» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Den gamle på berget
Min farbror skrev i sitt sist citerade brev att »varken motgång eller medgång äro i längden beståndande». Kanske tänker han i detta brev av den 27 december 1859 på den befordran, som äntligen väntar honom på den diplomatiska banan.
Han räknar nämligen med att få det lediga generalkonsulatet i Rio och platsen som ministerresident vid det kejserliga brasilianska hovet. Han har redan halvt om halvt utrikesstatsministerns löfte om platsen. Men redan en vecka senare får han läsa i Post och Inrikestidningens första nummer för 1860, att konungen till charg d'affaires vid kejserliga brasilianska hovet samt svensknorsk generalkonsul i Rio utnämnt chefen för Kongl. Maj:ts Hovkapell och Theatrar, Gunnar Hyltén-Cavallius, en gång under Krimkrigets dagar Oscar I:s private agent och inofficielle presschef - i svensk kultur- och litteraturhistoria välkänd bl.a. som författaren till boken om Wärend och Wirdarne.
Man kan i Hyltén-Cavallius' memoarer få läsa hur denne - efter att genom de vanliga kulissintrigerna inom den dåvarande kungastyrda teatervärlden ha blivit avskedad som teaterchef - fick kämpa en hård kamp för att finna någon för honom lämplig reträttplats och räddningsplanka undan hotande ekonomiskt betryck.
Den 5 oktober 1859 kommer Carl XV med ett förslag till den så snöpligt avskedade:
»'Nu har jag att göra dig en proposition, vill du ha konsulsplatsen i Rio så gå upp och tala med excellensen Manderström.'
6 oktober gjorde jag min uppvaktning hos Manderström.
Personligen rådde han mig likväl att icke emottaga platsen i Rio.
10 november gjorde jag en ny uppvaktning hos Greve Manderström som nu emottog mig med vida mindre förbindlighet än förra gången: 'Frågan må stå öppen tills vi får se'.
13 och 19 december begärde jag audiens, men blev ingendera gången emottagen. 20 december anmälde jag Ekriftligen till Manderström att jag antog den erbjudna platsen, men fick intet svar. 29 december begärde jag företräde hos Manderström men blev ej emottagen.»
Men vid en visit på slottet för att söka konungen möter han Carl XV på väg till konseljsalen och monarken lovar honom platsen i Rio. Den 2 januari 1860 var han utnämnd till charge d'affaires vid kejserliga hovet och svensk-norsk generalkonsul i Rio, och så seglade Gunnar Hyltén-Cavallius helt oväntat förbi min farbror och gick i mål. Men han seglar därjämte min farbrors lilla diplomatbåt i sank.
Jag har mer än en gång hört hans relation av händelsen:
»Jag hade löfte om posten som ministerresident i Rio de Janeiro, men så satte Carl XV dit en avskedad teaterdirektör i mitt ställe. Samma dag som jag läste om hans utnämning i Post- och Inrikestidningen, stod där också ett tillkännagivande att platsen som vikarierande lektor i främmande levande språk vid Västerås Högre Elementarläroverk var till ansökan ledig. Och jag beslöt mig att omgående söka den.»
Min farbror hade den 25 januari 1851 så tryggt skrivit i sin italienska dagbok:
»Jag är lycklig att vid denna regenternas olyckstid kunna säga: kungen är min välgörare och tronföljaren min vän.»
Han hade tydligen alldeles glömt bibelordet som säger: »Förliten eder icke uppå furstar».
Som den excentriska granat han innerst inne är, fortsätter hans livskula alltjämt att rikochettera. Abrupt och för alltid lämnar han nu huvudstaden, den stockholmska societeten och den sysselsättning som ett halvt årtionde varit hans. Den psykologiska förklaringen till den plötsliga scenförändringen ligger i rader som dessa i ett brev till modern av den 9 januari 1858:
»Jag känner mig, vinter efter annan, såsom urbota världsmänniska - av all skönhet förtjust och av mycken fåfänglighet road och finner ingen stor idé som tager mig ifrån den stora societeten, beklagande min oförmåga att draga en lycklig och nyttig lustföljd av mina ungdomsförnimmelser.»
