DIATRIORON

Känslans impotens

Från "Lågan och lindansaren", författad av Sven Lidman.

Måndagen 14 juni 1915 stannar dagboken vid en ny knut i minnesrepet.

Jag är ju i högsta grad trots allt fortfarande en författare. Föregående jul var den första julen på fem år då ej någon Silfverstååhlsroman legat på bokhandelsdiskarna. Alla vänner och intresserade läsare hade redan länge låtit höra av sig:

»Till julen kommer du väl med en bok - nu om någonsin behöver vi en ny Silfverstååhlsroman - nu när du fått rätt i att det skulle bli ett europeiskt stormaktskrig, då skall du väl vara med - nu kommer du att ha publikens öra mer än någonsin - i Finland vänta alla dina vänner och läsare på att få en ny Silfverstååhl - på alla de gamla herrgårdarna däröver vill man ha en Silfverstååhl på julbordet - du vet inte vad du är läst och avhållen i Finland» - -

Det var den första världskrigshösten 1914 - hösten då jag full av förtvivlan sökte Gud - hösten då jag lika full av förtvivlan natten mellan 30 november och 1 december. skrev min dikt En fattig vittnar i frälsningsarm6n - hösten då jag började skriva på Huset med de gamla fröknarna - hösten då min hustru och jag på nytt på allvar började ordna för en verklig skilsmässa. Vilken gång i ordningen vet jag inte längre - vi hade börjat vårt äktenskap i skilsmässans tecken - vi hade kommit överens med varandra, att om den ena parten kände att han eller hon verkligen älskade en annan, så vore skilsmässan det enda riktiga och rätta - ett äktenskap utan ömsesidig kärlek vore osedlighet.

Ack, vad visste jag om kärlek - jag kände bara till lust och begär och tillfredsställelse - och efter tillfredsställelsen flydde jag snabbt in i min grottas ensamhet för att njuta mig själv och skriva ned mina drömmar och tankar på vers eller prosa. Men det blev längre och längre mellan produktionstiderna.

Bibelordet säger att Gud talar till en människa både på ett och två och mycket olika sätt. Under dessa världskrigets första år hade Han - den Osynlige - talat till mig så att jag med hela min varelse hörde orden lika levande, genomskärande och avslöjande som jag en gång 33 år senare skulle höra dem i vespergudstjänsten i Katarina kyrka: Ibi dissipavit substantiam suam.

Men denna gång var det framför ett bokhandelsfönster på Fredsgatan, medan människoströmmen snabbt och skenbart sorglöst flöt förbi mig. Jag hade blivit stående i betraktan och begrundan framför den ena fönsterhalvans exposition av engelsk militär propagandalitteratur. Det var böcker om den stora engelska reträtten innan slaget vid Marne - om Antwerpen och Gallipoli - det var propagandistisk berättelselitteratur - där låg bland tjogtalet andra en roman med ett för åskådaren fullt läsbart motto på titelbladet:

A coward in love and a coward in war,what did they give him his manhood for?

Orden drabbade mig i det ögonblicket som ett piskrapp mitt i ansiktet. Jag rodnade i skamkänsla - jag hängde fascinerad och förödmjukad fast vid den för mig sällsamt talande formuleringen - jag upprepade den gång på gång liksom för att låta den tränga ännu djupare in i mitt medvetande. Detta är ju sanningen om mig - min situation - mitt liv:

A coward in love and a coward in war.

Jag behövde inte läsa mer än dessa båda rader för att förstå den obevekliga sanningen om mig själv:

Jag var inte någon man - jag var bara en manslem.

När världskriget bröt ut stod jag i en ekonomisk kris - en äktenskaplig kris - en litterär kris. Jag ville fly ut ur alltsammans. Jag ville varken se sanningen eller situationen i ögonen: att jag levde över mina litterära, mina ekonomiska, mina moraliska tillgångar. Jag ville inte ta upp striden mot nederlagets makter inom och utom mig.

Jag ville fly-fly-fly - undan alltsammans.

