» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Två otidsenliga original
Men nu springa minnets portar upp på vid gavel. Det är högsommarsol och högsommarhetta över 1896 års lilla residensstad Linköping. Fram på gatorna vandrar eller driver en sällsam skara, i vars spets tågar en späd och spenslig, troskyldig och oskyldig nybliven stockholmsgymnasist - Sven Lidman. Orsaken till pojksamlingen omkring honom är följande.
Till Linköping har på ett blixtbesök kommit min farbrors syster och svåger överstelöjtnanten Claes GrillGodegård. Jag har av farbror Sam fått order att - som han uttrycker det - gå upp och bocka mig för farbror Claes och anmäla min existens. Jag minns ännu i dag min missnöjda vandring ned till det lilla järnvägshotellet, som i likhet med järnvägsstationen låg så gott som i utkanten av de dåvarande Linköping
Gossen i grottan är mycket blyg och har en bestämd motvilja mot att på kommando ställas inför nya ansikten och oanade situationer - att sträcka upp sig och bli presenterad och uppträda inför främmande och frågvisa människor. Han har några gånger hört att äldre personer, dit han skickats på visit, funnit honom vara »en begåvad gosse» men »egen» eller »konstig».
Men farbror Sam lyder man självfallet.
Farbror Claes Grill är en östgötsk storgodsägare, herre på Godegårdsdomänerna och ännu i slutet av sjuttioårsåldern överstelöjtnant över stat i Generalstaben. Hans personlighet karakteriseras bäst med ett citat ur en biografisk notis i »Svenska män och kvinnor», där det heter om honom:
»Han var motståndare till 'centralförsvaret' och yrkade på en stark flotta och kustbefästningar, var ivrig förkämpe för indelningsverkets bibehållande, om ock i modifierad form, skarp protektionist och strängt konservativ. Tiden präglades enligt hans uppfattning av lyx och överdåd och av en slapp administration. Han var en fiende till tryckfriheten, som han ansåg befrämja en landsskadlig radikalism. Själv ansåg han sig genomträngd och ledd av den karolinska tidens plikttrogna anda och dess uppfattning om sparsamhet och enkla seder.»
De båda svågrarna borde ha funnit varandra som fullkomliga själsfränder, men Sam Lidman och Claes Grill umgingos i stället som stormakter, de där icke på något sätt med varandra avbrutit de officiella förbindelserna.
Den väldige ligger utsträckt på en ottoman i hotellrummet genom vars fönster trots rullgardinerna en flod av sol och hetta strömmar. Han har blixtrande bruna ögon, en krokig näsa och Napoleon den tredjes mustascher plus polisonger. Han ser på den invärtes nervspände pojken med en örns blick på sitt rov.
»Jaså, du heter Sven Lidman
»Ja, farbror Claes!»
»Och du är Sams brorson?»
»Ja, farbror Claes!»
»Och du bor hos honom nu?»
»Ja, farbror Claes!»
»Hur mycket betalar din mamma för det?»
Blygt rodnande och besvärad svarar jag skyggt: »Ja, hon betalar nog ingenting.»
»Ja, det må man säga var generöst av Sam - han förnekar sig aldrig.»
Med ett lätt pustande riktade han blickarna mot rummets fönster och citerade med ett fulländat uttal de tegnérska raderna:
»Så hett skiner solen på Nilvågen ner
och palmerna ge ingen skugga mer.»
»Fy fan - vad här är hett!»
Jag kan än i dag minnas hur intensivt jag i den stunden upplevde den brutala stilbrytningen mellan de tegnérska versernas pompösa retorik och det militära junkertonfallet i den abrupt avslutande svordomen.
»Ja, farväl min gosse och hälsa min svåger Sam på det hjärtligaste - det var roligt att göra din bekantskap - du kan ta med dig det här brevet och lämna in det på posten, farväl.»
Det är ett stort kuvert - ett mycket stort kuvert innehållande en tryckt avhandling av min farbror Claes och på framsidan stå endast tre ord: »Till Konungen, Stockholm».
Det är ett stort, stort kuvert och en liten, mycket stolt pojke, som går ned för järnvägshotellets trappor och ut på Linköpings gator.
På grund av min ålder och spädhet har jag inget som helst umgänge med de mogna manhaftiga målbrottsgymnasisterna i Linköping. Gossen i grottan är överallt och alltid gosse. Mina tillfälliga lekkamrater brottas ännu med yngre årgångars psykiska och fysiska problem. Den förste jag möter frågar spotskt och pojkigt:
»Det var ett väldigt kuvert du är ute och går med - vart ska du ta vägen med det?»
