» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Gossen i grottan
Man måste vara försiktig - alldeles särskilt försiktig - när man som jag i detta nu ligger på en avsats eller ett utsprång invid en brant stupande vägg av glaciäris och stirrar djupt ned i en klyfta ur vars motsatta vägg från en knappt skönjbar grottöppning en liten pojke springer fram och ut på en den allra smalaste och bräckligaste bro av iskristaller. Den är stensatt med levande människohjärtan - sträckt över ett svindlande djup på vars botten människobyggnader och människovarelser ligga stelnade till isblock, i en långsamt, långsamt framskridande glaciärmassa, under vilken det suger och suckar av osynliga vattenströmmar och rännilar, som skola undergräva, förvittra och upplösa hela denna gigantiska isvärld till en ström, en flod, en sjö, ett hav av formlöst böljande vatten.
Och bron som bygger sig lätt och självfallet under den lille gossens fötter, bär den sorglöse och ovetande på hans farofyllda väg över djupen.
Jag följer honom, hans göranden och låtanden, med den spändaste uppmärksamhet. Han är ju på en gång min son, min far och min bror fastän jag får ligga här som åskådare och se hans liv bli till och hans öde formas, medan jag saknar varje möjlighet att leda, lägga tillrätta, stödja, varna eller uppmuntra honom. En nödvändighetens väg, där de mest avgörande karaktärs- och ödesdragen växa, blomma och bära frukt i en den obarmhärtiga minneskylans frostklara och iskalla luft ur det förflutnas glaciärvärld.
Jag ser honom än en sista gång i det gamla tullbostället i Hälsingborg. Där kommo ibland släktingar på besök på genomresa till Danmark eller Tyskland och stannade över natten för att gästa de alltid lika vänliga och släktkära fränderna Nils Rudolf och Olga. Här är ett dylikt resande föräldrapar, som stannar hos oss ett dygn, och deras fyraåriga dotter blir placerad tillsammans med den sexårige lille Sven i fars och mors fästmanssoffa.
Den unga damen söker underhålla sin unge kavaljer med vad som intresserar henne och fyller hennes värld. Han lyssnar med en uttråkad min av köld och överlägsenhet och förakt till detta för honom tomma och ointressanta pladder. Han har nyss hållit på med långa och listiga diplomatiska underhandlingar, där han lurat Nord- och Centralafrikas hittills mäktigaste negerkungar och arabhövdingar. Han har redan drivit fransmännen ur Algeriet och Tunis, och hans piratfartyg föra laster med europeiska slavar ned till de stora centralafrikanska slavmarknaderna.
Han har också i sin fars bibliotek läst v. Hellwalds »Jorden och dess folk», ett trebandigt, då ultramodernt populärgeografiskt illustrerat verk, där han koncentrerat sitt intresse och sin uppmärksamhet på den afrikanska kontinenten. Där finns ett träsnitt, som avbildar en sudanesisk slavdrift. Det är ett par nakna människogestalter - man och kvinna - parade samman med ett primitivt trälok och mellan dem en liten pojke bunden vid modern som en liten hund i ett snöre. Föräldrarnas skrämda och smärtfyllda ansikten och blickar äro hjälplöst vända mot en stor kraftig slavdrivare med en läderpiska lyftad till klatschande slag. Jag återkommer ofta till denna bild. Jag njuter lika intensivt vid föreställningen att vara fadern eller modern eller den lille pojken eller ägaren av den vinande slavpiskan. Jag stannar ofta under mina afrikanska studier och statsbildningar med tillfredsställelse och välbehag vid detta lilla grova träsnitt och avnjuter lika uppriktigt möjligheten att piska som att bliva piskad.
Och så babblar den där dumma jäntan om sina betydelselösa upplevelser och om vad hon sa och vad hon gjorde! Själv vet jag ingenting om att respektive parters föräldrar spänt avlyssna konversationen i fästmanssoffan.
När den lilla skönheten och kvinnoämnet ej med sina ord lyckas draga den lille trumpne och tystlåtet tillknäppte pojken inom sin världs trollkrets, viker hon plötsligen upp sin lilla eleganta kjol och visar sina skönt handbroderade spetskalsonger:
»Tycker du inte jag har söta byxor?»
Nu brister tålamodet alldeles för hennes unge manlige moatjé.
Han hoppar beslutsamt ned ur fästmanssoffan och exploderar, medan han slår sig med handen på sina med tre sidorevärer kantade blå knäbyxor:
»Byxor - det här är byxor - det där är ju kalsonger.»
