» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Novemberdimmor
En svensk historiker har en gång talat om novemberdimmorna kring den svenska storhetstidens begynnelse- och slutskede - de novemberdagar som inrama dess korta blomstringsögonblick: från lönnmördarskottet vid Lützen den 6 november 1632 till det vid Fredrikshald den 30 november 1718. Det finns också några sådana novemberdagar i min farbror Sams liv och i min släkts historia. Den 27 november 1857 inträffar den oväntade och ofattbara drunkningskatastrof som för alltid för min farbror, den unge grenadjärlöjtnanten Claes Lidman, bort från denna bekymrens värld. Han har sedan en tid vistats som informator för tre barn till baron Ivar KoskullSvenneby. Den intresserade läsaren kan fånga en silhuett av honom och hans väsen i Axel Forsströms bok om Urban von Feilitzen, vars bäste vän han var och som sökt skildra honom i sin tyvärr alltjämt otryckta men utsökta berättelse »Ett livsförsök».
Ett par brev till den älskade modern i Linköping kan man ännu uppfatta några ur det förflutnas natt framskymtande drag och detaljer från hans och hans syskons tillvaro - hela den stora syskonkretsens - på hösten 1857.
Det blir bara plötsliga, tillfälliga ljusreflexer över stora och mörka och okända djup - en antydan om omständigheter och förhållanden, dolda i samma gåtfulla dunkel som det, vilket sluter sig kring hans försvinnande ur tillvaron. Det rinner bort så, som ett tillfälligt belyst töcken försvinner in i en stor och tung natts stjärnlösa mörker. Det är bara tre korta brev till domprostinnan i Linköping, som bevarats från denna olyckshöst.
Den 21 september 1857 skriver han:
»Är Sam så god att han vill åtaga sig Manne så vore det urbota att säga nej! Är Manne så barnslig, att han finner sig generad av att vara hos Sam, då det är för hans framtida väl, så bör man säga honom, att då man har en stor sak för händer, får man inte följa sina egna små humeurer, ty då har man en liten själ, och det passar inte en Lidman.»
Cla6 Lidman hade en gång som fjortonåring blivit informerad till Karlberg av sin äldre broder Sam, och informationen hade tydligen varit så grundlig, att även han blivit delaktig av förkunnelsen från katedralskolan i Uppsala »vi Lidmänner». Han tillägger också i samma brev:
»Jag har skrivit ett långt brev till Sam i dag.»
Drygt en månad senare går åter ett brev till modern, där det bl.a. står:
»Baron, friherrinnan och barnen hälsa. Friherrinnan bad mig säga, att så snart bud kommer till staden, kommer grisen. Mamma kan inte tro, sådan stor huggare det är. Jag var och såg på honom häromdagen och blev riktigt flat över hans storlek.
Urban von Feilitzen kom till Svenneby häromdagen för att träffa mig. Det var riktigt roligt att få råka honom. Jag kan inte vara nog tacksam för att ha tvenne så präktiga vänner som Urban och Lindblad.»
Sex dagar före sin drunkning skriver han följande brev, som för mig står som ett plötsligt tänt och lika plötsligt slocknat ljus i ett stort och ogenomträngligt mörker:
»Min innerligt älskade moder, nu är baron Koskull hemkommen från Stockholm. Det är riktigt roligt att få återse honom, ty hur det är, så är det tomt då Husbonden är borta. Baron Iwar är verkligen avhållen av sitt folk, ty allas ögon lyste av glädje då han kom hem.
Baron hade råkat Sam och talat med honom både länge och väl. Sam hade varit frisk, rask och så nöjd med sin värld, att baron sade det var ett nöje att se den levnadsfriske mannen. Sam var mycket nöjd med sitt görande och låtande samt sade, att om det var möjligt så skulle han komma hem i jul. Baron hade även råkat Johan och han såg förnöjder ut i sin uniform samt hade vakt. - På Mindre Theatern träffade baron Claes Grill och Henriette. Även amiral Annerstedt hade han råkat.
Det var riktigt roligt att baron Iwar råkade så många av våra släktingar så att de kunde få höra hur saken verkligen förhöll sig.
Ack, mamma ser ju, hur allting går oss väl i händer.»
