» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
I skuggan av katastrofer
Det är - mänskligt sett och dömt - alltjämt förlig vind för den Sam Lidmanska korvetten på hemmavatten, medan hans mörke och något melankoliske äldste broder skenbart lika behagligt föres ut mot de väldiga atlantiska vidderna och djupen.
Men söndagen den 6 juni 1846 sprider sig hastigt över hela Stockholm ett hemskt och alla samhällsklasser skakande budskap: Korvetten Carlskrona har den trettionde april förolyckats utanför Pan de Matanzas på Cuba.
Längre fram samma sommar, då hundratals svenska släkter och familjer vårt land runt bära sorg efter sina bortgångna, sitter den sörjande Lidmanska syskonkretsen samlad i domprostträdgården i Linköping. Det är den sista sommaren man får sitta här. På hösten samma år skall den nya domprostfamiljen flytta in. Sedan blir det att leva på små villkor i små och trånga förhållanden! Här sitter man nu vid kaffebordet - domprostinnan, »nare dame de la douleur», och de åtta hemmavarande syskonen - från den tjuguettåriga Henriette till den sexårige Johan.
Plötsligt öppnas grinden till den stora trädgården, och in på gången träder en mörk, utmärglad, tarvligt klädd spökgestalt med bleka tunna kinder.
»Är det bror Carl som har blivit räddad?»
Det är tanken hos syster Ebba och de flesta av syskonen.
Men det är deras bror Otto, som på flera år ej låtit höra av sig. Han hade en gång gått till sjöss för att utbildas till styrman och sjökapten men avmönstrat i Ostindien och tagit värvning som soldat i den engelsk-ostindiska arma'. Han hade senare fått avsked som bröstsjuk och vid återkomsten till London fått en blodstörtning, som i månader hållit honom fjättrad på ett engelskt militärsjukhus. Tidigt på våren har han på ett fartyg lyckats taga sig över till Göteborg, och när han visar upp sitt pass i tullen säger en tulltjänsteman:
»Lidman - är han kanske släkt med den där domprosten i Linköping som dog i vintras?»
Far! Död! - Far, som verkligen skulle ha kunnat förstå honom och hjälpa honom!
Otto Lidman drabbas av en ny blodstörtning, stupar till marken och föres till ett allmänt sjukhus' fattigsal för att småningom tillfriskna och taga sig hem som en vanlig luffare: han vill inte omtala för någon vem han är. Han vill inte sätta någon fläck på det namn han bär.
Och nu kommer han som ett spöke ur det förflutna, som en gengångare - invandrande i den sörjande Lidmanska syskonskaran.
Men motvinden fortsätter på hemmafronten. Domprostinnans fjärde son och sjätte barn, min far, den sjutton år fyllde Nils Rudolf, reser till Uppsala för att taga studenten och inskrivas vid universitetet som student av Östgöta nation och få åtnjuta bostad och bespisning i sin ansvarskännande, släktälskande, allvarlige morbror och namne, strykrektorn Rudolf Annerstedts korrekta och stränga hem.
Han får något slags nervsammanbrott, när han kuggas i studentexamen, och hotar helt plötsligt att bli ett hjälplöst människovrak. Sam Lidman, som reser till Uppsala för att taga hand om sin misslyckade bror, tar själv den 10 februari 1847 studentexamen samtidigt med sin broder och elev och inskrives som student i Östgöta nation.
Och den 4 juni samma år får hans faders gamle vän från Auroraförbundet och Vitterhetens vänner, skalden Atterbom - han som en gång mötte Sven Lidman vid hans hemkomst från Orienten med en hälsningsdikt i Götiska förbundet - som universitetets rektor hälsa sonen, när denne avlägger vad vi kalla kameral- eller kansliexamen. Det bör väl också nämnas att de höga betyg min farbror vid denna tid erhöll i teologi kanske hade sin innersta grund i att han till informator i ämnet åt sig utvalt en ung teologie studerande av Göteborgs nation, en hattmakares son från Uddevalla, som bar det i Sveriges historia dittills alldeles okända namnet Anton Niklas Sundberg.
Den unge Sam Lidman återvänder nu från Uppsala nästan som ett unicum i sitt slag, en ung officer som blivit student i själva lärdomsmetropolen, och på en minimalt kort tid återvänt därifrån med en kansliexamen i packningen. Nu kunde han välja ny karriär om han ville och vinden blåste åt det hållet. Var inte Stjerneld ånyo Utrikesstatsminister och en välbevågen vän och gynnare?
