» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Borgerlig idyll och tragedi
Av ett brev daterat den 18 november 1875 kan jag förstå hur in far fungerat som tjänande äkta man och far till en nu ettårig dotter. Av vad orsak det blev kvar bland de få brev som in mor bevarat, vet jag ej. För mig personligen är det intressantare än någon novell. Detta brev ger mig ej blott den åskådliga bilden av min far och mor och syster och släkt. Det ger också atmosfären kring ett ännu lyckligt människoöde och kring en ännu lycklig samhällsklass - sjuttiotalets borgerliga Sverige, som lever oskuldsfullt omedvetet om de stora sociala problemen och om den blodström som oavlåtligt lämnar den svenska samhällskroppen i orm av en till tiotusental uppgående årlig emigration.
Goda älskade lilla hustru!
Hur mår du och Elsa och måtte Ni vara friska och raska, när in gubbe kommer hem, är min hjärtetanke under min frånvaro rån hemmet. - Sedan vi skilts åt i söndags på ångbåten, så röjde det nästan till klockan åtta, innan vi kommo i väg, emedan ett fartyg låg i farvattnet och hindrade. Slutligen kommo vi ut och allting gick sin gilla gång.
Men efter en timmes gång blev vädret hårt, som sjömännen äga, och när vi hunnit halva vägen till Landsort, så hade vi fått vinden stick i stäv och sådan storm, att kaptenen ansåg sig ej ed säkerhet kunna fortsätta till Landsort utan vände stäven mot Visby dit vi anlände kl. 4 på måndags morgon och lågo kvar till kl. 6. När vi återkommo dit, så ville jag ingalunda oroa min hjärtevän och ytterligare uppjaga hennes oro och farhågor utan stannade kvar på ångbåten.
När nu vinden kantrade om, så ansåg sig kaptenen kunna gå, och ut ångade vi med gladeligt mod och allting gick bra, till dess vi återigen hunnit ungefärligen halvvägs till Landsort, då vädret och sjön hunnit bli värre än kvällen förut, så att vi fingo, då första halva vägen passerats kl. 10 måndagsförmiddagen, hålla på från klockan 10 på förmiddagen till klockan 2 på morgonen med den andra halvan, då vi lyckligen och väl kommo in i skärgården och Gud vare lov voro så pigga och raska, att vi kunde, jag vill ej säga precis med någon glupsk aptit, men åtminstone en grundlig sådan, äta och taga en, om också ej så lång halva som den på måndagen i stormen varit, dock en mera smaklig.
Helny sov, Gud ske lov, största delen av vägen och hade ej något anfall av sin hosta under vägen utan var pigg och rasker, när vi kommo in i Mälaren och hon fick skåda de kära ställena från sommaren. När vi kommit till Stockholm och jag fått inlämna mitt telegram till dig och jakobsonska paraplyet till lagning, så gingo vi till La Croix på Norrbro och åto frukost. Sedan den var intagen, morgontidningen läst och det på bron gående folket begapat, så gingo vi till Blackstadius, blevo vänligt och hjärtligt mottagna och Helny inlogerad därstädes till dess en lämplig inackordering hunnit beredas.
Därifrån gick jag ner till ångbåten för att forsla upp mina saker till Thure och Helnys till B., och sedan detta var undanstökat, så gick jag med Brydolfs brev till Sandahl, som lovade att på eftermiddagen kl. sex komma till B. och se på Helny. Därifrån styrdes kosan till Florman - du ser att din gubbe lärt sig att lyda - men han är så förnäm, att jag ej kunde få någon seance förrän om fredag och därmed fick jag låta mig nöja; därpå till Blackstadius som bjudit på middag, vänligt och hemtrevligt.
Efter middagen språkades om Helny med Gubben och Gumman, varav framgick att någon kollision under sommaren förefunnits i fruntimmersvärlden på Äppelviken, vilken möjligen kunnat undvikas om H. varit mera klok än flickor vid hennes år och med hennes lynne och naturell äro. - Nu är hon emellertid, Gud vare lov, i ett hem där hon med trevnad och hugnad kan vara till dess annan plats hunnit beredas.