När han skrev detta brev hade han ingen aning om att det var den lilla staden Västerås som han skulle finna den stora iden. en här har den excentriska granaten på sin gåtfulla och obegripliga men dock ödesbestämda väg genom tillvaron grälat i lärarkollegiet i Västerås Högre Allmänna Läroverk.
»Vetenskapligt och pedagogiskt bildad var väl Lidman ej för sitt nya kall», skriver en samtida minnestecknare, »men att liva upp och rycka med sig ungdomen det förstod han. I ännu högre grad isade han detta som gymnastiklärare härstädes 1863-67. Det krigiska kynnet tog måhända övervikten, men säkert är, att väl aldrig ungdomen så väl som allmänheten med mera intresse omfattat exercisövningarna än då Lidman vår och höst middagstiden varje ag på skolgården hade sina exercisövningar vartill han bland lärjungarna arrangerade en musikkår till deras och talrika åskådares glädje. I sitt avskedstal till ungdomen yttrade han på sitt karakteristiska sätt:
'För de lata bland eder haver jag varit en piska, för de flitiga land eder haver jag varit ett valthorn'.»
Ett ögonblick ville jag fråga mig själv: har Johannes Rudeckius' gymnasium ens under storhetstidens dagar haft en så originell och excentrisk, så sällsamt dekorerad och titulerad prakttjänst till lektor? Den dåvarande innehavaren av biskopsstolen i Vester Aros, Christian Erik Fahlcrantz, utfärdar i vart fall den 19 december 1861 följande orlovssedel:
»Sedan hos Undertecknad Biskop och Ephorus i Westerås Stift, Herr Kapitenen, Riddaren med Guldkorset av Hannoveranska Guelferorden, Riddaren af Belgiska Leopoldsorden Sam Lidman, vilken under Wår- och Höst-Terminen innevarande år såsom vicarierande Lector uppehållit undervisningen i Fransyska och Engelska språket vid härvarande Högre Elementar Läroverk, anhållit om betyg över denna sin tjänstgöring; får jag härmed det vitsord meddela, att han, Lidman, med berömligt nit och utmärkt skicklighet fullgjort sina tjensteåligganden vid Läroverket, samt att han i övrigt ådagalagt hedrande vandel.»
Och för tjugusex riksdaler löser samme lektor och riddare och kapiten halvtannat år senare följande Constitutorial att vara gymnastiklärare vid samma läroverk - även det undertecknat av Fahlcrantz:
»Wi Biskop och Consistoriales i Westerås göre veterligt att alldenstund genom förre innehavarens vunna befordran Gymnastik-Lärarebefattningen vid Högre Elementar-Läroverket i Westerås blivit ledig och vid dess återbesättande i åtanka kommit vicarierande Läraren i Gymnastik wid nämnde Läroverk Riddaren med Guldkorset af Hannoveranska Guelfer-Orden, Riddaren af Belgiska Leopolds-Orden, Kapitenen Sam Lidman, i anseende till egande skicklighet och förtjänst samt ådagalagt välförhållande, för den skull vill Consistorium härigenom och i kraft af detta öppna Constitutorial hafwa förordnat honom, Capitenen och Riddaren Sam Lidman, att wara Lärare i Gymnastik vid Westerås Högre Elementar-Läroverk; egande han att därwid åtnjuta den lön och de förmåner samma befattning åtfölja; dock med skyldighet att underkasta sig den förändring i tjänstgöring, som i nåder kan warda föreskrifwen.»