Vad är nu allt detta för ett dunkelt tal i mörker och dimma och vad betyda dessa undangömda antydningar: »Jag har skrivit ett långt brev till Sam i dag.» - »Baron hade råkat Sam och talat med honom både länge och väl.» - »Det var riktigt roligt att baron Iwar råkade så många av våra släktingar så de kunde få höra hur saken verkligen förhöll sig.»
»Ack, mamma ser ju, hur allting går oss väl i händer.»
När jag läser den sista satsen minns jag det brev hans bror Carl sände sin mor när han skulle anträda sin dödsfärd med korvetten Carlskrona: »Ofta när jag tänker på vår ställning måste jag med tacksamhet erkänna att allt har gått över all vår förväntan lyckligt och till vår förmån».
Sex dagar senare inträffar den händelse som baron Iwar Koskull här nedan beskriver:
»I går vid middagstiden, sedan Claes slutat sin läsning med mina barn, skyndade han ut med den gladaste belåtenhet över det vackra vädret och uppmuntrade såväl Sophie som barnen att skynda sig ut för att njuta av den friska luften - han gick in till sig för att kläda sig något varmare varunder han förbjöd barnen att våga sig ut på den endast 30 timmar gamla isen. Herman blev därför mycket förundrad, då han fick se Claes komma ut påklädd samt med pojkens skridskor - min dotter som stod bredvid honom på land, under det han spände på sig, anmärkte, att det var besynnerligt att han själv vågade gå, då han icke trodde isen kunde bära dem som voro små. -
Åja, min lilla Anna, svarade han, det är skillnad när man har skridskor - därefter gav han sig ut på den sista färden och sköt som en pil över sjön. Min arma hustru kom just nu ut och vikande om hörnet får hon se Claes, som helt nära motsatta stranden, helt hastigt försvinner - hon samlar genast med förvånande rådighet allt folket, och jag, som från ladugården hör hennes rop, skyndar till stranden och får där höra den förkrossande händelsen.
Jag skickade genast folk kring sjön och försökte själv att med ökstockar dragna över isen komma vår älskade vän till hjälp - men en bättre vän hade hjälpt honom och lämnat oss i den grymmaste sorg. Han syntes icke över vattnet, redan då jag kom ut, och enligt samstämmiga uppgifter var han icke synlig en minut - intet enda nödrop kom från hans läppar, utan har den Allsmäktige gjort pinan kort och slutat det älskliga livet genom slag. Äntligen efter mycken svårighet fingo vi reda på honom efter halvannan timmes förlopp.
Närvarande själv gjorde jag alla möjliga försök att återställa honom åt denna världen, men fåfängt - varma bad, frottering, åderlåtning, senapsdegar och pulsar samt varsam vändning och lavemanger användes i tio timmar, efter vilkas förlopp vi lämnade hans kropp i ro där folk vakar allt framgent.»
Den 10 januari 1858 skriver Sam till domprostinnan i Linköping, att han »tänkte på vår älskling Claes, som hoppade över de trassliga härvorna direkt in i fridens hem». Men bland de brev han gömde finnes ej det långa brev hans broder skrev till honom den 21 september 1857.
