DIATRIORON

Ett budskap ut det förflutna

Från "Gossen i grottan", författad av Sven Lidman.

En stor ensam vit snöflinga lösgör sig eller lösgöres någonstans däruppifrån och dalar sakta ned genom glaciärrämnans öppning ovanför mitt huvud. Den lyser några ögonblick så bländande vit i ljuset från den stigande solens strålar där uppe på jordens yta, där hela den övriga världen ligger belyst av klart solsken och ostört ägnar sig åt sina sysslor, medan jag ligger kastad ned här i djupet och kölden - på en avsats i det oöverskådliga, skenbart oändliga glaciärmassivet, ett landskap av is som ej mitt öga mäktar överblicka.

Där uppe i ljuset lyser flingan ett ögonblick så vit och stor mot sin himmelsblå bakgrund, att jag nästan kunde tro den vara en vit duva, där den svävar så fritt och lätt ovan mitt huvud. Men virvlande nyckfullt dalar den vidare nedåt och förefaller mig nu vara som ett vitt kuvert, kastat ut genom en osynlig brevlådesöppning i isväggen - men samtidigt endast en stor vit kristalliskt gnistrande snöflinga, som av luftdraget föres utom räckhåll för mina händer.

I själva verket är det ett brev med mitt namn och min adress på - ett brev, som jag naturligtvis vill få fatt i, innan det försvinner i det outrannsakliga djupet därnedanför och därunder. Som man i drömmen kan ha makt att fatta och genomskåda och förstå fördolda ting och vad som sker i det fördolda - eller som man vid parapsykologernas seanser kan få uppleva hur ett medium klart i ord återger det väsentliga innehållet i ett förseglat, för det självt alldeles obekant brev jämte dess avsändares yrke eller livsöde - så kan också jag genom det bortvirvlande vita snökuvertet skymta en avsändares handstil och ett par människogestalter bakom den.

Det är någon förfader, någon i mitt blod som vill tala med mig och möta mig - berätta något för mig särskilt betydelsefullt och upplysande - komma i kontakt med mig. Det är en ung man och en ung kvinna från 1600-talet. Kvinnan har något vallonskt, sydländskt, kanske rentav semitiskt i sina ögon och anletsdrag. Det är ett ungt kärlekspar, två unga makar. Och ur den tillfälliga föreningen mellan dem båda föddes också jag, bildad i blod ur en mans säd och genom njutningsfylld omfamning mellan två längesedan döda människovarelser, ödesbunden och gestaltad för evigt av deras begär och ömhet och lidelse en slocknande juni sommarkväll år 1695. Jag skymtar dem dunkelt i den förbivirvlande snöflingan. Vilken ung och tjusande kvinnovarelse - vilket ungt och blekt och levande, friskt och rent och lidelsefullt ansikte!

Jeanne Marie Calvarts var hennes namn. Men historiskt vet jag ej något mer om henne än att hon var maka till den Bror Rålamb, som var en av Karl XII:s livdrabanter och blev fånge vid Poltava - en gång organisatören för de svenska krigsfångarnas liv i Sibirien - andligen såväl som lekamligen - uppbyggaren av den svenska kyrkan och församlingen i Tobolsk, där han en gång lät trycka sin från franskan översatta bok: »Dhen dag i dag är eller tijdens rätteliga brukande till att ingå uthi ewighetenes ewighet.» En bok, vars anda och innehåll jag väl i allra högsta grad haft behov av under mitt långa och misslyckade liv och har behov av just i denna stund och på denna plats, där jag ligger som den mest förlorade av söner - en fånge från det eviga livsnederlagets Poltava i den mänskliga tillvarons stora ödeläggande maktkrig - på väg till domen och avrättsplatsen.

Och jag tänker plötsligt för mig själv att kanske är luften om kring oss alla fylld av sådana brev och budskap, som aldrig kunna nå fram till oss, därför att vi som individer äro hopplöst instängda i oss själva - därför att våra själar sakna eller icke ha lärt sig begagna den andliga mottagaren för och infångaren och förmedlaren av dessa hemlighetsfulla bortomtida budskap.

Jag minns en decemberkväll år 1931. Det är i ett samhälle långt bortom Sundsvall - jag gästar som predikant församlingsäldsten på platsen. Han är till yrket handlande, och hans bostad ligger liksom på botten i en gryta, en dal omgiven av skogsklädda bergshöjder så att man endast några timmar på dagen kan få se en töcknig solskiva rulla fram längs den mörka trädlinjen.

