BLOGG

Följande text är en avskrift av fyra tal som hölls på Sven Lidmans begravning 21 februari 1960 i Gustaf Vasa kyrka. De kom att publiceras samma år av förlaget Natur & Kultur, och på så sätt fann de sig till mig som nu har publicerat dem här.

Talarna var följande: svärsonen Anders Frostenson, Knut Ahnlund (vän till familjen), C. G. Hjelm (pastorskollega) samt dottern Ulla Lidman.

Själva texten

FRÄMLING I GUDS HÄGN [Anders Frostenson]

"Jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder."
Psalt. 39:13

"En stridsmans liv lever ju människan på jorden."
Job 7:1

"En ström går fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad."
Psalt. 6:5

"De förståndiga skola då lysa, såsom fästet lyser, och de som hava fört de många till rättfärdighet såsom stjärnor, alltid och evinnerligen."
Daniel 12:3

Det är några av de många bibelord man kunde välja mellan, om man ville försöka antyda några konturer i Sven Lidmans livsöde. »Jag är en främling I ditt hägn och en gäst som alla mina fäder.» Det är själen som talar så i människan: Du skall inte stanna här. Du är på vandring och genomresa. Du har en lång våg framför dig. Du måste skynda, bo i tält, som snabbt kan brytas.

Sven Lidman hade nästan ett helt liv igenom lystrat till dessa själens påminnelser och uppbrottssignaler Det fanns inom honom en djup resonansbotten för dem. Den fanns i hans omfattande och personligt förtätade historiska kunskap, hans medvetande om hur snabbt släktleden avlöser varandra, att över människohistorien 2 :a Mosebokens rubrik kunde sättas: Exodus – uttåget.

I denna resonansbotten av historiemedvetande vibrerade hela hans varelse, därför att han inom sig bar de bortgångna ur sin egen släkt.

Jag är ett skälvande eko blott
på Nuets kust
av fädernas ångest och bragd och brott
och nöd och lust.

Han bar – alltid närvarande inom sig ett helt århundrades släkthistoria, ett sorl av röster, ett kommande och gående – in och ut – genom födelsens och dödens portar.

När det sviktade för honom var det dit – till förfäderna han flydde. Han gjorde det redan när han skrev sin första roman. Det var ingen oförberedd människa, denne 30–åring, till vilken den kallande rösten nådde fram envis som en getings surrande: »Du måste lämna allt detta, Du måste gå bort från alltsammans:»

I omvändelsen 17 mars 1917 var det själens hemkomst han fick vara med om. Han beskrev den ord samtidiga med upplevelsen:

Hem till Gud – hem till Ditt hus
själen till Din urelds ljus
nu från mörkret återvänder:

Själen skyndade i förväg till den värld som är dess ursprung och dess hem. Livsresan var därmed utstakad – en resa till domen och evigheten – en pilgrimsresa som snart fick också en annan dimension, blev en resa ut bland människorna. Ljusupplevelsen på Kammakargatan fick samma fortsättning som ljusupplevelsen på

Damaskusvägen i nästan oavbrutna prediko– och missionsresor, årtionde efter årtionde, kors och tvärs genom landet.

För Sven Lidman var omvändelsen från första ögonblicket en enrollering och ett engagemang, som var totalt och utan förbehåll. Han grep genast om korset, som krigsmannen med båda händerna fattar om ett svärdsfäste.

All synd, all smuts, allt lågt begär
Ditt rena blod borttvagit
när som en krigsman i Din här
Ditt kors som svärd jag tagit.

Det var soldatarvet i släkten som sprang i dagen i själva frälsningsupplevelsens hjärtpunkt. Redan innan när det religiösa livet föresvävat honom som en dröm och en bön – var det detta han sträckt sig efter:

Jag vill bliva Guds egen lille soldat,
om än ringast i hela Hans här.

»En stridsmans liv lever människan på jorden.» Det andliga verksamhetsfältet var för Sven Lidman mer ett slagfält än ett sinings– och skördefält, Det var den stridsfront där i, enligt apostelns ord, har att kämpa »icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna.»

I den kampen finns inga andra vapen som har någon kraft än korset, försoningsblodet på Golgata. Sven Lidman gick med det vapnet i sin hand till oavlåtlig attack. Det fanns en omutlighet och ett skoningslöst allvar i denna hans troskamp. Det kunde komma hårdhet och lagiskhet hans sätt och hans predikan under ett tidigare skede. De som följt honom och hans predikan vet att det efter hand blev ett allt större rum för evangelist. En allt starkare ström glädje bröt Sig fram genom av hans liv och hans förkunnelse – saligheten att få ha en Herre SOM man tillhör och som man också tjänar.