Det finns ingen av mina farbröder som jag hellre skulle ha velat möta i livet - som jag tror bättre skulle ha hjälpt mig och förstått mig. Jag kan gång på gång med samma känsla, att han talar till mig själv, läsa några rader i ett hans brev till ungdomsvännen Urban von Feilitzen, och jag måste fråga mig om det egentligen j är ställt till gossen i grottan: »Att vara eller inte vara det är frågan. Ehuru ditt brev var ort såg jag dock att du icke varar, och skälet därtill vet jag också, du kan inte uppoffra dig, gosse. Jag har också svårt att få b ort Jaget, dock försöker jag ibland, och har kommit till den erfarenheten, att då jag uppoffrar mitt eget intresse för andra, mår j ag väl, och då jag icke gör det, mår jag illa. Försök min heders- b ror att tänka på de dina, förut har de dina tänkt på. dig och därav härleder sig din oro och ditt missnöje med hemmet. Du har aldrig sysselsatt dig med prosan, med andra ord sagt, du har icke ännu odlat ditt förstånd, endast poesi, dvs. känslan har agacerats opp, och så är ditt inre ett förväxt barn; det har längd, men ej hållning. Du läser böcker, det är gott och väl, men uteslutande studium i böcker gör dig mera skada än gagn. Bokvett är bra - folkvett är bättre. Nej, du skall studera människor, varje människa är en bok som man kan draga guld ur om man vill. Men u skall studera människorna med kärleken i ditt sinne, ty den är et trollspö som öppnar för dig skattkamrarna, i annat fall finner d u bara drakar.» Det finns en teckning av en kringresande artists hand som sökt ånga min farbrors drag som drunknad. En dystert svårmodig bild. en själv möter jag honom hellre i den leende och muntra Lidmanska fattigdomstapperhetens gestalt. Och jag ihågkommer en gammal dams berättelse om hans entréreplik på en bal av idel välklädd societet, där han själv kommer i en gammal sliten och något urvuxen frack: »Ja, när man har en sån här frack så gäller det att se glad ut.» ich han såg glad ut också i den stund, då han mötte döden. Gustav-Adolfsdagen den 6 november 1858 drunknar i Kalmarsund under tragiska omständigheter - han skall fara över till fastlandet för att taga ut lysning - domprostinnans näst äldste son Otto - nr 2 bland de tre Lidmanspojkarna i katedralskolan, som nu äntligen som blivande jägmästare har fått se sitt ödes lilla fartyg segla in i trygg borgerlig hamn. Han har i sin tur det mest skiftande livsöde bakom sig - kom från katedralskolan till Uppsala som student 1839 - gick därifrån till sjöss som kofferdiman - for på för oss okända färder vårt jordklot runt - blev soldat i den anglo-indiska armen - kom hem som bröstsjuk och utexaminerades från Skogsinstitutet 1847 och blev överjägare vid Böda kronopark 1856 och i Handbörd och Norra Möre 1858.
I mitten av november sistnämnda år erhåller min farbror Sam ett brev med bl.a. följande rader:
»Lördagen den 6 dennes seglade Otto Lidman från St. Rör för att komma till Kalmar, men hann ej långt, förrän båten sjönk och varken han eller någon av de övriga personer som voro i båten, syntes mera utan försvunno ögonblickligen.
En svår storm rasade i sjön, men gästgivaren hade olyckligtvis ärenden till Kalmar och för att genast förtjäna någonting på resan, lär han ha uppbjudit all sin förmåga att övertala Lidman att följa med, vilket Lidman omsider beklagligen gjorde, i förlitande på att gästgivaren var en gammal van sjöman och således borde förstå saken.
För att återfinna den avlidne äro båtar dagligen ute och femtio rd. rmt. äro utlovade åt dem som hitta honom. Jägmästare Eneman i Borgholm hade haft godheten att genast ombestyra detta. Prosten Lindvall hade genast skrivit till häradshövding Bursie i Linköping med anhållan att Domprostinnan måtte på ett varsamt sätt och av därtill lämplig person underrättas. Fåfängt vore att beskriva den sorg och förtvivlan som betagit hans stackars trolovade och hela Lindvallska familjen. Måtte den för henne i synnerhet inte bliva allt för olycksbringande.»
Samma månad bryter sinnessjukdomen ut i våldsam form hos domprostinnans tjuguettårige son Manne. Han har tidigare misslyckats i att taga sin studentexamen och det har därför ett par år förut varit tal om att farbror Sam skulle taga hand om honom på samma sätt som han en gång gjorde med min far.
Det blir min farbror Sam som får taga hela tyngden av dessa olyckor och därtill söka trösta den ångestförlamade modern, till vilken han skriver från Stockholm den 27 december 1858:
Min huldaste mor!
I dessa bekymmersamma tider har jag ej haft någon glädjande anledning att låta höra av mig.
Om jag ej berört våra sorger, är det därför att jag betraktar dem på från mina kära anhöriga för mycket skiljaktigt sätt. Att fyra av mammas åtta söner fallit i livets strid, är sannerligen en stor sorg, men ingen olycka - trenne äro i Herranom och den fjärde slagen med vansinne - händelser vilka mänsklig dygd och mänsklig vishet varken kunna förekomma eller utrannsaka; men lika utsatta för misstydning som allting annat liggande utom vettet av våra små själar.