Där på botten i grytan - i en mörkrets och köldens grop - prövar jag för första gången i mitt liv en efter dåtidens krav fulländad radioapparat, som min värd är agent för och vill sälja till mig.

Jag irrar omkring bland de utländska sändarstationerna jordklotet runt och plötsligt fylles mitt lilla varma och ombonade rum inne i det stora iskalla polarmörkret med ett flöde av de yppigaste och hetaste toner och klangskönaste röster - en oanad uppenbarelse av överväldigande tropisk rikedom. Det är La Scala-teatern i Milano från vilken operan Aida sändes ut.

Jag ser mig förvånad och undrande omkring i den lilla stugans gästrum. Jag frågar mig häpen om detta sollysta hav av välljud, detta överflöd av toner hela tiden funnits i rummet och i polarköldens mörker kring huset, men att jag ingen aning haft om det, därför att jag saknat mottagarapparat.

Jag följer utsändningens oavlåtliga ström av de praktfullaste toner och hör plötsligt hela rummet eka av operatextens ord:

»Radamå - Radamå - försvara dig!»

Och jag hör också i detta nu denna röst och hör dessa ord och toner eka genom den stora svala ljudlösheten under isvalven:

Försvara dig!

Men jag har ingen försvarare, och det finns ingenting hos mig som jag kan försvara:

Vagus et profugus fui super terramet ibi dissipavi substantiam meam vivendo luxuriose.

Det är berättelsen om mitt liv däruppe på jordytan under solens sken och månens skiva. Ostadig och flyktig har jag levat på denna jord, där jag förfarit min substans.

Jag börjar se mig omkring och söka orientera mig på min lilla avsats eller plattform här på utsprånget från isväggen. Jag vet med ens - säg, varifrån får man en sådan kunskap? - att hela detta väldiga glaciärmassiv, som dock trots sin väldighet endast är en liten obetydlig avsnörd rest från en förgången istids dödfrusna minnesvärld, att det med stor hastighet är på väg mot en rand av ljus och sol, där det småningom skall smälta ned och förvandlas. Och inte vara köld och död och mörker längre.

Är hela detta glaciärmassiv på väg mot en yttersta dom - och är den yttersta domen - sedd och upplevd på detta sätt - ett oavlåtligt nedsmältande av fruset, ett besegrande av köld, ett övervinnande av mörker, ett upplösande av bundet?

Är vår kärlek till Gud och Guds kärlek till oss ett nedsmältande i solen, ett förintande i ljuset? Är detta förlossning: att smälta ned till ett flöde och bli borta i ett hav av kärlek och nåd, av värme och välsignelse?

Men med det bortfladdrande brevet föres också till mitt minne några rader ur min farbror Sams testamente om att »de lysande namnen äro antecknade till påminnelse om den historiska arvedelen uti förfädrens kulturarbete - till vars förökande var och en, oberoende av tillfälligt namn och obemärkt plats, må veta att draga sitt strå».

Det finns sålunda även något annat i mitt blod och min arvsmassa, andra trådar i min ödesväv än kättjan och fåfängan, lättjan och liderligheten. Där leva och röra sig också de hemlighetsfulla krafter och makter, som heta plikt och ansvar, tapperhet, tålamod och trofasthet. Där är kamp på liv och död mot det som vill döda och ödelägga. Där är stålsmidd vilja att varken fly eller kapitulera, men i stället leva vidare »with iron nerve to true occasion true».

Två en gång levande unga människovarelser - och så virvla e oåtkomligt förbi mig - och försvinna. En ensam snöflinga på äg mot djupet - en flaskpost drivande för vågorna och aldrig vunnen av sin adressat.

Men de finnas samtidigt inne i mig - i blodets rytm och nervens lust - och virvla dock bort som den lättaste lilla snöflinga. V i få ingen levande, medveten kontakt med varandra, fastän de o inne i mitt blod och mitt öde. - Vi kunna inte fatta varandras änder. Deras ord och uppenbarelse och budskap har jag inte någon tydning till eller något instrument för att uppfatta.

Ett brev med min adress och mitt namn virvlar bort för ett synligt luftdrag - en snöflinga på färd genom en glaciäravgrunds apande tomhet. Men jag har dock lyckats läsa några rader av ess osynliga innehåll, och jag vet i detta nu vad deras öde innebar: att de en gång älskat och hatat, stridit och skapat. De tillhörde i sitt liv här på jorden dem, som ur strid och motgång och nederlag få nåden och kraften att bygga något nytt. De förskingrade ej, men församlade.