Genom denna förkunnargärning med dess nakna bekännelsekaraktär, genom det talade och skrivna ordet och i mycket hög grad genom enskilda personliga sam: tal har många blivit förda till rättfärdighet till rättfärdiggörelse genom tron.

I stor vördnad och kärlek till honom som förmedlade ljuset till dem skall de fortsätta att låta sig ledas av det. Den Andens eld som blev tänd skall tända ny eld, I saknaden efter Sven Lidman skall ny tro och ny kärlek vakna och växa. Hans jordiska livslåga har slocknat. Som en stjärna skall han själv tändas på nytt, Lika säkert som bibelordet är sant: »De som ha fört många till rättfärdighet skola lysa som stjärnor, alltid och evinnerligen.»

Resenären har kommit hem, stridsmannen har gått in i Guds frid.

Hem till Gud – hem till Ditt hus
själen till Din urelds ljus
nu från mörkret återvänder

HAN VAR ETT VITTNE OM GUDS EXISTENS [Knut Ahnlund]

Den döde, som vi skall ta avsked av dag, vem var han?

Ett liv igenom försökte han röja det, för sig själv, för oss andra. Först som diktare, sedan som predikare, sist som bekännare.

Han försökte det, naknare och hänsynslösare än någon, med en frenesi som sökte sin like. Om han lycka des är osäkert, det är kanske inte en gång det viktiga Det viktiga var avsikten, tvånget som drev honom framåt, från stadium till stadium, tvånget till nya uppbrott, själens oro och längtan. Och det viktiga ar de resultat hans fråga avsatte, för dikten, för det religiösa livet.

Den som strävar att uppenbara sig skall ofta förbli fördold. Själva hans strävan motarbetar honom: ett speglingsfenomen inträffar som fördubblar och mång dubblar bilden. Det finns många speglingar av Sven Lidman, vi bär dem med oss från olika håll. Och trots allt vad han berättat om sig själv, eller kanske just därför, visar sig hans liv mäktigt hemligheter nu när vi står vid hans bår. Hemlighetsfull, ordet som han älskade och som jag kan höra honom uttala med sin dröjande och vibrerande stämma, det ordet har giltighet för hans väsen och verk.

Hans liv blev ett stort drama, ett mirakelspel i den gamla medeltida meningen, med starka och grälla effekter, om människosjälens fall, förnedring och frälseeffekter, om frälsning genom nådens under. Det handlar om förtvivlan och salighet, om högmod och förkrosselse, om världens lockelser och om det som ligger bortom världen. Det är ett drama med stora enkla linjer, som påverkar oss genom sin allmängiltighet, mitt i allt det främmande, för moderna människor främmande åtminstone. Han var alldeles otidsenlig som gestalt, som geni, som religiös personlighet.

Under ett långt liv satte han märken många lager, allteftersom hans oro tvang honom vidare Några minns honom ännu som den unge bleke lyrikern med de brinnande ögonen, den jordiska kärlekens tillbedjare, den klassiska hedendomens besjungare. För andra är han främst romanförfattaren som slutade skriva romaner och gick förlorad för diktningen. Somliga minns honom från hans korta politiska tid, en sista yttre kraftansträngning, innan det inre slutligt tog ut sin rätt. Här finns många från den väckelse som gav honom en ny stämma och vars främsta stämma han blev under nära trettio Ar. Några har upplevt honom mest från det sista skedet, bekännelsernas. Och dessa bilder kan vara svåra att passa ihop. De som accepterade eller älskade honom i en av hans uppenbarelser har haft svårt att följa ho–nom in i nästa fas, de har stått kvar på vägen, generade å hans vägnar eller harmsna och sett honom vidare. Ty för varje ny fas han ingick i drog han ner en ridå bakom sig tog ingen med sig. Han bröt inte med vännerna, han bröt upp från dem, något som är svårare.

Från ensamhet kom han, ett barns stora ensamhet och en ynglings ensamhet, till gemenskap gick han, in i en stor gemenskap som han tjänade under sina bästa år, till ensamhet gick han ut igen, när han kände att han måste. Vi känner hans underliga, fördrömda barndom, På en gång så egendomlig och så typisk, hur han byggde sina stolta drömslott på en fattig verklighets mark. Vi känner också hans ungdoms dikt, stoltare och högmodigare ändå, övermåttan avslöjad och avhånad av honom själv Men denna stackars barndom och ungdom som fick bära så mycken smälek, den blev en väldig negativ kraftkälla, Ty allt vad Sven Lidman senare blev och skapade hade sin förutsättning det tidiga svek som han kanske 1 begick och som han anklagade sig själv att ha begått Barnets lek och ynglingens dikt, mannens litterära arbete, allt slog han sönder, pär han började ana att han svikit verkligheten, Ty hans liv blev ett rop efter verklighet, en förlossning ur jagets isgrotta. Just detta gav dramat Sven Lidman dess spänning, att han både flydde verkligheten och sökte den, att han både upphöjde jaget och förnedrade det.