Klockan 6 kom Sandahl och undersökte sin patient och förklarade henne ganska klen och ordinerade varmluftsinandning, som sker hemma hos honom på ett alldeles nytt sätt - ej gamla klockan, som är slopad - starkt vin var dag och konjak med äggula - vi herrar kalla det för äggtoddy - om aftnarna. Ingen ansträngning vare sig själs- eller kropps- förrän krafter och spänstighet något återkommit. Hon får ej börja gymnastisera förrän längre fram. Innan jag reser, så går jag upp till Sandahl och medtager fullständig sjukdomsbeskrivning åt Pappa.
Sedan nu detta mitt åtagande var tills vidare fullgjort, så tog undertecknad avsked, gick hem, packade upp mina saker, och när detta var gjort, så hade den dagen hunnit bli till slut och jag fick om icke en rättfärdig mans, så åtminstone en trött mans sömn.
Onsdagsmorgonen befann jag mig utvilad och stärkt, och efter en god tefrukost, där fruns gås, 'gurka och strömming togo sig särdeles väl ut och smakade gott, så styrdes kosan till generaldirektören, som var hjärtlig, frågade efter hustru och barn samt bjöd på middag. Sedan vi pratat en timma om gammalt och nytt, så tog jag avträde och gick till Blackstadius, målaren, blev väl mottagen, såg på hans tavlor, snackade d.v.s. pratade och kom överens med honom att undertecknad, Helny och flickorna Blackstadius skulle komma till honom på torsdagseftermiddagen för att sedan tillsammans gå på Nya Theatern och skåda »Kämparne på Helgoland».
Från honom gick jag ut för att njuta av det granna vintervädret, råkade på ingenjör Steimetz, medpassagerare på ångbåten, flanerade en timme med honom på Drottninggatan, där bland andra även Fru Romdahl förefanns, men såg klen och ej fullt stilig ut. Därifrån gingo vi på Operakällaren vid Gustaf Adolfs torg - där vi åto middag för två år sedan - och intogo en lunch av mycket enkel beskaffenhet. Summa 1 krona. Sedan denna var undanstökad jämte rakning och cigarrökning, var tiden inne att kläda sig till generaldirektörens middag, som ock skedde, varefter undertecknad på den bestämda tiden kl. 4 befann sig på ort och ställe och sedan hälsning försiggått med frun och döttrar och vi väntat en stund på generalens broder kapten B., så satte sig de tre herrarna ned vid brännvinsbordet, gott och fint med »potatoes» och därifrån till middagsbordet där vi undfägnades med »jordärtskockspuré», d.v.s. samma goda gula soppa som Christine lagar, en delikat rostbiff och kaka, därtill öl, madeira och rött vin av fin kvalité. Där har du middagen. Sedan cigarrökning, siesta, priffe med damerna och supé samt uppbrott kl. 11 på aftonen, hemgång, god sömn. Och nu torsdagsmorgonen har jag sedan kl. sex suttit och pratat med min lilla vän, och nu kommer Thure och säger att teet är serverat kl. 9 f.m. - Nu har vi slutat vår frukost och jag får sluta mitt brev med detsamma, som jag börjat, Gud bevare dig och Elsa.
Hjärtliga hälsningar från Helny och Thure. Hälsa Pappa hjärtligen från din
Min moster Helnys svåra sjukdomstillstånd berodde ytterst på en nyss sjuttonårig flickas högst självfallna önskan att få komma upp till Stockholm och roa sig i stället för att sitta instängd hemma i Visby och sällskapa med sin snart sextioåriga änkling till pappa och hans gamla hushållerska. Hon blir en gång - trots den för en flicka i pubertetsåren sällsamma kuren med starka viner till måltiden, äggula med konjak som sängfösare och undvikande av alla kroppsrörelser - ett ytterst kraftigt, vitalt och viljestarkt fruntimmer om vilket hennes pappa nära tio år senare skriver från Stockholm, där hon sedan fem år är gift med sin svågers bror, kaptenen i flottan Johan Lidman:
»Helny är mycket rask. Jag förstår ej hur hon orkar med så mycket. Hon är jämt i viften. I går kom hon hem från Uppsala där hon bevistat karnevalen. Den första maj åto vi middag på Hasselbacken. Jag gick hem vid sju till åttatiden. Dock icke Helny. Sedan superades på operakällaren.»
