» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Långa år få gälda
Det är förvisso inte utan orsak som boken om Robinson Crusoe blivit en av människosläktets - i varje fall det europeiska människosläktets - eviga följeslagare. Besynnerligt nog som barnbok, då den i själva verket mest borde intressera den vuxne som en berättelse om varje människas öde på jorden.
Varje människas historia är historien om ett skeppsbrott.
Skeppsbrutna leva vi alla, strandade på kollektivets och det borgerliga livets ö. Vi bygga våra högst tillfälliga hyddor och egna sovplatser med material från ett fartyg, som längesedan förlist med oss, våra ungdomsdrömmar och våra outlösta möjligheter.
Mannen, som lyfte mig ut ur min miljö och min moders hem och atmosfär, var också en människa, som lidit skeppsbrott och som upp på sin borgerliga, ack så föga borgerliga, tillvaros ö räddat några gamla möbler och en massa minnen från det förflutna. Han var redan sjuttioårig, när han i sin ungkarlsbostad åtog sig att fostra sin tioårige släkting. Han visste strängt taget ingenting om den samtida atmosfären kring det knoppande svenska nittiotalet och det slutande nittonde århundradet. Han kände varken till dess litteratur eller dess revolutionerande tekniska landvinningar och om fin-de-siecle-mentaliteten hade han ingen som helst aning.
Hans liv, livsverk och livsuppfattning voro redan färdiga, ja mer än färdiga: föråldrade. Men åldringen ville, att hans livsverk skulle fortsätta att leva, och han hade korat sin äldste brorson - i fem år hans ende - att föra arvet, verket och världsbilden vidare. Drömmen om den »stolta Lidhultssläkten» - om »Lidmännerna» - om det ärorika släktträdet, där det var varje årsrings skyldighet och plikt att föra arvet vidare - den drömvärld som han en gång själv i tolvårsåldern byggt upp tillsammans med sina båda äldre bröder vid 1830-talets katedralskola i Uppsala, den skulle nu gossen i grottan definitivt föras in i. Annerstedtska och Wolffska drag hade han skarpögt skymtat redan på den lille tvååringens fotografi. Nu skulle det Lidmanska draget bringas fram i ljuset och formas efter hans handlingsschema.
Eller som min farbror själv uttrycker det i ett brev:
»Jag vill därjämte påminna dig om sista inskriptionen på Djäkneberget: 'Oordning är början till all synd'. Icke för att jag misströstar om att det skall bli karl utav dig - men jag vill ha snits på dig i ungdomen.»
Min farbror Sam ville »ha snits på mig i ungdomen».
Att man vill sätta snits på en människa betyder väl att man tillhör den människotyp som känner sig kallad och lämpad att fostra människor och forma människoöden. Min farbror hade tydligen redan tidigt känt sig utvald till denna uppgift - först och främst då att fostra och forma sina yngre bröder - dem som skulle bli Lidmännen och jämte honom sprida Lidmansnamnets glans över landet. Men när det dröjde både med deras familjebildande och karriärbyggande, flyttade han över sitt fostrarbehov på de tre systrarnas barn. Hans i hög grad självförfattade tjänste- och levnadsteckning talar redan om hur tidigt och hur djupt han känt denna kallelse:
»1845 - informerat min bror Claes Lidman till Karlberg.»
»1854 - informerat min bror Johan Lidman till Karlberg.»
»1874-76 - privatlärare på Gotland hos fru Sylvan, född Lidman.»
»1876-78 - privatlärare i Östergötland hos fru Grill, född Lidman.»
»1878-80 - privatlärare i Närike hos fru De Geer, född Lidman.»
Och nu var det brorsonens tur!
Ack dessa första sommarveckor 1893! Veckor av plågsam, hänsynslös, ingående enskild utbildning! Jag var ju absolut civil. Gossen i grottan hade aldrig någonsin någon försökt exercera. Han hade till sitt elfte år vuxit upp i sina fantasiers grotta - i sin tillvaros absoluta ensamhet - utan något tillfälle till eller ens det minsta behov av att en gång i handling tillfredsställa sina härskaroch hjältedrömmar. Hans mor hade aldrig med någon som helst framgång eller konsekvens sökt fostra eller sätta fason på sin lille älskling. Hon hade sett till, att han fick mat och kläder och bäddad säng. Till vad därutöver var, hade hon varken tid eller intresse.
