» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Granater och gräshoppor
På förhösten 1896 hade mellan de båda härskarna över mitt liv följande brev utväxlats.
Käraste svägerska Olga!
Tackande för brevet får jag be Olga att under loppet av innevarande termin fästa uppmärksamheten på trenne förbindelser Sven har lovat mig iakttaga:
I:o att han ej skuttar och blänger på gatorna utan går som brukligt.
II:o att han i skolan läser långsamt och tydligt innantill.
III:o att han vid hemkomsten genast läser över läxorna till följande dag och ej glanar i främmande ämnen.
Hans hafs och pladder är ingenting ont med. Det är nervsvaghet och brist på självbehärskning - men han är yngling nu och får lov att handla eftertänksamt. Olgas barnuppfostran har lyckats utmärkt med honom, och har han rönt både framgång och bifall, men nu får han själv lov att ta starkare tag varenda dag till framtida bärgningens grundläggande genom arbetsamhet och eftertänksamhet.
Detta inser nog Olga mer än väl, men si, det är tummen på ögat som fordras, ett käxande på pojkarna, innan de inse skulden, de till föräldrarna stå i. Nu är gossen både begåvad och brådmogen, så att jag mer har velat ge luft åt bekymmer än ge råd. Själv har jag åldrats det sista året, mer än på det föregående tiotalet; minnesslö och sömnlös och har verkligen behov av att Sven kommer och rycker upp mig.
Må så gott käraste Olga, med glada förhoppningar och gynnande vindar, tillönskar hjärtligen,
På vilket brev min moder svarade:
Käre Sam!
Med glädje och tacksamhet har jag mottagit Sams brev, och jag ska försöka följa Svens gatugång, när vi äro ute tillsammans. Men det blir just inte så ofta nu, ty han går mest bara till och från skolan. Sam vet väl att han börjat med exercis? Jag var rätt orolig därför i början, ty han fick börja med tre timmars övning om dagen med karbin på axeln - och det var väl mycket för honom som förut inte tålt gymnastik till följd av blodbrist - och till en början kunde han inte sitta upprätt, när han kom hem, ty det värkte i ryggen. Jag sade det till Johan, och han var snäll och underrättade kapten Silow därom, och han lovade Johan att ha ett öga på honom. Själv ville han inte veta av något 'pjosk' som han säger, utan fortsätter han numera utan någon klagan - så det repar sig väl igen - och är han mycket intresserad av sin skola. Han går fortfarande rak efter sin hemkomst ifrån Sam och har han gjort det nu längre än förut om åren - kanske också att exercisen underhåller hållningen.
Han våndas allt betydligt under rasterna i skolan, ty ungdomen leker ej utan bara promenerar och samtalar - men låtsa ej om att jag sagt det, då blir han utom sig. Den andra ordern Sam har givit mig: att övervaka, att han läser långsamt i skolan, det vet jag ej hur jag skall kunna utföra. Men den tredje återigen visavi läxläsningen strax han hemkommit, det kan jag något så när gå i land med, och det vill jag försöka också, men han är som en hök över allt som finnes att läsa.
Den bästa hjälpen angående hans hafs och pladder tyckes jag få utav hans fåfänga och hans önskan att få anses som yngling. Så bara jag påpekat det, så hejdar han sig. Men han är till all sin brådmogenhet mycket barnslig, och det tycker jag för min del mycket om och hoppas på, att han skall vara det ännu mycket länge - och det har jag också hans fåfänga och blyghet att tacka för.
Vad som gläder mig ofantligt är att Sam har litet glädje av honom och att Sam känner, att Sven verkligen håller utav Sam. Ty det gör han, och numera längtar han till Sam under ferierna, ty Sam måtte konversera med honom om litet av varje. Det är mycket bedrövligt för honom här hemma, att jag ej har reda på alla riksdagsgubbarna och alla valen som nu försiggår. Dem följer han med och så säger han 'den blir farbror Sam glad att han är vald' - och 'att han blev vald, undrar jag vad farbror Sam säger om det' - osv. i oändlighet. Och därtill har han med kamraterna diskuterat om Nansen. Och här tystas han blott ned så jag förstår ej att han ej blir bränd och tiger - men han tyckes vara oförbrännelig och godmodig.
Sven hälsar, tack och godnatt, Sams tacksamma svägerska,
Olga Lidman
»Jag sade till Johan och han var snäll att underrätta kapten Silow.»