Och så lämnar han under de äldre åskådarnas outsläckliga löje både rummet och sin lilla missräknade motpart.
När jag nu ser minnesbilden framför mig, frågar jag mig, om ej det lilla replikskiftet innerst inne också gömmer på min instinktiva känsla för att var sak skall betecknas med rätt ord - en drift till skoningslös exakthet och sanning, som också växer, gror och brottas med sina motsatser inom mitt väsen och öde. Men den åskådliggör samtidigt mitt sätt att uppleva yttervärlden, jämnåriga och lekkamrater. Jag lever under dessa år ständigt inne i mina fantasiers och inre lekäventyrs sagogrotta och skymtar min omgivning endast som skuggfigurer, tillfälligt avtecknande sig vid passagen förbi grottans mynning.
Under hela min treåriga skolgång i Strömgrenska småskolan är min upplevelse av kamrater och lärarinnor alltid densamma. De älskade lärarinnorna - fröken Anderson, de båda fröknarna Sjögren, fröken Strömgren - de trevliga kamraterna - pojkarna som flickorna - de komma aldrig någonsin in i den grotta, där jag lever, leker och vistas - de passera då och då förbi mynningen till den stora, djupa grottan, från vars inre jag alltid skänker dem en glad och vänlig men dock innerst inne förströdd och likgiltig uppmärksamhet.
Mitt starkaste minne från de tre årens glada och sorglösa lärdomslekar och läxläsningar är min stora, gruvliga missräkning över vårt bristfälliga och flyktiga sätt att läsa Odhners lilla historia. Varje lärobok som sätts i min hand genomläser jag självfallet hemma med detsamma - från pärm till pärm - på någon eftermiddag eller någon annan ledig stund. Så sker också med Odhners »lilla», och jag upptäcker genast, att mellan de med stor stil tryckta avdelningarna finnas andra och kortare stycken, tryckta med liten stil och rymmande grannländernas historia. Där är Norges vikingatid - där står Harald Hårfagers namn och berättelsen om hans bragder.
Min farbror Sam har under sin vistelse vintern 1888-89 i Hälsingborg låtit mig få se »Epitafiet» - släkttavlan där det bland annat hänger en av borgmästaren i Västerås och en adlig major vidimerad ättledning från Sam Lidman upp till den Hårfagre. Och farbror Sam hade också ett telegram till sig från firandet av den store Norgekonungens tusenårsminne den 18 juli 1872 i Haugesund, där jag på någon svensk-norsk telegrafrotvälska stolt kunde läsa:
Tak Haraldsätling för din hitsen, Gud välsigne Sverige. Prinsen hilser dig. Hils vennerne.
Gade.
Och prinsen är den nuvarande konungen Oscar II.
Allt detta skall jag resa mig upp och tala om för fröken Sjögren och för hela klassen. Jag kan telegrammet utantill och leker förväntansfullt under ett helt skolår inne i min grotta med tanken på detta framträdande i yttervärlden, tills vi äntligen hunnit tråka oss igenom den svenska fornhistorien fram till år tusen efter Kristus. När vi därefter skola börja med Norge, skall jag träda fram som Harald Hårfagers ättling och presumtiv arvinge till norska kronan. Jag förbereder mig - jag laddar upp mig med min stora omsorgsfullt förtegna hemlighet. Jag njuter och gläder mig i förväg. Jag har en liten rödhårig vän och kamrat, som jag särskilt trivs med och vars far är husarlöjtnant och vars förfäder i fyra generationer varit skånska husarlöjtnanter.
Men jag härstammar från Harald Hårfager och är av kunglig börd. När vi kommit så långt, att den svenska forntidens och vikingatidens historia äntligen är genomliden, och jag är klar att skrida till utförande av min omsorgsfullt förberedda aktion, hoppar kursplanen helt enkelt över den danska och norska historien för att fortsätta med Sveriges medeltid. Där sitter jag med min genealogiska sprängladdning för evigt outlöst: varken inför fröken Sjögren eller klassen får jag framträda i konungslig storhet och glans.
När jag i femtioårsåldern granskade den vidimerade ättledningen, fann jag till min förfäran att den var felaktig. Själv härstammar jag från en medeltida herre i hans första äktenskap, men det är först i hans andra som Harald Hårfagersblodet kommer in.
Kursplanen räddade mig i alla fall från ett ogrundat skryt.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Anton
De Geer
1848-1919

g. Fischer

Karin
Frostenson
1946-

g. Hillersberg
g. Saltnessand
15 slumpade bilder