» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Tre pojkar på samhällsstegen
Här komma tre pojkar in i historien - tre unga spirande liv, som vänta på plats och utrymme och få bida sin tid och sina tillfällen och förlora dem - tre pojkar på tröskeln till tillvaron. Startplatsen är skenbart bland de gynnsammaste: Deras far är domprost, av både kolleger och allmänhet ännu betraktad som en blivande biskop, och deras onkel är ärkebiskop, och de bebo ärkebiskopshuset i Uppsala tillsammans med sina närmaste släktingar, två pojkar De Geer, en Lagerstråle, en Tersmeden, ett par Cederströmmar - allesammans elever i den kända katedralskolan i Uppsala, där deras morbror - den sedermera över hela Sverige bekante »strykrektorn» Rudolf Annerstedt, en efter dåtida uppfattning skicklig »pedagog» och pojkplågare, förde härskarspiran med hård hand och obeveklig slagkraft. I Hugo Hamiltons »Hågkomster» finns en levande skildring av hur han på äldre dagar regerade den både välkända och ökända katedralskolan i Uppsala - den s.k. katedrullan - och dess många till samhällets ledande poster så småningom uppstigande elever.
Här började de tre bröderna kring mitten av trettiotalet förberedelserna till vandringen ut i livet: Tre pojkar Lidman som skola tävla med De Geerar och Cederströmmar och Tersmedar och Lagerstrålar, som alla äro dem något före i ålder och visdom, och vilkas respektive föräldrar med argusögon följa de olika släktkullarnas - och då självfallet först och främst den egnas - utveckling, växt- och befordringsmöjligheter, examensbetyg och arbetsresultat.
»Ty jag såg», säger Predikaren, »att allt vad som sker under solen är beroende på den enes avund mot den andre.» Och släktkärlek utesluter självfallet ej släktavund och släktkritik och allmän sund inställning, att andras motgångar äga sin förklaring i ägarnas egna fel. Och mödrar och svägerskor kunna kärleksfullt utbyta förtroenden om sina söners begåvning: »ja, tänk söta du, att lärarna a om Claes...» - »och rektorn tyckte att Rudolf...» - »och professorn tror att Gerhard...» och »bara Louis får sin examen, å har han löfte av excellensen...»
Och fäder och föräldrar äro släkt och du med alla chefer och råd och excellenser på samhällets toppar.
De tre pojkarna Lidman - till levnadsåren de yngsta i den dåvarande tillfälliga Rosensteinska släkthärvan - bildade tydligen snabbt sin egen lilla klan bland de till ett tiotal uppgående ungdomar, som alla höllo hushåll tillsammans i ärkebiskopshuset, medan dess egentlige innehavare bebodde sin ålderdoms sorgegård Brunna.
Ett tiotal ungdomar - skolpojkar, gymnasister, nyblivna studenter och blivande officerare, som tillsammans hålla eget hushåll i ärkebiskopshuset i Uppsala: vilka diskussioner, vilka inbördes rivaliteter mellan de olika släktgrupperna - vilka grymma närgångna frågeställningar - vilken inbördes frihet och fräckhet - ad tvång och tukt!
Vad för ni i vapnet - är du inte adel? - vi är ursprungligen fransk adel - vårt vapen är vår tapperhet, men din farmors aster förde visst en underkjol i vapnet. »Vi De Geerar», »vi Lagerstrålar», »vi Annerstedtar», »vi Ceerströmmar», »vi Tersmedar» - och ur all denna inbördes tävlan, alla dessa kollisioner och kontroverser - skapas småningom tt nytt fälttecken och ett nytt baner att samlas kring: »Lidmänerna» - »vi Lidmänner». Det är ett alldeles nytt begrepp - okänt i Sveriges historia - om de tre pojkarna Lidman på livets tröskel på en gång forma och bli formade av - ett begrepp som de med tiden skola komma tt bära på ryggen som en tung börda - i medvetandet som en ständig maning - och på läpparna som en trotsig fanfar: »vi Lidmänner» - »så handlar en Lidman» - »så tänker en Lidman» - »det är vad man väntar av en Lidman».