Och i oktober samma år förordnar hans Majestät Konung Carl XV sin troundersåte och forne vän ej till charge d'affaires vid det kejserliga brasilianska hovet och svensk-norsk generalkonsul i Rio de Janeiro utan att tills vidare vara överbefälhavare för Westerås frivilliga skarpskytteförening:
»Kongl. Majt. vill uppå gjord underdånig ansökning af Westerås frivilliga skarpskytteförening, hvilken i överensstämmelse med de uti Kongl. Kungörelsen den 8 mars 1861 stadgade hufvudgrunder sig bildat, samt till område för sin verksamhet vid händelse af krig bestämt Westerås stads område, härmed i Nåder förordna Kapitenen i Armén Per Gustaf Samuel Lidman [Sam Lidman] att tills vidare vara Öfverbefälhafvare för berörda skarpskytteförening varvid honom skall åligga, jämte ansvarighet för samma förenings lagenliga verksamhet, att till Kongl. Majts. Lantförsvars Departement afgifva berättelse såväl vid hvarje års slut om föreningens dåvarande styrka och om dess öfningar under året, som ock däremellan om sådana inom föreningen vidtagna beslut eller åtgärder, hvilka kunna på densammas framtida verksamhet hafva inflytande, äfven som att för öfrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, hvilka Kong. Majt. kan finna nödigt att till iakttagande för Öfver-Befälhafvaren vid skarpskytteföreningar meddela. Hvilket vederbörande till underdånig efterråttelse länder. Stockholms Slott den 6 oktober 1863.»
Jag är tacksam över att här kunna se de officiella fullmakterna framför mig så att jag riktigt kan fatta och i ord åskådliggöra min enbente farbrors sällsamma ödessaltomortaler.
Ja, för den som känner till något om det lysande, fantastiska och excentriska intellekt, som en gång var biskop Christian Erik Fahlcrantz', blir det måhända än mer fängslande att tänka sig, att i den lilla läns- och stiftsstaden Västerås, med dess dåtida omkring femtusen invånare, gick på dess gator fria, lösa och lediga ej mindre än tre excentriska granater: den intensivt katolik- och pietisthatande biskopen, ord- och vitterlekaren Christian Erik Fahlcrantz, landssekreteraren, den sedermera från Sundsvallsstrejken 1879 riksbekante landshövdingen Nils Curry Treffenberg samt kapitenen, lektoren och gymnastikläraren, riddaren med guldkors av den kongliga Hannoveranska Guelferorden, Sam Lidman.
Samma år som biskop Fahlcrantz gick bort genomdrevs för övrigt det av honom och Curry Treffenberg hatade och bekämpade De Geerska represantationsförslaget och möblerade Otto von Bismarck så grundligt om Centraleuropas karta att både den kongliga Hannoveranska Guelferorden och dess siste utdelare försvunno från det politiska firmamentet. - Nästan samtidigt som den högvälborna friherrinnan Stiemelds forne kammarherre förordnades att vara ordförande i Västerås stads sundhetsnämnd.
Min farbror hade en gång stolt funnit eller kanske rent av själv skapat Lidhultssläktens valspråk »Sakta framåt». Jag förstår i detta nu bättre än någonsin Ernest Thiels muntra förslag att ändra det till »långsamt bakåt».
Men under denna sin oavbrutna färd »långsamt bakåt» bevarade han oskadat sitt väsens absoluta oförmåga att på något sätt låta sig bindas av människor, förhållanden eller omständigheter. Hur min farbror Sam fungerade som medborgare i den lilla staden Västerås, har länets mångårige landssekreterare och en gång t.f. landshövding - Herman Uddén - skildrat:
»Med stark sympati för dem han höll av, förenades hos honom antipati för andra. Och där det senare var fallet, kunde han fälla försmädliga omdömen. I ett skåltal för en hjärtans god och präktig samhällsmedlem lät Lidman en gång, efter allt beröm över mannen, undslippa sig detta drastiska tillägg:
'Men du har också ett förbaskat fel, ty du drages mellan två skökor: majoriteten och minoriteten hos stadsfullmäktige!'
