» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Den sociala plaskdammen
I de stora miljonstädernas parkanläggningar ha visa, ansvarskännande och omtänksamma myndigheter genom inrättandet av jättelika plaskdammar sökt ordna tillfällen för storstadens barn att tillfredsställa sitt normala lekbehov. Till en sådan damm komma edan på morgonen barnen med sina båtar, åtföljda av föräldrar, farmödrar eller mormödrar, tanter eller sköterskor eller äldre syskon eller rentav utan någon dylik kontrollerande och övervakande högre myndighet.
Dit komma barn av alla samhällsskikt och med alla sorters båtmaterial. Några med sällsamma relikter från tidigare generationers solidare nöjesliv: segelprydda kanonportsmålade gamla svarta träfregatter, briggar och skonerter - andra med sina enkla och billiga små lättsöndertrasade segelbåtar från epamagasinens sommarleksaksbodar - andra återigen med riktiga små kopior av moderna krigsfartyg: snabbjagande pansarkryssare och listiga och lömska torpedbåtar. Redan leksakernas fördelning och utseende vittna klart och tydligt för den utomstående iakttagaren om hemmens olika sociala och ekonomiska standard och föräldrarnas större eller mindre rent personliga, psykologiska och emotionella intresse för både barns och båtars betydelse i livet och betydelse för varandra.
Men här dominera barnen.
Vilket jubel, vilken triumf, vilket allt uppslukande tävlingsbegär - vilket skryt, vilket skrävel - vilken vild och obehärskad exposition av alla våldets och grymhetens och gemenhetens och narraktighetens grunddrifter i barnasjälar och människovarelser! Här nakenbadar stenåldersmänniskan i oss hänsynslösare än någonsin i de fullvuxnas karriärkamp på löne- och samhällsstegen.
Här gå mäktiga stormakter hänsynslöst fram och bestämma leksätt och lekmål och annektera lämpliga startplatser och startfartyg. Gråt och skratt och skrik - jubel, gräl och raseri - hat och hänförelse - det är en gigantorkester av barnsliga stämmor:
»Pappa, det var en pojke som tog min båt och skjutsade ut den så jag kan inte få tag i den - mamma, det är en flicka som vill leka med min båt, men jag vill inte leka med hennes...»
Och en och annan liten värn- och skyddslös människovarelse får gråtande och olycklig avlägsna sig från lekplatsen därför att en större och starkare tagit hand om hans båt eller godtyckligt seglat den i sank med sin egen.
Och genom den jättelika orkestern av barnröster skära då och då mer eller mindre maktlösa dekret från sköterskor och föräldrar och äldre syskon, som alla äro upptagna av sina intressen och tankar och tidningar och handarbeten och reflexioner och flirter och funderingar.
Så finns det barn, som aldrig fått någon egen båt att leka med. Barn som varken ha tillräcklig styrka eller lust för att taga någon annans och som heller aldrig bli erbjudna att leka med sina kamraters båtar. Barn, som redan på ett mycket tidigt stadium i livet bli ett slags mer eller mindre oengagerade livs- och lekbetraktare och därmed också innerst inne kanske en smula livs- och lekföraktare. De tyckas i sina hjärtan vara födda eller stämplade med den salomoniska livsvisdomens på en gång sanna och osanna formel: fåfängligheters fåfänglighet - allt är fåfänglighet.
Den gosse i grottan, som denna bok handlar om, hade nästan från begynnelsen något av livsåskådare- och lekbetraktareinställning till den tillvaro, i vilken han fötts att vara deltagare, samtidigt som han nog också fått en viss medfödd fantasins vilja att bestämma över både lekar, lekplatser och lekkamrater.
I fromhetens värld sjunger man ofta sången
Tryggare kan ingen vara,
än Guds lilla barnaskara.
Det är en sång som man är alldeles oberättigad att sjunga på denna världens strids- och tävlingsfält eller vid dess lekplatser. Det finns ingenting så otryggt som ett barns tillvaro här på jorden - ett maktlöst offer för föräldrars och förmyndarmänniskors, uppfostringssystems och livsåskådningars infall, åsikter, pedagogiska formler och paragrafer.