Men här möter mig också för första gången i min fars liv namnet på den kände hedersledamoten av Cobdenklubben och ledaren av sextio- och sjuttiotalens svenska tullpolitik generaldirektör A. G. Bennich [Axel Bennich]. Jag antar att resultatet av den lilla novembermiddagen hos honom i hög grad står att läsa bakom raderna i Kongl. Majestäts fullmakt för min far att fr.o.m. 31 mars 1876 vara tullförvaltare i Karlskrona.
Men min far kunde väl inte ana att han knappt fyra år senare av sin chef skulle få mottaga det brev, i vilket jag väl äntligen finner något av den verkliga orsaken och förklaringen till alla de smärtsamma reflektioner, den bittra självrannsakan och våldsamma viljekramp, som prägla hans tillvaro åren kring min födelse.
Stockholm den 28 Aug. 1879.
Högädle Herr Tullförvaltare!
Med stor ledsnad avlåter jag detta brev; men det har från skilda håll blivit under hand till mig anmält, att förhållandena vid Carlskrona Tullkammare på ett betänkligt sätt skilja sig från den stämning av allmän aktning och förtroende, av ömsesidig välvilja och tillmötesgående, som så lyckligt utmärker vårt tullverk och så väl står tillsamman med plikttrohet emot det allmänna.
Ni vet och känner alltför väl, att jag för Eder av gammalt hyser personlig välvilja, ehuru jag någon gång funnit mig nödsakad att med stränghet utöva förmanskapet. Ni bör ock tillräckligt känna mitt skaplynne för att vara övertygad, att välviljan aldrig förnekar sig, även där den måste synas overksam. Jag önskar att Ni icke lämnar denna uppfattning av det följande.
Alla erkänna Edert bildade och humana väsende i det enskilda livet och umgängeskretsarna; men, säger man, intet av detta uppenbaras, då Ni träder till tjänsteutövningen. Ni blir irriterad, ömtålig, häftig, ja t.o.m. snäsig och ohövlig. Detta var tyvärr fordom en ganska allmän osed bland rikets tjänstemän. Och mycket av den fördom som ännu vidlåder svenska folket emot tjänstemännen, har däri sin ärftliga grund. Svårare lyten komma därtill, vilka lyckligtvis numera alldeles försvunnit. - Men icke behöves, icke gagnar någon morskhet vid behandling av trafikanter eller underlydande. Även de ha berättigade anspråk på ett humant bemötande. Obilliga, stundom oförskämda anspråk förekomma nog från deras sida emellanåt och sätta tålamodet på prov; men här gäller, såsom alltid, den gamla satsen: »Suaviter in modo, fortiter in re». Medtag från det lyckliga hemmet en mild och vänlig sinnesstämning. Arbetet skall därigenom för Eder själv bli lättare och behagligare; och Ni skall aldrig äventyra mistning av trafikanters och underlydandes aktning.
Ni klassificerar varorna, säger man vidare, på ett obilligt och trafiken försvårande sätt, och Ni försenar packhusbehandlingen genom olidligt omständliga undersökningar och prövningar. Vid denna anmärkning fäster jag icke synnerlig betydelse. I många, och jag tror de flesta, styrelsens prövning underställda fall, har Ni fått rätt. Att riktig packhusbehandling är en ganska svår och för trafikanten obehaglig sak, därvid missnöje ofta oberättigat uppstår, vet jag ganska väl. Att tvånget likväl fördrages, då det är parat med rättrådighet och lika behandlingssätt emot alla, bekräftas av det goda förhållande som på så många andra tullplatser är rådande. Vår vän Lönegren t.ex. är känd för sitt sorgfälliga iakttagande av statens rätt vid packhusbehandlingen, men alla ära honom.