Lidman var själv ledamot av denna korporation 1865-68, men han torde haft svårt att samarbeta i en rådplägande församling just på grund av sina vassa angrepp på oliktänkande - och han blev ej senare återvald. Härom bevaras följande anekdot. Kyrkvärd Cronstedt samtalade en gång med Lidman om dennes verksamhet i stadsfullmäktige och yttrade någon förvåning, att han ej blev återvald. Lidman gav då en förklaring genom att spörja greve Cronstedt:
'Har herr landshövdingen någon gång dragit en katt i rumpan? Det är vad jag gjorde med stadsfullmäktige!'
Kan en liten excentrisk människogranat någonsin eller någonstädes få ro förrän i graven? Eller än mer - kan någonsin en liten människogranat förvandlas till ett livets frö, som får slå rot i människojord, växa, blomma och bära frukt? - Möjligheten finnes måhända, om den vid en tillfällig gräsning blir omhändertagen av kloka, förstående och framsynta vänner och blir fattad av ömma, försiktiga och kärleksfulla händer.
I det gryende 1860-talets Västerås fick min farbror Sam för första gången i sitt liv en jämnårig och med hans väsen verkligen kongenial vän i den samtidigt med honom till Västerås inflyttade Nils Curry Treffenberg. Här möttes i sanning två syskonsjälar och förenades i samma patos, samma historiska grundsyn, samma politiska framtidshopp, samma temperamentets glöd och furia. Det blir ett decenniums inspirerande själslig gemenskap och sällskaplig samvaro i det ömsesidiga förtroendets och tankeutbytets tecken.
Ja, det blev en vänskap som faktiskt varade livet ut, och vid Treffenbergs begravning i början av september 1897 ådrog sig min farbror den förkylning som verksamt bidrog till att han ett par veckor senare själv blev lagd i graven.
Curry Treffenberg är kanske för senare generationer bäst karaktäriserad genom några rader i Herman Hofbergs förträffliga »Svenskt biografiskt handlexikon»:
»Med alla sina ideal i en förfluten tid, hade han svårt att finna sig tillrätta med den, vari han levde, och med hans vulkaniska natur passade det ej heller i stycket att på något sätt lägga kapson på sina meningar, i huru bjärt motsats de än stodo med det rådande tänkesättet. Och så betraktades han i mångt och mycket som konservatismens enfant terrible.»
Ord som väl egentligen med full rätt skulle kunna vara sagda om min farbror.
Västerås är i dessa år en mycket liten stad, där man från de trädgårdsinramade enskilda husens staket bekvämt kan ropa och titta över till varandra. Där bor Treffenberg i sin gård - han har gift sig 1862 samtidigt som han blev landssekreterare. Tvärs över gatan bor lektor Daniel Anton Sunden, den svenska rättskrivningslärans blivande fader, mästare och fulländare - författaren till det av forna svenska skolbarn välbekanta övningsstycket på ä- och e-ljudets rätta stavande:
»Staden Västerås ligger invid ett berg, som kallas Djäkneberget...»
Litet längre bort bor kaptenen och riddaren med guldkorset av den kungliga hannoveranska Guelferorden Sam Lidman. Och när augustisolen lyser över de små Västeråsträdgårdarna och alla de röda husen, står landssekreteraren vid sitt staket och signalerar med armarna och ropar så att det hörs långt omkring i den lilla mälaridyllen:
»Sill och potatis - sill och potatis!»
Och så kommer den enbente kaptenen gatan fram och över till det väntande frukostbordet och nästan varje torsdag ljuder ropet över staketet:
»Ärterna är färdiga - ärterna är färdiga!»
Och den enbente träder lika muntert över vännens tröskel till den väntande måltiden och de innehållsrika samtalen.
Vilka brännande diskussioner ha ej ägt rum i landssekreterarehemmet liksom i biskopshuset hos den lika originelle som bisarre biskopen och diktaren till »Noaks ark» och »Ansgarius» - Christian Erik Fahlcrantz.
Här vid det Treffenbergska bordet och i det Treffenbergska hemmet med den under decenniet ständigt växande barnskaran blir min farbror Sam på något sätt acklimatiserad med och hemma i den borgerliga tillvaron - med familjen Treffenberg - med länet och med staden och dess människor, dess förhållanden och intressen.
