DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #72

Plats, datum Rom, 9 december 1851 Källa Italiensk dagbok, författad av Sam Lidman.

Transkribering

9 december

När Romulus 754 år före Kristus förenade den latinska staden på Palatinus med den sabinska på Lurinalis och uppförde en fästning på den Tarpeiska klippan uppstod Rom enligt de lärdas påståenden. Deras avkomlingar (populus romanus ef genites) voro de patriciska släkterna, då däremot plebejerna ansågs härstamma från det av Romulus inrättade asylum för allahanda slags folk, som åtog, att befolka staden. Under tvåhundrafyrtiofyra år behärskades det av konungarna, från vilka man ännu har i behåll Cloaca Maxima och Carcer Tullianus. Under hela den tiden och ett par hundra år efter åt, ända till konsuln Decius Mus voro romarna sysselsatta med att utrota sina grannar. Hade inte Camillus varit så hade Rom blivit förstörd av gallerna eller genom sina inbördes tvister ‐ han slog de förra och tillfredsställde plebejernas fordringar genom att tillåta dem välja den ena av de två konsulerna. Efter kriget med Pyrrhus började man att försköna staden och bygga en massa tempel; vidskepligheten växte med rikedomarna. Först femhundra nitton år efter grundläggning tilläts Jani tempel [Janustemplet], såsom tecken till fred, för första gången. Under de puniska, grekiska och asiatiska krigen började romarna att förlusta sig med sina lysande fester och triumftåg, samt Cartagos och Korints förstöring strömmade världens rikedomar och lyx (med thy åtföljande sedefördärv, bestickning etcetera, etcetera) till Rom. Med Caesar slutar det gamla Roms historia ‐ staden hade växt till en oerhörd storhet, trädgårdarna och lanthusen utsträckte sig från Ostia till de Albaniska bergen, och förstäderna flera mil (italienska) utanför det nuvarande Rom, vars hus voro sju å åtta våningar höga. Caesar hade en plan att konstruera en ny lysande stad mitt i hjärtat av den gamla, men hans otäckta son Brutus tillsamman med tjugutvå andra dolkbeväpnade brushuvuden gjorde 15 mars 44 slut på hans världsbyggnadsplaner. Augustus byggde upp den nya marmorstaden och Nero tuttade på honom, men icke desto mindre var Rom ända till Constantinus genom sin massa av tempel, basilikor, teatrar, amfiteatrar, forum och promenader, allmänna byggnader och triumfbågar, vattenledningar och palatsen ett sådant under av rikedom och konstskatter att de få berättelser man hur därom gränsar till det fabelaktiga och de ännu färre lämningarna därefter, varje i sitt slag, överträffa nästan allt annat som sedermera försökts göras. Sedan Constantinus inrymde biskoparna av Rom eller de så kallade påvarna på Lateranen; förändrades stadens utseende, templen förstördes, avgudabilderna bortfördes, publika byggnaderna tillslöts ‐ dessutom gjorde Alarik en liten visit, som kostade romarna utom förstörelsen 5000 tt guld och 30000 silver, vartill alla överblivna forntida bilder och prydnader måste uppsökas, ty på den tiden hade ännu inte de kristna kyrkorna så mycket armstakar, gyllene skrin och hela ten. Teoderik och Totila, vilka voro hederliga östgoter hanterade Rom beskedligt fastän man från Adriani [Hadrianus] gravvård, förvandlad till fästning [Castel Sant'Angelo], nedvräkta statyer, byster och annat löst på dem då de stormade. Sedan grekiska kejsare fått bort göterna, förde de bort bronserna, koppartaket från Pantheon, och annat av värde, som de hade tid att leta reda på, strängt sysselsatta som voro med den heliga andes m.m. ut och invoterande på sina kyrkomöten. När regenterna slå sig på religiösgrubblerier, så brukar prästerna slå under sig makten, och så gjorde påven från Lateranen, och när då grekerna kallade Longobarderna till hjälp för att kuva honom, så inkallade Stefan II, krigisk i åminnelse, Pippin den lille, som med en stor mängd fransoser, rensade Tiberns härliga flodområde från alla som inte ville tro på påven, och skänkte honom det för sin eviga salighets skull om den frigjorda själens synder av påven transporterades på presenten (jag känner inte lagarna för skärselden), så måste Pippin varit en stor syndare ty under den andliga styrelsen har landet elva hundra år kroppsligen blivit hudflängd. Bland annat lät en senator av Rom, Brancaleone di Bologna under de romerska baronernas stridigheter, för att förödmjuka dem, rasera etthundra fyrtio av deras fasta slott, vilka alla voro antika byggnader ‐ den trogna vasallen Robert Guiscard kom ned sina normander och saracener och förstörde Campus Martius och allt som ligger emellan Lateranen och Colosseum. Under fjortonde seklet hade Rom lidit en sådan förstörelse, sederna, språket och levnadsättet fallit ett så djupt barbari att påvarna fann sig föranlåtna att göra utflykter till Avignon och Ravenna, samt boskapen att gå och beta vid foten av altaren i Sankt Peter [Peterskyrkan] och Lateranen. Sedan påvarna återkommit och blev fastare på Sankt Peters stol, började de även snygga upp omkring sig. Den mest lysande perioden för det nya Rom började med Alexander VI ‐ följande påvar med få undantag (Urban VIII Barberini [Urban VIII] till exempel) visste sedermera att ditkalla en mängd snillen för att genom målarkonstens och arkitekturens mästerstycken pryda det katolska Rom, samt söker att gräva upp och förvara vad, som efter plundring kungens nöd, pest o översvämning, mordbrand och jordbävning, kristligt nit och fransoser, kan återstå av den gamla världens huvudstad.