DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #47

Plats, datum Florens, 14 november 1851 Källa Italiensk dagbok, författad av Sam Lidman.

Transkribering

14 november

Var ute på förmiddagen med Bergenstråhle [Claës Bergenstråhle]; ett, tu te på gatan får vi höra "åh! mjuka tjenare mina herrar". Det var nämligen en löjtnant Johanson kompaniofficer på Karlberg, vilken kom från Rom i sällskap med en rector Andersen, vid katedralskolan i Lund; den senares bekantskap räknar jag för en stor lycka att ha gjort ‐ det var en särdeles underkunnig och redbar liten man. Han är utav dessa personer som tala med fakta och aldrig sammanställer sina egna åsikter utan att hava förutskickat grunderna, som har kurage att svara "det vet jag inte" på frågor rörande ämnen han inte genomträngt, lika fri från mystiska åtbörder som obegripliga talesätt korteligen så i min smak att jag skulle velat betala för att få resa i hans sällskap.

Vad resor kan ha för inflytande på människor hade jag tillfälle att se då jag på eftermiddagen lika oförmodat träffade Calle Scharp [Carl Scharp]. Han är en person som på huvudets vägnar fått åtskilliga pund, vilka borde vara fruktbringande för honom och andra; men därjämte har han en rik känsla och ett lätt sinne. Sådana egenskaper förbises eller inte riktas av de så kallade "lärarna", så kunna förbannat ledsamma produkten därav uppstå om goda rumlande vänner få tag i subjektet. Han tyckes dock inte hava förlorat mer än en tunna guld och tiden ‐ under sina resor hur han inhämtat en avundsvärd språkkännedom och speciellt uti Italien studerat de sköna konsternas historia och produkter, samt höll föredrag för mig under det gick i gallerierna så att det var en lust och glädje att höra på honom. Efter det myckna rumlandet och suddandet hade jag väntat att finna min Calle slapp i känslor och uppfattning, men det var lögn det; friskt sinne hade han och karl tycks det bli av honom.

Hade brev från en av det så kallade Wasserkotteriets medlemmar, vilken några år efter dess upplösning därom yttrar följande: "Illusioner upplösas liksom dimmor, de den höljde min blick" ‐ och jag finner mig omsider av den kalla verkligheten bragt till övertygelsen att, mina till svärmerier gränsande känslor för vänskap inte voro annat än vårbloss, som, ledande från rätta vägen, förde mig in på öde fält, där, på hednisk vis, altaren restes åt avgudar. Smickrad av äran att vara deras kassör (o höjd av enkelhet) erinrar jag mig huru ofta den olyckliga Wasserskoketteriet med sin trevnad första att locka fram sedlarna ur min ficka, även om de skulle lånas, blott för att inte se moln på någon panna under backanalierna ‐ dessa föraktliga konstgrepp, jämförliga om inte sämre dem, som användas av dåliga kvinnor, hade förunderlig makt över min svaga, ofta för ändamålets vinnande, kan hända med avsikt, berusade hjärna! Kan man inte med skäl utbrista ‐ ty tusen djävlar sådana vänner, och sådant förbannat få till offerlamm! Och sedermera skrattar man naturligtvis på den unga mannens bekostnad, efter att hava gjort allt för att få honom därhän ‐ skratt om tillsammans och dagens munterhet av det bedrövliga skådespelet. En avhandling om rätten att uppfostra lovande ynglingar skulle kunna bli vikten av dessa självbetraktelser och stödd på praktisk erfarenhet vara lämplig ledning för fäder, vilka inte kunna leda och bedöma sina söner. Måhända är också livets skola den enda rätta ‐ skada blott att den är något sen! Och så går livet undan första hälften använd att ådraga sig fördomar och själslyten ‐ andra under kamp att lösgöra sig från dem, för att vid gränsen kasta en sorglig återblick på den framlupna banan ‐ kanske utan annat än den stammande frågan på de slocknade läpparna ‐ vartill tjänar allt detta? Dock det är inte så! I minvishet har Herren andra avsikter ‐ med olyckan, i synnerlighet den självförvållade, som inte är annat änden himmelska rättvisan, uppenbarad även i det jordiska livet, lönar han, som sig bör, våra handlingar, väcker den slumrande och vänder till bästa! Om, likt Esau, jag sålt förstfödslorätten för en grynvälling och förverkat min bana i fäderneslandets tjänst, detta fädernesland jag älskar och kunnat gagna, är dock inte nådens dörr stängd. Mycket att umgälla, mycket att lida mod om och världens byggnad brast.

Ovanstående är en karakteristik på "vår tids ungdom". Om jag trodde att en beskedlig gosse och hygglig ung man kan komma till sådana reflexioner utan att genomgått fallets och motgångarnas skärseld, så skulle jag förbanna bägge delarna, men dessförinnan säger jag: lycklig den som älskar dygden av längtan till den och hatar lasten genom kännedomen av den ‐ den som utövar den förra för dess praktiska nytta och avskyr den senare genom dess beskrivningar må ha ut värde oantastat. Om produkten av min väns ungdomsförvillelser och hans närvarande sinnesstämning bli en hederligverksam och tänkande man, så må han välsigne förnedringstillståndet ‐ utebliver konsekvensen, så finnes att den, som med överseende av de svaga krafterna, tillräknar även de ögonblickliga uppsåten.