» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Ett äktenskap av verklig kärlek
Det kommer en å, det kommer en å» var omkvädet i en lekramsa mina barn lärde sig som små.
Det kommer en å, den kommer långt fjärran ifrån, och den skall flyta in i den Lidmanska floden, blanda sitt vatten med dess flöden och slutligen bli upphovet till min egen varelse. Min mors förnamn finner jag för första gången omnämnt i ett brev från 1871, där kronofogden Hindrik Wolffs maka, fru Josephine Wolff, född Hulting, för författarinnan Lotten von Kræmer skildrar hur hennes dotter Olga sätter den beundrade författarinnans konterfej nom glas och ram.
I ett följande brev får Lotten en hälsning från flickebarnet och följande beskrivning av hennes situation:
»Olga tackar för din vänliga hälsning. Hon är fortfarande mö och förblir troligen detsamma i evighet, ty på fattiga flickor är ingen avgång.»
Ett senare brev utlägger ämnet utförligare:
»Hon är i de där åren, då kurtisörerna växa som svampar omkring dem. Lycka i hennes eldfängdhet att hon har så gräsliga retentioner på en tillbedjare. På så sätt nämligen, att Han får icke understå sig att se på en annan kvinna. Gör han detta, så r det slut. Och fortsätter hon länge med dylika idéer, så är hons snart i de åren, då icke någon anmäler sig mera.» Det sista brevet mellan Lotten von Kremer och Josephine Wolff är av den 26 augusti 1873. Och här gör Olga Wolff sin entré på livets scen för första gången i släkten Lidmans historia: »Av inneliggande kort ser du att Olga är förlovad med Tull Controllören Rudolf Lidman. (Du känner honom nog?) Uti ett par år hava de älskat varandra. Men hans dåliga affärer ha orsakat, att vi ej velat taga kännedom om deras tycke. Lidman hade nämligen gjort Cession under sitt vistande som tullförvaltare uppe i Norrland och kom sedan till Wisby som Controllör. Han har avbetalt sitt ackord och har nu ograverat 3 000 Riksdaler i lön årligen.
Han är en äldre man, 45 år, rustat ut, som vi förmodar, på alla maner; har ett gott huvud och dito kunskaper, men har med sitt goda huvud fastnat för en fattig, enkel och anspråkslös flicka. Då nu Wolff och jag såg, att deras kärlek tilltog i stället för att avsvalna genom alla de utmålningar på fattigdom och strider, som naturligtvis bliver deras lott, emedan vi äga intet att giva dem - så bevektes vi slutligen att säga 'ja' till deras önskan, och troligen bliver bröllopet i september, ty de hava gått länge nog och suckat, tycka de. - Och då de icke få något, så hava de intet att vänta på.
Alltså ser du ett äktenskap av verklig kärlek i detta århundrade, då allt går med ånga och beräkningar.»
Ja, det var ett äktenskap av så kallad verklig kärlek - i varje fall med säkerhet från min mors sida. Hon har mer än en gång själv berättat för mig hur hon - när hon första gången som ung flicka såg min fyrtioårige, skönlockige blivande fader på en bal - djupt nere i sitt tjuguåriga ungmöhjärta kände en beslutsam visshet:
»Den 'krullbodden' vill jag gifta mig med.»
Krullbodd skall visst vara gotländska och betyda »karl med lockigt hår».
När min far något år senare gjorde sin kärleksförklaring höll emellertid alltsammans på att gå om intet. Min mor hade läst i böckerna, att en man böjde knä, när han utbad sig den älskades hand och samtycke. När min far ej utförde konststycket med knäböjningen, greps hon av en förtvivlad misstanke, att han ej ansåg henne tillräckligt »fin» att böja knä för.
En rasande strid utkämpades i min moders hjärta, men hennes kärlek segrade över hennes sårade fåfänga.
Bröllopet ägde rum i september 1873.