Under påverkan av alla intryck från kamrater och lärare, tanter och farbröder skapa sig de tre pojkarna Lidman till rustning, självförsvar och kraftkälla en sin egen atmosfär, en sin egen myt, ett sitt eget beteendeschema. Det är dylika släktatmosfärer och släkttraditioner, som kunna föra ett hemlighetsfullt segrande liv intill tredje och fjärde led - ja, ännu längre. Liksom doften av en fin parfym kan dröja kvar oändligt länge i en människas kläder, kan nog också en gången tids atmosfär sitta kvar i en släkts själsliga kostym. Ja den kan med en sällsam livskraft på nytt och på nytt igen taga ättlingar och arvtagare i besittning och beroende. Den som ej kan räkna med dessa osynliga makter och myndigheter, vet litet om orsakstrådarnas gåtfulla gång i ödesväven.
Även på mig och mitt öde, min tanke och min känsla har denna till medvetenhet om sig själv komna Lidmanska släkttradition - denna karaktärs- och ödesskapande myt - just genom dess förste och målmedvetnaste skapare på hela mitt liv utövat sin både förkrossande och upplyftande, kraftstjälande och kraftgivande påverkan.
De tre pojkarna Lidman motsvara ej några pedagogiska ideal. De varken följa föreskrifterna eller uppfylla förväntningarna i dåtidens gängse beteendescheman. Ett par av dem äro mörka med kolsvart hår och brinnande bruna ögon, med patetiskt ömtåliga och slutna ansikten. Det vallonblod som från Jeanne Marie Calvart, gift Rålamb, genom hennes dotter slungats in i den Cederströmska släkten, har åter och åter igen slagit igenom i henne efterföljande släktled. Den tredje och yngste i brödratrion är en vild, vacker och stark, kanske också viljestark pojke i tolvårsåldern med namnet Sam. Han har ett i guld skiftande kastanjebrunt hår och blå ögon.
De tre pojkarna som tidigare varit vana vid att kommendera och ge egen ton, ej bara som de äldsta i den alltjämt växande syskonskaran i Linköpings domprostgård utan också som elever vid läroverket i stiftstaden, de ha till sitt nya verksamhetsfält med sig en informator - filosofie magistern Anders Axberg - som skall övervaka deras studier, kontrollera deras hemläsning, rådgöra med deras lärare och rapportera till nyfikna och girigt lyssnande faders och modershjärtan om de tre små människofrönas framgångar på studiebanan och i konkurrensen med kusiner och sysslingar.
I domprostgården är det en dam av svårmod, ångest och ärelystnad, som för härskarspiran. Ebba Margaretha Lidman, född Annerstedt, har säkerligen lidit av att hennes begåvade och älskade make i så hög grad saknat den ärelystnad, den framåtanda, den sociala ambition som är hennes. Hon har varit ärelysten å hans vägnar och har väl därför ofta plågats av den passivitet och den stilla högtidliga fromhet som låg på djupet i hans väsen och alldeles hindrade honom att med kraft armbåga sig fram i tillvaron.
Min faster Ebbas skildring på gamla dagar av barnaskarans vilda och yra tillvaro i domprostgården, där agan tydligen blir en ofta tillgripen kraftåtgärd, tycks mig ibland åskådliggöra domprostens och domprostinnans skilda väsensart:
»När vi skulle ha aga, skickade mamma till en början alltid in oss barn till far, och så, fick vi lägga upp oss på hans knä, och så slog han oss några gånger högtidligt och allvarligt och fullständigt smärtfritt på stjärten. Det gjorde aldrig ett dugg ont, men vi skrek pliktskyldigast av artighet, och så rusade vi gladeligen ut till nya upptåg. Men när mamma slutligen upptäckte, att det inte var något bevänt med fars aga, tog hon hand om den själv, och då. skrek vi inte av artighet längre.»
Domprostinnan Lidman var en dame av värld - kanske inte minst av denna världen. Hon hade ett trefalt mod: hon var handlingsmodig, hon var högmodig och hon var svårmodig. Själv till sin själsdaning och modersgjutning något av lejoninna och av öm, ville hon att hennes åtta lejonungar skulle taga byte i livet, och att de unga örnarna skulle flyga högt och långt.
