» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Hans Alenius och Sven Alenius
I.
"Lyss jag i kåpans musselskal, brusar Arkipelagen."
Dessa rader ur Pilgrimssången i Hans Alienus har jag satt som rubrik till ett av min boks kapitel. Lyss jag till det förflutnas röster, stiger plötsligt en stämma hög och klar och tydligare än alla de andra. Det är den första främmande, den första utomståendes röst, som på verkligt allvar blandas med de hemfödda auktoriteternas och förfädrens stämmor ur det förflutna. Det är också den första röst, som under några avgörande ungdoms- eller ynglingaår i min tillvaro tränger ljudet av alla de andra rösterna tillbaka och liksom helt tar ledningen och blir den tongivande.
Det är Verner von Heidenstam i Hans Alienus' gestalt.
Jag har i min uppsats Människan och tidsandan i min bok med samma namn sökt göra en beskrivning av mig själv som gymnasist ur vilken jag här vill citera ett större sammanhang.
»Pojken, som i september 1896 gjort sitt inträde i gymnasiet, hade fått sin väsentliga karaktärsprägling - om man nu skall använda så stort ord - hos en sjuttioårig farbror - Djäknebergets i Västerås skapare, kapten Sam Lidman. Under sina ferier hade han bott hos den gamle farbrodern, först i Västerås och sedan i Linköping, och fostrats i en gammaldags, på en gång nykter och storsvensk ande. Han hade som gosse lekt på Djäkneberget och sedan ute vid familjegraven, på gamla kyrkogården i Linköping, med pojkaktig iver och fantasi fröjdats och lidit med i Starbäcks, Björlins och Lundblads skildringar från vår storhetstid, gråtit över Fredrikshall och sörjt över Sveaborg samt till slut med lillgammal brådmogenhet läst stora historiska arbeten av Leopold von Ranke.
Och så var den nyblivne gymnasisten en blandning av mest gosse, litet pojke och en del fullvuxen med verkligt stor historisk beläsenhet - en lillgammal och löjlig liten gynnare kanske, men med ett par stora, naiva och troskyldiga, barnablå ögon. Men gymnasisterna av år 1896 i Norra Latin varken lekte eller läste Ranke eller drömde om Sveriges storhetstid. De promenerade och diskuterade dagens problem. Skönlitteratur var på modet, religionen var omodern och moralen något för tanter. Det fanns någon, som hette Nietzsche, och som för all tid tagit död på kristendomen, och som för de kommande årtusendena skulle betyda mer än Kristus för de gångna. Det fanns någon, som hette Oscar Wilde, och som var martyr för det engelska hyckleriet och fromledet. Det fanns en som hette Anatole France, som skrivit en bok som hette Thaïs. Och i Sverige hade ett par, som hette Levertin och Heidenstam, börjat taga upp kampen mot hela det gamla bråtet. Det fanns ju också en, som hette Ellen Key, som slagit fast, att äktenskapet var osedligt och »den fria kärleken» det enda riktiga och sanna. Strindberg var ju redan gammal och galen, så att det var de tre, som man måste lita till.
Och när fjortonåringen efter den första Norralatinterminen på julen gästade sin gamle älskade sjuttiotreårige farbror i Linköping, började han också - om ock i försiktig form - diskutera modern skönlitteratur och meddela, att Sveriges största skalder hets; Oscar Levertin och Verner von Heidenstam. En kväll, då man gästade hos hans systerdotter och dennas man - en nybliven överstelöjtnant på »Andra liv» - och gymnasisten, som den snälla gosse han innerst var, lekte med sin femårige kusinson i barnkammaren, hörde han plötsligt från »rökrummet» med bultande hjärta och rodnande kinder följande dialog: »Hör du Victor, vad heter Sveriges största skalder för närvarande?» - »Det är Wirs61 och Snoilsky.» - »Men Sven talade om ett par, som heter Levertin och von Heidenstam.» - »Nej, det har han fått om bakfoten - det är några obetydligheter, nej - Wirsén. och Snoilsky äro givet de förnämsta.»
O, vilket oerhört hånleende av överlägsenhet och förakt gömde ej den fjortonårige gymnasisten under sin rodnad och rädsla:
Wirsén och Snoilsky! De där gamla perukstockarna!»
