» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Sväng högt det trasiga baneret
Det var med många sällsamma band och finurliga knutar jag på detta sätt blev bunden vid min farbror Sams liv, öde och livsproblem. Jag gömmer därtill en genom fyra år fortlöpande uppfostrarkorrespondens, innehållande åtskilliga av mig aldrig medvetet tillämpade eller med mycket vagt och lamt intresse omfattade moraliska livsmaximer, vilka alla som samvetsförebråelser sitta djupt ristade i mitt undermedvetna.
Här ett par stilprov från hösten 1896:
Käre min Sven!
Du kan väl förstå, att det ej anstår en gammal man att käxa på unga pojkar, som för det mesta äro lata, snuskiga och bedrägliga. Tag vara på timmarna, annars tappar du år! - Huru har du det med uppläsning i skolan? Begriper du att rösten måste kunna höras av minst femtio personer under studietiden - om man under ämbetsmannatiden skall kunna uppträda inför femhundra?
Du måste lägga bort att nosa på, att titta på onödig lektyr och pladdra om likgiltiga förhållanden till förfång för det hederliga dagsarbetet. Du måste inse, att ordning är ärlighet och slarv är oärlighet - ty den myckna fattigdom och fånighet, som förefinnas, alstras mera utav tankspriddhet än av elakhet. Tänk och se på vad din Mamma arbetar tidigt och stundeligen för sitt hushåll och din fortkomst och sök till att underlätta och lyckliggöra hennes tillvaro - rätta dig efter dina förfäder, som under de senaste sex kända generationerna genom frimodig verksamhet undgått både nöd och brott - jämför den välsignelserika arbetsamheten med den hutlösa lättjan.
Och den 19 oktober samma år:
Främmande språk äro lätt inhämtade för den som lägger sig vinn om innanläsningen - skolgången lätt för hemläsaren. Pladder och slarv grundlägga snusk och otrevnad, motgångar och fattigdom - endast planmässigt arbete giver skördar. Om du antecknar dina fel är jag säker på att du går framåt och att det blir karl utav dig. Odågor äro lika berättigade att leva som alla andra djurslag - men de äro så dyra att underhålla och hava så ohyggligt tråkigt. Jag unnar dig så gärna att få glädje av det korta jordelivet, som man t.o.m. kan rätt mycket njuta utav uppå träben, om man använder timmarna och icke drönar i sängen.
Jag är så gammal, förstår du, räknar fyratiosex dubbla arbetsår och skulle så gärna, innan jag kolar utav, vilja vara säker på att du sköter dig »ad exempla maiorum». - Titta på stamtavlan, när du känner dig villrådig och trög, och var säker på det piggar upp dig och ingiver dig hederliga och uppfriskande tankar - att ej fuska bort den där serien, i vilken du står som den 10:nde generationen (Lill-Sven).
Sommaren samma år hade något mycket betydelsefullt hänt mig eller - rättare uttryckt - inträffat i min och farbror Sams gemensamma värld. Jag är alltjämt okunnig om de verkliga orsakerna till denna sällsamma befordran och upphöjelse i mitt liv: fotografiet av den nyblivne gymnasisten placeras denna sommar på epitafiet, varifrån jag nu blickar ned på mänskligheten tillsammans med bl.a. en ärkebiskop, en biskop, en prost, en professor och flera friherrinnor. En befordran och förflyttning i min och farbror Sams värld, som endast kunde jämföras med vad erhållandet av strumpebandsorden betyder för en engelsman.
Samma år hade min för övrigt då pensionerade farbror Johan, tack vare släktens gamla förbindelser med ledande norrköpingskretsar, haft ett halvt års förordnande som tillförordnad hamnkapten i den stora fabriks- och handelsstaden. Han hade självfallet behandlat fartygskaptener, skeppsredare och kaj-utrymmen på sitt eget suveräna sätt - i samklang med en teoretisk rättfärdighets krav och sitt behov att omordna allt efter egen större klokhet - alldeles samma egenskaper, med vilka min far stött tullkammarens i Karlskronas alla större trafikanter för huvudet - och därför säkert med rätta blivit förbigången, medan platsen erhållit en lämpligare innehavare.
På det »blandade tåg» där jag i andraklass långsamt färdades upp till Stockholm efter påskvistelsen i Linköping 1897 hade jag i dagens nummer av Östgöta Correspondenten fått läsa i tryck att min farbror Johans överklagande hade lämnats utan avseende och att han alltså hade blivit definitivt förbigången också som hamnkapten - alldeles som min far blivit förbigången, när det gällde alla de olika tullförvaltarplatser i riket till vilka han sökte förflyttning.
Jag hade nog i mitt elaka hjärta en tillfredsställelsens känsla av att det var rätt åt farbror Johan. Hemkommen mottog jag emellertid från farbror Sam följande brev, som lade allting till rätta för mig: Käre min Sven!