I det Lidmanska hemmet var det modern som styrde och ställde. Hennes äldsta barn, de tre sönerna Carl, Otto och Sam, blevo tidigt intimt knutna vid henne. Hon sökte sporra deras ärelystnad utan att i något hänseende effektivt lyckas med någon av dem utom möjligen med den yngste. Men hon förvärvade alla tres undergivna förtroende och kärlek, tillit och vördnad.
Det hade kanske en gång funnits något av naturlig tävlingslust och rivalitetskänsla också i hennes förhållande till kusinen och väninnan, den ett år äldre Henriette Lagerstråle, som redan 1814 i sitt sjuttonde år blivit gift med arvingen till Finspång, baron Gerhard De Geer, medan det först sex år senare hade blivit hennes egen tur att träda i brudstol.
Hon hade själv som giftasvuxen sextonåring - vid tiden för sin kusins bröllop - av en utomstående Linköpingsiakttagare befunnits vara »den briljantaste damen därstädes, som i hög grad väcker den gräsliga mängden av Linköpingsfröknars avund». Tio år efter kusinens bröllop hade hon själv suttit som ung tjugusexårig domprostinna i Linköping, medan hennes väninnas make fått sälja sitt stora och ståtliga fädernegods Finspång och flytta sina penningbekymmer och sin snabbt växande barnskara till Stjärnholm utanför Nyköping. Ack vem pejlar djupet av mödrars och hustrurs känslor, drömmar och tankar, när det gäller tillvarons stora tävlingskamp om makten, guldet och de goda partierna? Vem har någonsin kunnat fånga och fatta makten, betydelsen och inflytandet från en moders fåfänga kring ett litet hjälplöst växande människobarn?
Enligt det dåtida manliga ceremoniväsendet blev det dock domprostinnans make, som först fick mottaga rapporterna från sönerna i Uppsala. I maj 1836 sänder ärkebiskop Carl von Rosenstein, som är gift med en moster till domprostinnan och som med anledning härav betraktar sig som de tre Lidmännernas morfar, följande rader till far i Linköping:
»Jag anser mig böra tillägga några ord till dig om gossarnas information. Då de bägge äldsta i höst bli uppflyttade till Rektorslassen, varken böra de, eller är det dem tillåtet att ha informator. n sådan behöves således i Upsala endast för Sam. Jag börjar med att uppriktigt säga, att vi här för ingen del äro missnöjda med Axerg. Han är säkerligen en i botten hederlig karl, till sina seder alldeles oförvitlig, Dig och ditt hus av själ och hjärta tillgiven samtid en mest anspråkslösa och vad man kallar accomodanta människa an kan ha i sitt hus. Han går sällan eller aldrig ur sitt rum, har nästan intet umgänge och skulle således tyckas oförhindrad att efterse och sysselsätta sina disciplar. Men det som jag nyss förmärkte och som förundrar både mig och deras morbröder är, att an aldrig frågat någon lärare i skolan huru gossarna där bära sig t, om de kunna sina läxor m.m.d. Först i sist förflutna vecka, då an av Sam fick höra att dennes tema varit misslyckat, lät han gossen börja skrivövningar hemma.
Sam anses sämst i hela klassen, och det torde något bero av informatorns bristande uppmärksamhet eller duglighet. Dock detta ordet jag icke yttra eftersom jag därom alldeles icke är säker. Vad ag visst vet är, att Axberg icke har gåvan att roa gossarna eller sysselsätta dem mellan lästimmarna. Besynnerligt är att Sam, som r mer än vanligt kvick och i mitt tycke ganska hygglig, rolig, god och lättstyrd, har alldeles ingen den minsta håg att lära, huru lycklig fattningsgåva han än äger. Med särdeles lätthet hjälper han mig, då han har boken i hand, men utan bok kan han aldrig sin läxa och minnes nästan ingenting av vad han läst. De äldre äro i illa stycken bra och vilja framåt. Tredje klassen, där Sam nu går, har i Magister Callerholm en alldeles förträfflig lärare. Hör noga efter Sams studier, när han hemkommer. Det vore synd om ett så gott ämne skulle hamna uti eller under medelmåttan. Barnbarnen pigga mig ömt om hjärtat.»