Jag har ännu i behåll en liten avlång, tunn, tarvlig brun notesbok, i vilken min far med tydlig stil och i detalj specificerat sina utgifter från bröllopsresan. Sista dagens anteckningar sluta med »Middag - Spektakel - Konfekt och glace - Drickspengar - Telegram - Band och manschetter - Cederschiöld P. S.: Lärobok i vården om Qvinnans slägtlif - Ångbåtsbiljetter.»
Och så återvänder den fyrtiofemårige äkta mannen med sin tjugutvååriga fru, sin kassabok och sin lärobok i vården om qvinnans slägtlif till vardagen och småstaden.
Kassaboken övertog tydligen min lilla mamma - min far har säkerligen aldrig i sitt liv kunnat eller orkat föra en räkenskapsbok till slut - för att, kuriöst nog, använda den som sin allra högst privata dagbok under en kortare period av sitt äktenskaps första år. Vad hon här berättar om sin man utgör i all sin knapphet och trots sin tillfälliga karaktär ett sällsynt värdefullt och levande komplement till min fars ovan citerade dagboksanteckningar. Den med sig själv och sina resultat alltid otillfredsställde och därför lättretlige och aggressive äkta mannen och ämbetsmannen Rudolf Lidman får jag här uppleva sedd med omgivningens ögon.
»d: 1 Januari. - Hos Wolffs. Mycket trevligt som vanligt. På aftonen Rudolf ond på Olga. Olga odräglig.
d: 2. Voro vi hemma. Jag satt och lagade kläder. Rudolf läste högt. Senare på kvällen spelte vi schack. Jag vann. Allt gott och bra.
d: 3. Rudolf till sitt lynne si och så. Till följd därutav var Olga retlig. Spelte ett parti schack. Jag vann återigen. Olga mycket i sitt inre.
d: 4. Wolffs och Watson till middag. I mitt tycke allt bra och glatt, ej så i Rudolfs. Rudolf var retlig och obehaglig - något så grälaktig emot Watson, för det att han var artig emot Olga. - Olga hjärteledsen att hennes Rudolf kunde bära sig så illa åt mot Min Mor och syster samt Watson. I synnerhet då han var värd, och dessemellan talar så mycket om vad som passar och icke passar. Han får ej lov att uppträda så många gånger - ty det förefaller mig som jag då ej skulle kunna tycka om honom längre. Och jag är mycket rädd därför, emedan det är så många, som då skulle passa på och draga mig helt och hållet från honom. Är han ej rädd om mig, så fruktar jag för att den stunden är närmre än Rudolf skulle tro. Gud bevare mig emellertid ifrån att bli min ed otrogen.
d: 5. På e.m. gingo vi först ut på kyrkogården och sedan till Wolffs. Dit kommo Åbergs och Watson. Mycket trevligt. Rudolf lite ledsen på mig på aftonen.
d: 6. Till Wolffs på middag. Spelte vira på aftonen. Allt vänligt och bra. Mamma erhöll ett ledsamt brev från bror Walther. Rudolf snäll och god.
d: 7. Jag har varit ute på några visiter. Vid Hultlings träffa jag Mary. Vi följdes åt till Wolffs. På vägen berätta hon åtskilligt: bland annat nytt att jag skulle vara i grossess. Rysligt att aldrig människorna kan låta en vara ifred. Mamma sämre i dag än vanligt, troligtvis till följd av Walthers brev. Gud hjälpe min kära, kära älskade Mamma! Skall hon då aldrig få någon glädje i livet? Det tyckes ej så. Ack att jag kunde lära mig att tiga och lida så som min innerligt älskade Moder! Gud välsigne henne! Ack om jag vore rik och kunde hjälpa Walther något - men Gud nåde mig, jag kan ej - jag skulle ej ha rättighet att använda min Mans penningar för att hjälpa min broder, om han än vore mig aldrig så kär. Räknat kläder till tvätt i dag. Rudolf ond för att jag bad flickorna Meukow till att dricka the med oss i dag. -
Till middagen god kalvstek: då allt gott!»
Och med denna verklighetsmättade rad sluta min lilla mammas dagboksanteckningar från hennes äktenskaps fjärde månad lika plötsligt som de begynt.
Men i 1882 års almanack igenkänner jag på nytt helt oväntat min mors handstil på ett uppslag. - Det gäller mig själv innan jag ännu är född - men det kastar samtidigt ett blixtljus över förhållandet mellan mina föräldrar.