Så många balers hjälte, så många festligheters dirigent och muntre lustbarhetsmarskalk, så många och långa lidandens förtegna ensamhetsmänniska får här slå rot och blomma och bära frukt. Han griper och fängslar människorna i gemen och gripes själv och fängslas av den lilla stadens små och stora människor och möjligheter. Hans stormande djupa kärlek in abstracto till det svenska landet och folket får här plötsligt en lika våldsam som levande utlösning in concreto. Under sina övningar med skarpskytteföreningens folk - en motsvarighet till nutidens svenska hemvärnsrörelse, men kanske fylld av en yvigare och omedelbarare entusiasm - får han den för honom fruktbara iden att förvandla övningsområdet till en folkets park.
Och övningsområdet utgjordes av det gamla Djäkneberget, där gymnasiets djäknar under ett par sekler brukat fira valborgsmässoaftonen med kanonsalut, brinnande tjärtunnor och fyrverkerier till dess en gång på 1830-talet de båda djäknarna Dammström och Törnblom, under tillverkandet av fyrverkeripjäser till en sådan vårförlustelse, brändes till döds och berget utanför staden förvandlades till en olycks- och skräckplats. Det var drygt sexton tunnland, eller något mer än åtta hektar, bergknallar, moras, ljung och enris med en mager gräsväxt mellan klipporna. Bergets figur var en oregelbunden oval med längd mellan norr och söder och bredd mellan öster och väster. I mitten av denna oval var en dalsänka, där skarpskyttarnas övningsplats, i allmänhet kallad Slätten, låg, och där min farbror på bergväggen på östra sidan högg in årtalet 1862 och de något ändrade orden ur psalmboken (211: 4):
Skyr du mödan feg och svag,
förestår dig nederlag,
fångenskap och döden.
Därmed började han i dessa ords tecken och i full visshet om att detta var sanning - sanningen om den syn han sett - sitt ensamma jättearbete på att ge den lilla staden en värdig folkpark. »Man drog på munnen med misstro, att något vackert skulle kunna göras av det ruskiga berget», säger en samtida iakttagare. Det var ett par årtionden före Skansens i Stockholm tillkomst, och man log naturligtvis åt den enbente kaptenens drömmar och fantasier liksom kanske den om det förflutna okunnige västeråsaren av i dag ler åt de nu vanvårdade och halvt igengrodda steninskriptionerna. Men de Västeråsbor som upplevde Djäknebergets förvandling under 1860-, 70-, 80-talen, ha alla haft samma känsla av att ha varit med om ett under, något gåtfullt och förvånansvärt, något som man aldrig kunnat ana eller drömma om. Av stadens skalder, C. V. Modin, Carl Vilhelm Linder och Albert Gullbergson, blev den förstnämnde mästaren till en tjugufemstrofig - 200 versrader lång - lyrisk-romantisk dikt om »Djäknebergets förvandling», medan den sistnämnde till min farbrors sjuttioårsdag den 27 mars 1894 skrev en hyllningsdikt med bland annat följande rader:
En gång - det är en mannaålder sen -
låg ännu Arvsdalens ädelsten
föraktad, trampad utav får och getter,
men han förstod den skatt som låg däri,
blott ädelstenen hunnit slipad bli
i sina rätta skiftande facetter.
Ej rik, men hugstor, dristig, oförsagd
han grep här an sin stolta mannabragd
och lärde sig för den att allt försaka.
Här blev hans verkstad, hans »mysterium»,
hans bästa tempelsal, hans »ämbetsrum».
Här såg han sin familj, här barn och maka.
Hell veteran, hell på din hedersdag!
Här ses vårt fosterland i sammandrag
med höjd och dal, med sjö och Tunder svala,
ej blott om tro som kan försätta berg,
nej, om allt stort som giver livet färg,
du här lärt själva stenarna att tala.