Men i fortsättningen av uppsatsen berättar jag också, att jag då ej ens läst något utförligare av dessa mina båda hjältar och idoler, vilka jag omfattade med sådan hänförelse endast på grund av några klasskamraters utsagor och omdömen. Med vilket djupt och tacksamt igenkännandets småleende läste och översatte jag ej därför som fyrtioåring Augustinus' ord om den romerske talaren Hierius:
»Jag kände honom icke personligen. Jag uppskattade honom därför att han av andra var högt uppskattad för sin lärdom, och ett yttrande, som jag hört citerat från honom, hade jag funnit utmärkt. Men huvudsakligen tyckte jag om honom, därför att han var omtyckt av så många andra, som höjde honom till skyarna. Så beundrade och älskade jag denne man, som jag aldrig sett och som jag ingenting läst av.»
II.
Jag har naturligtvis ej i den lilla skissen för festskriften till Norra Latins femtioårsjubileum kunnat skildra den inre bakgrunden till dessa mina fyra gymnasistårs upplevelser. Det var egentligen - innerst inne och i själva verket - ohyggliga, fasansfulla, fruktansvärda år. När jag nu tänker över dem, tyckes det mig nästan vara ett under, att jag med liv och förnuft i behåll kom igenom dem.
Det var ju också de år, då könet vaknade inom mig. Ibland frågar jag mig själv om någon mänsklig varelse på något våldsammare, smärtfullare, mer omstörtande sätt genomgått dessa för de flesta av oss fruktansvärda och plågsamma prövningsår.
Med dem kom också över mig en skara fobier. Jag greps av torgskräck, broskräck, höjdskräck - ja till och med vid något eller några tillfällen - då jag läste astronomi och om avståndet mellan himlakropparna - av rädsla för att falla ut i världsrymden. Jag gjorde mig en bild för den idealvåning, i vilken jag skulle flytta in, så fort jag blev min egen herre: det skulle vara på nedre botten i ett hus inpå gården. När jag gick i 6:1 och 6:2, var varje onsdagslektion i fysikrummet längst bort i Norra Latins översta våning en skräckens och fasans stund för mig. Jag led och hetsades under den föreställningen, att jag måste kasta mig över barriären ned på ljusgården. Djupet lockade - något oförnuftigt, våldsamt rasade inom mig och krävde ögonblicklig handling. Och med halvblundande ögon höll jag mig på vägen dit så mycket som möjligt mitt i kamratflocken - för att slippa se ned i den lockande avgrunden och så fort som möjligt komma inom fysikrummets skymmande och skyddande fyra väggar.
Ingen anade min fasansfulla hemlighet. Oåtkomlig och sluten under ett skenbart muntert och gycklande yttre gömde jag denna skräck, som varje onsdag förgiftade hela min tillvaro. Med ingen vågade jag tala om detta, men kvällen före varje onsdag »bad jag till Gud» om hjälp: en rädd och hjälplös och vettskrämd barnunges hjälplösa bön, som Gud i sin nåd hörde. Men när onsdagens fasa och fysiklektion voro över, var också mitt gudssökande slut. I fyra terminer genomlevde jag varje onsdag i mer eller mindre medveten våldsam form denna namnlösa skräck. När jag gick i 7:1 och 7:2, var den övervunnen av den hårda nödvändigheten: våra klassrum lågo då just här i ljusgårdens översta våning.
III.
Men till all denna så att säga yttre ångest kommo de ofattbara, katastrofala, psykiska som fysiska omvälvningarna i hela min inre värld och varelse. »Fightings within and fears without» står det i en berömd gammal anglosaxisk läsarsång. Det är ett citat ur en bibelvers, som i vår äldre svenska bibelöversättning löd: »utifrån strider, inifrån förskräckelser». Med dessa ord skulle jag kanske bäst karakterisera vad gymnasieåren inneburo för mig. Och medan jag skriver ned detta, och i ålderns och erfarenhetens och kunskapernas trygga ljusbelysning söker överblicka denna upprörda, underliga och ohyggliga period i mitt liv, frågar jag med häpnad mig själv:
Hur kan en människovarelse genomleva och överleva något sådant. Och därtill gömma alltsammans hermetiskt tillslutet inom sig själv.