Här blev det exercis - från morgon till kväll - ett regn av anmärkningar, åthutningar, uppsträckningar och uppstramningar - från det jag satt och mumsade på framtänderna, när jag åt, och endast tog det som smakade mig av frukostbordets olika assietter och brödsorter - till problemet hur jag rörde mig i rum och på gatan.
»Sitt inte och mumsa på framtänderna» var en av de första ständigt återkommande tillsägelserna vid ett frukostbord, som saknade varje spår av min lilla mammas glada och tillfälliga och bohemiskt improviserade arrangemang med dess hastigt och slarvigt instoppade matbitar.
Till min mor skriver han också den 11 september 1893:
Käraste svägerska Olga!
I avseende å läxläsning med Sven tillråder jag Olga att därmed anstå till dess någon sådan instruktör kan erhållas, som för ett pris av tio kronor i månaden åtager sig att komma hem till gossen och läsa där. Ty att börja med kan Sven, om han är villig, reda sig på egen hand utan att behöva löpa så mycket utomhus - bara Olga kan hindra honom från att kollra bort sig med onödigt sysslande med annan läsning och klottring. En stygg ovana har han dessutom att mumsa på framtänderna som en gammal gubbe och sluka ned maten otuggad - detta är både ohälsosamt och opassande - liksom att tugga på naglarna. Han har snabb uppfattning och gott minne, men, som vanligt är med begåvad ungdom, fallen för snusk och slarv; så att med penna i hand skriver han städse det sämsta han förmår, och är vårdslös i överläsningen. Vore ej dessa för de flesta välfödda pojkar så vanliga oseder hos honom förhärskande, skulle han mycket väl under denna termin kunna reda sig på egen hand. - - - med gammal vänskap framhärdar
Det befanns emellertid ej blott vara fel på mitt uppträdande, min hållning, mitt sätt - att äta, tala och gå på gatan. Det skulle snart och snabbt bli en mycket allvarligare och mer djupplöjande behandling av gossen i grottan. En av de första veckorna under denna Västeråssejour blev jag hänsynslöst och inkvisitoriskt tillfrågad om jag brukade »runka». Som varje tanke på att jag med fingrarna skulle kunna sysselsätta mig med det lilla instrument som satt fastklistrat mellan mina ben, och vilket jag uteslutande begagnade att »tissa» med, var mig fullkomligt främmande - så svarade jag naturligtvis högst förvirrat nej på denna för mig alldeles oväntade fråga. »Ljug inte nu - tala bara sanning, så slipper du stryk. Men försöker du ljuga, så skall det bli annat av. Alla pojkar runkar, alla pojkar ljuger - alla pojkar stjäl - men man kan göra folk av dem. Tala nu bara sanning så slipper du stryk.» Jag talade sanning och fick därför stryk. Mycket stryk. Med ett vant och snabbt grepp i bluskrage och nackskinn lyfte han mig som en hundvalp, och käppen dansade på min bak och mina sprattlande ben. Aldrig i mitt liv hade jag fått stryk av en fullvuxen människa. Det var en våldsam, överraskande, allt överväldigande smärta, som kom hela min varelse att explodera i skrik. Jag skrek, tills det gjorde så ont, att jag var beredd att påtaga mig och erkänna vad brott som helst. Jag ljög och bekände, att jag ibland hade »runkat». Fastän själva det underliga och motbjudande ordet rymde en för mig okänd verklighet! Och så slutade agan med den bistra maningen: »Ja, nu försöker du inte ljuga en annan gång».
Nu efteråt har jag en känsla av att min farbror ändå till slut förstod min oskuld. Han nöjde sig sedermera med att dunkelt men auktoritativt tala om onanin eller självbefläckelsen som en synd, som hade de förskräckligaste följder för en människa hela livet igenom.