Se där har min grymma och förrädiska mamma gått bakom ryggen på mig och skvallrat och på nedriga och tanklösa och dumma föräldrars vis försökt lägga en pinne i vägen för min lycka - försökt att stänga porten till paradiset - det paradis som heter skolungdomens vapenövningar och som jag för första gången i mitt liv fick vara med om i september 1896.
Här står jag nu en dag med min karbin på axeln och en beundrad, kaiser Wilhelm-mustaschprydd, majestätisk, myndig och manlig Svea Gardeskorpral som överbefälhavare eller plutonchef och en snäll och världsvis 7:1-are som halvtroppchef för att utbildas i de första grunderna att med skjutvapen framgångsrikt mörda medmänniskor - lycklig till den grad, att det ej går att beskriva. De militära termerna och normerna och formerna försätta mig i den djupaste vibration av harmoni och tillfredsställelse. Plötsligt märker jag en rörelse bland ungdomarna på skolgården - en rörelse som sprider sig från platsen där man går ned från stora ingången. Det blir uppstramning och kommandoord. Där går kapten Silow och med honom en främmande herre i hög grå cylinderhatt och elegant, välsittande kostym med jackett och svart och vitrutiga byxor. De båda herrarna gå där liksom letande sig fram mellan de olika små exercisavdelningarna.
Och nu får jag se att det är min farbror Johan och en namnlös fasa fyller mig.
Han är min farbror Sams yngste bror. Han har som jag nu tror mig förstå en gång varit ett värnlöst offer för min farbror Sams outrerade uppfostringsprinciper. Han har säkert en gång varit en yr och vild och danslysten kadett. Jag har skymtat hans bild ett par gånger i Vivi Horns »Herrarna till Runsa» - men han föll redan som pojke efter faderns död i farbror Sams händer i de år, då farbror Sam ännu ej hunnit bli av livet skadskjuten och tuktad.
Farbror Sam har själv under min simutbildning för mig berättat, hur han skulle lära sin sex-sjuårige bror simma. Hur han lät honom sätta sig upp på sin rygg och slå armarna om hans hals och så simmade han ut med honom på djupt vatten och den lille brodern blev så rasande och rädd, att han i rena ilskan bet sin store bror i skuldran så hårt att bloden rann efter bettet.
Nå, i varje fall hade han lärt sig simma och blivit en djärv simmare och en modig officer och med den i världshistorien berömde franske amiralen Gervais på ett franskt örlogsfartyg på 1860-talet gjort en världsomsegling och kommit hem och först varit officer i det svenska skärgårdsartilleriet och sedan vid flottan där han 1884 blev kapten.
En händelse som min farbror Sam i ett brev till min far kommenterar på ett sätt, som i högsta grad avslöjar hur hans pretentioner på de utvalda Lidmännerna krympt samman under åren:
»Sedan Västeråsiska skilsmässan, som för mig var av nödvändig fördel i ekonomiskt hänseende, har ingenting angenämare kunnat hända mig än Johans berättigade befordran till kapten i den kungliga örlogsflottan. Nu äro vi alla fyra bröder uti vårt eget rede. De höga tjänstemannabefattningarna äro vi icke våra förfäder skyldiga, men väl ekonomisk självständighet och medborgerligt anseende.»
Men om alla dessa själsliga processer i det förflutna vet jag ju i denna stund på Norra Latins skolgård så gott som ingenting. Jag vet bara, att han under mina hittills förflutna fem skolår i Stockholm följt mina göranden och låtanden med vass och överlägsen kritik. När jag fick premium vid vårterminernas slut, förklarade han, att de borde ha tillfallit min informator - en något äldre skolgosse - eftersom det rätteligen var hans arbete som bort belönas. När jag fick AB i ett ämne, förvånade han sig över att jag ej haft stora A osv. I sunt självförsvar hade jag så mycket som möjligt sökt undvika all samvaro med honom och hans hustru. De representerade för mig ett kritik-, avunds- och elakhetscentrum, som min lilla ensamma hudlösa pojksjäl till varje pris sökte hålla sig utanför - och höll sig utanför.
Jag minns lika livligt den dag i dag hur jag som elvaårig en gång med mina kusiner och några andra skeppsholmsbarn lekte tjuvar och poliser. Vi rusade omkring på Skeppsholmen under jubel tills vi plötsligt mötte farbror Johan på vägen utanför Långa raden och tillfrågades varför vi voro så glada och vad vi lekte.
»Tjuvar och polis.»