För de vilda och våldsamma sexuella impulserna sökte jag naturligtvis så småningom i det fördolda få en smula lättnad och utlopp i fantasi och handling och i läsningen av erotisk litteratur. Jag hade funnit ut, att min gamle morfar bakom de översta bokraderna i mahognybokskåpet - med den metodiska ordnings- och samlarinstinkt, som tydligen var ett av grunddragen i hans väsen - samlat och gömt en mängd lösnummer av periodiska pornografiska och skandaliserande pressalster som »Brevlådan», »Nya Brevlådan», »Don Juan» jämte skandalpamfletter med så lockande titlar som till exempel »Baron von Fjesken och hans älskarinna». Därtill litteratur av typen August von Kotzebues "Minnen" från min resa till Paris. Med klappande hjärta, darrande nerver och flämtande andedräkt sökte jag mig i smyg till denna smutsgruva. Och vid sidan av den skaffade jag mig på egen hand vad jag längtade efter i antikvariatens förråd. Jag brann, jag våndades, jag fasade och längtade, föll och ångrade mig och föll på nytt och på nytt igen.
Men samtidigt, min vän, samtidigt samlade jag också de stora klassikerna på tyska och franska. I det senare språket begagnade jag mig under ett par sommarvistelser hos min faster Ebba med stor framgång av de samtalstillfällen som ett par franska bonner beredde. Samtidigt förvärvade jag mig större historiska arbeten, en del antikvariskt, en del genom häftessubskription i bokhandeln. Bland dessa senare minnes jag ett verk över Korstågens historia med Dorées mäktiga träsnitt. Jag började också en roman: »Etienne d'Avesnes, en berättelse från korstågens tid av C. H. Sven Lidman». Första bladet bar följande halvt hopstulna, halvt nydiktade motto:
Rost äro glavarna,
bortglömda bragderna,
rasade borgarna
längesen ren.
Stoft äro riddarna,
utdöda ätterna
saliga själarna -
tror jag förvisst.
Mottotekniken hade jag lånat från Walter Scott, vars romaner under dessa år var min mest älskade skönlitterära läsning. Jag började kompilera en kortare biografi över honom - som inledning till min upplaga av hans romaner. Jag var nog ärlig att vid inbindningen giva den följande titelsida:
S. Lidman.
WALTER SCOTT
Hans liv och verksamhet.
(Efter Nordisk Familjebok och Verldslitteraturens historia av Ahnfelt.)
Racine läste jag också. Det var väl mest fåfänga och inbillning att jag njöt av hans alexandriner. Jag började också en »litteraturhistorisk essä» över hans ungdomsdiktning buren av lika noggrann källforskning. Samtidigt började jag lära mig italienska under självstudier i en efter farbror Sam ärvd lärobok. Avsikten var att kunna läsa Boccaccios Decamerone på originalspråket. Under dessa år inköpte jag också massor av det tyska Redarns Universalbiblioteks röda häften - bl. a. Tusen och en natt, som jag efterbildade i »De fem kvällarnes sagor sådana de förtaldes på lustslottet El-Kanafe». I inledningen påstod jag att originalmanuskriptet till detta pornografiska dravel hade upptäckts av min farfar under hans färd uppför Nilen. Av de efter källornas mönster inströdda, av mig rimmade verserna minns jag än i dag följande visdomsord, sprungna ur min djupa sextonåriga kännedom om kvinnans grundväsen:
"Tro aldrig kvinnor om att ha heder
ty kvinnotrohet är bara väder."
En vintersöndags förmiddag på väg i solskenet över Norrmalmstorg upplevde jag för första gången något av poetisk inspiration. Jag skymtade liksom i ett extatiskt visionärt sammanhang ett stort epos med helleniskt, mytologiskt, erotiskt ämne - på vers och prosa - någon blandning av vad jag i Ahnfelts litteraturhistoria läst om Keats och av vad jag själv inhämtat hos Hölderlin. Jag påbörjade det under titeln Pan och slutade efter några sidor. Det var lika besvärligt att skriva vers som prosa.
IV.
Samtidigt fortsatte jag mina genealogisk-historiska fantasier och strövtåg, men in på nya områden.
Jag var ibland en degenererad korstågsfurste - greve Jocelyn II av Edessa - innehavare av ett jättestort harem. Ibland var jag uppbringad av sjörövare och såld som slav till Marocko, Tripolis eller Egypten. Ibland var jag svensk statskyrkopräst och framlevde ett idylliskt liv som lantkyrkoherde i Östergötland och far till femton begåvade barn. Ibland dog min hustru i barnsängsfeber efter den femtondes födelse, och jag gifte då efter sorgeårets slut om mig med en adertonårig flicka, som varit min äldsta dotters konfirmationskamrat. Hon dog, i sin tur efter att hava givit liv åt femton barn, lämnande mig fri att gifta mig med en ny adertonåring och få ytterligare barn med henne.
