» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Den borttappade fadern
I.
Nu kanske du frågar mig: Men hade du då ingen far, gosse? Jo, min vän, jag har också haft en far, men jag tappade bort honom.
Min far dog, när jag var nyligen fyllda sju år. Vi hade då sedan hösten 1885 bott i det »gamla tullbostället» i Hälsingborg, ett gammalt hus med en stor ålderdomlig trädgård, som i tre terrasser steg uppåt, så att från den översta - belägen i jämnhöjd med Kärnan - hade man den vidsträcktaste utsikt över Sundet och det danska landet.
Det var gamla, ledstångslösa stentrappor, som ledde dit upp. Trappan till den översta terrassen räknade mer än trettio sneda och vinda trappsteg - en hisnande höjd för en liten bensvag fem-sexårig pojke. En gång hade jag en vacker sommareftermiddag fått följa min far dit upp. Medan han försjunken i drömmar inför utsiktens skönhet lät sina blickar flyga ut över det blänkande sollysta segelfyllda Sundet och den blånande horisonten norr över, passade hans älskade sexårige ende son på att flyga en bit utför den höga trappan och slå sig grundligt blodig i ansiktet.
Min far hade fått fatt i mig. Fort och försiktigt skulle han nu på sina darrande armar bära mig nedför de många sneda och trasiga trappstegen - till bottenvåningen, mor och hjälpen.
Jag kan ännu i dag liksom se hans ansikte framför mig. Det är ett sällsynt vackert och ädelt format ansikte och huvud: en hög, skönvälvd panna under ett tätt, lockigt, gråsprängt hår - en förnäm näsa - ett par stora blå bländande ögon. Men hela detta klassiskt sköna ansikte är i detta nu genombränt av en ohygglig hjälplös ångest. Jag kan ännu i skrivande stund se framför mig och förnimma den namnlösa fasa och förtvivlan, som fyller och spänner detta sköna men sköra ansikte. Jag såg med barnets ogrumlade klarsyn och oförljugna sanningsinstinkt, att det var ett gammalt, trött och söndersörjt ansikte. Jag såg och förstod omedelbart, utan ord och analys, de tusen nålfina rynkornas tysta men vältaliga språk. Jag kände omedvetet, med den levande barnahanden kring hans nacke och med den öppna seende barnablicken in i hans ansikte, att det blod, som nu så ångesthetsat jagade genom de spända ådrorna, var ett sjukt och dödsdömt blod. Kanske förstod jag omedvetet vad endast han själv, läkarna och min moder visste - att han var en av en hemlighetsfull inre sjukdom dödsmärkt man.
Men medvetet förstod jag med mitt hjärta, på något dunkelt och oförklarligt sätt, att jag med en alldeles särskilt intensiv och passionerad och hjälplös kärlek var älskad av denne gamle, fine, förnäme man, vars båda älskad av denne gamle, fine, förnäme man, vars båda armar darrade kring min kropp under den tredubbla bördan av den hjälplösa ångesten för den ende sonens liv, av tyngden av den i den branta trappan dubbelt tunga gosskroppen, av den frätande kräftsjukdomens fasansfulla gastkramning i hans egen kropp.
Medan jag lutade mitt lilla trötta och blödande gossehuvud mot hans darrande åldringsansikte och såg mitt eget blod i droppar falla ned på hans alltid oklanderligt vita skjortbröst och pik6räst, fylldes mitt barnahjärta av en namnlös, gränslös medkänsla och kärlek. Jag strök smeksamt med min smutsiga och blodiga barnahand i tafatt ömhet över hans höga, vita fårade panna och tinning - jag kan än i dag höra min upprörda, men ack, så ömma och kärleksfullt deltagande röst innerligt söka trösta honom:
»- Var inte rädd, pappa lilla - det är inte farligt!»
Ack nej, det var ingen fara för mig - det var honom, min far, som döden stod så hotande nära.
Men detta är mitt första konkreta, alltigenom levande och besjälade situationsminne, som jag har av min far: sexåringen söker trösta och styrka sextioåringen. Eljest råkades vi nog ej själsligen så ofta. Sjukdomen, lynnet, nervtröttheten stängde väl honom, mot hans stackars kämpande vilja, borta från den levande och omedelbara kärlekskontakten med den älskade lille sonen.
En augustimorgon 1889 var han död efter ett år av oavlåtlig smärta.
