» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
I tant Emmas tittskåp
Men med ögonen slutna
drack jag ur mörka Styx
och såg sedan allen det förflutna.
Heidenstams verser äro kanske den bästa beskrivningen på mina pojkårs tillvaro. Jag mötte allenast gamla människor. Jag fick leva med i deras förflutna och blev därmed en det förflutnas tillhörighet - mitt i en alldeles ny och vaknande och modern värld, där jag varken var hemma eller trivdes.
I mitt sist citerade brev förekommer namnet Emma Grapengiesser. Det är Emma Wigelstjerna i Huset med de gamla fröknarna - enligt hennes närmastes förtjusta vittnesbörd - skildrad verkligen sådan hon var.
På ett undantag när! I hemmet på Brunkebergstorg 9 var hennes rum det största i våningen - ett riktigt praktrum - och det var fyllt av gamla dyrbara nedärvda möbler från empire och gustaviansk tid. Hennes far, den gamle riksbankskommissarien, hade tydligen varit en man med smak och bildning, berest och beläst.
Men det som intresserade mig mest - utom de dyrbara franska och engelska volymerna från 1820-, 30-, 40- och 50-talens europeiska litteratur - var ett tittskåp, som än i dag förefaller mig ha varit ett optiskt trolleri. Riksbankskommissarien hade tydligen varit en berest man både i böckernas värld och i fyrtio-femtiotalets Europa, där han inte endast farit den vanliga Rhenturen utan även sett Schweiz, Italien och Frankrike. Från sina resor hade han hemfört de för den tidens turister tillverkade Panoramas, där man drog ut en bildsvit i litografi eller stålstick i en minst dussinlång serie bilder, och därtill färglagda stålstick ungefär i vårt vykortsformat.
Men så var det det där mahognytittskåpet. Där funnas två stora titthål av vad jag föreställer mig svartfärgat elfenben eller polerad ebenholts, och därinnanför ett par fulländade förstoringsglas. När ebenholts, och därinnanför ett par fulländade förstoringsglas. När jag pressade mina ögon alldeles intill de mörka elfenbens- eller ebenholtsgluggarna, steg jag in i en sällsam värld, där människor och hus och natur tycktes leva och röra sig. Medan tant Emma skiftade bilderna inne i tittskåpet, såg jag Rhen och Rhenborgarna - gamla tyska städer med medeltida hus och gammaldags värdshus framför vilka resande rika lorders eleganta och lysande familjevagnar stannat, och flinka, tyska toppluvebeprydda betjänter och vippande nätta kammarjungfrur sprungo fram och togo emot de förnäma och förmögna resenärernas bagage.
Men över människor och städer och floder och sjöar och berg och skogar lyste alltid samma blå himmel, som gav t.o.m. de båda förstoringsglasen en hemlighetsfull blå lyster. Med ögonen hårt pressade mot de magiska titthålens mörka ebenholtsinramning »drack jag ur mörka Styx och såg sedan allen det förflutna».
Här utbildades, förstärktes och formades min dröm om resan genom livet som en färd i glaskup6 Den trygga atmosfär av ostört besittande och fast förmögenhet, som strömmade mig till mötes från tant Emmas möbler och bokhyllor, drack jag in i fulla drag. Den väckte också hos mig tanken på möjligheten att bli riksbankskommissarie - en tanke som dock snabbt förkastades vid hågkomsten av de väldiga donationsgods som självfallet brukade komma segrande fältherrar till del.
Men den mystiskt förtrollande blå glansen över tavlorna i tant Emmas tittskåp, där människorna fingo rondeur och levde, fångade i en stelnad men evig rörelse av oförgängligt behag och leende munterhet, tillfredsställde min innersta - jag vågar väl säga medfödda - längtan efter liv utan tyngd, arbete eller ansvar.