Sju veckor senare få de tre pojkarna Lidman fara hem på sommarferie och »morfar» medskickar följande brev:
»Älskade måg. Jag hade både lust och velat vid dina gossars hemresa låta dem åtföljas av ett rekommendationsbrev. De ha i sanning förtjänt att medha ett sådant, ty de brister hos dem förefinnas äro inga andra än sådana som åtfölja deras ålder. Vad jag i främsta rummet väntade ha de uppfyllt. De ha intagit både mormors och morfars hjärtan genom oskuld, livlighet och genom vad man om dem kan säga utan missbruk av det ofta illa förstådda 'riktigt goda hjärtan'.
Verkliga framsteg i studier ha de gjort, ehuru dessa icke kunnat hinna bli så märkliga genom deras stora brist på grammatikalisk underbyggnad. Louis De Geers exempel gör att denna brist icke bör avskräcka varken mig eller dem. Genomgoda och lättrörda, följaktligen lättförda äro de alla tre. Hos Carl önskade jag något mera håg och ihärdighet för studier. Övriga naturanlag saknar han visst icke. Otto vill och gör sig mer möda. Kroppen behöver utvecklas och stärkas.
Sam har kanske lyckligaste naturanlagen, men åldern och en ovanlig livlighet hindra honom ännu från att kunna finna intresse i bokliga konster. Jag nödgades offentligen giva honom förmaningar på stora examensdagen och hoppas de göra honom gott.
När de i höst återkomma, skall jag icke försumma att påminna Axberg om nyttan och angelägenheten att ofta hos deras lärare i skolan efterfråga om de där kunnat de läxor de bort överläsa hemma. Sådant tog jag alltför länge för avgjort. Det är i synnerlighet nödvändigt med Sam, som t.o.m. för kamrater predikat läran från Linköping om onödigheten att läsa över. Med hans försök att utbreda denna ton, som pojkar så lätt fatta och antaga, ha lärarna varit missnöjda och beklagat sig för mig. Jag tror det icke skulle skada, om hans hjärteligen älskade pappa härom ger honom några förmaningar.»
Och i ett annat brev skriver pojkarnas informator Anders Axberg:
»Ehuru jag icke erhållit något brev från Hr Doktorn förrän nu med en påminnelse, att gossarna oftare borde hälsa på sina morbröder, har jag likväl själv ansett att de borde göra det så ofta som möjligt. Jag har också icke underlåtit att därom ofta påminna dem, men de ha varit så tröga att få till att gå dit, att varje gång det skulle ske har jag med pock måst fösa ut dem. Orsaken till denna tröghet bör man väl icke endast söka hos gossarna. Något fel torde även finnas hos morbröderna själva. Vill man draga barn till sig, bör man väl för dem göra vistandet hos sig så angenämt och nöjsamt som möjligt: och sker det så inställa de sig nog självmant. Där barn finna nöje, dit gå de gärna, men möta de däremot strävhet och stränghet, så är det icke underligt om de bortskrämmas. Jag har också sagt dem, att detta icke minskar deras skyldighet, utan att de åtminstone borde gå dit och bocka sig - de kunde sedan göra visiten så kort de behagade.
Ett par gånger har Carl gjort mig den ledsamheten att utan min vetskap låna bort sina bästa kläder, nästan som det tycks, för att undandraga sig skyldigheten att hälsa på sin morbror. Och detta har t.o.m. hänt en gång denna termin, just då de speciellt voro bjudna till Rektor Annerstedt. Jag har varje gång sagt Carl hur oskickligt ett sådant förhållande är, ty det är klart att skuggan därav måste falla på mig, liksom höll jag icke deras kläder i ordning.
Den däremot som begär mer av gossarna än att de skola vara hela och rena, besinnar allt för litet att de ännu äro för mycket pojkar för att vara eleganta ynglingar. Huru ofta händer det icke, att gossarna gå både hela och rena ut ifrån mig, men utkomna bland kamrater tumla de om, slita sönder och smutsa ner sig och skala, måhända i detta skick, kring en och annan gata, innan jag kan bli det varse - och kanske kunde sådant även ske, om de stodo under dens tillsyn, som mest klandrar min. Men icke få de gå sådana med min vetskap. Och att förekomma sådana händelser kan väl knappast ske, förrän de själva börja fästa någon uppmärksamhet vid sitt eget yttre.