Ni väger ofta orätt, alltid till trafikanters nackdel; och omvägningar med ändringar i packhusattester och journaler höra till ordningen för dagen är en vidare anmärkning. Då Ni ju har överuppsyningsman till biträde och denne är en fullt pålitlig man, borde viktmisstag icke förekomma, åtminstone ytterst sällan. Att lyssna till en underordnads skäliga anmärkningar nedsätter aldrig förmannens anseende; men man säger, att Ni med maktspråk avvisar sådana anmärkningar och därigenom tvingar överuppsyningsmannen att attestera oriktiga viktsatser. Genom sådant behandlingssätt kväves hans nit och förlamas den hjälp som han borde lämna Eder.
Tullbehandlingen börjar aldrig förrän kl. 10 är en annan anmärkning. Ni låter trafikanterna vänta på Eder ankomst en hel timma efter den fastställda expeditionstidens ingång. Ytterligare anmärkes, att förtullade gods få kvarligga med oförtullat vederlagsgods, i strid mot författningarna.
Så långt har det gått med dessa och andra missbruk av Eder ställning, säger man, att trafikanterna ämna draga förtullningen av sina varor från Carlskrona till de skånska stapelstäderna och därom införa ett tillkännagivande i den officiella tidningen. De täta ansökningarna från Eder underlydande betjäning om transport till andra platser bevisa, säger man, deras missmod över den behandling de av Eder röna och över de anspråk på enskilda tjänstebiträden, som Ni tillika gör gällande.
Jag har nu sammanfattat i korthet de anmärkningar som emot Eder blivit under hand framställda. Jag vill gärna antaga att det ligger överdrift i dem, men jag vädjar till Eder egen sorgfälliga självprövning om de sakna stöd i verkligheten. Säger Eder en sådan självprövning att grund förefinnes, så beder jag Eder icke låta en missförstådd stolthet lägga hinder i vägen för uppriktiga och allvarliga bemödanden att rätta det felaktiga. Djupt skulle det smärta mig om de enskilda anmärkningarna överginge till offentliga anklagelser och jag skulle bli nödsakad att från faderlig vän, som råder och varnar, övergå till rannsakare och domare.
Med uppriktig vänskap
A. G. Bennich
Var gång jag på nytt genomläst den gamle generaltulldirektörens handbrev till min far, har jag gripits av samma respekt för hans gärning och personlighet. Jag har sagt mig själv, att ett land är lyckligt, som har sådana ämbetsmän och tjänare i ledande ställning. Och vad beträffar hans kritik av min fars tjänsteutövning har jag en känsla av att han har rätt på varje punkt och att min far endast hade att tacksamt och ödmjukt erkänna det berättigade i dessa innerst inne både vänliga och välvilliga tillrättavisningar.
Så blev dock aldrig fallet.
Visserligen kämpade min far hela sin återstående levnad med tanken att detta hans livs nederlag endast bottnade i hans egen brist på samling, vilja och verklighetsupplevelse. Men i sitt yttre handlande visade han sig kränkt, ville hämnas och gick till attack mot sina förmän. Under det följande årtiondet fram till hans död blev hans tillvaro en oavlåtlig och envis kamp mot vad han kallade systemet Zorobabel: en underordnad, praktiskt misslyckad tjänstemans på förhand undergångsdömda strid mot en saklig, mäktig och dugande förman. Han söker tullförvaltarbefattningen bl.a. i Landskrona och Sundsvall. Den 16 maj 1881 insänder han sin ansökan om tullförvaltartjänsten i Stockholm. »Det skall bli roligt att se först vilka som söka och sedan vem som får den; inte lär det bli tullförvaltaren i Karlskrona, därom är jag övertygad.»
