DIATRIORON

Farliga förbindelser

Från "Lågan och lindansaren", författad av Sven Lidman.

Det är inte bara av böcker som ett människoliv bygges upp och en människosjäl formas, bildas och bestämmes.

Ingen har väl någonsin haft förmågan att utrannsaka och klarlägga hur ens livslinjer ledas genom de människor som man kanske första gången ytterst tillfälligt och oförberett råkade, men som, sedan bekantskapen en gång var gjord och vänskapsförbindelsen knuten, blev° delar av en själv - av ens eget öde - av ens egen själ.

Själv kan jag aldrig glömma detta gåtfulla och oförklarliga, att några år av min ungdom och hela mitt följande liv för all framtid bestämdes av, att jag en gång, på en av mina otaliga lyriska dagdriveripromenader, i väntan på inspiration - på att något mystiskt och underbart skulle gripa mig och fylla mitt hjärta med jubel och min mun med ord - enligt det av mig godkända receptet på den levande och äkta diktens tillkomst:

grosse Bilder entstehn und grosseWorte beklemmen das Herz

att jag helt plötsligt, säger jag, tog av på en sidogata tidigare än jag ursprungligen tänkt mig och var van vid. Inkommen på den nya gatan passerade jag en person som jag endast ytligt kände. Han räckte mig sin hand och ögonblicket efteråt var jag presenterad för hans sällskap, några mig dittills obekanta personer, och tillfrågades om jag inte ville göra dem sällskap in på Rydbergs bar.

I det ögonblicket och ur det ögonblicket länkades mitt liv in i en serie situationer, som lågo gömda i detta första möte som tiotusen tallträd ligga gömda i ett enda litet tallfrö.

Hur skulle jag i den stunden ha kunnat ana att, när jag sorglöst skämtande och ovetande sade ett litet flyktigt A - att därpå skulle följa ett helt ödets alfabet, där jag efter A snabbt fick säga B och där B blev C och så den ena bokstaven förvandlad i den andra hela det långa ödesalfabetet igenom, tills det slutade med Ö, den bokstav som är den ledande vokalen i orden Öde och Födelse, Död och Förödelse, die grosse menschliche Comödie und Tragödie.

Liksom de sig presenterande människobarnen ej ens anade att ett så tillfälligt handlande och skeende skulle få följder och fortsättning långt in i de livsavgörande gärningarnas gåtfulla värld och att de ej bara voro medspelare i ett stort narr- och sorgespel utan vittnen och offer, anklagare och anklagade i en stor och oöverskådlig rättegång.

Lika litet och ännu mindre kunde jag väl ana vad följderna skulle bli av min entré i Norra Latins 6: 1 och bekantskapen med en av kamraterna där, den sedermera under namnet Sprengel berömde, från Jakobs lägre allmänna läroverk inflyttade gymnasisten David Åkerblom.

Han hade fått sin plats i pulpeten snett bakom min. Vi voro klassens två enda pincenezbärare, och kanske var det detta som från början pekade ut oss, både för klassen och för oss själva, som ägande något slags hemlighetsfull själslig ödesgemenskap: båda två, utan att själva veta det, bacillbärare - smittade av något slags den säregna begåvningens spetälska. Vi kommo snabbt i kontakt och började tala böcker och skönlitteratur. På rasterna promenerade vi tillsammans och diskuterade dagens problemställningar, vilka han med förkrossande auktoritet lade till rätta för mig. Han hade den två år äldres fruktansvärda och överlägsna auktoritet och jag drack in och svalde varje ord från hans mun.

Vilka förbluffande nyheter hade han ej att förtälja den naivt troskyldige gymnasisten Sven Lidman!

Religionen var alldeles föråldrad och omodern - moral något för gamla tanter. Det fanns en som hette Nietzsche, som för all framtid hade tagit död på kristendomen och som för kommande årtusenden skulle betyda mer än Kristus för de två senast gångna. Det fanns någon som hette Oscar Wilde, som var martyr för det engelska hyckleriet och fromleriet. Det fanns en som hette Anatole France och som skrivit en bok som hette Thais och som jag skulle få låna av honom. I Sverige hade ett par som hette Levertin och Heidenstam börjat ta upp kampen mot den gamla bråten. Det fanns ju också en som hette Ellen Key, som slagit fast att äktenskapet var osedligt och den fria kärleken det enda riktiga och sanna. Strindberg var ju redan gammal och galen, så att det var de tre, som man måste lita till.

När jag julferien 1896 som vanligt gästade farbror Sam började jag försiktigt, ytterst försiktigt diskutera modern skönlitteratur med honom och meddelade därvid att Sveriges största skalder hette Verner von Heidenstam och Oscar Levertin.