Hans mörka polisonginramade aristokratansikte fylldes plötsligt av en våldsam vrede - den renrakade, breda men fint skurna munnen skälvde - ögonen blixtrade, orden dånade:
»Men skäms du inte Sven att lära barnen sådana usla lekar - du borde väl i stället som äldst i skaran söka lära dem leka något ädelt och upplyftande - att leka hjältar och helgon. Tänk på Karl den tolfte och heliga Birgitta. Att vara tjuvar och lagbrytare - ska det vara ideal för barn?»
Av hans egna barn hette de båda äldsta Carl och Birgit, vid högtidliga tillfällen av fadern kallade Carolus och Birgitta.
Och så slutade vi modstulet vår glada lek och var och en gick hem till sitt. Det var inte roligt längre.
Han hade ett fruktansvärt patos som oavlåtligt lyfte honom mot oanade höjder av den mest floskulösa bombasm.
Hur han lät, när han var som bäst eller värst, är finast formulerat i en hans skrivelse till stationsbefälhavaren på Skeppsholmen i Stockholm, där han bland annat kämpade för att kasern Nr 1 i stället skulle kallas Vasakasern.
Han hade även i flera år agiterat för att det »tarvliga» ordet »beväring» ej längre skulle begagnas på den ädla svenska ungdom som med sådan hänförelse vart år ryckte in för att lära sig kämpa för ett älskat fosterlands försvar. Allesammans - stam som beväring - skulle erhålla det ideellt klingande, verkligheten täckande namnet »värnemän».
Skrivelsen till stationsbefälhavaren tillställdes i kopia min farbror Sam och lyder in extenso: Kasern N:r 1 den 18 augusti 1894.
Till stationsbefälhavaren.
Örlogsgillet, det enskilda sällskapet »Arméns Flottas minnesförenings» företrädare, som bland sina icke betalande nuvarande arbetande ledamöter räknar många, vilka tillhöra eller hava tillhört Vasa kasern på Skeppsholmen, vilken numera kallas för kasern N:r 1, det försökte genom sin föreståndare på sitt sätt vid dess sista högtidliga sammankomst här i huvudstaden tolka betydelsen av de fyra hedersfanfarerna, vilka alltid, när militärmusik är närvarande, åtfölja den vördsamma och underdåniga värnemannahälsningen »Leve Konungen!»
Den första klingar för Svenska Flottans minnen och manar till trofasthet samt säger, att folkets kärlek är unionskonungens belöning, därför att han främjar »Brödrafolkens Väl» vilket är Hans Majestät Oscar II:s, Sveriges och Norges konungs, valspråk.
Den andra klingar för de goda och fosterländska kanonierminnena, manande till vaksamhet, sägande: att det är sanning och rätt att »land skall med lag byggas» vilket var den folklige kung Carl XV:s valspråk.
Den tredje klingar för ormens Flottas fredsbringande bragder, vilka manar alla svenska värnemän, när det gäller, att skydda friheten, självständigheten samt »fäderneslandet» vilket var snillekonungens, Gustav III:s, valspråk.
Den fjärde klingar för »mannamod i nöd - frihet eller död», vilket är vår svenska lösen »med Guds hjälp» och vilket var hjältekonungens, Carl XII:s, valspråk.
Vid minnet härav och 1719 års fredsbringande bragd vid Stäket den 13 augusti och 1790 års fred i Wärelä den 14 augusti anhålles vördsamt, att jämte kungssköldarne, uppsatta uti förstugan uti kasern N:r 1 - utan kostnad för kronan - därstädes få uppsätta de i medföljande skrivelse omnämnda valspråken uti de fyra hörnen samt mitt för ingången genom stora porten:
»Leve Konungen».
Kasernbefälhavare
Det var människogestalten inne i denna virvelvind av fraser och fanfarer, som denna strålande vackra septemberdag av för mig okänd anledning blåstes in på Norra Latins skolgård, i min gymnastiklärares sällskap och i åsyn av två Sveagardeskorpraler och något hundratal gapande nyfikna skolpojkar.
Vart skall jag fly för ditt ansikte?
Men här ges ingen reträtt. Det blir som vanligt att avvakta ödets slag, där de behaga falla.
Nu kommer han äntligen fram till vår avdelning - en ståtlig uppenbarelse i sin grå cylinderhatt, lätt på. lut och något skjuten i nacken - ett aristokratiskt skönt polisonginramat lordansikte ovanför den pärlgrå jacketten med de svart och vitrutade byxorna - små svarta och vita kvadrater, som jag än i dag kan se framför mig, bara jag sluter mina ögon.