Han mobiliserar sina förbindelser. Han skriver till sina släktingar och vänner - statsrådet Lagerstråle, general Rudolf Abelin, Gunnar Wennerberg, Olof Wijk m.fl. - och förbigås. Han söker, vid en ny ledighet två år senare, på nytt Stockholm - under ytterligare mobilisering av alla tillgängliga förbindelser - och får samma snöpliga resultat av alla sina skriverier.
Gunnar Wennerberg underrättar honom:
»Jag har framfört mitt ärende till Bennich, som genast svarade: 'Omöjligt!... Jag kan ej gå förbi mer meriterade.' Det stod mig då inte mycket över att göra, då jag naturligtvis är alldeles obekant med förhållandena. Jag har emellertid gjort dig till viljes om ock förgäves.»
Inte ens hans bäste vän inom tullverket, dåvarande tullförvaltaren i Norrköping och, före min fars död, Bennichs efterträdare som generaltulldirektör, G. W. Lönegren, kan dela hans uppfattning om Bennich:
»särskilt av den orsaken att jag håller av honom såsom en särdeles älsklig personlighet och framstående ämbetsman. Såsom Chef för tullverket har han mera än någon av sina företrädare verkat för tullpersonalens höjande och till förbättrande av deras ställning, det måste envar erkänna.»
När min far går miste om Sundsvall, tröstar honom hans broder Sam: »Men vad äro våra déconfiturer mot att salig Far ej nådde biskopsförslaget i Linköping - det har varit min tröst vid befordringsförluster».
Fyra bröder Lidman drunknade vid olika tillfällen och på olika platser mellan åren 1846 och 1873. När jag läser de små uppmuntrans och tröstens brev, min farbror Sam sänder sin yngre bror, har jag en hemsk känsla av att det är en socialt drunknande släkt, han själv representerar, och en drunknande man, som han sänder sina tomma tröstehalmstrån till.
Brodern Thure - sekreterare i Stockholms stads drätselnämnd - söker visserligen trösta honom med den romantiska teorin att »Lidmännerna icke höra till den kategori av tjänstemän, som höga vederbörande önska befordra», men ser för övrigt saken mycket enklare och klarare:
»Din uppfattning att du är orättvist behandlad är mycket förklarlig, men ingalunda riktig.»
Och om sin broder Johan, kapten vid Flottan och sedan flera år gift med den i min fars brev omnämnda bleksotsflickan Helny Wolff, skriver han lika sakligt:
»Johan sysslar med uppfinningar för att bereda sig inkomster, en väg, som ytterst sällan lyckas, men han har en ovanlig energi och låter sig icke förtröttas.»
Det gjorde väl däremot min far till slut i Karlskrona: »råkade Knut Peyron i packhuset och kunde förmärka, att mina vänner undra varför jag ständigt söker och ej får».
Min far har redan under år 1884 upphört med sina dagliga anteckningar. Han fyller i stället almanackorna med avskrifter ur sin älskade och beundrade Esaias Tegnérs tal och sin vördade faders predikningar.
Almanackan för 1885 rymmer överhuvudtaget inga anteckningar alls, men själv rymmer han det året med hustru och barn till Hälsingborg, dit han sökt sig nedåt från tullförvaltarställning för att bli tullkontrollör och för att till varje pris fly undan sina nederlags och sin nesas trista valplats.
Det blir några år av febril verksamhet. Han engagerar sig i politiken som protektionist. Han vill väcka släkt och vänner och svenska folket till »kamp för den goda saken». Han söker intressera en del förmögnare personer att bilda ett konsortium för att underhand uppköpa aktierna i Hälsingborgs Dagblad, som han vill förvandla till ett strids- och propagandaorgan för norra Skånes protektionister. Han rekommenderas hos protektionistledaren Patrik Reuterswärd till en förstakammarekandidatur: »en renhårig protektionist och fosterlandsvän, som säkert kan uträtta mycket för den goda saken».