Ibland upplevde jag dessa äktenskapliga öden som innehavare av ett stort slott och fideikommiss i Skåne, där jag som åttioåring dog och till graven följdes av ett fyrtiotal egna barn. Äldste sonen var excellens-statsminister, hans något yngre broder excellens-riksmarskalk. Jag visste väl att enligt grundlagen fingo ej två bröder samtidigt vara statsråd, långt mindre då statsråd-excellenser. Min näst äldste son fick därför nöja sig med riksmarskalksstaven.
Du har ett ganska tillförlitligt porträtt av mig, sådan jag var i dessa år, på sidorna 124-131 i billighetsupplagan av Huset med de gamla fröknarna. Jag har som äldre ofta sagt och tänkt, att ungdom är en sjukdom. Men om min egen ungdom skulle jag vilja säga, att den inifrån sedd i själva verket var en marritt, en yrsel, en feberdröm ur vilken jag - i grund och botten - först verkligen vaknade och tillfrisknade under mina första frälsningsårs strider och avgöranden.
V.
Men mitt i denna mållösa och meningslösa strid mellan ständigt skiftande viljor och ståndpunkter - under detta sammanhangslösa snurrande kompassen runt - skymtar plötsligt i min tillvaro en ny värld, fantastisk och luftig visserligen, men med fasta och påtagliga konturer - trots allt dock en fast punkt ovanför virrvarret och töcknet.
Trots min uppriktiga och hänförda uppskattning av Oscar Levertin och Verner von Heidenstam hade jag ju i själva verket aldrig läst något sammanhängande verk av dem - endast vad jag kommit över i jultidningar och julkalendrar. Dock med ett enda undantag: min farbror Sam hade i sin egenskap av Gustav den tredje-dyrkare införlivat Oscar Levertins »Från Gustav III:s dagar» med sin lilla begränsade och högst omoderna boksamling.
Hemmets nedärvda bibliotek slutade också - vad skönlitteraturen beträffade - liksom släktens glansperiod med 1820-30-talet. Det var endast reseskildringen och historien som funnos representerade av senare verk.
Min åtta år äldre syster kompenserade för egen räkning denna brist med ett flitigt boklånande i läsesalongen på Beridarebansgatan. En januarikväll strax i början av år 1900 öppnar hon dörren till min gymnasistlya i det lilla trånga mörka rummet in på gården, där jag nu i några år genomkämpat mina av ingen människa kända strider, drömt mina av ingen anade drömmar och i tystnad och ensamhet genomlidit mina nederlag, besvikelser, missräkningar och förvillelser.
Hon kastar in ett par böcker på mitt skrivbord:
»Här har jag lånat på läsesalongen - om jag får igen dom i morgon, kan du få ta dem nu!»
Bytet greps i ett hugg. Det var »Hans Alienus, en roman av Verner von Heidenstam». Om jag sluter ögonen, ser jag ännu framför mig dessa nerfläckade, slitna lånbiblioteksvolymer.
Kvällen - natten -- morgonen - det rus som fyllde hela min varelse, när jag, efter ett par timmars fåfänga försök att sova, steg upp igen till mitt skrivbord för att läsa om Hans Alienus' hemkomst - allt detta kan jag aldrig skildra.
Hela livet var nytt - fullt av betydelse och verklighet. Här upptäckte och upplevde jag för första gången mig själv. Här fann mitt väsen utlösning och uttryck för sina innersta omedvetna drömmar och förhoppningar. Jag tyckte, att allt som fanns i mig, på ett hemlighetsfullt klart och konkret sätt var återgivet på denna boks sidor.
På de sällsamt färgade och gåtfullt tecknade reproduktionerna av egyptiska tempelmålningar, gravbilder och entaglios i min farfars efterlämnade papper hade jag ju som litet, litet barn i mina första lekar mött och umgåtts med syskon och kusiner till alla sagovidundren i Hans Alienus' Hadeslandskap. Och hans lyckliga tillvaro på tvåflodslandets tropiska slättmarker var mig ju sällsamt välbekant från de framställningar av fornegyptiskt jordbruk, som jag sett och drömt över långt förr än jag såg någon bild av min samtids svenska lantbruk.