För min farbror Sam var och förblev berget och hans förhållande till detsamma just »ett mysterium» - något som för hela livet fångade och behöll hans oroliga hjärtas kärlek, även om han då och då under 70-, 80- och 90-talen, av sitt väsens sökande oro och sin hudlösa själs alltid lika plötsliga och häftiga reaktioner, tillfälligt för någon tid lät sig föras bort från sitt mandomsverk.
Men han blev också en trofast vän med de båda självuppoffrande arbetare som utförde hans omkring 800 steninskriptioner. Deras namn - Peder Jakobsson och Oskar Gunnstedt - jämte tre trogna husföreståndarinnors och hembiträdens - Maja, Karin och Lena - höggos in på fyra stenbänkar, inom samma kvarter, där monumentet över 1593 års Uppsalamöte är rest och där Ansgar och Adam av Bremen, Nicolaus Bothniensis och Anton Niklas Sundberg också ha sina minnesstenar. Där har han även huggit in sin stolta och storsvenska tro på »våra sorgers, våra segrars och vår äras Lutherska tid», så man kan ej säga att vare sig hans medhjälpare i stenarbetet eller hans hembiträden i hushållsarbetet fått någon undanskymd plats i hans drömmars Pantheon.
Här finns om ej allt så det mesta mellan himmel och jord.
Här hittar man sentenser och citat, versrader och strofer, ordspråk och bibelspråk på finska och spanska, tyska och franska, hebreiska och grekiska, latin, engelska och italienska - men först och främst på svenska. Här passerar hela vår svenska historia revy från Ivar Vidfamne, Ragnar Lodbrok, Erik Segersäll och BrautAnund fram till Erik Gustaf Boström, Axel Rappe, Fredrik von Essen, Abraham Rundbäck, S. A. Hedlund och Olof Wijk. Här mötas namnen på alla möjliga samtida och hädangångna goda borgare och trogna ämbetsmän i staden och länet från och med P. 0. Flodin, Chr. Zimmerman, A. T. Sundin. R. Gagge, C. Boman till och med grundaren av det sedermera världsomfamnande storföretaget Asea - »0. F. Wijkman, verkstäders anläggare».
Här är det biskopar och domprostar, överstar, lands- och häradshövdingar, läroverksadjunkter och lektorer, urmakare, hattmakare, guldsmeder, stadsfullmäktige och landsstatstjänstemän, bankdirektörer, mekaniker och ingenjörer, gruvdisponenter och bruksägare, ritlärare och skolvaktmästare, provinsialläkare och länsjägmästare som föra talan - ibland med både fruar och döttrar och söner. Ett helt en gång levande, arbetande, kämpande Västerås, som nu sover i mullen, men här är hugget i hårdaste sten för att tala om för kommande generationer att det i Västerås funnits konungar före Agamemnon.
Men allt detta, eller det mesta därav, är skrivet på ett gåtfullt och för den tillfälligt passerande vandraren oåtkomligt språk - dövstumsspråk, skulle jag vilja kalla det.
Vilken nu levande Västeråsbo anar väl till exempel att inskriptionerna D:r Carl Olof och D:r Gottfrid. Episc. Args - en gång inhuggna i den s.k. biskopsbänken - äro namnen på de båda dåtida Västeråsbiskoparna Björling och Billing eller att D:r Immanuel Paul. Prcep. badel. åsyftar den i Västerås 1863 avlidne kyrkoherden i Badelunda, lektor 1. P. Tellbom? Vem annan än en vetenskapsman och matematiker skall kunna gissa att bakom namnen Gabriel Emanuel, rect. schol. aros. och Carl Fabian Emanuel, prof. acad. lund äro de berömda matematiska forskarna G. E. och C. F. Björling - far och son - skickligt dolda? Och vem känner numera till att Elsa Rudolfs dotter, Signe Rcinholds dotter och Ellen Augusts dotter äro namnen på tre unga Västeråsfruar från stadens 80-tal, av vilka den första skulle bli mor till skalden Gunnar Mascoll Silfverstolpe?