Här slog en granat ned i min tillvaros trygga lilla lek- och fantasigrotta. Dess sprängsats var så stark, att den fyllde hela grottan med rök och oro och släpade mig fram och ut i en värld av disciplin och tukt - en fruktansvärd tillvaro, där det rådde lag och ordning, och där man skulle hålla reda på sina kläder, sina böcker, sina rörelser, sina ord, sina tankar, sina känslor.
I min farbror Sams starka näve och handgrepp hängde jag nu några år så att säga fritt svävande i luften i denna för mig alldeles nya och okända tillvaro.
Ej ens i denna stund kan jag göra klart för mig själv hur jag dittills levat absolut utanför varje tanke på eller känsla av mitt eget kön eller mig själv som könsvarelse. Det är som om det fattiga resultatet av min forskningsfärd in på könets mark vid min fars kista hade fyllt mig med förakt eller likgiltighet eller omedveten motvidja mot könets värld. Min mor hade ju från begynnelsen och till slutet av mitt liv för mig alltid varit den i svart badkostym från hals till anklar inhöljda människoplankan, vilken jag självfallet omöjligen kunde tänka mig i samband med begreppen kön och sexualitet.
Man skall inte väcka den björn som sover, säger ordspråket. Resultatet av farbror Sams ord och utläggningar blev i varje fall till en början den, att jag nyfiket och intresserat tittade på de i västeråsbadhuset sol- och simbadande herrarnas könsdelar. Somliga fyllde mig med kritik och ringaktning: slaka, slappa och hängande föreföll° de mig alla vara bevis för att deras ägare rankade. Andras fann jag flotta och stiliga och önskade mig snart bli bärare av ett lika prydligt instrument.
Under en av mina många lektimmar på Djäkneberget fylldes jag så intensivt av längtan efter att bli utrustad med ett dylikt stiligt och kraftigt organ, att jag började fundera på sättet att fortast möjligt få ett sådant för egen räkning.
Jag undrar om någon av de moderna sexualpsykologerna kan för mig förklara, varifrån jag får iden, att sticka eller lägga min lem i en myrstack och låta myrorna bita den, för att den skall bli stor och vacker och kunna mäta sig med den beundrade och avundade kroppsliga utrustningen hos vilken som helst av de yngre herrarna i badhuset.
Jag har väl alltid varit en de plötsliga impulsernas människa. Jag knäpper upp byxorna och lägger mig över en myrstack med stora myror, men till min missräkning tyckas de intet intresse ha för min lilla gosselem. När jag någon minut senare under denna sysselsättning lyfter mina blickar, får jag se en man och en kvinna komma gående på en närbelägen stig och ett ögonblick häpet stanna inför den oväntade synen. I samma sekund som deras förvirrade ögon uppfatta den fantastiska och oförklarliga bilden av pojken i myrstacken - ack, de hade säkert båda två innerst inne sin myrstack att klara - har jag försvunnit in mellan träden och hunnit långt bort från både deras och myrornas värld.
Det är en liten människovarelse i vilken en plötslig impulshandling uppenbarar - inte för honom själv men möjligen för en klarögd åskådare - närvaron inom honom av en fullkomligt okänd och oanad makt. Liksom på en stilla vilande insjös spegelyta en bristande gasbubbla bär bud om osynliga och okända kemiska processer nere i djupens bottenlager av dy och lera. Men liksom när bubblan brustit vattenspegeln minuten efteråt ligger lika lugn och stilla, så är också jag minuterna efteråt lika ivrigt upptagen med att rädda Wien undan turkarna. Jag har ingen aning om att ag i stället skulle ha behövt söka räddning undan den makt som u inne i min kropp börjat sitt fördolda och framgångsrika belägringsarbete.
Den excentriska granaten har vid sin våldsamma explosion i mynningen av min fantasis grotta likväl också skänkt mig en oändligt mycket djupare och betydelsefullare, verkligt själsskakande tanke - eller erfarenhet.