Tack för att du varit rask och flitig under påskferiedagarna - fortsätt nu bara under de återstående terminsveckorna - vartill jag manar med anledning av Johans nederlag inför Konungens Befallningshavande, som du förmodligen uti dagens nummer av Östgöta Correspondenten inhämtat, vilket nederlag du såsom Lidhultssläktens framtida målsman bör påakta och genom din tappra arbetsamhet gendriva; alldenstund både jag och min bror äro reducerade pensionstagare.
Friskt mod nu bara - jag TROR att du med heder och framgång kommer att uppbära det trasiga baneret. Hälsning och vänskap.
Djupt - djupare än något annat föregående - måste detta min farbror Sams brev liksom vistelsen hos honom denna påsk trängt ned genom min fladdriga och flyktiga pojksjäls alla ytlager och upptagenhet av dagens tidningar och sinnesintryck. Genast vid hemkomsten den 20 april börjar jag i en svartpärmad anteckningsbok min första mer personliga dagbok:
»I dag på morgonen tog jag adjö av min ömt älskade farbror Sam! Han är ändå bra god och snäll! Han säger alltid, att han endast tagit ner mig emedan jag är hans närmaste man och icke har någon far, men jag tror mig se, att han är fästad vid och håller av mig, vilket jag nog icke är värdig. Hans mål är att göra mig till en lärd karl, att jag må få 'familjetavlan'. Kl. 7.40 på morgonen gick tåget från Linköping. Jag fick resa på II klass emedan det var blandat tåg. Mamma var nere och tog emot. Gud skydde och bevare henne från allt ont. Det är tråkigt att så där komma från det lilla Linköping till Stockholm!
Krigsförklaringen är given. Vilket krig det kommer att bli! Måtte det gå de stackars grekerna väl! Utgången står i Guds hand. Går det som det har börjat så kommer det gå illa för grekerna, men vem vet var haren har sin gång. I telegrammen för i dag står det att turkarna äro på marsch mot Larissa!
Stockholm den 21 april. Det tycks gå illa för grekerna. Deras ställning är erövrad och marskalk Edhem Pascha på marsch mot Larissa. Jag avväntar eftermiddagen och morgondagen med spänning. I dag fick jag brev från farbror Sam. Jag måste skriva in det här såsom en hågkomst.»
Och så fortsätta mina dagboksanteckningar tre veckor framåt, speglande en virrig, slarvig och otålig skolpojkes oavlåtliga tidningsläsande och aktualitetsfunderande både över grekisk-turkiska kriläsande och aktualitetsfunderande både över grekisk-turkiska kriget, läxor och skrivningar för att abrupt sluta den 10 maj:
»Grekernas reträtt från Phersalos till Domokos har försiggått rätt ordentligt.»
Under dessa spännande veckor hade jag för första gången i mitt liv helt gått upp i den oanade lyckan att få deltaga i ett samtida europeiskt krig. Tekniskt och taktiskt levde jag med i varje detalj av det militära skeendet för att dock så småningom av de politiska realiteternas hårda nödvändighet - det gick ju grekerna som det hade gått Lidmännerna - tvingas tillbaka till min romantiska fantasivärld i det blå. Där fick jag med större framgång svänga högt det trasiga baneret.
I pauserna mellan den vaknande sexualitetens bombnedslag i mina gosseårs heroiska oskuldsidyll skulle jag åratal igenom - i detta brevs tecken - fortsätta att storma skansar och redutter, fästningsvallar och fartygsdäck - alltid den främste på skansen i skaran kring den stolta blågula fanan eller flaggan med Venedigs Marcuslejon eller Genuas fladdrande baner - outtröttlig och oersättlig - drivande min svaga skara till ständigt nya hjältedåd - på nytt och på nytt igen.
En outvuxen, späd och spinkig gosse med C i gymnastik och a i historia, men skolbetyget för övrigt fullpackat med B och B? och BC - utan någon aning om eller avsikt till plats och uppgift och målsättning i sekelskiftets Sverige.
Min farbror Sam hade alltid kategoriskt avvisat mina stundom uppdykande små trevande tankeexperiment att jag skulle bli officer eller präst:
Det första innebar en för obetydlig, det senare en för hög uppgift för den blivande huvudmannen. Först skulle jag bli filosofie doktor och sedan var jag mogen att själv välja levnadsbana.
Farbror Sams aprilbrev 1897 hade ej bara blivit avskrivet i min första verkliga dagbok utan också ristats så djupt i mitt hjärta, att det redan på sextonåringens läppar blev till dikt:
Andrea Doria, sväng högt det trasiga baneret!
Det är väl fegt att klaga medan någon ser det,
att yppa för en ann det sår som blöder. - - -
Detta var min livsuppgift - ingenting mer och ingenting mindre: att bära upp det trasiga Lidmanska baneret, som ju strängt taget aldrig varit något baner, och där hela truppstyrkan bakom det bestod av en enbent och en förbigången kapten och en »berömd» farfar, vars namn ej fanns i Nordisk Familjebok.
Det svenska samhället och den svenska samtiden hade tyvärr ingen ämbetsmannaplats eller lön reserverad för en yngling med en så speciell utbildning.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Per
Sylvan
1870-1953

g. Mattsson

Alexander
Langer
1984-

g. Hasartsilp

Olof
Cederström
1679-1745

g. Silfverklou
g. Rålamb

Otto
Sylvan
1832-1909

g. Lidman
15 slumpade bilder