Vad åter deras uppförande angår, varöver Hr Doktorn yttrat sin ledsnad, så har det väl icke alltid varit så rent och klanderfritt som det bort vara. Men säkert vida bättre än den underrättelse, Hr Doktorn har fått, tycks antyda. Det svåraste man här har att lägga dem till last är att de några gånger varit inne på en likörkammare. Men vad är orsaken därtill? Jo, att de några gånger haft för mycket penningar. Således ha deras välmenta vänner, som häröver föra mesta larmet, mycket att förebrå sig själva i detta fall. Deras penningegåvor kunde ibland varit utdelade med mera urskillning. De ha sällan varit gossarna nyttiga, men merendels en orsak till påföljande ledsamheter.
För övrigt vet jag ingenting ont med gossarna. Flyktiga och obetänksamma äro de visst och kanske något mer än man av deras år kunde fordra, men så har jag sökt att hålla dem i ordning så mycket som har varit möjligt, ehuruväl jag kan se, att man även klagar över mitt förhållande. Men med vad skäl lämnar jag därhän. Att min möda icke helt och hållet varit fruktlös börjar jag med glädje finna, om icke hos alla, så åtminstone hos de båda äldsta. Och med tiden ger väl även Samuel med sig. Varken jag eller andra ha rätt att fordra att gossar skola vara stadgade män. Man bör vara nöjd när man ser dem göra framsteg i det goda.»
På dagen tre veckor efter detta brevs författande jordfästes stoftet av framlidne Svea Rikes Ärkebiskop Carl von Rosenstein i Uppsala domkyrka. Bland de närmast sörjande stod också vid graven Sam Lidman, iförd en splitterny sorgdräkt, som fyllde hans tolvåriga hjärta med en oändlig tillfredsställelse och glädje, ur vilka känslor han dock våldsamt kastades, när han här för första gången i sitt liv fick vara med om hur det adliga vapnet krossades vid den öppnade graven, då den avlidne var den siste på svärdssidan av sin ätt. Ceremonins sällsamma och dystra storhet fyllde plötsligt pojkens medvetande med vissheten om dödens fruktansvärda, oundkomliga, allt förintande makt, och hans smärta utlöstes omedelbart i en våldsam gråt.
Anade han kanske omedvetet det övermått av motgång, som väntade den lilla svartklädda brödratrion framför alla andra i den stora allvarliga sorgklädda släktskaran kring den öppnade graven?
Inga andra anade den. Och det sista vitsordet jag äger om gossarna i katedralskolan är en deras lärares brev därom från 1837 till min farfar:
»Din äldste son, Carl, tyckes arta sig att bliva en förståndig yngling. Några av mina kamrater berömma honom för hans framsteg, och för mig kan han alltid sina läxor. Otto är den yngste i klassen och ännu mycket barnslig, men när han hinner växa från konfekten och snasket, torde även han bli bra. Han ger åtminstone opp om sig. Om Samuel har jag icke på länge hört något, dvs. an är på den goda sidan icke utmärkt; och på den dåliga icke anmäld för något pojkstreck. Slår den gossen sig på det gott är, å kan han däri gå långt. Hans ostyrighet har aldrig haft en dålig karaktär. Kraft har han nog. Vildheten tyckes ha givit sig. Sådana gossar som han äro roliga att studera. Ingen av dem visar självklokhet: en oart som förstör alla bättringsförsök.» Våren 1837 vände de tre pojkarna Lidman lärdomsstaden och katedrullan definitivt ryggen. Carl och Otto gingo till sjöss för att som det på den tidens språk hette - utbildas till Cophardimän, vs. kofferdister eller sjömän i handelsflottan. Vid återkomsten sommaren året därpå från långfärden till och från Batavia, får Carl besöka sin nu, henne själv omedvetet, döende moster Henriette Annerstedt på Lagga [Lagga prästgård], som till sin svåger i Linköping - en månad före sin död - skriver detta gripande och kärleksfyllda brev:
»Tack för det jag fick se Carl! Det är en verklig fröjd att se den snälla gossen, lika ren till själen som det tycks, blott med mera utvecklad kropp och större erfarenhet. Gud vare med honom! Han blir nog en bra karl. Stor sak, om han ej kommer att bekläda äreställen i världen. De alstra så sällan mer än, utvärtes sken och förödelse, och hjärtat är ofta mera maskstunget än i obemärktare öden.