En kväll då vi gästade hans systerdotter och hennes man, den nyblivne majoren på Andra liv, och gymnasisten, som den snälle gosse han själv alltjämt innerst inne var, lekte med sin femårige kusinson i barnkammaren, hörde han plötsligt från rökrummet med bultande hjärta och rodnande kinder orden:

• Hör du, Victor, vad heter Sveriges största skalder för närvarande?

• Det är Wirsén och Snoilsky.

• Men Sven talade om ett par som heter Levertin och von Heidenstam.

• Nej, det har han fått om bakfoten - det är några obetydligheter - Wirsén och Snoilsky är givet de förnämsta.

Jag kan än i dag förnimma den obehagliga känsla av hjälplös rädsla, som genombävade mig vid tanken på vad farbror Sam skulle kunna säga till mig efteråt. Men vilket hånleende av överlägsenhet och förakt tittade ej samtidigt triumferande ut bakom rodnaden och rädslan:

• Wirsén och Snoilsky - de där gamla perukstockarna!

Med ett igenkännandets småleende översatte jag ett kvarts sekel senare Augustinus ord i Bekännelserna om den romerske talaren Hierius:

»Jag kände honom icke personligen, jag uppskattade honom därför att han av andra var högt uppskattad för sin lärdom, och ett yttrande som jag hört citerat efter honom, hade jag funnit utmärkt. Men huvudsakligen tyckte jag om honom, därför att han var omtyckt av så många andra, som höjde honom till skyarna. Så beundrade och älskade jag denne man, som jag aldrig sett och ingenting läst av.»

Och jag hade den julferien ännu ej läst en rad av Verner von Heidenstam eller sett en skymt av honom.

Nej, jag minns hur David Sprengel och jag länge gingo och beundrade på gatorna en lång och smal, i elegant livrock klädd kroknäsig herre, i tron att detta var den underbare Verner von Heidenstam. Tills vår beundran och vårt intresse med ens försvann, då jag på något sätt blivit underkunnig om att vår idol i själva verket var notarie vid järnvägen och bar ett enkelt borgerligt namn. Vårterminen i 7: 1 fick David Sprengel, under signaturen Bengt Ekehielm, i Svenska Dagbladet publicerad en novell om en gammal utlevad slottsgreve, som fyllde mig med lika mycken beundran för novellens hjälte som för dess avundsvärt lycklige författare. Säkert blev detta orsaken till att jag på sommarn samma år skrev en dagbokshistoria från min vistelse på Odersberga och Råbelöf - mönster Oscar Levertins vackra novell om två ungdomsvänner som jag läst i ett häfte av Ord och Bild - där jag till slut i chiffer skildrade hur jag förförde en äldre kvinnlig, högadlig släkting. David Sprengel fick ta del av den fingerade dagboken och behöll den.

Men han gav mig också både litterära incitament och direktiv.

Fais-ce-que-veux var den moderna övermänniskans lösenord. Klarare än själva Nietzsche hade Max Stirner förstått detta, och i hans bok »Der Einzige und sein Eigentum» hade den absoluta egoismens evangelium framgångsrikast och grundligast framlagts.

Endast njutningen gjorde livet berättigat, och livets stora njutningar voro två: kärleksäventyr med sköna kvinnor och läsandet och skrivandet av stor dikt.

När det gällde det förstnämnda ämnet kunde David Sprengel berätta de i sanning mest avundsvärda erotiska äventyr. Hur hisnade jag ej, när han med ett högdraget ironiskt cyniskt leende anförtrodde mig, att han sommaren 1898 någonstans i Norrland haft en kärleksförbindelse med en ung folkskolelärarinna. Hon hade haft en härlig kropp, men ett fult ansikte, och han brukade lägga en handduk över hennes ansikte, när de lågo tillsammans. Att, om denna kvinna hade existerat i verklighetens värld, hon i allra högsta grad borde ha knutit en handduk för den unge Sprengels sällsynt fula och glåmiga ansikte, föll mig aldrig in.

Men jag trodde honom absolut - en man med Sprengels sanningslidelse kunde inte ljuga.

Hans försäkran, att man bara behövde ta i en kvinna på det rätta sättet, så föll hon, var nog den första orsaken till min kärleksförklaring för en ung inackorderingsfröken, om vilken jag förut berättat.

Jag har många gånger, under smärtsamma och förödmjukande rannsakningar av alla min ungdoms dårskapsår, i bitterhet och vämjelse sagt mig, att David Sprengel lyckades framgångsrikt utöva ett skadegörande och ödesdigert inflytande på två honom yngre svenska författare: Agnes von Krusenstierna och Sven Lidman. Många gånger har jag under moraliska och emotionella rannsakningsperioder i mitt liv upplevat honom som den onda principens representant i min värld.

