DIATRIORON

Testamentet

Från "Gossen i grottan", författad av Sven Lidman.

Men här talar också till mig - just nu - en röst ur det förflutna - genom många årtiondens tystnad.

Det är rösten av tolvåringen från katedralskolan i Uppsala och Karlbergskadetten, som en gång ensam fick ta hand om sin stolta och lynnessjuke moder, när hon i ett av sina svårmodsanfall sökte sig upp till sina bröder i Uppsala. Det är rösten av kammarherren hos den högvälborna friherrinnan Stierneld, den unge, yre dansören och grenadjärlöjtnanten, rösten av honom, som med ett avskjutet ben, men vid fullt medvetande, en gång för hundra år sedan bars på en bår från skjutbanan vid Ladugårdsgärde till Serafimerlasarettet på Kungsholmen. Det är rösten av honom, som satt till bords med fältmarskalk Radetzky - som en gång var konsulatssekreterare vid legationen i Konstantinopel och kommenderad adjutant hos överståthållaren i Stockholm - vikarierande lektor vid Västerås Högre Allmänna Läroverk och överbefälhavare för Siende och Tuhundra skarpskytteförening, ordförande i Västerås stads sundhetsnämnd - gymnastikläraren i Arboga och Djäknebergsparkens [Djäkneberget] skapare.

Detta är resultatet av hans långa livs alla lidanden och motgångar, missräkningar och nederlag, kamp och seger, tapperhet och trofasthet, som talar till mig genom dessa hans ord till eftervärlden och de efterkommande - hans avsked till tillvaron - vittnesbördet om vad han funnit vara det bestående resultatet av sin färd genom livet:

»Vid minnet av min hädangångna Moder vill jag härmed hennes efterkommande uppmana, att de varje svensk-talande flicka må såsom konungadotter bemöta, vilken måhända till Guds ängel ämnad är - samt vid min avlidne Fars att de uti tillgivenhet för Lutherska kyrkan må visa aktning för den Svenska nationaliteten och uti tillgivenhet för Sveriges allmoge aktningen för sin egen släkt. Och skulle några minnas mig vilket, för kärlekens skull till mina landsmän i gemen, väl hända kan, så tillönskar jag dem mandom och morskhet under händelsernas och lidelsernas storm, samt frid och välsignelse på den jordiska plats som i ett osynligt sammanhang och i en oundviklig bestämmelse dem anvisas skall. De lysande namnen äro antecknade till påminnelse om den historiska arvedelen uti förfädrens kulturarbete - och till vars förökande var och en, oberoende av tillfälligt namn och obemärkt plats, må veta att draga sitt strå.»

Detta testamente skrev han på baksidan av stamtavlan med dess stolta genealogiska släktledningar. Som pojke stavade jag väl så ofta och så länge på detta dokument, att jag kunde det nästan utantill - i varje fall utantill på så sätt att ordrytmen, tonfallen och tankarna följde mig som ett aldrig döende eko livet igenom.

Allt detta finnes alltjämt någonstädes på bottnen av min varelse - ligger där som en orubblig stenklippa på djupet av mitt väsens oroliga hav - och när storm och vind och vågor bli alltför våldsamma i mitt liv, kan rent av denna klippgrund bli synlig för blotta ögat och stiga upp i mitt medvetande med levande ord och kraft ur det förflutna.

Jag har varit feg och flytt - lätt och bekvämt och utan vidare besvär - mer än en gång, ja, oräkneliga gånger i mitt liv. Men jag kan också säga, att i vissa ödesavgörande stunder, när stormen rasat alltför våldsamt och vattnet svallat alltför tungt, har jag också hört rösten i mitt innersta: »Så tillönskar jag dem mandom och morskhet under händelsernas och lidelsernas storm.»

Och jag har som äldre upplevat mina mest äkta och allvarliga stunder, när jag på knä invid denna stamtavla och inför bilden av Crucifictio Iesu patientis pro nobis ej blott förnummit Guds barmhärtiga nåd och kärlek, utan också hört rösten och funnit trösten av den som min farbroders personliga vittnesbörd till mig:

»Så tillönskar jag dig mandom och morskhet under händelsernas och lidelsernas storm och frid och välsignelse på den jordiska plats som i ett osynligt sammanhang och i en oundviklig bestämmelse dig anvisas skall.»

Och jag tror till slut att det är nästan det bästa testamente en far eller en fosterfar kan ge sin son.