Men den verkliga drivfjädern till detta min fars hänförda engagemang för protektionismen var väl innerst inne hoppet att på detta sätt få en effektiv och slutgiltig hämnd på sin hatade chef, den berömde frihandelskämpen A. G. Bennich.
I Hälsingborg startar min far i mars 1887 en insamling för resandet av en Stenbocksstaty med ett tjugutal kända och ansedda män - vänner, fränder och utomstående - som inbjudare: förutom ärkebiskopen A. N. Sundberg och biskop Wilhelm Flensburg en överståthållare, två landshövdingar, tre generaler, sju överstar, en borgmästare, en prost, en livmedikus, en konsul och ledamot av första kammaren och en godsägare. Alla förefalla sporrade och inspirerade av min fars brev, hänförelse och arbete.
Efter hans död blir Stenbocksstatyn rest, men själv blir han varken ledamot av första kammaren eller stadsfullmäktig i Hälsingborg. Den livförsäkring, han tagit för att säkerställa hustrus och barns framtid, går till sista öret till att täcka borgensförbindelser för andras oinfriade aktieteckningar i det nya protektionistiska tidningsföretaget.
En augustimorgon 1889 var han död i kräfta efter ett år av oavlåtliga lidanden - fjorton dagar tidigare hade hans broder Thure bortryckts av samma sjukdom. Tre av domprostens åtta söner dogo i kräfta, fyra drunknade och den återstående levde från sitt tjugusjätte år till det sjuttiotredje som invalid, men satte på sin gravsten på Linköpings kyrkogård de trotsiga och triumferande orden:
»Fyrtiosju lyckliga år uppå träben.»
Min far skulle nog hellre ha satt de sannare orden:
»Dissipavi substantiam meam.»
»Jag har förfarit både min förmögenhet och min substans - på drömmar och fantasier.»
Han var en sällskapsmänniska som levde ensam och dog ensam.
Jag kan ingenting minnas av egen sorg eller några särskilda intryck från begravningen och sorgehuset. Men under sina sista levnadsår hade han i den gamla trädgården sökt plantera några nya fruktträd. Månaden efter hans död kunde vi skörda en sex å sju päron på ett av dessa ungträd. De togos högtidligen in. Min mor talade något om vad pappa skulle ha varit glad, om han fått smaka frukten av sitt arbete, medan han levde. Och så fingo vi var och en ett. Jag gömde mitt till sovdags och tog det med mig i sängen.
När jag låg där i mörkret och tänkte över vad pappa skulle ha varit glad över att få smaka det, längtade jag efter att åter få se honom och ge honom en smakbit av mitt päron. I mörkret sträckte jag plötsligt min hand - med frukten som jag redan bitit i - ut mot den tomma rymden och ropade med en intensiv känsla av ömhet och kärlek och hjälplös hängivenhet:
»Pappa, pappa, kom och smaka!»
Men ingen pappa kom och smakade på min gåva - trots mina tårar och mina böner. Jag grät och åt upp hela päronet själv och somnade. Den nya dagen hade helt andra sorger och glädjeämnen.
Ibland tycker jag, att mitt förhållande till min fars minne under hela mitt liv som fullvuxen varit ett sådant där hjälplöst, tillfälligt rop i natten - en mot det omgivande mörkret tafatt utsträckt hand, som snart sjunkit tillbaka för att åter gripa om livets fattbarare och påtagligare realiteter. Då och då har jag i livsnatten ropat om svar på olösta problem i mitt eget liv, i min egen karaktär, i mitt eget öde, till honom som varit mina dagars jordiska upphov.
Utan att få och finna någon verklig förklaring på vare sig vem han var eller varför jag, hans arvtagare, blev den jag är.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Claes
Lidman
1831-1857

Ogift.

Johan
Lidman
1840-1905

g. Wolff

Olof
Cederström
1679-1745

g. Silfverklou
g. Rålamb

Anton
De Geer
1848-1919

g. Fischer
15 slumpade bilder