Här plöjde hjulångarna oavlåtligt samma vita muntra fåror över den djupblå Rhenfloden eller de än blåare schweiziska och norditalienska sjöarna. Här rullade stora tunga diligenser med jägarhornsprydda postiljoner fram över allenramade landsvägar förbi kvarnar, vilkas hjul också de stelnat i ett evigt rullandes muntra vattenplask. Och fyrspända familjevagnar med makar och barn och betjäning stannade framför medeltidsaktiga värdshus med evigt ödmjukt och gästvänligt hälsande värdshusvärdar och leende söta serveringsflickor. Var inte detta ett liv värt att leva? Och när jag på sensommaren 1897, för några lyckligt skänkta slantars skull, kunde prestera 2:50 för ett nytt exemplar av Cohrs »Atlas över Sverige», blev en av mina första sysselsättningar att rita in diligensrouter på alla de platser på kartan som järnvägarna lämnat obefläckade av sina svart-vita reptillinjer - liksom jag satte in hjulångare i trafiken mellan Stockholm och de återerövrade länsresidensstäderna Helsingfors och Åbo, Riga och Reval. Jag hade under mina gosseår i Hälsingborg alltid fått fara över Sundet till Köpenhamn och Helsingör med de stora, ståtliga danska hjulångarna. Propellerångarna föreföllo mig de åren opoetiska, moderna och motbjudande, ungefär som fotogenlamporna min farbror Sam, i vars lilla ungkarlsvåning endast stearinljus stodo för belysningen. Och likväl hade jag med alla sinnen, intensivt och pojkaktigt, in supit tillvaron på min morbror Arthurs bärgningsångare Poseidon sommaren 1892 - den sommar som rycktes undan farbror Sams sökande grepp efter mig - den sista sommar i mitt liv som jag levde verkligt okunnig om och obunden av systemet-tänkesättet beteendemönstret Sam Lidman. Jag kunde väl nu som gammal ha skäl att rikta till mig själv en fåfäng fråga, varför gossen i grottan invärtes skulle formas på detta sätt, då han dock alltid i munter lek med skol- och klasskamraterna i Östermalms femklassiga läroverk självfallet kände sig som en av dem - en kamrat som hans jämnåriga uppskattade för hans framgångsrika uppträdande som upptågsmakare och som de därigenom alla omfattade med uppriktig sympati. Men jag tror mig redan nu kunna finna hos mig som pojke en utpräglad lust att leva i minnet och se tillbaka, samtidigt som jag med effektivitet och snabbhet förstod att omedelbart fly ur varje nederlag eller möjlighet till nederlag in i min fantasis för alla slutna storhetstillvaro av oavlåtlig seger.
Sven Utanför höll sig aldrig med några framtidsdrömmar i det praktiska livets värld. Han såg bakåt och drömde bakåt. I mitt lilla versdrama Ättlingar från hösten 1906 har jag nog rätt och riktigt i diktens form fångat den romantiska maskeradatmosfären kring denna fattigadelstillvaro.
Patetisk pauvre honteux med ett förtvivlat djupt behov att till varje pris få spela grand seigneur:
Ack, mor, det finns ej lott så grym och hård
som den att vara adlig och att svälta: -
ty deras svält är ej att vara hungrig jämt;
den är att aldrig vara mätt.
Och pöbeln svälter på ett annat sätt -
de svälta dock i framtidsdrömmar fångna -
men vi, vi svälta blott för det förgångna,
och ingen dag och ingen sol och inget ljus
kan skingra mörkret i ett adligt hus,
där fönsterluckan med sitt vapenfält
mot hjälpsam nästa skyddar egen svält.
Men nu tar jag tant Emmas tittskåp för att därmed ännu en gång fördjupa mig i bilderna från min farbror Sams rese- och dagboksvärld. Jag ser faktiskt verkligheterna bakom följande anteckningar i samma förtrollande blå töcken, med livets färg och rondeur kring längesedan döda och okända människor, liksom jag så många gånger såg en försvunnen värld i tant Emma Wigelstjernas tittskåp, medan vid högtidliga tillfällen en gammal speldosa fyllde det övermöblerade rummet och den instängda atmosfären med de spröda klingande tonerna av Cornevilles klockor.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Madeleine
Lidman
1964-

g. Lydén

Jan
Berggrén
1950-1972

Ogift.
15 slumpade bilder