plundringar och jordbävningar oaktat har stått oskadat i nära nitton århundraden. Gravvårdarna (Rafaels bland andra), tavlor, katolska gudstjänsten och övriga prydnader (tyckte jag) såg högst överflödiga ut.

På aftonen voro vi och hörde på nunnesången i Trinita del Monte (ett franskt kloster och uppfostringsanstalt för flickor). Just som vi kom in fick vi se Daniele da Volterras mästerstycke (fresk), Kristi nedtagande från korset ["Korsnedtagningen"], belyst av de sista solstrålarna. Tavlan lär vara den tredje i Rom. Rafaels "Transfiguration" den första och Jeronymi nattvard av Domenichino den andra.