Men i denna stund ser jag klarare och känner sannare. Jag har tydligare kunnat följa min egen narraktighets rottrådar ned i det förflutna och funnit att vi båda voro de värnlösaste offer - ej blott för onaniens enkla drift utan också för den tidsandans modevind, som tillfälligt virvlade runt oss båda på toppen av en redan vikande tidskonjunktur, vilken vi båda togo på blodigt allvar.

Själv var jag, alldeles oberoende av Sprengel, en stackars maskeradkostym som vacklade fram på den mellan Västerås och Venedig, mellan Djäkneberget och Dogepalatset, mellan farbror Sam och farbror Casanova så sällsamt spända medvetenhetslinan, utan att ha den ringaste aning om farorna och fasorna över vilka jag piruetterade. Där nere i djupet under mig lågo sinnessjukhus och lasarett och fängelser och avgrundens vilda djur och drakar, som bara längtade att få sluka det sorg- och värnlösa människobarnet.

Men där nere på jorden funnos ju också för de andra, för dem som inte dömt sig själva att dansa lina över livets landskap, där funnos hem och hus och yrken och uppgifter - en jord, som blev mig alltmera fjärran och främmande för var dag jag dansade där mellan avträdets vällustdröm och anträdets högfärdstorn.

Jag stackars människovarelse och människomöjlighet, som här i livets gryning - på själva startplatsen till ödesloppet - började utbilda mig till lindansare:

en varelse med verksamhet i luften.

Jag har någon gång läst att lord Byrons berömda hälta skall ha haft sin grund i en organisk missformning av hälsenan, som lät honom hoppa till i smärta var gång han på ett normalt sätt som en vanlig människa ville gå på jorden. Jorden repellerade också mig, den alltför ömtålige och hudlöse, liksom mina fina förmögna klasskamrater repellerade den lika själsligen som kroppsligen illa klädde Unicus et pauper.

Vi hade skenbart ingenting gemensamt och så dansade jag dag för dag, i lycklig omedvetenhet, vidare ut på den lina som av mig skulle begagnas om livsväg.

David Sprengels insats här på vår tillvaros tröskel var kanske endast att han gjorde mig en smula medveten om mitt särlingsskap och min situation som en Sven Utanför, samtidigt som han egentligen aldrig hade någon önskan själv att bli min vän och förtrogne på vägen in i vitterlekarnas rike.

Han hade ju alldeles samma drift och behov som jag att få umgås som jämlike med grevar och baroner utan att äga mina Odersberga- och Råbelövserfarenheter av en dylik tillvaro. Han förstod säkerligen instinktivt, att jag själv ingen verklig del och andel hade i den adliga härlighet om vilken vi så friskt fablade och drömde och av vilken vi båda ville låna glans och anor.

Han var därför klok och företagsam nog att vilja gå till själva källan, den underbara.

Klassens greve var en ganska feodalt funtad yngling med ekonomiska rötter i den gammalsvenska bruksägarklassen, men efter vad jag kan förstå med fullkomlig frånvaro av det intresse för modern litteratur, som fört Sprengel och mig samman. I sin trygga, spotskt hårda junkermentalitet hade han inget som helst intresse för eller behov av att vare sig umgås eller utbyta tankar med den honom säkert djupt löjlige och tillgjorde Sprengel. I fullkomlig likgiltighet och oförstående avvisade han Sprengels försök till intimitet ungefär lika kyligt som en ung sund och väluppfostrad slottsfröken den tiden skulle ha avvisat en kypares försök till själslig förtrolighet.

Klassens adelsman däremot - pojken i den eleganta sjömanskostymen från 1894 års terminsavslutning i östermalmsläroverket - var en intellektuellt begåvad, välbalanserad och väluppfostrad, förbindlig och förnäm ung aristokrattyp - till sätt och syn betydligt äldre än sina år, stilla, vaken och iakttagande, född och fostrad i en släktkrets, där böcker och bildning hörde med i den levande adelstraditionen. Hans namn var Per Cederschiöld och det var med honom som David Sprengel nu knöt närmare vänskapsförbindelse.

Jag kände mig nog litet för hastigt övergiven och förbisedd av denne och hämnades med att lätt rynka på näsan åt det Sprengelska vänskapsvalet. Jag meddelade honom att den Cederschiöldska släkten tillhörde knapadeln, den högst borgerliga reduktionsadeln, vinkade farväl till min vän, satte mig i glaskupan och gästade mina kusiner De Geerarna och Lewenhauptarna och Wachtmeistrarna - grevar och baroner hela bunten.