»Glöm ej barnets namn, om det blir en pojke, Sven Hindrik Rudolfsson och kallas för Sven, blir det återigen en tös, så låt henne heta Ebba Margaretha och kallas Ebba. Så tycker Olga, för övrigt får Du göra som Dig lyster. Glöm ej heller Lotten Segerdahl eller vilken annan Du har förtroende till att mottaga Ditt hem - ej gärna som styvmor för barnens skull, men anser Du det nödvändigt och det ej kan gå av för mindre, så låt då barnen komma till Ebba, om hon vill hafva besvär med dem. Det är min önskan, ty får dem styvmor får dem styvfar, och Du har ej tålamod med Elsa nu och skulle fordra alldeles för mycket då av henne och glömma, att de äro barn och behöva oupphörlig tillsyn med ett storartat tålamod och kärlek.»
Tydligen min mors yttersta vilja i en stund av bävande dödsaning inför den svåra förlossning hon väntade sig, när hon nu nära åtta år efter min systers födelse för andra gången i sitt liv skulle genomlida en dåtida barnsängs alla smärtor och risker. Hennes första hade varit förenad med långvariga lidanden och haft besvärliga åkommor i följe.
Hennes aningar skulle dock icke gå i uppfyllelse. Hon överlevde min födelse, så vitt jag vet utan några komplikationer och dog först när jag var i mitt fyrtiofjärde år. Och om hennes planer för dotterns och sonens framtid avslöja en nykter kunskap om makens brister som barnafar, ge de inte den rätta bilden av hennes eget förhållande till sina barn. Jag kan tryggt säga att hon aldrig någonsin under min uppväxttid kom att utgöra någon medvetet påverkande uppfostrarkraft. Hon saknade både pedagogisk insikt och instinkt och måtte därför mycket tidigt ha accepterat mig som en fritt växande verklighet. Hennes få örfilar eller alltid mycket illa formulerade moraliska uppfostringsmaximer trillade alltid tillfälligt och resultatlöst ned i min värld, som meteorstenar från en mig ovidkommande planet - utan att göra det minsta intryck.
Hon vandrade på. något obeskrivligt lätt och obekymrat sätt genom en värld av bekymmer och besvärligheter. Hon var gränslöst hjälpsam och gästfri, men dock själsligen innerst inne asocial och oåtkomlig. Det var något av blomma och vilde, något av nomad och najad - något av charmfull primitivitet i hennes väsen. Något improvisatoriskt och tillfälligt vidlådde allt vad hon gjorde. Hon var absolut ointellektuell, bokligt likgiltig och obildad, men rik genom en leende snabb intuition.
Hon accepterade självfallet min fars och min farbror Sams världsbild, åsikter och teorier utan att i praktiken för egen del försöka omsätta dem eller följa dem. Jag lärde av henne från mina barnaår en del klichéer som jag egentligen begagnat ett helt liv igenom - och inte bara begagnat utan trott på:
»Ja, se Lidmännerna är en släkt av heroer.» - »En sådan karl och hjälte som farbror Sam får man leta efter med lykta.» - »Felet med Lidmännerna är att de alltid varit femtio år före sin tid.»
Åt den sista klichén lärde jag mig dock skratta redan i tjugufemårsåldern, då jag började förstå att felet med dem bland annat var att de var minst etthundrafemtio år efter sin tid - otidsenliga och samtidsodugliga.
Hennes egen släkt hade inte heller lämnat efter sig - till arvingar och ättlingar - några märkliga brev och dagboksanteckningar att drömma över och lära av - inga omsorgsfullt utbildade traditioner och slugt uttänkta släktmyter, som kunde skänka en mystisk auktoritet åt mänskliga beteendescheman.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Sven
Lidman
1882-1960

g. Thiel
g. Otterdahl

Madeleine
Lidman
1964-

g. Lydén

Helny
Wolff
1858-1942

g. Lidman

Sam
Lidman
1923-2012

g. Appelquist

Carl
Lidman
1887-1947

g. Svensson
15 slumpade bilder