Men sådan var min farbror Sams syn på saken: Djäkneberget skulle ge folk något att fundera på och giva gemene man tillfälle till egen och självständig tankeverksamhet. Man skulle på stenbänken, där man slog sig ned, med både behållning och tankeövning tyda inskriften man satt sig på.
»Ej allt kunna alla förstå», högg han med all rätt in på en stenbänk.
Men min farbror kunde ej bara säga att Djäkneberget skulle tillhöra Västerås - det tillhörde i högsta grad honom själv som ensam suverän siare, stensprängare och bergakung: L'état c'est moi. Här högg han in ej blott Sveriges och Västerås historia, utan också sin egen biografi i sten. Djäkneberget blir därför samtidigt en bekännelseskrift om hans eget liv - ett kryptogram över hans egen sällsamma levnadssaga.
Nio generationer Lidhultssläkt med Lill-Sven som den tionde står här också tillsammans med hans egna personliga valspråk: »Sibi ipse constans» och » ». Här bär en och samma stenbänk för evigt namnen på hans unga officersårs båda älskade, som bägge övergåvo honom - den ena av tvång, den andra av kärlek till en annan. Här står också namnet på den sköna slottsfrun, som en gång utnämnde den 21-årige grenadjärlöjtnanten till sin egen tjänstgörande kammarherre. Men strax i närheten av hennes bänk se vi i klippan i kors inhuggna en spade och ett spett med årtalen 1879 och därunder raderna:
Räkna slagen,
qvällen blir en gång
lika ljuf och lätt som dagen
varit tung och lång.
Bland de mer än åttahundra inskriptionerna och stenarna i denna sällsamma folkpark, där jag som elva-tolvårs pojke så sorglöst skulle komma att fantasilekar, blev det tre, vilkas inskrifter höggos så djupt i mitt medvetande att de för alltid där förblivit. Den första har något av den hemliga skräckkammarens tortyr och fasa omkring sig i sin outsägligt förgiftande skrämselformulering:
Röj bort den tidiga ålderns hemliga synd;
brådmogen brånad förderfvar årslånga omsorgers frukt.
Den andra har med tunga domsklockors klang ekat genom mina pojk- och ungdomsårs krampaktiga och misslyckade försök att göra upp med könets krafter i min egen kropp:
Begärens brand
tar öfverhand,
der andens lif ej väckes:
den bryter ut
och blir till slut
en brand som aldrig släckes.
Den tredje är den sentens med vilken min farbror Sam en gång inledde sitt arbete på det då föraktade och förbisedda Djäkneberget:
Skyr du mödan feg och svag,
förestår dig nederlag,
fångenskap och döden.
Jag skulle väl kunna säga att i de tre inskrifternas tecken har också hela mitt medvetna liv förflutit. Med dem förankrades för all tid mitt sexualliv - innan det tagit sig uttryck i omedelbar handling - och därmed mitt öde - vid medvetandet om synd och skuld - eller för att citera Rebecca West, vid »the idea that matter related to sex, is evil; that man has acquired guilt through his enmeshment in matter; that he must atone for this guilt to an angry God; and that this atonement must take the form of suffering, and the renunciation of easy pleasure».
Men den fjärde inskriften - den som gick ännu djupare och som för evigt levandegjorde den övervärldsliga metafysiska verklighet som heter den gudomliga vedergällningens ordning, den ristade han aldrig i sten på Djäkneberget: den överfördes från farbror till brorson - under samtalen dem emellan - och blev av livets logik inhuggen i mitt eget hjärta:
Långa år få gälda vad stunden brutit.
Men här har jag på min färd i det förflutnas gåtfulla glaciärvärld nått fram till den plats där gossen i grottan möter den gamle på berget.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Claes
Grill
1817-1907

g. Lidman

Anne-Marie
Lidman
1912-2000

g. Hollinger

Lisen
Lidman
1835-1878

g. Sylvan

Karin
Lidman
1915-1929

15 slumpade bilder