När man oroligt talar om att skydda sina barn för fula gubbars uppsåt och anslag, glömmer man i det sammanhanget, att både föräldrar och lärare, pedagogiska och psykologiska system allesammans i grund och botten ingenting annat äro än ett slags fula gubbar, som mer eller mindre brutalt våldföra sig på värnlösa och hjälplösa människosjälar.
Det var inte för inte, som jag därnere i glaciärrämnan såg hur den lille gossen i grottan på sin gåtfulla livsbro plötsligt av någon dunkel och osynlig makt liksom svängdes över i en ny riktning och målsättning, som pekade direkt hän på min lilla isavsats i glaciären, där jag låg nedfallen framför en i isväggen bakom mig infrusen gravsten på vilken det stod:
»S. L.» inom devisen »Nec aspera terrent». Och på baksidan »Fyrtiosju lyckliga år uppå träben».
Skall jag verkligen på ett sant och tillfredsställande sätt söka nå fram till en sammanhängande och genomskådande kunskap om mitt eget livs synd-, sorg- och orsaksbördor, måste jag gå tillbaka till hans liv, hans start i livet och hans livsresultat som han en gång formade i satserna och myterna: »Vi Lidmänner» och »Den tappra Lidhultssläkten» och »Vad vi Lidmänner äro skyldiga våra förfäder».
Tillbaka alltså! - Och samtidigt framåt på färden genom det förflutnas gåtfulla grottvärld.
Och jag hittar ett brev från 1891 till min moder i högvaktshuset i Hälsingborgshemmet.
Käraste svägerska Olga!
Hjärtligt tack för brevet den 3 maj med underrättelsen att I ären vid god hälsa, som är den förnämsta Gudsgåvan och drager så mycket annat gott med sig. Ledsamt att jag ej fick råka Eder därnere i påskas (det var just den påsken då jag åkte i glaskupan till Råbelöv och min faster Ebba på Odersberga) men ärendet mitt fick jag dock uträttat i och genom syster Ebbas sakkunniga uppgift, att Sven ej förrän om två år kan med någon fördel tagas ur hemmet. Vad jag själv kan förmå vid sjuttiotalets ingående är ju problematiskt och får vi därföre se den tiden an, innan jag kan framställa annat förslag.
Orsakerna varför jag fann Linköping oförmånligt till gossens uppfostringsort, att börja med, vore nu vidlyftigt att utreda. Kommer Olga upp till Stockholm skall jag nog bereda något tillfälle att samspråka.
Uppehållet här har varit mig i många avseenden trevligt, men som ingen nytta därmed är, ämnar jag draga mig upp till mitt gamla operationsfält i Västerås, dit jag på enträgen begäran reser snart nog.
Flyttningar ha sällan avskräckt mig från att ömsa vistelseorter. Var man bor är av mindre vikt än vad man gör. Och för en gammal ungkarl har det sig ej så lätt att till belåtenhet använda tiden...
Hälsning och vänskap Sam Lidman
Det planerade besöket hos min farbror Sam blev alltså - efter vad jag kan förstå av ovanstående brev - uppskjutet hela två år eller till 1893, då jag på sommaren ansågs tillräckligt mogen för att få göra min första färd till den man som sedan under loppet av fyra långa sommarlov med sitt föredöme och sina uppfostringsmetoder skulle bestämma min första start vid den samhälleliga plaskdammen, ja, som skulle få det avgörande inflytandet över hela mitt kommande öde.
Från mitt elfte till mitt femtonde år fick jag medvetet uppleva den föregående släktgenerationens upprepade nederlag och misslyckanden och inre illusionskatastrofer.
Jag blev inte bara - för att tala med Heidenstam - »ett barn av deras kärlek» utan också »ett barn av deras nederlag». Och närd et blev min tur att för egen räkning sjösätta ett litet förhoppningarnas och illusionernas karriärfartyg vid kanten av den storas statsplaskdammen, gjorde jag det i högsta grad illusionslöst och i intresselöst - i en förhandsbestämd övertygelse om att det hela kulle misslyckas och för övrigt inte på något sätt var värt ansträngningarna.
Jag var på livets tröskel i hög grad att likna vid barnet i Rimbauds berömda dikt om den berusade båten:
un enfant accroupi (qui) plein de tristesse, láche
son bateau frele comme un papillon de mai.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Alice
Lidman
1842-1925

g. Löthner

James
Kennedy
1848-1916

g. De Geer

Matilda
Langer
1986-

g. Pars

Carin
Thiel
1889-1963

g. Lidman
g. Östberg

Madeleine
Lidman
1964-

g. Lydén
15 slumpade bilder