»Det är ett brev till Kungen.»
»Vad säger du - äh, får jag se.»
Ja, där står faktiskt alltjämt de mystiska orden: Till Konungen, Stockholm.
»Vem har skrivit det?»
»Det är en farbror till mig.»
»Är det han med träbenet.»
»Nej, det är hans svåger, överste Claes GrillGodegård
»Skriver han ofta till kungen?»
»Åja, ganska.»
»Och kungen svarar?»
»Javisst!»
Och så slår han följe med mig och vi möta några andra pojkar.
»Vilket väldigt kuvert!»
»Ja, det är Svenne Lidmans farbror som skriver till kungen.»
Och pojkskaran växer och jag går långsamt omkring på Linköpings gator längre och längre bort från posten - bärande detta underbara brev, som liksom lyfter mig över allt folket och gör mig till föremål för djup beundran och avund.
Många vilja hjälpa mig att bära det. Men jag är, om ej en konungs sändebud, så dock sändebud till en konung, och så tågar jag till slut in på postkontoret i Linköping. När jag kommer ut igen har skaran redan börjat skingras och framkommen till min farbror Sams våning blir jag värdigt tillfrågad:
»Det blev ett långt samtal med Claes. Vad hade han för gott att säga?»
»Jo, han frågade mig om mamma betalar farbror Sam inackordering för att jag bor hos farbror.»
»Och vad svarade du då?»
»Naturligtvis att mamma inte gör det.»
»Nå, vad sa han då?»
»Ja, det må man kalla generöst.»
Och då log min farbror. Jag kan ännu se läppens rörelse och blicken i ögat. Han och hans svåger voro stormakter - men inkommensurabla. Den ene var rik och snål. Den andre fattig och generös. Men båda absolut otidsenliga och absoluta original.
Det låg - förstår jag nu - något av ett klosters stillhet, slutenhet och andliga ro över min farbror Sams hem både i Västerås och Linköping. Jag har faktiskt inget gastronomiskt minne av våra måltider. De intogos på tu man hand utan samtal om eller tanke på vad mat man åt. Från alla dessa somrar och vintrar minns jag endast en måltid - en middag då Nils Curry Treffenberg med fru och dotter Elin, på resa genom Linköping, gästade oss.
En gång i veckan voro vi båda och åto middag hos farbror Sams systerdotter Henriette Rehbinder, född Grill, och hennes make, överstelöjtnanten på Andra livgrenadjärregementet. Efter middagen lekte jag med deras ende son Reinholdt, då en pojke i sex-sju årsåldern. Jag beundrade honom för hans serafiska utseendes skull - stora blå stirrande änglaögon och gyllene lockar - och för hans underbara begåvning. Utan att själv kunna läsa, kunde han alla sina barnböcker ordagrant utantill och reagerade missnöjt om man vid högläsningen av dem utelämnade ett ord. En dag gästades deras hem samtidigt av två systerdottersöner till farbror Sam, två pojkar Lagerfelt, sexton och sjutton år gamla.
Middagen serverades av husets jungfru under ledning av min snälla och förtjusande kusin: »Bjud baron Lagerfelt - glöm inte baron Carl-Fredrik - bjud baron Lidman - å, förlåt Sven - jag menar herr Lidman». Min snälla kusin rodnade - men mitt lilla serafiska kusinbarn koncentrerade sina stora barnablå ängla ögon på mig och ropade högt i vild förvåning:
»Mamma, är inte Sven baron?»
Min kusin rodnade och svarade:
»Nej, nej, lille Reinholdt» och gick snabbt över till något annat samtalsämne.
Men den lille sexåringens röst ljöd gällt och envist:
»Men mamma, vad är Sven då för något?»
Ja, det hade han verkligen skäl att fråga.
Vid kaffet efter middagen fingo de båda unga baronerna - två storvuxna godsägarsöner i gymnasiets första klass - sitta tillsammans med min kusin Viktor och farbror Sam och dricka ett glas punsch till kaffet medan jag, som också var gymnasist, fick leka med Reinholdt i barnkammaren.
Tragedin kändes dock inte så djupt. Jämvikten var redan fullt återställd, när jag på kvällen efter hemkomsten gick till sängs som fältmarskalk och inspekterade de svenska trupperna och fann mig vara tvungen framför fronten förebrå de båda baronerna Lagerfelt att ha fullkomligt misslyckats som bataljonschefer.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Hedvig
De Geer
1857-1934

Ogift.

Matilda
Langer
1986-

g. Pars

Ebba
Lidman
1827-1909

g. De Geer

Otto
Sylvan
1832-1909

g. Lidman

Eva
Lidman
1925-2009

g. Berggrén

Carin
Thiel
1889-1963

g. Lidman
g. Östberg
15 slumpade bilder