Jag måste i detta ögonblick medge, att han ser fruktansvärt »stilig» ut. Stilig på ett exotiskt och osvenskt sätt:
»Jag hör att du vill slippa karbin - din mamma sa att du klagade över att ha karbin och att du inte orkade med vapenövningarna - du klagade över att du hade ont i ryggen.»
Varje ännu levande Norra Latinare, som har minnen av den gamle kaptenen-majoren-gymnastikläraren Carl Silow, kan se hans små enbärsblå siktinriktade ögon misstroget stirra mig till mötes.
Jag hatar min mor - jag hatar min farbror Johan - jag hatar hela världen. Och med detta hat koncentrerat i en fjortonårings stämma, förklarar jag, att jag mår utmärkt - att jag inte på något villkor vill lägga av min karbin, att jag mycket väl orkar med de tre timmarnas vapenövning, fastän jag förut haft svårt att orka med en halvtimmes sjukgymnastik.
Och så. nickar kapten Silow med ett buttert farbroderligt militärt grymtande:
»Ja, korpralen kan väl hålla ögonen på den här lille parveln, men han säger ju själv att han orkar med övningarna.»
Och farbror Johan farvälblixtrar:
»Ja, det är bra, min gosse, att du vill stå på dig, och inte flyr mödan - feg och svag. Se till att du alltid hedrar konung och fosterland och farbror Sam. Gud vare med oss.»
Och så försvinner han över skolgården som en glänsande meteor eller - rättare sagt - en snurrande fyrverkeripjäs. Och 7:1-aren frågar mig med ett överlägset men tydligen lätt imponerat leende:
»Nå, lille Lidman, vad var det där för en engelsk lord?»
»Det är min farbror Johan, han är kapten vid flottan.»
Och den majestätiske, myndige och tydligen också imponerade Sveagardeskorpralen frågar nådigt från sin militäriska olymps höjder: »Är lille Lidmans farbror kapten vid Kongliga Flottan?» Hans mörkblå ögon blänga värdigt, ty han vet att vara officer vid Kongliga Flottan kommer dock en smula i närheten av att vara officer vid Hans Majestät Konungens Svea Livgarde. Med min farbrors militära titel lyfter jag mig några pinnhål över majoriteten av mina skolkamraters sociala nivå.
Men så djupt levde och lever detta minne av en fruktad förödmjukelses förvandling i social seger och framgång, att själva vibrationen till slut förevigade sig själv i konst i Huset med de gamla fröknarna. Hela episoden från Norra Latins skolgård med min spänning och skräck inför det okända och oanade, som kunde bli följden av min farbrors uppdykande, skulle tjuguett år efteråt bli till dikt i Fabian Wigelstjernas spralliga figur och entré bland de gamla fröknarna vid deras utflykt i Hagaparken.
Karikatyrens våldsamhet är väl endast ett bevis på djupet av min skrämsel, men vad jag den gången fick skriva är också en bekräftelse på att jag intuitivt redan då och där fattade tragiken i mitt ödes livsproblem:
»Ty i grund och botten så var väl Fabian Wigelstjerna ingenting annat än en gräshoppa - en stor och vacker, färgskimrande gräshoppa sådana vi om sommaren kunna se dem beskriva sina praktfulla excentriska hyperbler och parabler över ängar och gräsmattor - underbara varelser vilkas sätt att förflytta sig måste ingiva en myra, en skalbagge, en mask den djupaste häpnad, oro och förundran, och vilkas plötsliga neddimpande i ständigt nya, oförberedda miljöer måste fylla sommarens gräsmattor och deras mera stabila samhällen och befolkning med oändliga serier av fullkomligt oväntade tragedier, komedier och farser.
Söka vi emellertid ännu några sekunder behålla denna sällsamma insekt under själens öga och studera Fabian Wigelstjernas väsen, innan han försvinner ur denna sommarsöndags äventyr, så kunna vi andligen se hur hela den lille mannen är biten, stungen, riven, besatt av tusen och åter tusen orons små djävlar och demoner - hur hela hans tillvaro är en enda evig själens klåda, hur hela hans livs gräshoppsskuttande ur äventyr i äventyr, från land till land, endast varit ett uttryck för och ett resultat av denna hans andes krampaktiga behov att ständigt febrilt gnida sig, riva sig, skubba sig mot nya ting och nya människor för att söka lindring för denna klåda och balsam för den loppbitna själen.»