Men under hela tiden avundades jag honom hans, som jag tyckte, säkra smak, geniala begåvning och gränslösa tur hos kvinnor. Jag sökte ofta och träget, efter fattig förmåga och med ringa framgång, pryda mitt oskyldiga och barnsliga färskpotatisansikte med David Sprengcls ansträngt trötta och melankoliskt högdragna markisgrimaser utan att på något sätt lyckas. Först i 7: 2 fann jag åter nåd inför hans ögon. Han förklarade sig då ha funnit något trångt och småborgerligt, en brist på rymd och vida utsikter, hos sin adlige vän - »men han är i sin art och med sin begränsning en utsökt fin och fulländad människotyp».

Vilket också var alldeles sant och vittnar om att vännen David hade sinne även för andra värden än de dekadenta.

Men jag hade också under dessa båda mellanliggande gymnasistår efter ursprungligen Sprengelskt recept dragit upp riktlinjerna för mitt kommande liv. Jag skulle i mig förena en verkligt stor dekadentpoet med en nietzscheansk övermänniska och till brädden fylla mitt liv med lust, last och liderlighet till dess jag några och tjugu år gammal gick bort, lämnande ett skelett åt jorden och åt eftervärlden ett odödligt den sexuella lidelsens epos.

Ack, jag hade för längesedan glömt min Walter Scott-beundran och den av mig i 6: 2 påbörjade historiska romanen »Etienne d'Avesnes, en berättelse från Korstågens tid». Nej, jag hade subskriberat på Schücks Världslitteraturens historia i 1898 års upplaga och hade med kropp och själ druckit in dessa rader, som tycktes mig vara själva det profetiska paradigmet för mitt livsöde:

»Man ville gärna - och spridda yttranden i hans dikter giva skäl därtill - föreställa sig honom - (Propertius) - som en blek, något svag yngling, med dessa svarta djupliggande ögon, som brinna av lidelsens hela förtärande eld. Man tänker sig honom helst som dessa unga franska skalder i våra dagar, en Richepin eller en Pierre Louys, vilkas liv helt och odelat går upp i en ursinnig sexuell passion - denna för nordbon så främmande sydländska sensualism, som äger något av naturlivets styrka, på samma gång den färgas av degenerationens hektiska rodnad, och som trots alla förvillelser vilar på de sydländska folkens starka skönhetskänsla.»

Här hade jag min framtids livsprogram formulerat i de för mig mest förledande fraser. Jag kunde dem till slut nästan utantill och i deras atmosfär levde jag år framåt. Här strök jag för alltid ut raderna i min farbror Sams nu föråldrade gamla testamente:

»Vid minnet av min hädangångna Moder vill jag härmed hennes efterkommande uppmana att de varje svensktalande flicka må såsom konungadotter bemöta, vilken måhända till Guds ängel ämnad är.»

Här var i stället den Nya tidens testamente - och vilket underbart evangelium för gossen i grottan, som så tidigt lärt sig se på livet genom glasögon av svart agat. Lågan som jag bar på skulle räcka till ett den stora sexuella lidelsens praktfullaste fyrverkeri. Sedan skulle det var död och natt. Men genom mina versers odödliga rader skulle eftervärlden stå i beundran inför detta utvalda historiska kärlekspar:

Hör, Aphrodite, och facklan tänd,lidelsens ljus över världen sänd!Än vill jag tro att du lever, Gudinna,lever i man och lever i kvinna,lever i elden som trotsigt brinner,lever i kärlek, som lycka vinner.

Detta skulle för mig bli framtidens musik, den nya tidens segersång, mitt ödes självvalda lösenord: en den sexuella lidelsens dödssymfoni just på tröskeln till ett sekel av hejdlöst dödande, brutal grymhet och sexuell besatthet.

Den unge uppsalastudenten skrev efter hemkomsten från sin första termin av juridikofilstudier, en av juldagarna 1900, dikten ovan i en vånda av hänförelse, tårar och förvridna ansiktsgrimaser - en lycksalighetens smärta utan namn och gräns. Jag kan än i dag minnas hur jag pressade in vänsterhandens knytnäve i mittelfacket i min stora chiffonjé för att med fysisk smärta möta och övervinna denna aldrig upplevda förnimmelse av skapandets hisnande vällust.

När jag för min litteräre vän och inackorderingskamrat John Landquist läste upp denna dikt, föll hans uppriktigt beundrande replik »ja det må man säga var ett stycke praktfull retorik» som ett piskrapp på min hudlösa själ.

För mig var detta ingen retorik. Det var helt enkelt det första konstnärliga uttrycket för ett ynglingakötts och en ynglingakropps bön om upplevelse av fysisk verklighet - om att bli mottagen av kvinnoskötet.