Man kunde bli general, man kunde bli statsråd - man kunde visserligen inte som ofrälse bli Utrikesstatsminister eller Garvare - men man kunde bli adlad - både adlad och baroniserad - hade inte Carl Hochschild på sin väg mellan de olika ministerposterna i utlandet blivit både adlad och baroniserad, och hade inte uppfinnaren Berzelius och skalden Bernhard von Beskow blivit både adlade och baroniserade - och betraktades inte de som jämlika med både De Geerar, Lewenhauptar och Wachtmeistrar?
Man levde ju i en stor liberal tidsålder då inte börden längre var allt. Hade farbror Carl von Rosenstein fått leva, så hade han kanske adopterat salig far på sitt adliga nummer? Ja, vad skulle man ta för vapen - det skulle vara ett modernt. Hochschild hade tagit diplomatdepeschernas kuvert.
General Lidman, baron Lidman, excellensen Lidman, så kunde det en gång låta.
Det fanns ju mer än en svensk statsman och krigare som under sitt korta liv hade hunnit bli inte endast adlad och baroniserad utan även upphöjd i grevligt stånd. Tänk bara t.ex. på Ugglasarna som nu sutto i smöret!
Greve Samuel af Ugglas! Greve Samuel af Lidman!
Det är bara litet tur och djärvhet och fräckhet och mod och frimodighet som ligger bakom de mest lysande karriärer!
»Yvs ej av fädrens ära, envar har dock blott sin!» Och hade inte envar sin marskalksstav i ränseln, och var inte den nya tidens lösen: »la carrire ouverte aux talents»? Och höll han inte själv på att utveckla sina talanger och grundlägga en lysande karriär?
Vilken uppmärksamhet hade inte hans lilla examenseskapad till Uppsala väckt! Hade han inte fått hela släktens och särskilt de myndiga morbrödernas förväntningar fästade vid sig?
Verklighetens Sam Lidman, den militära tideräkningens Sam Lidman, hinner lagom tillbaka till huvudstaden för att kunna bli kommenderad till fästningsbyggnaden på Marstrand och på hösten börja genomgången av I:a avdelningens kurs vid Kungliga Högre Artilleriläroverket i Stockholm.
Raskt marscherat eller hur - när man därvid betänker, att han under alla dessa år varit en av stockholmssocietetens vackraste, eftersöktaste och uthålligaste kavaljerer - för att tala den tidens språk: ej av mödrarna misstänkt bevakad som kurtisör, eller eftertraktad som en rik epusör, utan tacksamt betraktad som en plikttrogen och outtröttlig dansör.
Om intensiteten och allvaret vid dessa dansengagementer vittna för övrigt följande dagboksrader från den 3 mars 1852 i Neapel:
»På Caféet råkade jag Patrik Hamilton, vid Svea Garde. - Sista gången vi träffades köllo vi på att komma i duell för fröken Boyes skull, till följe av ett missförstånd under en tour i cotillonen - vi togo varandra i hand under tyst överenskommelse om dumhetens dränkande i glömskans flod.»
»Den rikt begåvade men överdådige och orolige Lidman» kallar honom en kamrat från Marieberg i sina minnen. Han känner sig nu, i sin fulla ungdoms kraftutveckling, fylld och buren av en munter vild styrka, som är för otålig och stark för att kunna med rätt försiktighet, vördnad och omsorg hantera samhällets allvarliga leksaker och den borgerliga tillvarons ömtåliga övningsmaterial. Samtidigt som han naturligtvis har mycket av den vilda människans naiva hänförelse för och beundrande kärlek till de glittrande glaspärlorna och galonerna, färgerna och formerna.
Men att det ändå för en kortare tid hade blivit en bestämd fast punkt i sinnevärlden, runt vilken den sköne, unge dansören med särskild intensitet kretsade, kan upptäckas av ett ännu bevarat brev från den 13 september 1848. Det är den unge löjtnantens morfars broder, den 85-årige originelle familjeprosten Per Annerstedt i Lagga [Lagga socken], som skriver till sin nyss från en kommendering vid armsfördelningen i Skåne hemkomne nevö. Det är vid tiden för det dansk-tyska kriget i Schleswig-Holstein.
»Var välkommen hem från Fälttåget utan blessyrer och andra olägenheter än penningbrist! Det syns att du icke varit anställd vid Commissariatet.
Här har gått ett oväntat rykte vars sannfärdighet jag genast misstrodde; icke därför att det syntes vara tusan ogörligt, utan därför att det föreföll mig i högsta motto problematiskt. Jag borde kanhända icke nämna det, i ty det skulle kunna oroa dig, att det ej äger något sammanhang med verkliga förhållandet. - Hå, hå, du torde redan pusta och svettas, dock nödgas jag, ehuru ogärna yppa det; det innehåller ingenting mer och ingenting mindre än att du ska vara förlovad med en svåra rik Fröken W. i Skåne. Om så är torde du tillåta mig att gratulera! Varom icke så får vi uppskjuta saken och vara lika glada och lika lustiga ändå.»