Jag springer en junidag 1893 och leker i all oskuld på Djäkneberget. Ingen av dem, jag möter eller som se mig, har en aning m, att jag är fältmarskalken furst Starhemberg och just sysselsatt med att rädda Wien undan turkarnas massangrepp år 1683. en mitt i denna lek ser jag plötsligt dessa förfärliga ord: »Långa år få gälda vad stunden brutit.» Var det ekot av min farbror Sams stentorsstämma, som i det ögonblicket drabbade och skakade min varelse i dess innersta? De sju orden ha i varje fall sedan dess varit ej blott en grundmelodi i mitt liv. De äro ännu mer betydelsefulla och verkliga för sjuttioåringen än för tioåringen. De formulera för mig obevekligt en för allt mänskligt liv evigt giltiga grundsanningen, som jag så ånga gånger i mitt eget liv fått genomlida verkligheten av.
Den fruktansvärda disproportionen mellan våra gärningars blixtlika korthet och följdernas oändliga längd ett liv och evigheten genom.
Att det som en gång blivit till aldrig dör.
Ingen kan väl undra på att den ännu ej fullt elvaårige gossen i grottan våldsamt längtade hem till den lilla inackorderingshålan å Östermalmsgatan, där det rådde ett paradis av obunden frihet ch allmän oordning. Efter några veckors exercis slipper jag också tillfälligt ut ur fängelset för att tillbringa min elvaårsdag hos mor och syster i Stockholm.
Men besöket i det efterlängtade modershemmet fyller mig ej riktigt med den väntade glädjen. Jag reagerar nu häftigt mot det bohemiska slarvet och hållningslösheten i hemmets värld. Jag har redan känt det ljuva behaget av ordningen, tryggheten, prydligheten i atmosfären kring farbror Sam. Jag har dessutom lånat och läst några av min systers från engelskan översatta ungdomsböcker, där det vimlar av söner och döttrar till lorder och baroneter och rika originella industrimagnater, som alla högtidsklädda gå till sina av betjänter serverade klockansjumiddagar.
En sådan värld vill jag leva i!
Jag kan ännu i dag komma ihåg intensiteten i mina långa utläggningar för min 42-åriga mamma: vi skulle lägga om hela vår matordning efter engelskt schema! Äta middag klockan sju och alltid klä om oss till middagen - leva som fint och förnämt folk! Jag hade kanske en känsla, medan jag så innerligt och bevekande bad henne om detta, att också jag själv på något sagolikt vis skulle kunna bli förvandlad till någon ung baronet eller blivande lord - en ung och lycklig arvtagare till anrika fäders slott och parker. Min lilla mamma lovade frikostigt, att hon skulle tänka på saken. Jag visste ju ej, att det var henne alldeles omöjligt att ändra en enda detalj i sitt väsen eller i sitt sätt att vara och uppleva tillvaron.
Ett par upplevelser av helt annan art från detta besök i hemmet vittna om att min farbror med sin käpp och sin fråga rört upp många okända sammanhang och frågeställningar.
I min lilla mammas våning brukade jag och min säng stoppas in än här och än där, allt eftersom plats och utrymme fanns eller inte fanns. Den här gången hade jag blivit lagd i en korridor eller korridorliknande liten jungfrukammare med sekundärdager. Det svaga ljus som fanns kom från en med vit färg struken stor fönsterruta in till ett angränsande gårdsrum, för tillfället uthyrt åt en tjuguårig kvinnlig kontorist. Jag beslöt mig i tysthet för att söka genom rutan skaffa mig någon kunskap om kvinnokroppens verkliga utseende och anatomiska detaljer. Då den översta rutraden icke var övermålad, räknade jag ut, att om jag ställde mig på fönsterbrädet skulle jag kunna se in till rummet bredvid.
Jag gjorde några tafatta och livsfarliga försök att ta mig upp på det lilla fönsterbrädet för att sätta mig in i denna för mig okända världs gåtor. Hur det nu var, så lyckades jag aldrig. Men någon dag senare meddelade min mor mig att jag skulle få ligga i ett av rummen åt gatan. Om flyttningen hade något samband med mina försök till fönstertittning, vet jag ej, men väl inkommen på min nya sängplats fann jag mig på kvällen liggande på en madrass med sprucken söm, där hästtaglet tittade ut. Jag fick plötsligt den tanken, att jag skulle skaffa mig en hårbeläggning som de vuxna och tillverkade för min räkning en tjock tagelbeklädnad att trä över min lilla outvecklade manslem. Somnade gott med den nya prydnaden, men fann vid uppvaknandet att den var försvunnen. Det blev ett ängsligt letande innan jag fick tag i den och fick den instoppad på sin plats i madrassen. Följande natt var allt glömt och under de följande sommardagarna försvunno dessa mina problem lika hastigt som de dykt upp eller framkallats.
