» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Kadetten startar
Detta blir berättelsen om en sträng och fruktad gammal herre, som med en djup och innerlig kärlek fäste sitt hjärta vid en ung pojke, som till en början var ganska rädd för den skenbart både brutale och barske farbrodern, men till slut lärde sig att älska, beundra och kanske rent av en smula förstå honom - förstå honom undra och kanske rent av en smula förstå honom - förstå honom med sitt hjärta.
Men för att jag skall kunna åskådliggöra hans väsen och uppfostringsmetoder, måste jag söka från begynnelsen skildra, hur han blev detta på en gång verklighetsfrämmande och djupt verkliga, djupt mänskliga och ganska omänskliga original. Samtidigt hur denne sjuttioåring kunde spänna mitt på en gång böjliga och sega, fogliga och motståndskraftiga väsen en smula efter sin världs- och verklighetsbild. Han hade hårda händer, stränga principer och sträva ord.
Hur den yngste av de tre bröderna Lidman från Uppsala katedralskola till slut blev detta excentriska original, är en lång och tragisk historia.
Han hade som elva-trettonåring gått igenom den stora tävlingskampen mellan de olika släktgrupperna, som residerat och regerat i ärkebiskopshuset i Uppsala. Han hade upplevt att han var en Lidman, att hans uppgift i livet skulle vara att föra Lidmännernas sak och namn till seger och framgång, till glans och ära i den svenska historien.
Han hade också en gång som sexårig pojke vid besök i sina förfäders småländska hembygd sett en husar i uniform rida sin häst barbacka i full karriär efter landsvägen. Synen hade våldsamt talat till honom om attackens hänförelse och vällust: att få rida till anfall - att få göra chock - att storma redutter och kanonbatterier, att vara den främste i ledet i farans och anfallets stund - att rida först i målet och gripa de besegrades fanor och standar som segertecken.
Var inte hans egen morbror, Carl Annerstedt, den svenska krigshistoriens yngste hjälte, som trettonårig ridit med i den stora husarattacken vid Bornhöft och räddat sin chefs och onkels general Cederströms liv, och hade inte hans mors morbror - excellens Rolf [Rudolf Cederström], greven och generalamiralen - en gång med sitt fartyg varit chef vid den berömda erövringen av Baltischport under Gustav III:s finska krig - och vid hov och armé och flotta varit känd för »sin tilltagsna activite och lycka».
Ja, kring den unge Sam Lidman var i sanning »luften av segerfanor sval».
Från katedralskolan hade han den glädjen att fjortonårig 1838 komma till Karlberg som kadett. Hur han fungerade där bland kamrater och yngrekursare finns beskrivet av ett jämnårigt ögonvittne, som själv kom till Karlberg 1842 - efter att som pojke bl.a. ha levat ett år i en fransk klosterskola och där blivit fullt hemmastadd i det franska språkets begagnande. Den sedermera som kanonkonstruktör kände kommendören Carl Christian Engström skriver i sina minnen:
»En annan äldre kamrat Samuel Lidman befallte mig att varje morgon promenera med honom under frukostlovet och parlera franska, och därmed fortsatte han minst ett år med dessa gratislektioner -. Lidman var en mycket vacker och ståtlig karl och ganska högdragen. Den lilla oförrätt han gjort - ty han hindrade dels min läsning på andra ämnen än franska, dels fick jag ej ägna mig åt samvaron med kamraterna, vilket var tråkigt nog - har jag dock för länge sedan förlåtit honom fullständigt.»
Min farbror Sam är tydligen en ung man som vet att begagna sina tillfällen och på alla sätt bereda sig för den karriär som väntar honom. Och som tjuguårig möter jag honom - »full-orbed above the horizon» - i följande brev där min farfar skildrar tjuguåringens entre i dåtidens svenska arme och högsta societe:
Älskade Ebba!...