Vad brydde jag mig egentligen om hustru och barn, om hus och träd och traditioner - om skogar och åkrar - om möbler och hem? Jag ville fly - blint och besinningslöst fly - fly och plötsligt finna en ny diktarplattform - en ny känsloplattform - en ny inspirationskälla. Jag kände en vild och galen längtan tillbaka till min ungdoms fattigdom och ensamhet - jag föreställde mig att undergången och fattigdomen och förfallet voro mitt hem och mina verkliga inspirationskällor.

Jag minns hur jag skrev i ett brev till min svärfar, där jag sökte för honom klargöra min psykologiska situation: »Jag vill tillbaka till min fattigdom och mina döda.»

Jag hade hållit på att vissna och dö - så inbillade jag mig själv i mitt naiva självbedrägeri - i den yttre framgången, i bortskämdheten att äga ett ständigt »bord duka dig». Jag skulle ha fortsatt min inre linje från 1904-05: några odödliga diktsamlingar och så en död i fattigdom och ensamhet och glömska eller som min dikt »Catilina» av år 1907:

I dag skall min ungdom välja sin lottoch taga sitt stoltaste öde:jag vill samla som ved till ett bål mina brottatt i lågor få gå till de döde.

Men samtidigt som jag så allvarligt brottades med mina moraliska problem och det förflutnas konsekvenser och sökte pröva mig fram till något slags etisk plattform i livet - samtidigt som jag kunde känna djup andlig nöd, lidelsefullt vämjas vid mig själv och förnimma hur mitt hjärta fylldes av trevande religiösa aspirationer - samtidigt hade jag en oblyg, hänsynslös förmåga att hänfört njuta de förgängliga tingens sinnesbedårande sötma, en omotiverad, animalisk glädje över tillvarons natursida. Jag vet ingenting, som bättre karakteriserar detta än Paolo Muratoris geniala ord om atmosfären över Neapel:

• Varje sak i livet förlorar i Neapel sin allvarliga och moraliska sida.

Jag tyckte mig då ej kunna tänka mig en bättre beskrivning på mig själv under dessa år:

Varje sak i livet kan hos Sven Lidman helt oväntat och plötsligt förlora sin allvarliga och moraliska sida för en plötslig impuls eller en blodets böljegång i det omedvetna.

Och nu är det som sagt sommaren 1915 - den första krigssommaren - och jag är fylld av splittrade och splittrande tankar och planer på litterära verk. Under ovan angivna datum fortsätter dagboken:

»Gud är allt och utom Gud är intet! Väx stilla visshet i mitt hjärta nu.

Jag har känt ett behov och en förhoppning att jag skulle kunna fortsätta och avsluta Huset med de gamla fröknarna.

(1.25 f. m.)

Jag har skrivit 4 sidor på Huset med de gamla fröknarna.

Fredagen 18 juni. Jag sitter och skriver om mina små fattiga fröknar och tänker plötsligt på hur jag själv glömt dem de år då jag hade litet pengar.

Nu har jag inga.

Tänk bara på att ha bjudit tant Hermanine Edelfeldt ut till mig på Parkudden och hämtat henne i hyrvagn!

Fy fan för Sven Lidman!

Glömska Slapphet Tanklöshet.

Brist på levande finhet.

För sent - alltid för sent - allt för sent!

Lördagen 19 juni. Jag slutade natten i en trots huvudvärken ganska stark stämning. Vaga skiftande anslag till en romancykel i vilken Huset med de gamla fröknarna skulle bli Del I. Och övertiteln vara: Dokument som tjäna till belysningen av Helge Almgrens gärningar och öden.

Onsdagen 30 juni. Några sidor på min novell om Bax Ironside till vilken jag fick första iden natten till söndagen den 20. Sedan den föregående dagboksanteckningen har jag skrivit på denna antagligen underhaltiga historia - Natten till 23:e drog jag en gädda på 1 y, kilo - ett uselt djur, som förlett mig att fördärva många goda arbetsdagar och nätter på resultatlös dragrodd.

