DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #152

Plats, datum Neapel, 28 februari 1852 Källa Italiensk dagbok, författad av Sam Lidman.

Transkribering

28 februari

Besökte tavelgalleriet i Museo Borbonico [Real Museo Borbonico]. Följande fäste min synnerliga uppmärksamhet, ett ???: Amerigo Vespucci; med tunna kunder, fin mun, lite infernaliska ögon, nobelt ansikte, något rödlätt hår, förefaller han mig att kunna ha varit lika väl en Cesare Borgia, som en stor man; beroende på vart försynen behagar vända de stora förmågorna. Christopher Columbus; har ser man djärvhet och inspiration uttryckta i klara, friska ögon, spelande näsvingar, välformad mun, och präktigt kastanjebrunt hår och skägg ‐ så bör den se ut, som övervinner sin tids fördomar och bjuder elementerna spetsen, som lönats med otack och trotsat fängelsets bojor, som gagnat mänskligheten och övergått till eftervärlden.

Hans maitresse: en den vackraste nittonåring i den fulaste dräkt, tycks vara en av dessa naiva kvinnor av folket, vilka liksom Aspasia, Laura, etcetera äro naglar i ögonen på de ärbara fruarna.

Två skrattande pojkar; de kunna förmå mjältsjuka att le, så dum ser den ena ut, så ??? den andra.

Bartolomeo Schedoni ‐ Paulus III:s skomakare: en präktig gubbe i snövitt, ymnigt skägg, som i medveten vigt sig om sin nödvändighet för påvens välgång håller hans sko i sin hand.

Paulus III:s skräddare; tycks på sin litet illpuriga, något hånande min, med alnen, som han håller i handen, har mätt sin påve från huvud till fotobjekt och med densamma mänskligheten.

Hans eget porträtt med ett visst silenusleende och den avigvända handens utsträckta pekfinger driver han med åskådaren.

Sebastiano del Piombo: Anne Boleyns i fångdräkt ‐ om skarprättaryrket har någonting poetiskt, så måtte det vara att få försätta sådana vackra och resignerade personligheter till evigheten.

Alexander VI ‐ med överlägsna ögon, skarp och välformad näsa, mörk och högtidlig, liknar han folk, vilka måste gå långt.

"Carita", Bartolomeo Schedoni ‐ flickan, som ger brödet åt pojken, vilken leder en blind påminner om Correggio, pojkarna om Murillo. Den tredje ungen står så oskyldig tittande i vädret, endast sysselsatt med att klia sina smådjur, glad som han är över den tillräckliga värmen att kunna gå i bara skjortan.

Poussin: "Luna" ‐ en vacker komposition, där månskenet sprides från gudinnan, som kommer utåkandes med sina hjortar ur en skogsdunge, för att med sitt milda leende förljuva den vid foten av ett träd liggande Endymions slummer.

Tizian: "Philip II av Spanien" ‐ en typ för "grands signore", dessutom nobel, utlevad, cynisk.

Antonio Carracci: Rinaldo och Armida (ämnet ur en av Tassos [Torquato Tasso] sånger) ‐ utsträckt på marken med huvudet och övre delen av kroppen, i hennes knä, blickar han salig upp till henne, hållande en spegel ??? henne på det att hon själv måtte få njuta av sin skönhet. Med sitt guldgula rika hår formerar hon lockar till hans ansikte på samma gång som hon därmed döljer för hans ögon två i bakgrunden spejande ansikten ‐ vare sig att hon inte vill störa hans sällhet eller även av dem låta sig beundras.

Tizians och Guercino två Magdalenor*) på vilka skönheter man ser att de "mycket hava ???" och om vilka man vet, att "dem är mycket förlåtet".

Antonio Carracci, ett sataniskt stycke, föreställande Judith skärande halsen av Holofernes, biträdd av sin tjänstekvinna ‐ efter att för fäderneslandets frihet hava lovat att tillfredsställa hans lustar, fyller hon mannen och nackar honom i stället ‐ målet kan helga många medel.

Micco Spadaro: Masaniellos porträtt ‐ slug, sinnlig, pipan i mun och glaset i hand, ser han ut att hava gjort hela sin statskupp på skoj, eller endast blivit uppvräkt som översta skummet på revolutionens störtsjö. Mera skulle jag föredragit om han sett ut som Antonelli; prins av Salerno, av Giorgione, en av hans (sedermera avrättade) anhängare, avmålad såsom förklädd till herde ‐ ett energiskt och förträffligt huvud.

Mursilli: Greve Ugolinos hungersdömd ‐ genom falska vittnen fälld till förtal mot en toskansk ärkebiskop, blev han dömd att med hela sin familj svälta ihjäl ‐ han föreställes sittande fastkedjad vid muren med halvnaken kropp och utsprängde ögon, omfamnad av sin yngsta, uthungrade son och hållande den andra döende utsträckt på sina knän. Till höger är en svartnad medlem av familjen, liggande på marken. Till vänster en förtärd bedjande flicka, framför moderns döda kropp.

Gérard [François Gérard]: De tre åldrarna ‐ en ung, förtjusande, blonde kvinna med ett sovande barn i knät håller högra armen över faderns skuldror, vilken sitter ??? henne, till vänster om henne sitter mannen hållandes henne i handen samt med förtroende och tacksamhet blickande i hennes förklarade ögon ‐ tavlan är den vackraste moderna jag sett.

Rafael. En helig familj ‐ hans kvinnor äro gudomliga ‐ hos honom ser man konstens idé ??? ‐ den är inte allenast, att efterhärma naturens utan även att idealisera den.

*) Lukas evangelium i kapitel 37 och följande verser.