Ack, det ryktet hade inte bara dryftats, diskuterats, dementerats och på nytt lanserats över hela den tidens högre stånds-Sverige. Det har också blivit trott och omfattat med tillförsikt av min farbror Sam och den unga fröken W. själv. De ha båda älskat varandra - säkerligen efter den tidens erotiska beteendeschema: chevalereskt, romantiskt, poetiskt - såsom Sam Lidmans syssling och äldre kamrat från Uppsala katedrulla - Louis De Geer - en gång älskade och skildrat sitt livs stora kärlek i sina "Minnen".
En vis livsbetraktare har en gång sagt, att för att åstadkomma ett äktenskap måste det finnas två människor: en mor och en dotter. Fröken W. hade förlorat sin mor redan vid elva års ålder, och här inträder nu på scenen hennes äldste bror som den unga damens giftoman och förmyndare. Han är knappt ett år äldre än farbror Sam och redan ett lysande namn och en stigande stjärna i den diplomatiska karriären, där han ridit så fort att han år 1847 hunnit bli andre sekreterare i kabinettet för utrikes brevväxling.
Jag vet ingenting om motiven till hans långa, sega, segerrika motstånd mot denna förbindelse. Men det blev under några år en kamp i det fördolda.
Om brodern personligen retat sig på den stundom övermodig; högdragne och vilde, men framgångsrike unge löjtnanten och balhjälten, eller om han funnit honom olämplig som borgerlig äkta man och samarvinge till skånska slott och herresäten, eller om han helt enkelt betraktade min farbror som en ofrälse outsider, har jag ej heller någon som helst kunskap om.
De enda dokument som jag med absolut säkerhet vet tala om denna episod i hans liv, äro ett par dagboksanteckningar: den ena från 1852 i Neapel där min farbror efter sammanträffandet med denne broder, nu Sveriges charge d'affaires på platsen, skriver om »minnet av W:s oblida omdömen om mig den tiden jag var förtjust i hans syster», den andra från 1851 i Rom, av vilken jag finner, att det ej blott var den äldste brodern som de unga förälskade hade emot sig, utan - vad värre var - en moster:
»På aftonen voro vi bjudna till Leijonhufvudena vilka firade den yngstes av dem, Gustaf Abramsens, tjuguförsta födelsedag. Eget nog undertecknade jag fullmakten till hans mor (född friherrinnan Rehausen) att avsluta räkenskaperna med förmyndaren, baron Stael von Holstein - hon var nämligen den som omintetgjorde mitt parti med Ida W.»
Kanske kände både hennes moster och hennes broder - med mödrars och borgares sunda och säkra instinkt - att det i denne unge mans innersta bodde något explosivt och excentriskt, något av den ödesmaterie, på vars osäkra grund varken stater, ätter eller äktenskap i trygghet byggas: »den rikt begåvade, men överdådiga och orolige Lidman».
På en explosion bygger man inte ett äktenskap.
Jag känner självfallet inga detaljer från den tysta stridens olika faser - alla dess minor och kontraminor - den atmosfär av skvaller och förtal, misstänkliggörande och missförstånd även de båda älskande emellan - allt detta som skapar atmosfären omkring två människor, som på en gång vilja och hindras vilja.
Det enda jag med visshet vet är stridens slut: att min farbrors stora ungdomskärlek till sist blev förlovad med en nära medelåldern stående jurist och ämbetsman och småländsk godsägare av enkel knapadel, som ägde titel av kammarjunkare i Kongl. Maj:ts hov. Bröllopet blev så småningom utsatt att äga rum i Hälsingborg den 25 augusti 1850.
Tre dagar dessförinnan inträffade den stora livsavgörande katastrofen i min farbror Sams liv - en katastrof som faktiskt också skulle ha den mest avgörande betydelse för den lille pojkpalt som föddes mer än trettio år senare i tullförvaltare Nils Rudolf Lidmans bostad vid Ronnebygatan 1 i Karlskrona.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Anna
Sylvan
1862-1937

Ogift.

Alice
Lidman
1842-1925

g. Löthner

Elsa
Lidman
1874-1952

Ogift.

Otto
Sylvan
1865-1952

g. Kahl

Per
Sylvan
1870-1953

g. Mattsson

Sam
Lidman
1824-1897

Ogift.
15 slumpade bilder