Tisdagen 20 juli. För 14 dagar sedan avslutade jag min 62 skrivsidor långa berättelse Sofia eller den gudomliga visheten. En novell som grep Karin (min hustru) så djupt att hon skrev mig följande brev:

'Jag har läst din bok, och jag har gråtit. Ditt trötta och förtorkade hjärta har jag givit dig. När du såg mig bar du kanske inom dig Sallys bild och trodde att jag som hon kunde så helt gå opp i kärleken, att hela livet lyftes, blev höjt och stort och underbart att leva. Du har dyrt fått plikta därför. Och dock bär jag inom mig ett hjärta, som längtar, som tror, som vill något, men aldrig, aldrig kan finna något fäste. Hade jag inte barnen, som aldrig kunna skattas nog högt, hade mitt liv inga konturer, ingen fast punkt. Jag irrar, jag söker men jag finner intet. Varför har Gud inte i våra hjärtan låtit den elden brinna, som förenar oss? Varför ha vi två blivit så åtskilda? Finns det någon röst inom mig, som ropade högre än den, som talar om kärleken mellan man och hustru, om familjelycka, endräkt och förståelse? Nej, förvisst icke.

Skall det aldrig bli annorlunda mellan oss? Med vårt förstånd vi kanske förstå varandra, men våra hjärtan äro icke förenade, och vår längtan har icke samma mål. Mitt hjärta är icke förtorkat, min dröm och min tro om kärleken har aldrig krossats, trots allt. Inom mig finns inget som brinner högre än min tro på den och på det goda. Jag har måhända aldrig talat därom, ty jag, liksom hon i din bok, har ej vågat uttrycka mina känslor, av rädsla att andra skulle profanera dem eller att jag själv skulle uttrycka vad jag kände med små och sentimentala ord.

Alltnog, din berättelse har kommit mitt hjärta att bäva, - jag vill, men jag kan ej finna min väg.

Att berättelsen är sann, det känns. Varje ord lever. Kanhända är det din egen upplevelse, och jag känner mig som en utomstående, som fått ta del av ditt hjärtas hemligaste känslor och begär.

Förlåt mig om jag plågar dig med dessa rader. Jag kunde ej annat.'»

Utan att ett ögonblick verkligen gripas av detta äkta levande, djupt mänskliga dokument - ett naket och ensamt kvinnohjärtas vädjan om liv och kärlek och förståelse - fortsätter jag omedelbart anteckningarna för denna dag:

»Fredagen den nionde fick jag våldsamt ont i magen för ett par dagar framåt och tisdagen och onsdagen (13 och 14) var jag i Stockholm på sammanträde med en del människor för att debattera utgivande av en tidskrift avsedd att vid sidan av Det nya Sverige föra de s.k. aktivisternas talan. Något som tog mycket onödig tid, förspillde min arbetskraft och koncentration för flera dagar och lät mig se en del nya människor. På torsdagsnatten fick Karin en fruktan för missfall, vilken på fredagen återskickade mig med henne till Stockholm, där jag samvar med Sam Clason, Helge Almquist och Gustaf Stridsberg.

På söndagen skrev jag några som jag tror goda sidor för min artikel om sir George Grey (Nya Zeelandsmannen) och på måndagen raspade jag ned en referatartikel om Russells Failure and Hope of Democracy för Ukens revy.

Men intet substantiellt.

Jag greps i staden vid samvaron med de andra av en känsla hur litet jag betyder, vad litet jag räknas med och hur gärna jag ibland ville vara en solid och inflytelserik man i den värld, där man strider, politiserar och är aktiv.

En människa vilkens ord väger något.

Herre - led mig Din väg. Ske Din vilja icke min.

Jag har ej varit rätt levande i Din ande dessa dagar och veckor.

Det var natten mellan 9 och 10 juli som jag låg på knä uppe på berget och bad till min Gud att säga mig vad min plikt var i fäderneslandets fara - om jag kunde göra något och vad jag skulle göra.

Den rätta tron fanns icke i mitt hjärta, ej den rätta kraften i min bön, ej den sanna glöden i min själ.

Sven Lidman förkylde sig alldeles som en liten tarvlig murvel bör göra.»