Men ibland kunde jag under mina enkla och oskyldiga lekar på Djäkneberget eller med de mig jämnåriga barnen Flodin helt plötsligt mitt i leken genombävas av en djup rysning. Det var som en slagskugga - som ett moln för solen - och ett tungt allvar talade inne i elvaåringens innersta:
»Långa år få gälda vad stunden brutit.»
I sin bok om Gustaf Fröding berättar Mauritz Hellberg hur skalden själv för honom skildrat sin upplevelse av sitt första supkalas. Det är gymnasister i Karlstad, som samlats hos en ensamboende kamrat, ägare till rum med egen ingång. Man har radat upp glas med spritvaror på ett bord, och nu skall man leka fullvuxna karlar. Fröding har hittills aldrig smakat sprit, och han måste nästan knuffas fram till bordet för att visa, att han är en karl som inte är rädd för starkt.
I samma stund han skall fatta glaset, förnimmer han en varnande makt som låter honom i glaset se en oändlig samling spritflaskor: den arme av alkoholbuteljer, som han i fortsättningen av sitt liv nödgas tömma. Och så går han mot sin vilja fram och griper glaset och grips av det första av sitt livs otaliga alkoholrus.
I det ögonblick jag för första gången liksom en smula medvetet började treva mig fram mot könets makter, meddelade mig en hemlighetsfullt varnande röst den fruktansvärda sanningen att långa år få gälda vad stunden brutit - sanningen om den bristande överensstämmelsen mellan gärningens korthet och följdernas oöverskådliga längd - in i evighetens värld.
Vid återkomsten från födelsedagsintermezzot skulle jag också lära mig simma. Något som jag antagligen på grund av medfödd rädsla icke lyckats lära mig under hela den föregående sommarens sjövistelse på bärgningsångaren Poseidon, där min morbror Arthur förde befälet.
Två gamla mahognystolar band nu min farbror samman med sin livrem rygg mot rygg. På denna ytterst smala bas lades en kudde och på kudden lades min mage, och så fick ägaren av denna mage med armar och ben göra simtag i luften.
Jag överlevde även de lektionerna, och en ung och munter simlärare, Calle Berg, fortsatte den praktiska undervisningen i det stora kallbadhuset i en grupp på elva elever - med det resultatet, att jag kom ut som nummer två, när det gällde att första gången simma utan korkdyna.
Ettan hette Sven Wijkman och slutade som Svenska pressbyråns mäktige chef och organisatör. Den som kom närmast efter mig i simning utan korkdyna förvärvade sig berömmelse bland Västerås badungdom genom att redan samma dag hoppa på huvudet från kandidaten och följande dag från magistern. Sommarn därpå var han simmagister.
Jag återsåg honom åtta år senare som officersvolontär vid fästningsartilleriet på Karlsborg [Karlsborg församling]. På Karlborg satt han en kväll på kanten av sin säng i logementet och sköt sig med sitt mausergevär ett dödande skott genom huvud eller hjärta; jag har glömt vilket.
Men hoppa på huvudet i vattnet det lärde jag mig däremot aldrig. Där vägrade hela min varelse i vändningen, och det kunde inte ens farbror Sam lära mig, varken teoretiskt eller praktiskt. Jag var för rädd om mitt huvud för att någonsin vilja hoppa på det.
Men så fick jag lämna lilla bassängen, där man ej kunde drunkna, och börja simma i den stora - först kortsidan och så långsidan och så bassängen runt. Eller som jag rapporterar i ett brev hem den 18 juli: »Nu kan jag simma över stora bassängen på bredden utan att någon ser på mig alls, och på längden när någon simmar bakom mig. I dag skall jag simma över stora bassängen på längden utan att någon simmar bredvid mig.»
Sommaren året därpå hade jag order från »högkvarteret» att varje dag simma stora bassängen runt minst två gånger.