Angående Manne ville jag säga mamma, att allt, vad vetenskapen och goda sköterskor på honom kunna åstadkomma, iakttas med all vaksamhet och noggrannhet. Inga våldsamma medel ha använts - icke desto mindre är det otänkbart, att han skulle kunna ha skötts hemma. Det fordras både handlag, särskilt inrättade rum och oavlåtlig tillsyn för att behandla denna sjukdom, vars detaljer man ej kan föreställa sig utan att ha sett det. Under denna vinter kan ingen ändring uti hans behandling verkställas, men om läkaren i det värsta fall förklarar honom obotlig, så har jag all anledning att enligt goda löften få in honom gratis bland första klassens patienter å Vadstena hospital.
- - - att på förhand kunna bestämma någonting över hans blivande behandling låter ej göra sig. Jag tänker på honom alla dagar, och skall ha ett vaksamt och broderligt öga på honom likaledes och för all min framtid. Den stackars gossen kommer inga galenskaper att begå hädanefter*. Många bekymmer och måhända mycken kiv för utkomsten har han sluppit ifrån - anhörigas ömhet och tillräcklig hjälp kommer han aldrig att sakna.
I övrigt ser jag de kommande åren med hopp och förtröstan till mötes, ty jag vet, att varken motgång eller medgång äro i längden beståndande - tackande den allsmäktige Guden för mången god gåva och ej minst för att intill min mannaålder ha fått behålla en älskad och ärofull mor. Och framhärdande uti de känslor jag från barndomen haft samt hedrande de föredömen jag likaledes sett, förblir jag städse din lydige son,
Ack vilken jordisk röst eller vad mänsklig ömhets ord kunna väl tala mod och kraft till ett trasigt och sönderslitet modershjärta?
Hur reagerade i själva verket alla dessa motgångars och missräkningars moder - det hjärta under vilket dessa åtta söner och fyra döttrar en gång vilat och som här på denna jord mottagit dem med sin kärleks djupa eld och närt dem vid sitt bröst?
Traditionen berättar, att det var samme prästman i Linköping, som bragte domprostinnan Lidman budskapen om hennes tre söners bortgång, och att när helst hon mötte honom på den lilla stadens gator, skälvde hennes hjärta och darrade hennes läppar redan vid åsynen av den mörka prästkappan. Släkttraditioner kunna ljuga, men vad jag själv vet vara sanning är, att strax i början på sextiotalet hade min farmor under ett av sina anfall av djupt tungsinne och redlös förtvivlan rest från Linköping och sökt sig ut till sin svågers änka på Lilla Gullborg i Tingstad socken utanför Norrköping.
Jag har en gång i min roman "Stensborg" [Albert Bonniers förlag, 1910] beskrivit den gamla herrgården och »finrummet» en trappa upp med dess ännu på 1890-talet helt bevarade inredning i empire med de färglagda och färgglada turkiska gravyrerna från min farfars orientresa 1812-17 på rummets väggar.
Just det rummet blev självfallet domprostinnans rum, och där gick hon nu dag efter dag - vecka efter vecka - i ruvande ensamt oåtkomligt svårmod det stora rummets diagonaler - fram och tillbaka - fram och tillbaka - en malande tomgång som ekade i hela huset. Men en dotterdotter till hennes svåger, framlidne f.d. hovrättsnotarien och ledamoten av bondeståndet Lars Gustav Lidman, en tolvårig faderlös flicka, hade av mormodern blivit avdelad att passa upp och följa den gamla förnäma fränkan.
Ännu sjuttiofem år senare kunde min då mer än åttioåriga syssling utantill strofer ur den längesedan utdömda psalmen 375 i 1819 års psalmbok, dem min farmor under sitt travande rumsdiagonalerna fram och tillbaka och vridande sina händer, oavlåtligt läste högt för sig själv.
Min gamla syssling hade fått dem så grundligt inpräntade i sitt en gång unga och friska minne - så djupt och väl bevarade i sin själs skattkammare - att hon levande och tydligt kunde återge både orden och ångestklangen i denna längesedan döda kvinnas smärtfyllda och maktlösa hjärtkramp.