Sven Lidman gick länge havande med Sin omvändelse, nu efteråt är det lätt att se hur kampen mellan Gud och världen växer i häftighet de romaner som i föregår omvändelsen. De handlar om högmod som brytes, om stolthet som kuvas, om krigaren som lägger av uniformen och axlar prästens kappa. Han trängtade till förvandling, att byta gestalt och träda renare fram. Honom drev ett samvete och en oro ständigt framåt.

Diktare var han, men inte någon litteraturens yrkesmänniska, och han siktade alltid till det som låg bortom litteraturen. Allt vad han skapat tidigare hade tillkommit i stor hast, det var utflöden av ett ungt, häftigt sinnes överskott av livsberusning och livsångest Det var hans styrka, det gjorde honom mäktig förnyelser. Och när omvändelsen kom, tog han avsked av skönlitteratur: ren med en roman som hette Såsom genom eld; den var egentligen ett mirakelspel om människan, djävulen och Gud. Dess färger var svart och vilt, skarpa, enkla linjer, med karikatyrens stilisering, där allt det oväsentliga var bortskalat. S& tedde sig världen för honom, en tvåfald av svart och vitt, frälsningens och fördömelsens möjligheter, Och så skildrade han den, sedan han trodde sig ha lämnat litteraturen, sedan han blivit kolportör, som han själv kallade det, ty efter sin skärseld ville han inte ha något att göra med litteraturen längre, Ändå har det han nu skapade, vare sig han själv ville det' eller ej, drag av stor dikt. Men det var mer, det var förkunnelse och tröst, stor religiös talarkonst. Den jag upptagne fick kontakt med tusenden, den aristokratiske nådde djupt in i vardagen. Också nu skapade han spontant, improviserat, men nu i tillit till en Guds ingivelse. Och denna ingivelse svek sällan. Vilken förvandling har här ägt rum igen! Vilken rik exempelsamling, vilket myller av människor, vilken rättfram, drastisk ton. Och vilken glädje som genomströmmar dessa predikningar. Han blev en glädjebudbärare, och medan han reste kors och tvärs och vittnade, utvecklade han denna överströmmande charm och betog Så många med Sin muntra och humoristiska gemytlighet. Ty också dessa drag fick plats innanför Sven Lidmans rymliga namn, likaväl som det högtidliga. Han var en rik människa, många fruktbara motsatser kunde hans väsen bära.

Till sist måste han vidare, ut ur gemenskapen, mot er ännu mer osminkad förkunnelse. Andra hade han avslöjat, till Sist vände han hela brodden mot Sig själv. Han gjorde det inte bara därför att det var honom en lust och en njutning att utställa sig själv till beskådande, kanske inte alls därför. De som uppfattat saken så har inte förstått hur det verkligen var, de förenklar. Han gjorde det därför att någonting tvingade honom till det, något som var starkare än han själv, hans genius, en eld som brann i honom, hans törst efter renhet. Jag känner den vånda som var hans då han gick att på nytt riva upp det förgångna och revidera det. Det var inte särskilt lustbetonat, detta företag. Det är möjligt att han undervärderade somliga synder och övervärderade andra, men han gjorde det inte med avsikt, hans uppsåt var rent, han ville sanningen. Han trodde på att sanningen, och bara sanningen, skall göra en människa fri. Vad som var att vinna eller förlora tänkte han inte på, han följde ett måste som bjöd honom att fortsätta. Många synder har han bekant, men de dygder som lyser klarast för andra märkte han inte själv. Han var alltid avsiktslös, utan beräkning. Hos honom fanns frihet från fruktan, frihet från kotterianda och falska lojaliteter. Det gav hans ande örnvingar, och också de som fann hans bana otillåtligt fylld av förvandlingar måste avtvingas beundran inför en så stor självständighet. Han stödde Sig bara på sig själv, nästan inte alls på människor. Den som han skulle kapitulera slutligt inför kunde aldrig bli någon jordisk makt eller gemenskap.