Jag undrar om någon mänsklig varelse utom jag som hemlandstoner och naturligt självfallen verklighet förnummit, upplevat och igenkänt skildringar som dessa:
»Fläktare och harpare gingo framför honom, och han förvandlade Bels präster till påfåglar, som ledsagade honom med sirliga skritt och utbredda stjärtar. Till och med tjursfinxerna och lejonsfinxerna smittades av strängarnes danstakt. - - - De starkaste männen lyfte på sina rödbruna skuldror bårar, lastade med mattor och kärl av ädel metall. Andra gingo högt sjungande mellan sina hustrur och döttrar med den fyrkantiga träskölden på ryggen och de breda, seniga armarne hängande över sina följeslagerskors gulvita axlar. Alla hade palmkvistar i händerna. Blottade till midjan rörde sig kvinnorna med danssteg, och klänningsfållen lyftes i mjuka veck av den böjda fotens häl. De voro bjärt målade med gips och rosenröd ärtsaft och svängde över sina myrtenkransar ett slags högröstade skramlor av trä.»
Min vän, allt detta mötte jag inte som en främling, utan jag igenkände det som mitt eget - liksom en efter årtiondens frånvaro till hembygden återkommen igenkänner sin barndoms trakter. Allt detta trängde sig inte in i mig, utan en fördold port i mitt undermedvetna sprang plötsligt upp på vid gavel och ut ur mig strömmade ett tåg av de sällsammaste människogestalter och gudabilder och djursfinxer och sällade sig som vänner och fränder och kamrater till den sällsamma skara, som under I-lans Alienus' befäl och ledning tågade mot Ninive och konung Sardanapal.
VI.
Det fantastiska, det sällsamma, det oerhörda var ju, att allt detta var hemlandstoner för mig - att jag förnam allt detta som mitt väsens verklighet och innehåll, min själs melodi och kärna - tvärtigenom och under min medvetna tillvaro. I allt vad jag här läste anade, återfann och igenkände jag mig själv - min släkt - vårt öde. Överallt fann jag likhet mellan den berömde väldige Hans Alienus-Heidenstam och den fattige, förvuxne, boksjuke och driftförtärde, äretörstige och okände lille Sven Lidman: från och med samstämmigheten i våra släkters hemlighetsfulla dragning mot orienten ända till mitt blodiga hat till min klass' primus - en tjock och fet pojke i jätteglasögon, som till utseende och åsikter tycktes mig vara en fullkomlig tvillingbroder till romanens tyska doktor i jägerskjorta, »den moderna anden».
Hur meningsfullt gåtfullt var det mig ej, att min farfars efterträdare i legationssekreterarearbetet i Konstantinopel var en von Heidenstam och att min egen farbror Carl som närmaste officerskamrat vid korvetten Carlskronas undergång just hade en farbror till den store skalden.
Med ett igenkännandets leende läste jag i Hemkomsten, huru Hans Alienus hade samma vana och förmåga som min farbror Sam att smakvärdera och skilja olika källors vatten åt. Men med vilken ångest in i medvetandets innersta rötter upplevde jag ej dessa rader i kapitlet Ensamheten:
»Ur skogsbygdens armod kom tungsintheten honom till mötes för all driva i mognad del mjältsjukans frö, som han ärvt med sitt fäderneblod och som han uppbjudit hela sitt liv alt rensa bort
Det var ju min egen och min släkts historia, sammanträngd i tre rader trycksvärta.
Men aldrig heller har väl en bok så varit verklighet och det egna livet så fantasi som för denne sjuttonårige gymnasist eller skolgosse, som nu i den kalla vintergryningen storgråtande lutade sig över en nedflottad och sliten lånbiblioteksvolym.
I det dygnet nyföddes och förändrades allt för en sjuttonårings inbillning, och att den unga pojksjälen höll ihop och överlevde det fyller mig ännu med förvåning.
Det var ju jordbävning - kaos.
Men som ett ljus över det sjudande, molntunga mörkret svävade ett hemlighetsfullt medvetande, en gåtfull trygghet, att man var född till skald. Ty i denna natt föddes och förlossades ur Kaos' moderssköte inom mig en diktare. Eller kanske rättare sagt: i dessa timmar kom jag till medvetande om att bland alla motsatta möjligheter i min själ också gömdes möjligheten till en skald.
Men under några korta ödesmättade timmar en januarinatt i denna det gryende seklets första månad var jag i varje fall - helt och fullt - Hans Alienus.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Lennart
Kimvall
1944-

g. Sturell
g. Lidman
g. Silberstein

Olof
Cederström
1679-1745

g. Silfverklou
g. Rålamb

Carin
Thiel
1889-1963

g. Lidman
g. Östberg

Jacob
Kimvall
1972-

g. Sköldin
g. Hagel
15 slumpade bilder