0 Herre Gud, vad har jag gjort?
Nu först jag varseblivit,
hur jag ej levat som sig bort
och Du mig föreskrivit.
Så djupt mig lasten hade sövt,
att detta medel du behövt
att mig till sansning väcka.
Men intet straff, o Gud, förslår
att mig med Dig försona,
och ingen mänsklig nåd förmår
mig för Din vrede skona.
Min dom jag i mitt hjärta bär.
Jag mask och icke mänska är.
Ack att jag ofödd vore!
De brott, som förde mig på fall,
jag icke vill fördölja,
ej någon gömd missgärning skall
mig till Din domstol följa.
Så går jag döden nöjd emot
och ångerfull men utan knot
för lagens hämnd mig böjer.
När jag i minnet alltjämt hör ekot av denna röst, dessa ord och dessa tonfall tyckas de mig ej blott vara rösten ur mitt eget hjärtas och mina egna inälvors innersta utan det sanna uttrycket för hela människosläktets djupaste rop och krav på nåd och förbarmande - ett mänsklighetens eviga miserere - och jag tycker mig en smula fatta innebörden i orden kreaturens suckan.
Men det var också alla dessa oväntade olyckor och olycksbud - alla dessa motgångar, nederlag och missräkningar - till vilka jag blev den ödesutkorade ensamarvingen genom min förflyttning in i min farbror Sams livs- och ödeskrets. Mitt späda väsen och min spirande gossesjäl spändes en gång - liksom gitarrens strängar spännas över sitt instruments klangbotten - till att oavlåtligt upp leva och vibrera under samma entonigt malande melodi, med sitt ständigt upprepade budskap - sin evigt återkommande refräng - om ödeläggelse och undergång och skeppsbrott.
När jag i mitt tjugufemte år, sommaren 1907 - invärtes spänd till bristningsgränsen också inför mina egna dåtida, för mig själv fruktansvärt aktuella, livs-, döds- och ödesproblem - skrev min dikt om ätten Braisse, var det alla dessa förtegna och resultatlösa hjältedåd, minnena av alla dessa fördolda och liksom ärvda neder lag som för första gången fingo sin sångare:
Säg minnes du männen av ätten Braisse?
Deras vilja var tyngre än döden,
och fast mjukt deras blodfulla läppar le
de burit de bittraste öden.
De gåvo sitt liv för en dröm, för ett dåd,
för en läpp som var hånfull och skön,
och bådo de en gång en annan om nåd,
de hatade innerst sin bön.
De växte med stormen, de stodo som störst
i motgång och mörknande öden,
men av allt vad de älskat, de älskade först
den lätta, lysande döden.
På en stormad redutt, vid en tagen trofe,
där stormstegar restes i hot,
stod där icke en ättling av ätten Braisse,
låg han blodig och blek vid dess fot.
Nu sova de höga herrarna ren
under ovigd jord eller huggeri sten,
och allt vad de vågat i bragd som brott,
den yngste av ätten i arv har fått.
Han vandrar helt rolös all världen kring,
förtärd av de bortgångnas öden -
den sista länken i livets ring
han längtar endast till döden.
Han trår att få sova vid sidan av dem,
i vars bragd hans bragd blev förgången,
i döden hos dem är hans rätta hem -
i livet är han blott fången.
När jag nu läser denna dikt med dess smärtfyllda laddning av äkta och oäkta, av anat och drömt, av bittert genomlidet, men aldrig genomskådat - synes den mig i sin »Drang nach Wahrheit» och sin »Lust am Trug» vara något av det mest intensiva och äkta jag någonsin fått skriva, just därför att den fyller diktens krav på att samtidigt vara omutlig sanning och skön lögn.
Det var, mig omedvetet, sanningen om mig själv: att jag var en människa som för alltid stängts in bakom ett staket där stolparna voro stolthet och fåfänga och spjälorna minnen av tragisk olycka, tryckande fattigdom och förtegna nederlags förtvivlan och nöd.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Ebba
Lyth
1880-1957

g. Sylvan

Ebba
Lidman
1827-1909

g. De Geer

Carin
Thiel
1889-1963

g. Lidman
g. Östberg

Sven
Lidman
1882-1960

g. Thiel
g. Otterdahl
15 slumpade bilder