Sedan jag slutat mitt brev i går förmiddag kom general Palmstjerna, stannade en halvtimma och satte mig au fait des affaires. För övrigt hjärtligt vänskaplig som alltid. Strax efter honom kom överste Rudbeck, även han i allo sig lik. Höll stora lovtal över Sam och sade mig, att han var ond på sig själv att han avstyrkt mig att låta honom gå in på Andra gardet. 'Vet du, jag har haft förargelse därför av alla mina kamrater, ty de tycka alla om den unga pojken.' Tycker du ej att Rudbecken talte väl?
Nu var klockan nära 1/2 4. Lyckligt att presidenten dröjt i kollegium och att vi mötte honom på vägen. Men ändå var intet färdigt. Äntligen serverades det. Hela sällskapet bestod av herre och fru och son, Carl lång och dum, Koskull med hustru och dotter och vi två. Åtta högt räknade. För mig var middagen trevlig, ty presidenten är hjärtlig och intressant. Koskulls voro som vanligt ganska vänliga och inviterade mig och Sam på souper om måndag. Tänk bara på Sam: utan att vara presenterad!
Från Cederströms till klubben - Porthan och Rääf. - Så till Rolfs - så till Palmstjernas, som voro färdiga att resa på souper till Gyllenhaals. Friherrinnan ovanligt artig. Baron borta. Så till Snoilskys. Varken Tersmeden eller hon hemma. Så till Hartmansdorffs. Friherrinnan Tersmeden med lilla flickan voro där. Kammarherren själv på plenum. Litet längre fram på afton kom general Wedel med vilken jag pratade mycket. Carolina Rosen var där också och en friherrinna Stierngranat. Aftonen passerades mycket glatt. Efter plenum på Riddarhuset kom Hartmansdorff, vänskapsfull som alltid. Lördagsmorgonen visit hos general Peyron [Gustav Abraham Peyron], som jag tackade för hans godhet emot Sam, och som förklarade att han förtjänte all omhyllning. Är du inte nöjd med din tredje pojke. - Så till general Palmstjerna och därifrån till H.M. Konungen.
Där sutto vi och väntade - vi alla audienssökande - på alla Statsrådenas företräde. Men jag för min del hade ej så otrevligt ty jag råkade många gamla och nyare bekanta. Bispen, Lagerfelt, Tisell (Westmans svärfar), general Arbin, presidenten Cederström, greve Barck, amiral Gyllengranat, greve Philip Schwerin m.m. - Gyllenhaal och Krugmager icke förgätandes. Slutligen fingo Bispen, Lagerfelt och jag företräde. Kungen mycket nådig. Jag var den som fick huvudsakligen ordet. Enligt överenskommelse fick jag redovisa. - 'Farväl Lidman!' - Så hem till vårt spiskvarter och för hela dagen.
Söndagen: Carl Gustaf Ekman. - Middag Arfwedson, - båda släkterna - även Carl med Therse. - fick 3 W. - Så avsked från Göthiska förbundet - Rääf - åter till Arfwedson. Gubbens partie - superbe souper - grevinnan Cederström och Carl Emanuel. - Claes Anton.
Måndagen: Palmstjerna, Posses, Platons, Presidenten, och Pontin, professor Sandberg. - Banken, fru Ekecrantz.
Varav man kan se hur domprosten Lidmans dagar förflöto under ett kort Stockholmsbesök våren 1844, och vilken firad ung man den tjuguårige underlöjtnanten på första livgrenadiärregementet i själva verket var och hur vägen in i den stora världen synbarligen låg öppen för hans fötter.
Det är också tydligen den unge Sam Lidmans beslut från begynnelsen, att här skall varje tillfälle till framgång och utkomst gripas och begagnas. Genast efter sin officersbefordran har han gjort en två månaders gradpassering å Andra livgardet, varvid han ådagalagt »berömlig kunskap», och redan den 26 augusti samma år börjar han en sexmånaders kurs på Gymnastiska Centralinstitutet från vilken han erhåller ett av föreståndaren Gabriel Branting utfärdat examensbetyg.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler
15 slumpade bilder