Till sist är det detta vi har att stanna inför nu vid hans sista förvandling: hans tro. Den var så stark att också den som inte hade ett spår av tro måste ta intryck av den, träffas av utstrålningen från denna förvissning. Han var ett vittne om Guds existens.

»BRYGGAN HÅLLER» [C. G. Hjelm]

Döden tonar ner alla tidens skiftningar till ett enda evigt värde: människans vilja till frälsning Domen över död man ligger i den Allsvåldiges fastställande av denna viljas förekomst under livstiden. Sven Lidman ville. Genom allt hans verk strömmar som en röd flod hans religiösa längtan. Mitt i sin ungdoms erosextas tackar han livets Gud.

Sven Lidmans omvändelse företer en typisk urkristen sinnets förvandling ånger och ruelse. Den blir ett givet led i en normal utveckling Han var alltid på vandring mot korset.

Tänkte sig en gång Sven Lidman teater och skådespel, ledde honom en stark hand till predikstolen. Här kom han att påminna om de verkligt stora men mycket fåtaliga skådespelarna, som endast med hjälp av rösten gesten och blicken, helt utan kulisser och dekorationer talar så att deras lyssnare tydligt ser det som de hör. Men här är inte spel utan verklighet.

Sven Lidman kunde liksom Paulus predika med konst förlänad av helig Ande, så att de frälsningslängtande såg Jesus och honom korsfäst framför sina ögon. Sven Lidman hade själv en golgatavision, när hans själ förlöstes ur mörkrets sköte till frälsande ljus. Han säger därom: »Ett brustet, genomborrat hjärta öppnade sig för min blick Jag sträckte mina läppar mot blodsdroppen, som sipprade fram. En röst sade: Se, Guds Lamm, som borttager väldens synd. En kraft utan namn och gräns fyllde mig.»

Den firade diktaren blev predikant. Han steg ned från kulturelitens parnass till vittnenas plattform.

Som sådan kan inte Sven Lidman jämföras med någon svensk predikant vedertagen mening. Augustinus var hans mästare. Lidmans signum är därför ej av 1917 men väl av år 387, inte pingstdagen utan påskdagen det året då Augustinus, vältalaren, döptes av dåtidens störste predikant, Ambrosius i Milano. Melodin från Milano är äldre än riten i Rom. Genom Sven Lidman upphöjdes predikandets sällsynta konst till mästerskap. I företalet till Augustinus Confessiones har han givit oss den skönaste hyllningshymn till Jesus Kristus och honom korsfäst, som någonsin utsagts med svensk tunga. Sitt mäktigaste budskap ger han oss i predikorubriken: Guds eviga nu, där han rätt fattat det eviga evangeliet med Lammet slaktat före världens grundläggning till återlösning för alla varelser och alla världar i alla tider.

Lidman var en biblisk profet med orkestral bredd och stämman av en nordisk bard, tolkande människolivets drapa dramatiskt. Med makt förläste han änglars, apostlars och profeters budskap ur de heliga Skrifterna Vi glömmer inte hans skildring av Hagars nöd i öknen. Den av Abraham försmådda egyptiska slavinnan blir den första upptäckaren av Gud, som från sin osynliga värld ser oss.

Sven Lidmans passion var Davids. Hans tragedi påminner om Hesekiels och Hoseas. Tankeklarheten ar en reflex från Habackuk. Golgatavisionen lyser med ljus från Mose och Jesaja.

Sven Lidman var den senaste väckelsens heta inspiration och störste profet med givan i dubbelt mått, dels som poet och diktare, dels som mun at Gud fylld av helig Ande. Som sådan stod han mitt i och utanför alla samfund. Johannes lik drog han sig tillbaka från ledarskap. Han blev icke föreståndare i Jerusalem eller ord. förande i apostlakollegiet. Liksom den store aposteln höjde han sig över alla genom utformningen av sin personlighet: en stark människa med hett temperament, brusande håg, stark manlighet, svidande sanningslidelse och svindlande tankedjup. Som predikant nådde Sven Lidman långt utanför de gränser där det vanliga predikandet måste göra halt. En tid var han personlig själasörjare för en mycket stor osynlig församling.

Sven Lidman var en förmedlare av urkristendomens inspirationsström till vår tid. Själv frågade han sig, om han månntro var född i fel århundrade. Hade han levat i urkristen tid skulle han ha valt bålet med Polykarpus eller segrat i tårars fröjd och smärtors jubel tillsammans med de kvinnliga profeterna Perpetua och Felicitas i deras martyrdöd på teatern i Kartago. Ty i sitt hjärtas kärl av ler bar han martyrernas tro av guld. Därmed har han tänt unga själar och vunnit nya lärjungar. Jag blev en 1921. Med full förståelse för denna art av kristendom lade Lidman sin själ som ett lamm I den gode herdens händer.