Det var att lyfta en tyngd av mitt hjärta att höra att du bestämt intet lämnar din Henriette till Moster. Jag vet vad det vill säga att vara med henne i lust och nöd. Och hon kunde förstöra hela flickans lynne och framtid, ty oförstånd och lättsinne är två stora be ståndsdelar av hennes själ, och med sitt inställsamma sätt att prata kan hon göra vitt till svart och tvärtom för den, som ännu inte hunnit se skillnaden.
Adieu! Min Goda Lidman. Måtte du få se bara glädje av Dina barn och kunna överflytta på dem ditt hjärta men inga svagheter.»
Mostern i brevet är änkeärkebiskopinnan Henriette von Rosensteins, och den andra Henriette är min då fjortonåriga faster, som tydligen tänkts som sällskap åt den mjältsjuka mormorssystem. Min farfars beslut att ej placera sin dotter Henriette hos den svårmodiga och lynnessjuka ärkebiskopinnan kommenterar han även själv i ett brev till svågern Rudolf Annerstedt. Den i brevet omnämnde farbrodern är den pigge, 76-årige prosten Per [Per Annerstedt] i Lagga [Lagga socken], som med sin Henriettes [Henriette Annerstedt] bortgång förlorat en oersättlig vårdarinna.
»Tack för breven. Vi känna både Ebba och jag vad vi förlorat, men beklaga farbror mer än oss. Han är nu mer i behov av öm huslig vård. Och vem skulle han få som i någon mån ersätter Henriette? Moster reser i dag. Beklagligen har hon blivit mycket ond på mig, som ej lämnade henne vår Henriette. Men jag vet vad hennes moster led under riksdagen 1828-30 - och tror dessutom att Moster ej nu mera är i stånd att uppfostra flickor ej heller att Stockholm är rätta stället. Emellertid reser hon missnöjd bort och det plågar mig.
Bäste broder! Jag är med varje år mer i behov av goda och redliga vänner för mina barn, vilka den ene efter den andre skola ut i världen. Du och Thure äro de tvennes trogna vårdare och hjälpare i Upsala. Claes är Carls stöd i Carlskrona. Vår goda döda har tänkt på mina flickor - och vem har jag att tacka för allt detta: Henne som lovade en gång att bereda min jordiska lycka och som hållit mer än hon lovade. Gud välsigne henne och Er.»
När jag läser dessa min farfars ständiga bekymmer för att bereda den stora uppväxande barnskaran plats och utrymme i samhället som s.k. livsdugliga samhällsmedlemmar, kommer jag också att tänka på alla siffror - alla de ständigt återkommande sifferarm (Ser, som fylla så många av de tomma sidorna i de bevarade breven i hans korrespondens från hans livs båda sista årtionden.
Det är siffror i kolumner och stormkolonner, i plutoner och kompanier och bataljoner - en hel arme av siffror som marscherar upp på ständigt nya exercisfält till ständigt nya misslyckade manövrer. Hans tillvaro under de båda sista årtiondena tycks mig i hög grad ha varit upptagen av denna intensiva sifferexercis och dessa långa ekonomiska planeringsfälttåg, där han förgäves söker tvinga siffrorna att lyda sig och en smula bryta sönder den järnhårda blockad, som de belägrande fordringsägarna rikta mot hans borgerliga livs existens.
Han har en gång vid ärkebiskop von Rosensteins konkurs och senare vid hans död gjort stora ekonomiska förluster på lån och borgensförbindelser.
Hur sann är ej den Heidenstamska versen:
Den mark din fot under dans beträder -
vad allt du njuter, vad allt dig gläder,
är köpt med offer av dina fäder.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Ebba
Lidman
1827-1909

g. De Geer

Eva
Lidman
1925-2009

g. Berggrén

Per
Sylvan
1870-1953

g. Mattsson

Helny
Wolff
1858-1942

g. Lidman
15 slumpade bilder