DIATRIORON

Tåget går vidare

Från "Gossen i grottan", författad av Sven Lidman.

Det har börjat ljusna i denna långa iskorridor, där jag ibland fått krypa fram - ibland gått lutad - och ibland kunnat resa mig och gå rak några korta steg.

Men det är ett annat ljus än det spöklika fosforescerande skimmer som strålade ut från isväggarna under min vandring genom rämnan i den döda glaciärvärlden långt under den solbelysta grönskande jordytan. Jag är tydligen på väg uppåt. Jag tycker mig känna en annan, levande luft fukta mina läppar och fylla mina lungor. Stigen eller korridoren vidgas plötsligt. Jag kliver försiktigt ut och sätter mina fötter - ej på hal och osäker is utan på hård, fast och solid jord. på hård, fast och solid jord.

Jag ser mig omkring. Jag är på bottnen av ett stort schakt vars väggar äro diagonalt klädda med träribbor. Där finns rent av en liten stege - lik lejdaren längs en skeppssida - men fäst i trävirket på schaktets ena vägg. Jag klänger mig snabbt fast vid den och börjar klättra uppåt - lika lätt och obekymrat och belåtet, som jag en gång som tioårig pojke klättrade uppför lejdaren eller repstegen, när jag skulle taga mig upp från skeppsbåten till Poseidons däck.

Men det är inte dagsljus som tränger ned i schaktet och allt tydligare avtecknar vägen uppåt. Det är skenet från en stor elektrisk båglampa. Jag kravlar mig upp över schaktkanten och blir stående på ett gräsmattkantat stycke grusad gång, som leder ned mot en mindre byggnad. Det är ett litet rödfärgat hus, men det är inget boningshus, ingen hemvist för människor.

Vad är ändamålet med denna byggnad - uppförd av tegelstenar med färg liksom av stelnat levrat blod? Jag går vidare på den lilla sandgången som leder ned till den. Jag upplever ett befriande välbehag genomströmma mig vid känslan av att mina fötter röra sig på fast mark och trampa tryggt mot hårt knarrande grus.

En stor båglampa kastar sitt skarpa ljus över det hela, och i dess sken ser jag två emaljerade skyltar glänsa i vardera hörnet av den skarpkantade tegelstensbyggnadens framsida:

Män Kvinnor.

Har jag kommit upp till en bekvämlighetsinrättning?

Män Kvinnor.

Man och kvinna skapade Han dem, säger bibelordet.

Men betyder detta att - underifrån sett - resultatet av hela mänsklighetens tillvaro på jorden blivit en byggnad för de mänskliga naturbehoven och av de mänskliga naturbehoven, byggd med hård sten i färg av stelnat levrat blod?

Plötsligt ser jag framför mig ett järnvägsspår skymta bortom den röda tegelstensbyggnaden, och jag hör långt, långt bortifrån ljudet av ett tåg som nalkas i natten. Jag måste fram till stationen och plattformen, stationshuset och tåget.

Där står jag nu på perrongen i bara nattskjortan med en stor tarvlig och sliten unikabox i min hand bland alla de elegant klädda, resgodsutrustade livsresenärerna. Jag känner omedelbart, att dessa människor inte vilja kännas vid mig, att alla de pälsinramade resenärerna med sina flotta resväskor skämmas för mig och min nattskjorta och min unikabox, och med triumferande bitterhet säger jag mig själv:

Åja, vänta ni - ni komma allesammans en gång att bli avklädda på det här sättet!

Men nu ropar högtalaren:

»Tåg från Njutånger till Domen.

Kommer in på spår 3 - Andens spår.

Jag upprepar än en gång:

Tåg från Njutånger till Domen kommer in på spår 3 - Andens spår.

Stannar blott en minut.»

Och nu kör tåget in på plattformen - ett oändligt långt tåg, och jag har platsbiljett till en vagn med högt nummer, långt, långt, långt bort i tåget - vagn 1882.

Min enkla nattskjorta och med min gamla slitna unikabox i handen störtar jag mig in i trängseln bland alla de välklädda passagerarna. Ett ögonblick grips jag av den uppriktigaste förargelse. Vad ha alla dessa eleganta herrar och damer, resande turister och korrekta ämbetsmän - allt detta påpälsade människopatrask - att göra på Andens tåg?

Jag rusar förargad mot människoströmmen i min hemska nattskjorta, barfota och med min unikabox. Jag känner mig ett ögonblick nästan stolt över kostymen, men något rör sig djupare än denna otålighetens nervreaktion - långt ned mot botten i mitt hjärta - med en fråga från Gud:

»Har du verkligen inget medlidande med dessa dina medolyckliga? Är du då alltjämt lika fången i dig själv och det förgängliga? Har du ej förstått, att Gud låter sin sol lysa över både onda och goda? Vet du för övrigt vem som är ogudaktigast? De eller du? Borde du inte vara tacksam över att dina synder ligga i öppen dag och komma i förväg fram till domen?»

Min unikabox blir bara större och tyngre - helvetestung. Hur skall jag kunna komma upp med den på tåget? Här borta vid min vagn tar ju perrongen slut och det förefaller mig vara ett oöverkomligt avstånd upp till trappsteget.

Med den leende självironi som lever på botten av mitt väsen, säger jag mig:

»Unicus et pauper pauperrima cum unica.»

Ensam och fattig - med den ynkligaste unika.

Men varifrån kommer - just nu - denna en gång för årtionden sedan lästa och inlärda latinska bön på mina läppar:

Angele Deiqui custos es meime tibi commissumpietate superna,illumina custodi,rege et guberna!

Och där står en konduktör uppe i kupéöppningen och med det vänligaste leende sträcker han ut sin hand och fattar min, och jag lyckas ta spjärn mot det nedersta trappsteget och lyftes upp och trillar in i korridoren med min unikabox - och vaknar plötsligt inne i min gamla vanliga kupé, där det står »reserverat» på dörren - och unikaboxen är bara den där lilla Fortunatuspungen som jag en gång kunde stoppa undan i en ficka.

Så rycker det till i vagnssättet och tåget går vidare.

Men vart går det?

Ack, jag vet ju, att min fråga är till ytterlighet tom och falsk och retorisk. Jag vet ju att jag är på väg från Njutånger till Domen.