Är det då sanningen om mig själv, att jag i själva verket endast är en arvinge till en massa piruetterande gräshoppor och briserande granater - vidarebefordraren av en laddning för varje ägare lika livsfarliga fyrverkeripjäser?
När min farbror Johan i detta nu liksom hoppar ut ur mitt livs historia, känner jag emellertid hur svagt och maktlöst löjet är, när man skall skildra en människas väsen och livsöde. Av ett par brev från farbror Sam till min far framgår att det varit med ganska hårda händer han tagit i sina båda yngre bröders liv. Det första är daterat den 3 mars 1879 och innehåller bl.a. följande rader:
»Om Johans ödesdigra giftermål känner jag inga detaljer. Helnys våldsamma och inbundna sinnelag har hittills förebyggt den närmare bekantskapen oss emellan, och själv, havande intagit ställningen mer av svärfar än svåger, försvårar jag närmandet.»
I det andra brevet av den 3 juli 1885 talar han om »detta för Lidhultarna fördelaktiga år» och fortsätter belåtet:
»Det var ju märkvärdigt att Bennich [Axel Bennich], som tjurhållit din välförtjänta dekorering under flera år, så ofrivilligt föranledde min utnämning till Riddare, ty hade han ej för ett år sedan lovsjungit Djäkneberget för Högstdensamme, hade ej något besök blivit av. Emellertid var det nu min mening bedja dig att uti min upphöjelse finna anledningen att med god smak smälta detta och övriga förbigåenden som förestå dig.»
Konung Oscar II:s besök vid en högtidlig ceremoni i Västerås sistnämnda år, då han i nåder skrev sin namnteckning på Djäkneberget och tilldelade dess skapare riddartecknet av Vasaorden, blev sannolikt det avgörande intyget på verkets betydelse ej blott för de eventuellt tvivlande Västeråsborna utan också för hans säkerligen ibland upproriska och tvivelsjuka yngre bröder.
Med den förgyllda, kungliga namnteckningen på berget och Vasaordens riddartecken på bröstet framstod i varje fall helt plötsligt den grånade och fattige invaliden - trots sin otympliga originalitet - som en officiellt hallstämplad triumfator och erkänd patriot inför det borgerliga Västerås och det samtida Svea rike, till vilket ännu inga toner från litteratören August Strindbergs skandalskrift om Det nya riket trängt.
Det var också först efter denna min farbror Sams officiella dekorering som min far begynte arbetet för Stenbocksstatyn i Hälsingborg och min farbror Johan sin agitation för Svensksundsstenens resande på Skeppsholmen. Beträffande den sistnämndes verksamhet tror sig den dåvarande överadjutanten hos Majestätet, kommendör C. C. Engström, kunna konstatera att drottning Sofia såsom befryndad med den hertig av Nassau, vilken som chef för den ryska flottan blev så skändligt besegrad vid Svensksund, hade en bestämd motvilja mot att Svensksundsdagen firades som seger- och högtidsdag i Sverige.
Han skriver i sina minnen:
»Oaktat denna händelse låg långt tillbaka i tiden kunde det obehagliga ej bortelimineras, varföre de kungliga hyste blandade känslor denna dag. Att detta minne ej hade någon resonans bland höga vederbörande erfor man även senare genom kaptenen vid flottan J. Lidmans energiska agitation då man reste den s.k. Svensksundsstenen på Skeppsholmen under stora militära högtidligheten (Han hade tidigare agiterat upp den s.k. Vegastenen, även den på Skeppsholmen.)
Det hördes då att Lidmans stenresande på Skeppsholmen ej voro gouterade, vilket även kom honom illa till pass, enär han då stod i tur till befordran.»
Och så går min farbror Johan in i glömskans värld som en förbigången kapten, liksom hans äldre broder Sam som en enbent.
Det sista officiella erkännandet som för övrigt kom min farbror Sam till del - och som han troget bevarade bland sina övriga fullmakter - var kallelsen att bli Jubel Sim Magister och Hedersledamot i Linköpings Simsällskap. En icke oförtjänt utmärkelse och en symbolisk befordran, om man betänker att han ett helt liv igenom tappert och uthålligt simmat mot strömmen. Det var när allt kom omkring mer i överensstämmelse med hans excentriska Don Quijote-gestalt att han gick till eftervärlden som Jubel Sim Magister än som riddare av Vasaorden.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Joakim
Langer
1957-

g. Kaukonen

Karin
Frostenson
1946-

g. Hillersberg
g. Saltnessand

Claes
Lidman
1831-1857

Ogift.
15 slumpade bilder