Grekiskan har tre ord för kärlek. Eros och filadelfia hör denna tiden till, Endast agape är evig, himmelsk och gudomlig, Nu har, renad och luttrad av den kärlekens eld som Jesus och Johannes predikade och som hos Paulus blev trohet, Sven Lidman, fri från köttets begärelse mot anden, buren av en ängel på snövita vingar, hunnit de bibliska profeternas himmelska kör.

På sistone ville han helst heta kolportör, därmed anläggande den titel som de första fripredikanterna bar. Allra sist gjorde Lidman som Jona. Han avklädde sig sin egen profethärlighet och framställde Gud som god mot syndare. Förgängelsens träl har nu blivit en frihetens son. Båglamporna har brustit, men Betlehemsstjärnans konstellation lyser ödesnatten

En berömd författare, en firad diktare, en stor profet och predikant, en vida känd kolportör har lämnat oss. Vi står kvar på stranden och lyss förstämda till dödsflodens brus. Plötsligt når oss ett glädjerop från andra sidan. Jag tycker mig höra det nu från Sven Lidman. Han har just kommit över. Han ropar: »Bröder och systrar: Bryggan håller!»

»JAG BOR I ETT LJUS» [Ulla Lidman]

Mina syskon och jag vill denna stund bära fram vårt tack till pappa. Vi har många och skiftande minnesbilder av vår far. Men i dag, när minnena inte längre har en utsträckning i nuet, utan är knutna till något som är förgånget, samlar sig bilderna till en helhet, till pappa själv. Och vi kan endast säga: tack kära pappa, att du var vår älskade!

Eftersom jag är den äldsta i syskonraden har jag några minnen från ett tungt och mättat skede i pappas liv, då någonting hände honom, som i själva verket aldrig upphörde att hända sedan dess och vars fortsatta skeende pappa nu har gått in.

Pappa satt i sitt rum på nedre botten vid Kammakargatan. Utanför fönstren skymtade den smala, tysta gatan. Dagern därute var grå och allvarlig, ljuset silade in mellan tunga, mörkgröna gardiner. I den stilla ljusstrimman rörde sig små dammkorn av och an, och ibland blänkte några bokstäver från ett par bokryggar bland hyllorna, som gick från golv till tak. Sa tyst det var här inne! De gamla tunga möblerna och den fångade den slitna röda mattan och ljuskronan, som fångade den gråa dagen. Och pappa, som satt vid det stora skrivbordet – så ensam han var! Pappa läste Bibeln och i Psalmboken, han rörde huvudet i takt med ordens tunga rytm. Så tystnade han och bara sig framför sig. Barnet, som stod där inne mellan de höga möblerna, vågade inte röra sig, ville inte röra sig. Pappa vände på huvudet och såg på henne, och hans ögon var blå och lysande, och blickarna var som brinnande spjut. Han sig på henne, men han såg igenom henne och långt bort., han ville vända sig om för att se efter, vad det var för något pappa såg. – O, varför läste pappa psalmerna, varför såg han framför sig, och varför var han så ensam?

När jag blev mer vuxen, fick jag veta att det var just här 1 det rummet som pappa suttit en kväll, hjälplös i sin själs yttersta nöd. Och det var då, den kvällen i det rummet, som ljuset kom till pappa, och hans lemmar var genomlysta av ljus och kavajen var som vävd av ljus. Det var Jesus, världens Frälsare, som var hos pappa den stunden.

Pappa fick komma fram till skärningspunkten mellan det subjektiva, det egna jaget, som förtär sina resurser utan att kunna ändra en linje i grundritningen till sin egen vanmakt och det objektiva, gudomen, som lyfter mänskan in i sin planritning och ger henne del av kraftresurser som ligger utanför henne själv. Den egna viljan får ge sig hän i lydnaden under Guds vilja. Här är det människorna möts, när de söker frälsning. Och här fick pappa möta många, många människor i andlig ångest och betryck. Här fick pappa älska människorna, och han blev älskad tillbaka. Nu har pappa prövat att Bryggan håller, han har fått gå in i det ljus som mötte honom på hans frälsnings första dag.

Jag vill till sist läsa två små verser som pappa skrev några år efter sin omvändelse.

»Jag bor i ett ljus, där ej någon kan mig nå
– jag äger en glädje, som ej någon kan förstå.
– Jag ar fri som en fågel, och dock fånge och träl –
jag äger ej något, men Någon har min själ.»