Jag kan ingenting minnas av egen sorg eller några särskilda intryck från begravningen och sorgehuset. Men under sina sista levnadsår hade han i den gamla trädgården sökt plantera några nya fruktträd. Månaden efter hans död kunde vi skörda en sex å sju päron på ett av dessa ungträd. De togos högtidligt in. Min mor talade något om vad pappa skulle ha varit glad, om han fått smaka frukten av sitt arbete, medan han ännu levde. Och så fingo vi var och en ett. Jag gömde mitt till sovdags och tog det med mig i sängen.
När jag låg där i mörkret och tänkte över vad pappa skulle ha varit glad över att få smaka det, längtade jag efter att åter få se honom och ge honom en smakbit av mitt päron. I mörkret sträckte jag plötsligt ut min hand, med den redan bitna frukten i, mot den tomma rymden och ropade med en oerhört intensiv känsla av ömhet och kärlek och hjälplös hängivenhet:
»Pappa, pappa, kom och smaka!»
Men ingen pappa korn och smakade på min gåva - trots mina tårar och mina böner. Jag grät och åt upp hela päronet själv och somnade. Den nya dagen hade helt andra sorger och glädjeämnen.
II.
Ibland tycker jag, att mitt förhållande till min fars minne under hela mitt liv som fullvuxen varit ett sådant där hjälplöst, tillfälligt rop i natten - en mot det omgivande mörkret tafatt utsträckt hand, som snart sjunkit tillbaka för att åter gripa om livets fattbarare och påtagligare realiteter. Då och då har jag någon gång i livsnatten ropat om svar på olösta problem och oförklarliga komplexer i mitt eget liv, i min egen karaktär, i mitt eget öde, till honom som varit mina dagars jordiska eget öde, till honom som varit mina dagars jordiska upphov.
Utan att få och finna någon verklig förklaring på vare sig vem han var eller varför jag, hans arvtagare, blev den jag är.
»En utsökt och fulländad världsman - en ovanligt fin och förnäm människa» kunde en gammal troende prästman och hovpredikant förklara om honom. En gammal berest, beläst och intelligent uppsalaprofessorska ansåg honom vara den mest underhållande och angenäme bordskavaljer hon någonsin haft vid någon middag i hela sitt liv. Alla de gamla kunde endast berätta huru kvick och munter han var - hur djärv och överdådig och tapper. Om det sistnämnda talade ju tydligt hans båda guldmedaljer för berömliga gärningar och för mod i faror och medborgerligt nit.
En vän sände mig för något år sedan ett fynd han av en tillfällighet gjort under helt andra studier på Kungliga biblioteket: några på avdelningen »Från allmänheten» i Aftonbladet för 21 augusti 1889 publicerade »ARTIKEL: "Hågkomster från tullkontrollören N R Lidmans studenttid"», ur vilka några utdrag här nedan återgivas:
»Den såsom nyligen avliden omnämnde tullkontrollören filosofie doktor N. R. Lidman var en under sin Uppsalatid mycket bekant person. Det fanns väl knappast någon, som inte kände Rulle Lidman, som han kallades i vardagslag. Men så hade han också gjort sig ett namn, väl värt att minnas för mannadåd och uppoffrande mod.» (Därefter följer en skildring av omständigheterna vid gamla dårhusets utanför Uppsala brand 1853.)
»För det mod och den sinnesnärvaro Lidman vid det olyckstillfället ådagalade belönades han med en medalj - en annan vill jag minnas han fick för räddning av åtskilliga i sjönöd stadda. Han var nämligen stark simmare och funderade icke på faran av språnget, när det gällde. Särskilt mindes upptecknaren huru L., som i förbigående sagt då hade en viss fallenhet för att vara ute och ströva omkring om nätterna och vid det laget alltsomoftast brukade komma och 'kinesa' hos kamrater, en höstnatt kom inklivande till mig, utan huvudbonad och drypande våt från huvud till fot. Han hade då för att freda sig mot en övermakt av gesäller sökt sin räddning i att från Dombron kasta sig i Fyrisån - ett vådligt hopp vid full dager, men ännu mer i mörker, för det grunda vattnets skull.
'De sprungo sin väg tvärt', triumferade Rulle helt glatt, 'och trodde bestämt att jag drunknade för att jag sam under vattnet, tills jag fick landfäste, där hästarna brukade bada.'
Hans mod sattes ofta nog på prov. Exempelvis en Valborgsmässoafton, då det gick rätt blodigt till på torget, men segern på ett lysande sätt avgjordes av Rulle Lidman.» - - -
»Han hade också något särdeles angenämt i sitt väsende, när han ville använda det, var en god kamrat och särdeles kvick i umgängesspråket. Såg bra ut gjorde han också. Många torde ännu påminna sig, huru fördelaktigt han tog sig ut som Flora på Majkarnevalen 1851.»