Jag minns alldeles särskilt en stormig sommardag denna senare sommar, med drivande regnskyar över en mörk himmel, då jag försiktigt antydde för farbror Sam att det inte var något »badväder». Det fanns enligt hans uppfattning aldrig något dåligt väder. Vädret var Herrens, och det tillkom människan att vara tacksam. Jag kände igen den föraktfullt sarkastiska dragningen i mungipan och den ringaktande glimten i hans ögon, som sved skarpare än något piskrapp, när han sa:
»Marken är alltid frusen för lata svin. Är du rädd för litet vind och vatten?»
Och så hastade jag i väg i stormen ner till den stora Mälarviken i stadens utkant, där skyhöga - i varje fall för mig skyhöga - vågor vräkte upp mot det gamla badhuset. Det fanns inte en människa där utom gumman, som sålde biljetter och som genast sa: »Inte ska lille Lidman ge sig i och bada i ett sånt här väder - det finns ju inte en människa i hela badhuset.» Men jag hade farbror Sams blick och ord i ryggen och gick in. Stora bassängen var »havet i uppror», och jag klädde högst motvilligt av mig. Här fanns ju inte en människosjäl i hela badet - inte ens som åskådare. Och så begav jag mig ut på den stora tvåvarvsfärden. När första varvet var slut och jag kommit in på det andra, hade jag fått så många kallsupar och hade så många vågor slagit över mitt huvud, att jag i högsta grad var vad man nu på modernt språk kallar »groggy». Och så sköljde ett par stora vågor rakt över mig, och jag var färdig att ge upp och gå till botten, då - som man säger - av en händelse min unge fördetta simlärare Calle Berg tittade ned till det folktomma badhuset och av gumman i handduks- och kassakontoret fick höra att det var en pojke och badade. Han upptäckte genast min belägenhet, lutade sig över kanten och sträckte ned sin käpp med kryckan att hugga tag i. Och så lotsade han den vimmelkantige lille pojken till trappan och gav honom en allvarlig uppsträckning för att han hade gett sig ut att bada i ett sådant väder: Jag borde ha förstått hur olämpligt det var att simma ut ensam när det inte fanns en människa i hela badhuset. Väl hemkommen skildrade jag episoden för farbror Sam - jag antar så fasansfullt och så gripande jag kunde - men han svarade endast: »Hade du bara haft tankarna samlade, så hade det gått bra, men du blev naturligtvis rädd.» Och likväl förhöll det sig så, att hade inte Calle Berg kommit in i badhuset den stunden, hade varken jag eller mina barn och barnbarn funnits till nu utan jag hade sedan snart sextio år haft min plats i den Lidmanska familjegraven på Linköpings kyrkogård. När jag ser den lilla episoden i det stora sammanhanget, förstår jag, att det var den excentriska granaten som än en gång gräsat - i närheten av den lille gossen i grottan.
Min ensamhet och förskräckelse fylls jag av en våldsam hemlängtan, som jag ger uttryck åt bl.a. i följande gripande rader till min mamma, där jag förtvivlat mobiliserar och söker tillflykt hos alla de vänliga människor som befolkade min tidigare så ombonade barnavärld, men som jag i trygghetens och tillfredsställdhetens dagar ej ens hade ägnat en förströdd tanke åt:
Snälla Mams!
Jag skulle be dig vara så snäll skicka hit Bromans Euklides, den ligger visst på min hylla. f dag har jag varit och badat samt hos Flodins. Jag önskar jag vore hemma hos dig och hos Elsa. Hälsa Sigrid (inackorderingsfröken bakom den målade rutan), Frida, Fröken Psilandersköld, Tante Emma Grapengiesser, Morfar, Moster Helny, Farbror Johan, Karl, Birgit, Sigrid samt framför allt Elsa, och dej skickar jag 100 kyssar. Skriv ett långt brev med frågor och berätta för mig vad ni gör.
Från din hemlängtande son
Sven
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Rudolf
Lidman
1828-1889

g. Wolff

Elsa
Lidman
1874-1952

Ogift.

Carin
Thiel
1889-1963

g. Lidman
g. Östberg

Erik
Printzsköld
1889-1908

Ogift.

Anton
De Geer
1848-1919

g. Fischer
15 slumpade bilder