Tänk att jag inte under bråkdelen av en sekund ens hade en tanke på att jag borde bedja - först och främst bedja min Gud om hjälp i mitt förhållande till den varelse, med vilken jag varit förenad i ett sjuårigt äktenskap - som redan fött oss tre barn och som nu sedan mer än fyra månader bar vårt fjärde barn under sitt hjärta - efter en ömsesidig överenskommelse att vi skulle på nytt - i försoningens och förståendets tecken - fortsätta vårt äktenskap, vårt samliv, våra livsuppgifter.

» Sven Lidman förkylde sig alldeles som en liten tarvlig murvel bör göra» har detta ynkliga missfoster till man skrivit utan att själv ha en aning om den hjärtekyla som hela hans lilla skriftställarsjäl utstrålar.

Och medan han på detta sätt är omgiven av en atmosfär av kärlek, av ömhet, av väntan på och vilja till förståelse och full gemenskap är hans eget trånga litteratörhjärta upptaget av sitt eget välbefinnande eller illamående.

»Tisdagen 27 juli. En vecka har gått utan innehåll - en vecka vars dagar jag ej längre minns något av. Jag har varit förströdd och maktlös av något okänt, hemlighetsfullt illamående. En nervös lättsvettig slapphet som framkallar idiotiska misstankar om någon gåtfull malaria- eller frossabacill i mitt blod. Eller ett konstitutivt ont.

Osäkerhet - maktlöshet - slapphet.

Själv fick jag idén till och skrev nära två sidor på en novell, som jag denna natt utökat till sex. Klockan är /23 och jag skall gå och lägga mig. Utan att ro drag.

Onsdagen 28 juli. 1Al2 midnatt. Klockan 1A3 i går natt gick jag upp på berget för att få några munnar frisk luft och plocka litet blåbär att läska mig med. Ute i Vadeviken hoppade småfisken undan gäddornas rovhunger. Kl. 3.15 hade jag rott ut. Inget napp och jag var hemma till 4. I dag har jag skrivit 5 sidor på novellen.

Klockan är 2 efter midnatt. Jag har skrivit fem sidor till. Jag är trött, har ont i huvudet och är rädd att min novell är misslyckad.

Söndagen 1 augusti. Sedan natten mellan onsdag och torsdag intet som helst produktivt arbete. Jag har endast renskrivit de femton konceptsidorna, som i manuskriptet blivit 21.

Jag funderar nu på att skapa en liten prolog till min förra novell och denna - genom att skildra en person vid namn Sten Almgren vilken skall ha berättat dem för mig.

Finge jag bara bli frisk igen.»

Det var Bengt Schönlebens historia och problem som jag nu började brottas med - den där unge volontären som inte ville ha Strindberg på salongsbordet. Vi hade en gång i det militära kamperat tillsammans och i en veckas tid delat rum och förtroenden. Jag hade upplevat honom och tagit del av hans livs historia i flick- och kvinnovärlden - med på en gång något av avund och ännu djupare skräck och motvilja - och jag hade under några år följt hans väg genom samhället.

Och sedermera hade jag under många år som verklig vän och förtrogen haft den cyniske och sanningsälskande kvinnoläkaren professor Carl-David Josephson. I otaliga förtroliga samtal på tu man hand hade vi diskuterat det sällsamma marionettparet på världsteatern - mannen och kvinnan - deras högtidliga hoppande i kraschaner och uniformer, i balklänningar och pälsverk uppe på salongsbordsskivan och deras underliga förehavanden nere i sängkammarhålet.

Han hade från slott till koja - från prinsessor till proletärhustrur - gått en jätterond genom det svenska samhället och som vetenskapsman och förlossningsläkare mottagit frivilliga eller ofrivilliga förtroenden om människornas sällsamma beteendescheman där nere på kloakbotten.

Nu skulle jag skriva en bok och skildra några människoöden så som jag sett, följt och förstått dem - utan kläder och draperier. Jag skrev i mitt förord något om att min bok skulle eller ville bli ett slags själens Möllebad - det var just den tidens tip-top modell för det nu på ett helt annat sätt genomförda strandnakenbadandet - ett själens Möllebad för både biskopars och hamnbusars själar.

Men den längtande människosjälen vid min sida varken såg eller upplevde jag.