Men det är ju inte efter maskeradernas och festmiddagarnas högtidsstunder och kvickhetsprestationer eller studentäventyrens stolta bravader, ja, ej ens efter våra eventuella hjältegärningars korta och koncentrerade bragdminuter, som våra liv skola mätas och dömas den ohyggliga och fruktansvärda stund, då alla våra timmar, dagar och år räknas samman till den avgörande slutsumman.
Och i eftertankens, självrannsakningens och livsuppgörelsens stunder kunde jag mer än en gång i det stora livsmörkrets natt hjälplös sträcka min svaga tankes tafatta barnahänder ut mot minnet av honom och ängsligt ropa:
»Pappa - pappa - vem var du? och vad är du i mig, i mitt liv och i mitt öde?»
III.
Jag måste ju fråga mig själv för min faders räkning så som jag ofta frågade mig som ärelysten och fåfäng yngling och ung man för mina farbröders: varför blev det aldrig något verkligt bestående resultat av all denna begåvning och originalitet och kvickhet och tapperhet och skönhet och ridderlighet, vilka egenskaper alla gamla människor alltid förklarade vara de mest utmärkande för min far och hans sju bröder - de så kallade Lidmännerna? Varför fick det aldrig något som helst resultat i något påtagbart officiellt fastslaget och bestående rykte, i stora ämbetsuppgifter och avgörande insatser i det historiskt kända skeendets värld?
Onklar och morbröder och kusiner och sysslingar sutto ju Sverige runt i ledande ställningar på statsrådstaburetter och landshövdingsstolar och chefsplatser, medan de där begåvade och snillrika och snarfyndiga bröderna Lidman stannade som kaptener och tullförvaltare och deras vederlikar. jag visste visserligen, att min far som sjuttonåring, fastän han då bodde hos sin morbror den store och stränge pedagogen och rektorn Rudolf Annerstedt, slarvade bort sig i studentexamen så att hans fyra år äldre broder, livgrenadjärlöjtnanten Sam Lidman. reste till Uppsala, tog sin bror i kalufsen och samtidigt med honom avlade studentexamen vid universitetet, där han stannade en termin för att »stötta» sin bror och samtidigt - för spänsts och sports skull - avlägga kameralexamen.
Den stränge rektorn skriver härom i ett brev till systern av okt. 1846:
»Sam är en bra bror och gör sig bra med besvär för att föra Nils Rudolf framåt till duglighet; och Gud låter icke hans arbete utan välsignelse; jag tycker att Nils Rudolf vinner synbart av Sams arbete med honom.»
Ett synnerligen gott betyg av en så sträng domare!
Men när min far 1854 som filosofie doktor lämnade Uppsala, var det för att året därpå bliva t. f. kammarskrivare vid Göteborgs Packhusinspektion. Och man betraktar ju inte ens i vår konkurrenshetsade och kompetenskrävande tid en filosofie doktorsgrad som närmaste steget till en e. o. kammarskrivaretjänst i tullverket. Och när han som en trettioårig man transporterades som när han som en trettioårig man transporterades som ordinarie kammarskrivare till Packhusinspektionen i Stockholm, var hans systers svåger och hans tio år äldre syssling Louis De Geer sedan ett år tillbaka ditflyttad som Svea Rikes Justitie-Statsminister. Hur kunde han då få gå där i fem långa år utan befordran, och det fastän almanacksanteckningar och brev betyga att han livligt deltog i den dåtida De Geer-Lagerstråle-Cederström-Annerstedtska släktumgängelsen i huvudstaden?
Först år 1864 blev han tullförvaltare i Duved, varifrån han - via tullkontrollörssysslan i Visby - 1876 utnämndes till tullförvaltare i Karlskrona.
Och när jag minns en gammal major i armén och intim umgängesvän till min far förklara, att hade Rudolf Lidman haft något att säga till om i riksstyrelsen, så hade mycket varit annorlunda och bättre i Skandinavien, då måste jag ju fråga mig själv, huru hela det officiella borgerliga 1850-80-talets Sverige kunnat vara så blint för borgerliga 1850-80-talets Sverige kunnat vara så blint för denne mans begåvning, medan det placerade så många hans hyggliga och medelmåttiga närmaste släktingar på så många viktiga chefsplatser, som de med stor hederlighet och ringa initiativkraft till allmän belåtenhet förvaltade.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Carl
Lidman
1887-1947

g. Svensson

Anna-Lisa
Jubell
1896-1993

Ogift.

Oscar
Printzsköld
1887-1909

Ogift.

Sigrid
Lidman
1893-1967

Ogift.
15 slumpade bilder